Captain Fantastic (2016)

En rulle som glider in sent från höger.
Precis när jag står i begrepp att ”stänga” 2016 som filmår (och därmed äntligen få fram en topplista), får jag för mig att köra en sista-minuten-rulle. Som ju också har låtit tala om sig i vissa läger. Med en premiss som är lite för intressant för att hoppa över. Sagt och gjort. Och…vilken flax!!

Här får vi Viggo Mortensen som naturens och individens förkämpe nummer 1. Vi möter honom rätt ute i spenaten där han bor med alla sina sex barn. En gång i tiden tog Ben (Mortensen) och hans fru beslutet att vända den moderna civilisationen ryggen, ”fly” ut i vildmarken och skapa sig en egen framtid och värld där egenskaper som ifrågasättande och den tänkande, självständiga, individen skulle stå i centrum. Givetvis är barnen fostrade i samma anda och har aldrig ens varit i närheten av tv-serier, datorer eller surfande på mobiler. Barnen har fått lära sig att det skrivna ordet är källan till all (nästan) kunskap, och att alla ”fria” medborgare i landet minsann inte är så fria. Vad skulle kunna konkurrera ut den här tillvaron, bland vacker natur, vilda djur och synnerligen filosofiskt förhållningssätt till livet…?

Mörka moln drar såklart upp på den fantastiska himlen, på olika fronter. Bens älskade fru har under åren tappat tron på det paret en gång i tiden kämpade för, något som lett till sjukdom och depression. Nu har det hela antagit den värsta formen och frun har valt att ta sitt liv på ett sjukhus. Ben blir bestört, barnen kräver en resa till begravningen som ska hållas hos fruns föräldrahem. Plötsligt har det fantastiska paradiset fått sig en törn. Nu måste Ben ta sina barn på en resa som innebär ett steg tillbaka in i den värld han valde att lämna.
Samtidigt börjar en del av kidsen att ifrågasätta det liv de lever, äldste sonen har i hemlighet kommit in på universitet. Livet, as WE know it, trycker helt enkelt på från alla håll.

kaptenens uppfattning om kyrkoklädsel skilde sig lite från andras

En mycket bra och stämningsskapande film det här. Mortensen gör det klanderfritt som pappan som både vill pusha sina barn till starka individer och samtidigt skydda dem från ”vår värld”. Men vad gör man om ”vår värld” ändå är en värld som en förälder inte borde beröva sitt barn…hur ondskefull den än verkar vara..? Har inte barnen rätt att själva upptäcka det som du själv redan vänt ryggen till efter DINA upplevelser?
Ben och barnen ger sig ut på en roadtrip, inte sällan med lite komiska bieffekter. Speciellt när barnskaran upptäcker vardagen i ett modernt land. I övrigt är det många konflikter i känsloregistret. Både hos Ben, barnen…och hos mig som tittar. Ibland lider jag med Ben och hans strävan efter att vara den perfekta pappan, ibland blir man förbannad på hans vägran att se ”sprickorna” i hans verklighet som han byggt upp. En man att både hålla på och lite grann beskylla.

Rullen kommer som en lågmäld, men ändå kraftfull, liten pärla. Där kanske inget är fel och inget är rätt. En man och hans vision att vara en god människa och förebild. Rejält starka skådisinsatser, framför allt från barnen! Viggo förstås perfekt i rollen. Hans bästa på många år! Andra mindre, men likväl stabila, insatser görs också av Kathryn Hahn, Steve Zahn och gamle Frank Langella. Rullen är skriven och regisserad av en Matt Ross, vilken har full koll på en sällsynt fin mix av sorg, skratt, tårar, förtvivlan, insikt och lite hederligt gammalt bonnahyfs.

En fin rulle. En stark rulle. Helt klart en av de alster man kommer ihåg från 2016.

 

Annonser

Sommarklubben: Daylight (1996)

Klart man petar in en katastrofrulle i sommarnatten.
Minst ett drama där eländes elände utspelas är ju ALLTID gångbart när årets sommar ska avnjutas. Och, det finns ju rätt mycket äldre material att ta av om man säger så.

