#sommarklubben: The Arrival (1996)

En lite bortglömd rackare från 90-talet?
Tillverkad samma år som blockbustern Independence Day, men passerade betydligt lägre på radarn. En rejäl B-films-sci-fi. Med alla de välbekanta konspirationsdetaljerna. Vi får Charlie Sheen i goatee som envis radioastronom. En natt snappar han upp en radiosignal han absolut inte förväntar sig att få höra. Eller kanske ens borde höra. Alla försök att rapportera fyndet faller icke i god jord, och snart står Sheen utan jobb också. Envis är ju som alltid bra, och strax har han inlett egen privatundersökning om vad det egentligen är som händer. Finns det rentav en hemlighet att avslöja Och vilka kan man lita på när det skits i det blå skåpet egentligen??

Regimannen heter David Twohy och han kör ett straight race. Inga konstigheter. Ett lagom fantasifullt och lökigt manus. Effekterna sådär skönt ostiga som de brukar vara i en rulle som inte plöjt ned miljoner bucks i budgeten. Sheen är stissig värre, men det betalar sig såklart. Kanske till och med lite vibbar till det gamla goa konspiratoriska 70-talet?
Ett nöjsamt återseende.

 

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Executive Decision (1996)

decisioncritica9601Fick den underbart ostiga titeln Beslut utan återvändo på bio i Sverige när det begav sig.
Vi får ännu mera Kurtan Russell i sommarklubben!
Här som lätt nördig analytiker hos CIA, och strax inkastad i ett fräsande uppdrag ihop med ett gäng amerikanska SEALS (?) när ett passagerarplan från Aten på väg mot Washington kapas av skogstokig terrorist och hans anhang.

Hade den här rullen kunnat göras efter 9/11? Hm, tveksamt. Händelserna ombord på planet ligger obehagligt nära verkligheten som den skulle te sig några år senare.
Hursomhelst, the good guys, inklusive Kurtan och en nervig Oliver Platt som datanisse, måste nu obemärkt ta sig ombord på det kapade planet (i luften!) och försöka slå ut skurksen innan man flyger in över amerikanskt luftrum…då väntar stenhårda missiler på att skjutas iväg mot planet och alla passagerare offras ihop med terrorister.

Okej, vi släpper den fadda smaken av likheter med den kommande verkligheten och fokar på storyn. Och här blir det spännande värre minsann. Katt- och råtta-lek på planet, viss knaslogik kanske, en hjältemodig flygvärdinna i Halle Berry, svettiga minuter där beslut måste tas blixtsnabbt. Russel tvingas steppa upp och visa vad han går för när uppdragets ledare, träskallen Steven Seagal, otippat blir blåst på actionfesten. Iaf jag är tacksam för att han skeppas ut ur rullen på tidigt stadium. Häpp!

Trots att jag vet hela handlingen blir det faktiskt oväntat spännande längs vägen.
Jäkligt spännande! Ett synnerligen effektiv och snygg 90-talare som gör jobbet ända in i kaklet.Som sommaraction håller den förvånansvärt utmärkt fortfarande! Jag satt, tro det eller ej, och hoppade där på soffkanten! Perfa!

Iskalla beslut i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Sommarklubben: Broken Arrow (1996)

BrokenarrowRejält over-the-top-action från regissören John Woo, här i början av sin ”Hollywoodkarriär”. Men också rätt lagom underhållande. Med en överspelande John Travolta. Man kan liksom inte tycka illa om hans insats. Han är bara..för mycket. Men också jäkligt sevärd.

