Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

KatastrofenThe Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

 

Inglourious Basterds (2009)

En av 2009 års mest hypade filmer snurrar igång  i min dvd-spelare, och efter ett tag inser jag att det är just den inte helt okände upphovsmannen Quentin Tarantino som kan tänkas komma undan med en sådan här skildring av andra världskriget. Helt på sina egna villkor och utan kompromisser. Vad man får sig serverat här är helt enkelt ett stycke fabel uppdiktat mot en fond av andra världskriget, där regissör Tarantino tagit sig friheten att mer eller mindre, som det visar sig, skriva om hela utvecklingen av krigshistorien. Filmen tar sin början i Frankrike precis i starten av nazisternas ockupation. Den unga Shosanna får hela sin familj utplånad av tyska soldater men lyckas själv fly till Paris. Ett par år senare driver hon en biograf i huvustaden och ruvar samtidigt på hämnd mot den man som var ansvarig för hennes familjs öde, överste Hans Landa (mästerligt spelad av Christoph Waltz). Samtidigt har den kaxige löjtnant Raine (Brad Pitt) satt samman en ökänd grupp av soldater, kända under namnet The Basterds, vars enda syfte är att utplåna så många nazister de bara kan (ett helt logiskt beslut i en Tarantono-film såklart!)

Gruppens och Shosannas öden vävs nu  samman i en mustig och fantasifull historia som naturligtvis innehåller alla de ingredienser en äkta Tarantino-film bör innehålla, såsom rappa och studsande dialoger, långa meningsutbyten och snygga kameravinklar blandat med mer eller mindre osannolika händelseutvecklingar. För att inte tala om den obligatoriska svarta humorn som naturligtvis finns med och förhöjer stämningen på ett sedvanligt rebelliskt sätt.

Tarantino väjer inte, sin vana trogen, för det grafiska våldet men ändock är filmen mindre våldsam än vad jag trodde.
Som vanligt står han för manuset själv, och filmens handling drivs framåt av Shosannas hämndbegär och Raine´s uppdrag som i slutändan kan komma att ändra hela utgången på kriget.
Det är fantasifullt, färgstarkt och speedat. 
Som väntat har Tarantino också lyckats väl på skådisfronten, Brad Pitt som den något udda Raine har ett skönt överspel som aldrig blir fånigt utan mer underhållande i all sin overklighet. Vackra Diane Kruger (National Treasure) dyker upp som listig tyska på de allierades sida. Unga Mélanie Laurent gör sin Shosanna med glöd och rejält hämndbegär i blicken, och tvekar inte att göra vad som helst för sin hämnd.
Den som dock sticker ut allra mest är Christoph Waltz som den till synes ödmjuke men allt annat än godhjärtade Överste Landa. Den mannen vill man inte träffa på en mörk bakgata i ett krigsockuperat Paris…

Filmen lyckas väl med sina snygga miljöer och ett bra driv, trots detta faller jag inte villkorslöst för hypen och uppmärksamheten. Inglourius Bastards är underhållande, ingen tvekan om detta, men mer än så är det dock  inte.
Att som diverse andra filmspanare ösa ut toppbetyg och höja den till skyarna som en av förra årets bästa filmer är att ta i tycker jag nog.

Det är dock en äkta Tarantino-film med allt vad det innebär, och ingen med den vetskapen lär bli besviken.

Betyget: 3/5