Kidnap (2017)

Men dra åt skogen vilken rackig filmjävel!

Halle Berry får son kidnappad och förvandlas till Hulk-mamma. Bra kvinna reder sig själv typ.
Om hon bara hade hållit käften. Jag hinner gå bananas både en och tre gånger på hennes satans enerverande tonläge med rösten. Speciellt eftersom kvinnan envisas med att PRATA MED SIG SJÄLV HELA TIDEN! WTF!??!

Näru herr regissör (en) Luis Prieto, det här går jag inte på. Unket berättat, larvigt och töntigt. Finns dessutom så många tillfällen i det kackiga manuset där Berrys mamma Karla skulle kunna ha gjort processen kort med lallarna som kidnappat grabben..men där manuset väljer helt idiotiska lösningar. Och då menar jag sådana som man verkligen inte kan köpa i ett manus…för visst är det så att då och då kan ju vissa grejer ändå få passera. Inte här dock. Det lyser igenom för mycket. Ett bevis på att filmens handling egentligen bara räcker för sisådär 25-30 minuter.
Kontentan? En film som aldrig borde ha tillverkats förstås.

Jäklars vad uselt detta är!

 

Sugen på mer avsky om det här skräpet? Lyssna gärnaSoF #117, där blir vi vansinniga på Berrys skitrulle!

 

 

Annonser

Sommarklubben: Executive Decision (1996)

decisioncritica9601Fick den underbart ostiga titeln Beslut utan återvändo på bio i Sverige när det begav sig.
Vi får ännu mera Kurtan Russell i sommarklubben!
Här som lätt nördig analytiker hos CIA, och strax inkastad i ett fräsande uppdrag ihop med ett gäng amerikanska SEALS (?) när ett passagerarplan från Aten på väg mot Washington kapas av skogstokig terrorist och hans anhang.

Hade den här rullen kunnat göras efter 9/11? Hm, tveksamt. Händelserna ombord på planet ligger obehagligt nära verkligheten som den skulle te sig några år senare.
Hursomhelst, the good guys, inklusive Kurtan och en nervig Oliver Platt som datanisse, måste nu obemärkt ta sig ombord på det kapade planet (i luften!) och försöka slå ut skurksen innan man flyger in över amerikanskt luftrum…då väntar stenhårda missiler på att skjutas iväg mot planet och alla passagerare offras ihop med terrorister.

Okej, vi släpper den fadda smaken av likheter med den kommande verkligheten och fokar på storyn. Och här blir det spännande värre minsann. Katt- och råtta-lek på planet, viss knaslogik kanske, en hjältemodig flygvärdinna i Halle Berry, svettiga minuter där beslut måste tas blixtsnabbt. Russel tvingas steppa upp och visa vad han går för när uppdragets ledare, träskallen Steven Seagal, otippat blir blåst på actionfesten. Iaf jag är tacksam för att han skeppas ut ur rullen på tidigt stadium. Häpp!

Trots att jag vet hela handlingen blir det faktiskt oväntat spännande längs vägen.
Jäkligt spännande! Ett synnerligen effektiv och snygg 90-talare som gör jobbet ända in i kaklet.Som sommaraction håller den förvånansvärt utmärkt fortfarande! Jag satt, tro det eller ej, och hoppade där på soffkanten! Perfa!

Iskalla beslut i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!


X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

The Call (2013)

Det kan ju tyckas lite lustigt, men ändå ganska märkbart, att vissa år ska vissa yrkesskrån uppmärksammas på film. Om vi bortser från det vanligaste av dem alla förstås; polisen.

Annars har ju både brandkår, ambulanspersonal, läkare i alla former (ofta), forskare, kustbevakare och ditten och datten fått sin beskärda del av rampljuset.
Nu var det uppenbarligen någon som tyckte att SOS-telefonisterna, eller 911-operatörerna som det heter i Amerikat, gott kunde få lite uppmärksamhet.