Christian Slater får vara hans motpol. Den sansade hjältetypen. Båda är här piloter och kompisar. Tills Travolta får spelet, försöker döda Slater och snor de kärnvapen som deras stealthplan är bestyckat med under en till synes rutinartad övning över öknen i västra USA. Klassiskt upplägg. Travolta har ett band av badass-snubbar till sin hjälp, Slater överlever och får förlita sig på hjälpen från parkrangern Samantha Mathis. Kamp mot klockan, hårda smällar, vitsiga oneliners som haglar. Speciellt från dåren Travolta som spelar ut sitt knasbolleregister på bästa sätt. Totalt moralbefriad kräver han lösensumma för de rövade raketerna om inte närliggande städer ska få känna på vreden i form av detonationer och ödeläggelse. Vad göra? Militären sitter i ett skruvstäd och bryr sina huvuden. Men lugn, den ihärdige Slater tänker inte låta detta hända i första taget.

Absolut inget sensationellt filmskapande här från Woo.
Men inte mindre underhållande för det. Hela ensemblen, inklusive Woo, verkar mer leka fram storyn och tar all ologik och manusbrister med ett ryck på axlarna. Och det funkar på mig som tittar. Istället kan man gotta sig lite åt friskheten, knasigheterna och den rätt snygga upplösningen på ett framrusande tåg. Lite Indiana Jones-feeling där.

Klart det är en harmlös bagatell detta.
Å andra sidan en rätt trevlig sådan. Som håller för en sommaråtertitt.

Försvunna missiler i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Independence Day (1996)

independence_day_ver320 år sen nu den mullrade in över världen.
Och dessutom sprängde större delen av världens mest kända byggnader (läs; amerikanska) åt skogen.

Badass aliens. Gammalt beprövat recept. Funkar alltid. Funkade då. Funkar nu. Rykten säger att det var Bill Clintons favoritrulle. Kan det stämma?
En återtitt är alltid vansklig. Man vet ändå inte riktigt om de där minnena man haft, känslan som man tror sig komma ihåg…ska finnas där.

Här behövs dock ingen oro. Är man vän av Hollywoodblockbusters tillverkade enligt bästa receptet, finns här bara anledning att trivas igen. Katatsrofgurun Roland Emmerich låter den synnerligen fantasifulla storyn rulla på i makligt tempo, glömmer inte att hoppa mellan de olika sidostorysarna på ett snyggt och lättillgängligt sätt. Bra fart i actionsekvenserna fortfarande..även om en del bakprojektioner ser galet lökiga ut såhär anno 2016. Det är bombastiskt, överdådigt, extra-allt i katastrofscenerna. Emmerich sparar inte på kruttunnorna när han mosar Vita Huset eller spränger Empire State Building till flisor. Som sig bör i en blockbuster.

Och det funkar ju, när det är så underhållande berättat. Bill Pullman håller sitt ostiga tal, Jeff Goldblum är sådär skönt datanördig som hjältarna var på 90-talet, Will Smith kör kaxighet i kombo med den opolerade charm som ändå tagit honom uppåt i karriären. Och så Randy Quaid. Filmens comic relief. Funkar.

ID4 är såklart en av de stora popcornrullarna från Hollywood. Den har sin rättmätiga plats där på toppen nånstans. Sommarkänslan är total. Berättardrivet är både listigt och medryckande. Aningens nött av tidens tand kanske..men ändå en hejdundrande föreställning som får mig att dra på smilbanden i tv-soffan.

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: From Dusk Till Dawn (1996)

from_dusk_till_dawn_ver1Möt bröderna Gecko. Två av de mer, eh, färgstarka personer som befolkar Quentin Tarantinos universum.

Idag förkroppsligade av QT själv och självaste George Clooney minsann! Två rövarbröder, farliga typer, på väg mot Mexiko för ett möte med lokal maffia och förhandlingar. Ödet gör att de tar en intet ont anande pappa och hans två barn i husbil som gisslan. Målet för färden, en lagom skum sylta på mexikanska landsbygden. Som blir ännu mer skum när mörkret faller och gruvliga saker börjar hända. Bröderna Gecko, med tillhörande gisslan, inser snart att de kommit…tja..ur askan i elden.

