Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

KatastrofenThe Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

 

Vägen (2009)

Att se filmatiseringen av Cormac McCarthy´s omtalade roman är en riktig plåga. På ett positivt och omskakade sätt. I ett läge när vi återigen plötsligt verkar översköljas av diverse framtidsskildringar av varierande katastrofgrad, känns Vägen otroligt återhållsam, enkel men ändå avsevärt vital och innehållsrik trots avsaknaden av digra actionscener eller ett tyngre manus. Filmen koncentrerar sig på en enda sak, och det är att följa en pappa (Viggo Mortensen) och hans son på den, till synes, hopplösa färden mot kusten i ett USA efter den stora katastrofen. Inget liv, ingen grönska, inga fåglar, inget existerande samhälle av något slag, nästan inga människor. De få som finns är antingen rövarband som drar runt och plundrar eller enstaka individer på flykt mot…tja vad?
I tillbakablickar får vi antydningar om hur det hela började, om hur pappan förtvivlat försöker få sin fru att känna samma överlevnadsinstinkt som han själv gör inför den nya situation de ställts inför. Ingenstans får vi en närmare förklaring till vad som egentligen hände, och det förstärker bara känslorna i den här historien. Att det egentligen inte spelar någon roll. Det är fadern och hans sons förtvivlade kamp att bara överleva som är det viktiga.

Viggo Mortensen äger den här filmen fullständigt. Tillsammans med Kodi Smit-McPhee som spelar sonen dominerar han filmens knappa två timmar, och tillsammans tar de fram alla känslor som finns. Mortensen visar på alla sätt att kärleken till ett barn kan få dig som förälder att vilja uträtta stordåd, och som pappa själv känner jag igen mig och tar till mig. Mortensen är den som från början tror gott om den mänskliga varelsen, trots allt som hänt, men en intressant iakttagelse är hur han gradvis förändras ju längre filmen rullar på och hopplösheten tränger djupare in in dem.

Vägen är ingen actionfilm. Den är dyster, fotot är glåmigt och kallt och bjuder på några enstaka snygga scener över storstäder i ruiner. Regissören John Hillcoat har satsat det mesta krutet på historien. Att få fram det magiska i samspelet mellan de få personerna i filmen. Det finns obehagliga scener, inte så mycket visuellt kanske utan snarare som känns i hjärtat. Charlize Theron skymtar förbi i tillbakablickarna. Robert Duvall och Guy Pearce syns i små inhopp, men filmen tillhör Viggo Mortensen och hans filmson. Slutet är tragiskt vackert och tar filmen i mål på ett hjärtknipande men ändå logiskt sätt. En film som känns.

Betyget: 4