Och visst, det börjar bra. Väldigt bra till och med. Operatören Jordan (Halle Berry) spelar i veteranligan på sin arbetsplats, har hört det mesta och det bästa. Kan sålla knasbollarna från de som verkligen behöver hjälp. Kort sagt är hon en riktig goto-girl när det behövs. Tills den dan hon faller igenom totalt. Ett larmsamtal från en skräckslagen kvinna utvecklas så småningom till att Jordan har direktkontakt med en flåsande potentiell mördare/inbrottstjuv innan linjen bryts. När kvinnan några dagar senare hittas mördad brister allt för Jordan som tvingas till själslig påtvingad semester, och när hon väl återvänder till sin arbetsplats blir det i form av instruktör för nyanställda operatörer. Sällan anar hon att ödet strax har henne på plats bakom kontrollbordet igen när en annan ung kvinna råkar illa ut.

Berry kanske blandar och ger som skådis, men här känns hon faktiskt både naturlig och proffsig som Jordan. Till en början. En regisserande Brad Anderson tar sig tid med att visa Jordans påtvingade ”trauma” vilket gör att jag som tittare fattar visst tycke för karaktären. Ironiskt nog kan det då tyckas att det är i de delarna där Jordan inte omedelbart i bild eller i handlingen som filmen är som bäst! Unga Casey (Abigail Breslin) trodde att det bara skulle bli en dag som alla andra shoppingdagar på det stora köpcentret. Ända tills hon brutalt blir överfallen och kidnappad rakt in i bakluckan på en bil. När hon kvicknar till visas dock en annan sida upp än den skrikande tonåringen, och via sin mobil får hon av en slump tag på just Jordan i andra änden av linjen.

Länge är filmen en rejält spänstig spänningshistoria med den inlåsta Casey som pratar med Jordan, vilken plötsligt måste övervinna sina själsliga ärr från förr för att kunna ta tag i situationen och både lugna Casey samtidigt som man gör allt för att spåra samtalet. Manuset bjuder såklart på svårigheter av varierande grad, och länge är det rejält ovisst i handlingen. Förövaren (Michael Eklund) är så pass oroväckande oförutsägbar att han blir rejält obehaglig. Jordan finns med sin röst i bakluckan för att ge råd och tröst, och Casey får tillfällen att visa prov på handlingskraft. Lägg till detta alla poliser som skickas kors och tvärs i jakten på den efterlysta bilen.

Upplägget är smart, och känns som en kamp mot klockan. Orsak och verkan avhandlas enligt gällande mall. I det här läget är filmen långt ifrån tråkig och mer i klassen av vässad spänningsunderhållning på ett rätt oväntat sätt..vilket också gör att den rätt länge är uppe och nosar på tre fina guldstjärnor.

Får snart ett otrevligt samtal

Aldrig får man dock vara glad helt ut, och när manuset i sista tredjedelen får för sig att skicka ut Jordan från arbetsplatsens trygga kontrollbord, ut i verkligheten, dyker också historien dessvärre tillbaka ned i det där stora träsket där förutsägbarheten samsas med ologiska handlingar. Det filmen tog in på slänggungorna, förlorar den lika snabbt och snopet på karusellerna.och upplösningen är långt ifrån så engagerande som inledningen.

The Call åker upp och ned på upplevelseskalan. Oväntat bra i första hälften, och man sitter och hoppas på ett riktigt rafflande utgång. Finalen är kanske inte dålig, bara mindre underhållande och mindre engagerande. Anderson tycks trots allt ha viss fallenhet för sitt yrke och får gärna återkomma i framtiden. Berry är inte asdålig, passar bara mindre bra som amatördeckare på eget uppdrag när filmen ska knytas ihop.
Slutbetyget blir ändå godkänt och som vardagsthriller har den möjligen sin plats.

full starfull star

Cloud Atlas (2012)

Hur skriver man egentligen ett omdöme om en film som man nästan inte fattar?
Eller, där man undrar; vad tusan är det jag precis har sett…!!?