Fantasifullt, svart humor och en massa rejäla effekter the old-style är vad som bjuds här. Allt övervakat av Robert Rodriguez som styr handlingen med säker hand. QT skrev manus (dock baserat på en story av Robert Kurtzman), och visst finns alla Tarantinos kännetecken med ändå. Dialogen, backlucke-scenen, de spontana våldsyttringarna. Tja, man känner sig rentav lite hemma här när det gäller QT. Haha.
Clooney sköter sig förstås. QT med. Harvey Keitel och Juliette Lewis finns med. Liksom skojaren Cheech Marin, B-filmsräven Fred Williamson OCH make-up-gurun Tom Savini. Och Salma Hayeks ”erotiska dans”!

I botten en gnska tafflig story som försetts med skön mexiko-musik, goriga effekter, splattervåld, vampyrer och svart humor. Den som vill hittar såklart allsköns referenser till Tarantinos underliga fantasi och värld.
Annars kan man nöja sig med att det är en rejält underhållande rulle, trots diverse lökigheter här och där.

Huggtänder i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Kingpin (1996)

KingpinSommaren går mot sitt slut men Sommarklubben kämpar på en liten stund till!
Lagom till de ljusa sommarkvällarna övergår i lite murrigare mörker, men filmupplevelsen kan ju vara densamma ändå!

Idag tar vi oss tillbaka till 1996 och en av de stabila bröderna Farrelly´s bästa filmer…vill jag hävda.
Den hysteriskt galna skrönan om Roy Munson (Woody Harrelson), en gång i tiden staten Ohio´s mest lovande bowlare. Ett underbarn, en wiz-kid, ett ess som till och med lyckas med bedriften att besegra den självsäkre och fulspelande Ernie McCracken (Bill Murray). Framtiden ligger för Roy´s fötter!
Saker och ting går givetvis helt bananas och 17 år senare är Roy ett vrak, en suput, en loser…dessutom försedd med en gummihand !) efter en…eh…olycka. Räddningen kommer i form av den naive amishbowlaren (!!) Ishmael (Randy Quaid) och Roy kan kanske få ordning på sitt liv igen! Men då har han förstås inte räknat med att få återse sin nemesis McCracken….!

Det här är hysteriskt bra skit detta!
Humorn tar inga fångar och håller sig nästan konstant på fel sida gränsen. Regibröderna bangar inte heller för att blanda låg bisarr humor med tönterier och trams. Detaljerna är fräcka och kan möjligen såklart inte ses med blida ögon hos de som vill ha lite ordning och reda i storyn….men det finns en röd tråd! No worries! Som i alla komedier måste det förstås finnas ett hjärta av guld, en positiv slutkläm…vilket denna också givetvis har. Men vägen dit är synnerligen underhållande för sådana som mig…som gillar det oborstade och politiskt inkorrekta.

Filmen lyckades märkligt nog inte alls i boxoffice-kassorna denna OS-sommar (kommer du ihåg vilken stad!?) och The Farrelly´s var enligt skvallret så deppade att de funderade på att sluta göra film där och då. Ett halvår senare kom succén istället då rullen släpptes på hemvideomarknaden. Revansch!

De tre dårarna Harrelson, Quaid och Murray är förstås helt lysande rakt igenom hela filmen, men annat var ju inte att vänta!

Trippelstrike i sommarnatten!

TV-Landet: Vänner – säsong 2 (1995/1996)

friends___season_2_front_largeSäsong 2 kör igång i samma sekund där första säsongen slutade (med en riktig CLIFFHANGER!)
Kanske skulle det nu ändå ske, det som det jobbats upp för under hela avslutningen på premiärsäsongen! Men…nej..

Rachels besvikelse och manusförfattarnas turnover, att plötsligt är det Rachel som får tråna i hopplöshet, känns som en lovande start. Den här säsongen gör heller ingen besviken om man gillade vad man såg i första. Humorn fortsätter att vässas och de olika personligheterna hos våra vänner fortsätter att cementeras och faktiskt utvecklas. Nu när jag ser om serien så många år efteråt slås jag av hur dominerande Matthew Perry är redan från början. Hans oneliners är ofta sylvassa och vissa moments är som uppbyggda just för att han ska komma in och knyta ihop säcken! Mycket bra och mycket underhållande. Chandler är kanske den bäste av alla figurer i den här säsongen!?