Här är det möjligen i lite mindre skala, men ändock synnerligen prekärt.
Att ta sig via tunnel in och ut i New York ter sig uppenbarligen very risky (hade jag vetat det när jag själv åkte där för eoner av tid sedan…då vete i fan…), speciellt när olyckan är framme och stänger in ett par olyckliga satar under ton av betong, grus och annat bråte. För att inte tala om de hotande vattenmassorna som trycker på.

Men, fear not ty dagens hjälte…ex-räddningsledaren Kit Latura (Sylvester Stallone) är i faggorna är tydligen den ENDA i sällskapet som vet hur situationen ska behandlas. Vilket han också gör medelst lite äkta Sly-manér.
Det är story enligt mall, förväntade turomgångar i ordningen birollsinnehavarna plockas ur handlingen. Men hell, det är också rätt underhållande och ganska trivsamt actiondrama fram till den förväntade upplösningen. Stallone kör ändå ett rätt återhållsam stil här och framstår mest som gemytliga snubben…som dessutom lyckas flörta in sig hos helylletjejen Amy Brenneman.

Daylight har förvisso ett par år på nacken,och det var ett bra tag sedan jag såg den senast. Men den håller fint. Gott gry i Stallone och man liksom sväljer de flesta flosklerna som dyker upp med jämna mellanrum. Bäst är ändå när dumkaxige Viggo Mortensen gapar efter för mycket. Han skulle lyssnat på förnuftige Sly.
Instängt i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Tema Western: Appaloosa (2008)

Höstens tema satsar vidare och växlar upp. Idag med ett alster av lite modernare snitt, men där samma tidsanda har försökts fångats på bästa sätt för en traditionell, om än något annorlunda iscensatt, upplevelse.

New Mexico 1880-talet. I den lilla gruvstaden Appaloosa har ranchägaren och skitstöveln Randall Bragg (Jeremy Irons) tagit sig lite för stora friheter. Bragg vill åt traktens koppargruva och har anställt en hoper råskinn som under hans ledning gör tillvaron i den lilla tidstypiska staden rätt odräglig. Bragg drar sig inte ens för att skjuta stadens sheriff i filmens inledning och de mörka molnen verkar hopa sig ordentligt.

Ropet om hjälp når dock den hårdföre och lagupphållande revolvermannen Virgil Cole (Ed Harris) som tillsammans med bäste vännen och kamraten Everett Hitch (Viggo Mortensen) gör sig ett leverne på att resa runt i nationen som en sorts ambulerande poliser och rycka in (mot saftig betalning givetvis) där det finns problem att lösa. Som i Appaloosa. Cole och Hitch tar snart över sheriffsysslan och visar bryskt direkt ett par av Braggs hantlangare var skåpet från och med nu ska stå. Det bästa vore ju också om man kunde sätta dit Bragg för sheriffmordet, men hur ska det gå till? Ganska snart visar sig en öppning, men det blir också bland det tuffaste Cole och Hitch kommer att ta sig an..

mer westernstyle kan det knappast bli

Bakom dagens bidrag i genren står Ed Harris själv som regissör. Vad han presenterar är en historia som tar sig den tid den behöver. Harris låter varken kamera eller historien skynda framåt i några toksprång, utan levererar lite djup i form av utveckling av vänskapen mellan de två kumpanerna Cole och Hitch. Vi förstår att de känt varandra länge och att ett sorts tyst samförstånd utvecklats mellan dem under åren. Något som också kommer under prövning när änkan Allison French (Renée Zellweger) stiger av tåget en blåsig förmiddag. Hon charmar dem alla från första början, men det visar sig också snart att hennes agenda är något grumlig och hennes sweetness inte alls så vän som man skulle kunna tro.

Appaloosa blev möjligen ingen supersuccé vid premiären, kanske actiontörstarna blev besvikna, men filmen har ändå till dags dato gått med plus med ett par miljoner med tanke på dess budget. Fokuset ligger helt klart mer på dialogen och spänningen mellan de olika karaktärerna. Ett sorts triangeldrama utspelas mellan Cole, Hitch och French, som hotar att riskera den starka vänskap som råder mellan de två männen. Lägg till detta problemet med Bragg och olagligheterna som måste styras upp.