Det enda jag med säkerhet KAN säga att det kan vara några av de mest fängslande knappa tre timmar jag har upplevt som filmälskare. Helt makalöst faktiskt. Syskonen Wachowski och Tom Tykwer har tagit sig an ett projekt som normala filmproducenter möjligen skulle sky som pesten på grund av sin enorma komplexitet i omfång. Mycket riktigt ville heller inget större bolag satsa pengar i projektet, varför dagens rulle kanske är den dyraste indiefilm som någonsin tillverkats (?).

Filmen spänner över en tidsrymd som börjar år 1849 och slutar 2346. Känn på den.
Hur i herrans namn lyckas man med en sådan berättelse? Ja fråga inte mig, men det funkar. Något alldeles otroligt dessutom. Filmen består av sex stycken olika berättelser, från olika tidsepoker. SAMMA skådespelare förekommer i alla olika berättelser, i olika roller och med varierande maskeringar. Ett visst födelsemärke tycks förekomma genom berättelserna, vilket på något sätt antagligen ska vara beviset på att alla personer och händelser på något sätt är hoplänkade med varandra.

Man skulle kunna tro att det efter ett tag blir jobbigt att se sex olika storys utvecklas, med ständiga hopp och klipp mellan segmenten. Både framåt och bakåt i tiden.
Istället blir det galet fascinerande och jag märker hur jag smidigt sugs in i varje story som att det vore en enskild berättelse…och vid varje klipp in i ett nytt segment blir det föregående en snygg cliffhanger som man får återvända till i sinom tid.
Otroligt läckert gjort!

Vi ser en Tom Hanks öppna filmen, och sluta cirkeln i densamma knappt tre timmar senare. Då har han, och kollegor som Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Jim Sturgess, Ben Wishaw, Susan Sarandon och en hoper andra hunnit förekomma ett antal gånger i olika skepnader. En del så satans bra maskerade att jag inte fick koll på det förrän eftertexterna började rulla över skärmen.

Tykwer och The Wachowskis har delat på regisserandet, eller rättare sagt tagit hand om vissa delar var. Framtidsscenerna andas både Matrix och Blade Runner i ett och är naturligtvis ett verk av Andy och Lana W. Snyggt som tusan och med ett visuellt framtida Seoul som gör att man bara vill se mer av det som händer. Tykwer håller sig mer i nutid och dåtid, men med samma intensiva drama i det som sker.

Vad innehåller filmen då? Egentligen? Tja, för det första hittas här både drama, komedi och en thrillerhistoria samt en dystopi om en jord efter den stora katastrofen. Jag vet faktiskt inte vad historien vill säga…kanske att allt vi gjort och gör i en framtid kommer att spegla av sig i våra medmänniskor och skeenden.

-”Halle för hundan…vilket år är vi i!??!”

Filmen använder både musiken och det snygga fotot för att lura in mig in en värld som jag verkligen inte skådat på film förut. En mastig krönika med massor med vinklar och känslor. Samtidigt är det naturligtvis också en film som delar upp sina åskådare i olika läger. Tror jag. En del kommer bara att sucka och undra vad i herrans namn det här är för prettodynga, och vad egentligen filmmakarna tänkte på. Andra kommer, liksom jag, att ta till sig upplevelsen fullt ut och bara sugas med i den fantastiska upplevelsen.

En del kommer möjligen att sitta och fundera på vad egentligen allt betyder, eller symboliserar. Själv slutade jag med det en bit in i filmen, och bestämde mig för att bara svepas med av det jag ser. Låta känslorna vara mitt sällskap på den här filmresan. Rapporter talar om att filmen floppat i USA på grund av sin invecklade form och sitt filosofiska yttre. Lite synd säger jag…om fördomarna, om tröga jänkare som inte vill gå på djupet när de ser film, stämmer. Det här är en film som kräver lite av sin åskådare. I den meningen att våga släppa sargen helt och bara flyta med. Kanske som molnen på himlen (jag vet..sorry..).

Cloud Atlas blev en magnifik upplevelse. Som jag vet att jag kommer att återvända till i snar framtid. En film där jag inte fattar allt av vad jag ser, men njuter av varenda filmsekund ändå. Känslan att bara låta sig dras in det som sker framför ögonen, och känna att det blir så pass engagerande att jag inte tvekar att dela ut årets andra fullpoängare! Galet säger du. Kanske säger jag.
Men en storartad upplevelse som denna förtjänar sin belöning.