Annars är såklart samspelet mellan Ross och Rachel av stort värde. Jennifer Aniston var redan från början otroligt charmig, men i den här säsongen får hon ännu större utrymme att leka fram sin stil. Från att ha varit den som kom in sist i ”Vänner-gänget” i New York när serien startade, är hon nu en fullblodsmedlem. Att se dialogen mellan henne och David Schwimmer i vissa scener är ren njutning. Samspelet och känslan mellan dem är perfekt! Man tror verkligen på deras känslor fram och tillbaka. 22

Lisa Kudrow ´s Phoebe får också gott om härliga scener att glänsa i. Från att ha trevat lite mot publiken med sin karaktär, låter hon ”Pheebs” i den här säsongen bli så knasigt bakåtvänd charmig som vi vill komma ihåg henne för. Kudrow fick möjligen kanske den minsta scentid av dem alla om man skulle ge sig på att räkna ihop varje avsnitt, men de minuter hon har är guld nästan hela tiden. Dessutom är hon den av alla vännerna som bakom humorn och knaserierna faktiskt stod för allvaret, insikterna och trösten när det behövdes.

Mer fokus också på Joey´s karriär i den här säsongen, och ÄNTLIGEN får han till det och landar en större roll i en dagsåpa! Vilket också kommer att få vissa konsekvenser för hans boende ihop med Chandler. Matt LeBlanc är kanske den figur i vännerna som har det lättast i tillvaron? Han liksom bara flyter med. Monika får chans till stor romans under säsongen när Dr Richard Burke (Tom Selleck!) gör entré i hennes liv. Romansen vävs djupare från att ha varit en liten flirt, och visst är det ändå modigt av manusförfattarna att i ett oerhört dubbelmoraliskt USA låta Courteney Cox falla för en man som är dubbelt så gammal som henne och som dessutom är nära vän till Monikas föräldrar? Farligt nära vissa varningar där, men storyarcen lyckas kryssa sig förbi de värsta skären, och istället gör vass underhållning av det. Avsnittet där Richard börjar hänga med Chandler och Joy i tron att han är ”en av grabbarna” är otroligt kul.

s21 26

Andra höjdare från säsong två är den olycksaliga lista på Rachels pros and cons som Ross svänger ihop på Chandlers nyinköpta dator…konsekvenser att vänta där! Chandler får en ny inneboende i form av knäppskallen Eddie (mycket bra spelad av Adam Goldberg), Chandler och Joey ska vara barnvakt åt Ross´ son och klantar till det, Joey blir stalkad av en galen Brooke Shields (!), Monika och Rachel slåss om gunsten hos Jean-Claude van Damme som spelar sig själv(!!) och Chandler hånglar med en ung, UNG, Julia Roberts! Missa heller inte Charlie Sheen som Phoebes pojkvän från flottan hemma på besök! Som synes satsade seriens manusförfattare och producenter mycket krut på att locka in kända ansikten som gästskådisar i vart och vartannat avsnitt…dock utan att de på något sätt tog över fokuset. Snarare roliga komplement till det som våra vänner råkade ut för till höger och vänster.

24 23

Säsongens ABSOLUT bästa avsnitt enligt mig är dock det när det ska hållas födelsedagsparty för Rachel, och Monika av misstag har bjudit in Rachels mamma som precis ska skilja sig från Rachels pappa…vilken givetvis OCKSÅ dyker upp till partyt. Vad göra? Jo, våra företagsamma Vänner ser såklart till att skapa ett alternativt party i Chandler och Joeys lägenhet där pappa Green får hålla till med företrädesvis ganska många kvinnliga (!) festdeltagare! Rachels mamma får hänga i den andra lägenheten där Monika håller diktatorisk ordning på kalaset och tvingar alla att leka tråkiga lekar. Rätt snart börjar många deltagare ”försvinna” in till det andra kalaset…Dessutom får alla vännerna rusa fram och tillbaka mellan lägenheterna för att hålla bluffen uppe. Mycket kul! En riktig spring-i-dörrarna-episod! En sådan som Frasier kunde trolla fram i sina bästa stunder. Jag älskar dessa.