Som westernfilm levererar historien fint foto över såväl kargt landskap som dammiga gator i den traditionellt byggda lilla staden. Vad jag gillar med filmen är att Harris lagt sig vinn om att vara noga med detaljerna och tidsepoken både i kläder, vapen, sättet att prata och agera. Till exempel satsar filmen på att visa hur eldstrider kanske egentligen gick till, där träffsäkerheten inte alls var så jäkla hundraprocentig alla gånger. Eller hur man förberedde sig för en uppgörelse man mot man.

ställer till problem för gubbsen

Manuset bygger på en roman av den icke helt okände deckarförfattaren Robert B. Parker och satsar sina mesta spelminutrar på att bygga ett stadigt persongalleri som alla kommer att ha med varandra att göra på ett eller annat vis. Trots att man möjligen kan ana historiens fortsatta gång blir det svårt att vara helt säker på hur det ska sluta, och finalen blir både lite annorlunda men ändå logisk om man ser till omständigheterna. Harris och Mortensen funkar finfint som det strävsamma paret som inte tvekar att praktisera lagen med sina skjutvapen om det behövs. Zellweger gör ett bra porträtt av en kvinna som sett sina bästa dagar och ändå gör allt för att sörja för sin egen framtid. Den enda som egentligen får för lite speltid är kanske Jeremy Irons som i sann brittisk dryghetsanda stör ordningen. Skönt och pålitligt skådespel av den rutinerade aktören där. Som bonus hittas också gamle Lance Henriksen i rollistan minsann.

Appaloosa är kanske inget för den som vill ha fart och fläkt i sin westernupplevelse filmen igenom. Istället erbjuder den dock ett djup, en tålmodig historia, snygga scenarion och äkthet i sin framtoning. Gammalt hederligt pangpangvåld finns naturligtvis med och när det dyker upp då och då sker det i god stil som det anstår en western. Ett relationsdrama med westernmiljö som bakgrund kanske…? Stabilt bra.

Vägen (2009)

Att se filmatiseringen av Cormac McCarthy´s omtalade roman är en riktig plåga. På ett positivt och omskakade sätt. I ett läge när vi återigen plötsligt verkar översköljas av diverse framtidsskildringar av varierande katastrofgrad, känns Vägen otroligt återhållsam, enkel men ändå avsevärt vital och innehållsrik trots avsaknaden av digra actionscener eller ett tyngre manus. Filmen koncentrerar sig på en enda sak, och det är att följa en pappa (Viggo Mortensen) och hans son på den, till synes, hopplösa färden mot kusten i ett USA efter den stora katastrofen. Inget liv, ingen grönska, inga fåglar, inget existerande samhälle av något slag, nästan inga människor. De få som finns är antingen rövarband som drar runt och plundrar eller enstaka individer på flykt mot…tja vad?
I tillbakablickar får vi antydningar om hur det hela började, om hur pappan förtvivlat försöker få sin fru att känna samma överlevnadsinstinkt som han själv gör inför den nya situation de ställts inför. Ingenstans får vi en närmare förklaring till vad som egentligen hände, och det förstärker bara känslorna i den här historien. Att det egentligen inte spelar någon roll. Det är fadern och hans sons förtvivlade kamp att bara överleva som är det viktiga.

Viggo Mortensen äger den här filmen fullständigt. Tillsammans med Kodi Smit-McPhee som spelar sonen dominerar han filmens knappa två timmar, och tillsammans tar de fram alla känslor som finns. Mortensen visar på alla sätt att kärleken till ett barn kan få dig som förälder att vilja uträtta stordåd, och som pappa själv känner jag igen mig och tar till mig. Mortensen är den som från början tror gott om den mänskliga varelsen, trots allt som hänt, men en intressant iakttagelse är hur han gradvis förändras ju längre filmen rullar på och hopplösheten tränger djupare in in dem.

Vägen är ingen actionfilm. Den är dyster, fotot är glåmigt och kallt och bjuder på några enstaka snygga scener över storstäder i ruiner. Regissören John Hillcoat har satsat det mesta krutet på historien. Att få fram det magiska i samspelet mellan de få personerna i filmen. Det finns obehagliga scener, inte så mycket visuellt kanske utan snarare som känns i hjärtat. Charlize Theron skymtar förbi i tillbakablickarna. Robert Duvall och Guy Pearce syns i små inhopp, men filmen tillhör Viggo Mortensen och hans filmson. Slutet är tragiskt vackert och tar filmen i mål på ett hjärtknipande men ändå logiskt sätt. En film som känns.

Betyget: 4