 

 

 

Dark Tide (2012)

Sommaren är här, och med den badsäsongen!
Naturligtvis tarvar en sådan årstid sin beskärda del av vattenskräckisar, eller som vi också säger..farliga djur i mörka vatten.
Givet inslag i semestertider…jaså inte?

Så värst mycket skräckis blir det dock inte av dagens karamell. Mer ett sorts drama med synnerligen oroande komplement i det blöta elementet. En film som jag på förhand mer eller mindre avfärdat som träskigt trams.
Men se vad jag ändå bedrog mig lite grann. Faktiskt.

Rullen har (såklart) inte inhöstat några större stjärnor i snacket runt vår blå boll. Ett objekt att studera bara lite därför alltså. Här sportar Halle Berry moderiktig bikini under våtdräkten när hon blir marinbiologen Kate som utanför den sydafrikanska kusten är ett ess på att simma med vithajar. Jepp, rejäla bjässar dessutom. Enligt historien nästan den enda personen i sitt slag faktiskt. Här ska i filmens början göras undervattensdokumentär som visar Kates färdigheter, men som på ett beställt tecken i manuset går någonting åt skogen och det hela tar en ände med förskräckelse och dödlig utgång för en av Kates kollegor. Så pass att hon tvärt slutar att simma med hajarna faktiskt. (MEN, vi vet ju….VI VET JU!!)

Ett år senare vill burdus affärsman med tonårsson betala ohemult med pengar för att Kate ska ta med dem på utflykt till hajvatten och leda ett gemensamt dyk så kostymnissen ska få känna adrenalinet pumpa. Kate vägrar, ex-mannen Jeff som fixat mötet, och dessutom passande nog är undervattensfotograf, övertalar och vips är sällskapet på väg ut i båten Orc…flåt..Volante. Hade de bara vetat vad som väntar hade de naturligtvis spelat minigolf och tagit en glass istället.

Det bästa med den här filmen är det vrålsnygga sättet den är fotad på. Riktigt classy faktiskt. Och hur själva hajscenerna är gjorda. Fråga mig inte vilket som eventuellt är CGI:at in i filmen, för det är jäkligt bra presenterat i bild. Någonstans har jag ju ändå lite svårt att tro att Halle Berry på allvar simmade med de här hajarna live framför kameran. Eller..?

Det sämsta med filmen är att den segar sig ordentligt i mittpartiet. Det händer helt enkelt nästan ingenting förutom att båten tuffar på, den skrävlige affärsgubben är taskig mot sin son, trogne besättningsmannen Tommy (gissa hans öde…) drar ett par snuskiga skämt och Kate försöker tillsammans med Jeff (Olivier Martinez) köra med ett slags rebound på förhållandet. Eller inte, svårt att veta säkert då de hojtar och gormar på varandra för att i nästa sekund krama varandra förlåtande. Alla klyschor på en gång alltså.

nästan som gamla Spielbergtider…nästan.

Normalt sett har jag lite svårt för Halle Berry, förtjänar hon egentligen den stjärnstatus hon tycks ha? Monsters Ball var en sak, men hjärnsläppet med Catwoman är svårt att förlåta. Dessvärre. Här känns hon väl ok ändå. Det går att köpa hennes rollfigur, och hon SKULLE nog kunna tas för en marinbiolog. Kanske.

Den fysiska spelmiljön är naturligtvis begränsad större delen av filmen då den utspelas ombord på båten, och om man kan gnälla på historien och skådisarnas trovärdighet kan man inte göra detsamma på regissören John Stockwell´s sätt att komponera bilderna. Det är snygg klippning och utnyttjande av finurliga vinklar ombord det trånga utrymmet.
Som ni hör imponerar det tekniska hantverket mer på mig än själva historien.