Annars är det såklart romansen mellan Ross och Rachel som är huvudspåret i säsongen….och manusförfattarna drar på det i det längsta. Men det är charmigt och mysigt när det väl knyts ihop. Kul att även Monikas fling med Tom Selleck får mer än bara ett avsnitt. Och att man mer börjar driva med Monikas pedanteri och hysteriska ordningssinne!

25 27

Säsong 2 av Vänner cementerade rejält den framgång som första säsongen innebar. Här fortsatte man helt enkelt på den inslagna linjen. Nu var ju karaktärerna utmejslade och man kunde fortsätta att utveckla dem och deras personligheter. Allvar och vardagsproblem blandas med ren knaskomik och det känns som att mixen är helt perfekt balanserad. Tidens tand har såklart nött vad gäller detaljer i klädmodet, tekniska inslag (när Chandler stolt beskriver sin nya dators prestanda á la år 1996 är det hilarious!)..men överlag känns ändå humorn vännerna emellan rätt tidlös och skulle säkert funka om man skrev manuset idag.

Avslutningen på säsong 2 är kanske inte lika fräsig som första, Rachel får till ett sorts avslut på sättet och anledningen till att hon först dök upp hos Vännerna..och dessutom lite upprättelse! Och Chandler tror att han har koll på kärleksläget…men får lagom till säsongsfinalen en oväntad överraskning..
Snyggt och trivsamt slut på en STARK säsong.

Nu mot säsong 3!

28

Bättre lagbild den här gången!

 

Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996. 19961

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

sceam

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

everyone_says_i_love_you_1996_685x385

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

marsattacks

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

primal fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

long-kiss-goodnight2

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?


2. The Rock

therock114wd

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Independence Day (1996) White House

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 


 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

 

Sommarklubben: Daylight (1996)

Klart man petar in en katastrofrulle i sommarnatten.
Minst ett drama där eländes elände utspelas är ju ALLTID gångbart när årets sommar ska avnjutas. Och, det finns ju rätt mycket äldre material att ta av om man säger så.

Här är det möjligen i lite mindre skala, men ändock synnerligen prekärt.
Att ta sig via tunnel in och ut i New York ter sig uppenbarligen very risky (hade jag vetat det när jag själv åkte där för eoner av tid sedan…då vete i fan…), speciellt när olyckan är framme och stänger in ett par olyckliga satar under ton av betong, grus och annat bråte. För att inte tala om de hotande vattenmassorna som trycker på.

Men, fear not ty dagens hjälte…ex-räddningsledaren Kit Latura (Sylvester Stallone) är i faggorna är tydligen den ENDA i sällskapet som vet hur situationen ska behandlas. Vilket han också gör medelst lite äkta Sly-manér.
Det är story enligt mall, förväntade turomgångar i ordningen birollsinnehavarna plockas ur handlingen. Men hell, det är också rätt underhållande och ganska trivsamt actiondrama fram till den förväntade upplösningen. Stallone kör ändå ett rätt återhållsam stil här och framstår mest som gemytliga snubben…som dessutom lyckas flörta in sig hos helylletjejen Amy Brenneman.

Daylight har förvisso ett par år på nacken,och det var ett bra tag sedan jag såg den senast. Men den håller fint. Gott gry i Stallone och man liksom sväljer de flesta flosklerna som dyker upp med jämna mellanrum. Bäst är ändå när dumkaxige Viggo Mortensen gapar efter för mycket. Han skulle lyssnat på förnuftige Sly.
Instängt i sommarnatten.

full starfull starfull star