Den som letar en traditionell vattenskräckis med hajar här kan bli lite besviken. Hajarna är mer med som luriga biroller, skugglika hot, men får naturligtvis sina beskärda sekunder av fokus när det väl hettar till. Kanske är det ändå den mest realistiska hajfilm man sett på ett tag?

Dark Tide är inget du behöver lägga på minnet. Rent storymässigt en rätt klyschig rulle med den mentalt sargade hjältinnan som måste övervinna sina demoner för att kunna gå vidare. Vi har sett´et förut. Därmed inte sagt att det är dåligt här.
Men bäst är fotot!

full starfull star

Swordfish (2001)

Swordfish (2001)Vid vissa återtittsfilmer blir man ändå lite förvånad.
Sådär så man hajar till lite. Alltså, man vet ju på ett ungefär hur känslan kommer att vara, man har ju sett dem förut. Men ändå, ibland kan både minnet och sinnet spela små spratt. Kanske tidens tand också. Och på något sätt är det alltid intressant när man kommer på sig själv med att göra de här iakttagelserna.

Dagens historia är i grunden en rätt blek och omständig skapelse. Med ett manus som broderas ut till den tunnaste deg man kan tänka sig. Allt för att klocka in på en acceptabel speltid. Anrättningen är sedan fylld med klyschor, hittepåaction och en ganska förväntad tvist. I kombo med lite snygga stars och fräsig scenografi.

Till filmens pluskonto vill jag, såhär ett par år senare, ändå lägga John Travolta´s oerhört förnumstiga överspel som faktiskt både en och två gånger får mig att skratta högt i tv-soffan. Naturligtvis är karl helt galen och helt overklig. En sorts storbov med hela tiden glimten i ögat som kan vara både sadist och humorist i samma andetag. Som är så galet patriotisk att det slagit slint i skallen. Här behöver han en ung Hugh Jackman, en världens bästa datasnillen, för att bryta sig in och sno en jäkla massa pengar från dolda konton i cybervärlden. Pengar som Travoltas figur, Gabriel, vill använda i kampen mot terrorism. Allt för att skydda den amerikanska livsstilen. Och för att nå dit tvekar han inte att knäppa folk till höger och vänster.

Som man ser filmen idag, skulle det kanske kunna vara en av alla installationer i tex Die Hard-svängen. Det är samma over-the-top-tempo, samma ytligt sammansatta actionscener och samma löpande band av allehanda figurer i större och mindre roller. Halle Berry här tex, spelar så klyschigt så man nästan tar sig för pannan, men visst…i jämförelse med Travolta här så går väl det mesta an. Mannen bakom kameran, Dominic Sena, har uppenbarligen valt att lägga krutet på det visuella och lämnar skådisinsatserna lite vind för våg. Men ok, det stör inte nämnvärt. Vissa av filmens mer fartiga sekvenser är läckra att glo på, och Travoltas raljerande inledande monolog i filmen är faktiskt en liten godbit att minnas bara sådär.

JT flashar puffra och Vinne J blänger surt

Om du inte har något att berätta, fyll verket med snyggt ljussatta scener och lagom mängd pyroteknik. För visst är det så, att den svagaste punkten här är filmens manus och story. Både rätt ointressant och omständigt, för att inte säga långdragen. Och logiken vill jag helst inte gå in på eftersom den säkerligen diffar på både en och två punkter. Men, kan man ändå ha kul som åskådare trots detta? Svaret är tjaa…jag led inte om jag säger så, Istället väljer jag att underhållas av den jäkligt snygga inledningen, Travoltas övertro på sig själv, Vinnie Jones klyschiga väsande, den självklara tvisten som man ser flera mil i förväg och Hugh Jackmans stabila good-guy-look.

Swordfish är en rätt liten firre i det stora actionhavet. Inte bra och inte dålig. Den bara existerar. Historien blir som en liten skål med ostbågar, helt okej under tiden de finns, men man saknar dem knappast när de är uppätna. Med ett par års distans till rullen och den första känslan av besvikelse, kändes den nu ganska…uppfriskande. Utan att vara sådär speciellt bra.
Vilket märkligt intresse man har ändå…