#rewatch: V for Vendetta (2005)

V_vendetta_posterVissa rullar har en tendens att falla i glömska. Kanske inte helt, men lite sådär att man visserligen kan referera till att man sett en film och på ett ungefär komma ihåg hur man kände…men icke redogöra för de flesta detaljerna. Här har vi ett ypperligt exempel på det.

När såg jag den senast? Kanske nån gång under 2006. Gjorde den något som helst intryck då? Antagligen inte eftersom jag knappt minns ett jota. Och, hade det nu inte varit för att podduon Thomas & Tomas haft den här rullen som ett ämne i sin filmpodcast…hade jag nog fortsatt att behandlat den som ett svagt minne. Istället dök en återtittslust upp, och sådant går ju rätt snabbt att åtgärda. Herregud, rullen står ju dessutom i hyllan hemma så tillgång var inget problem.

Nå, vad får man sig då här? Som tydligen glömts bort. Well, tre minnen från förra titten har jag i all fall alltid burit med mig; en fånig mask, en skallig Natalie Portman och en film som kändes liiite för lång. Så den enkla frågeställningen är såklart om det är befogade minnen även 2017…?

Vi får ett England i en mörk framtid. En fasciststat som leds av en skrikande John Hurt som inte så lite framställs som en modern Hitler. Övervakning och diktatur. Utegångsförbund och oliktänkande som ”försvinner”. En ny spelare finns dock med i matchen. En viligante, en maskerad hämnare som kallar sig V, utstyrd i fånig page-peruk och en mask föreställande 1600-talsananarkisten Guy Fawkes som försökte spränga det engelska parlamentet. Denne nya lirare har uppenbarligen samma mål i den moderna diktaturen. In i detta dras unga Evey (Natalie Portman), som känner både avsky och lockelse till den mystiske anarkisten.

v_for_vendetta_movie_screencaps

mask-mulle och skalle-per

En sorts mischmasch av framtidsthriller och antisuperhjälterulle kanske. Mörk och hotfull i tonen, funkar förvånansvärt bra dock. Långa dialoger, på gränsen till kvasifilosofi, men filmen kommer undan med det också. Portman gör sig bra som kvinnlig motpunkt till den mystiske V, vars backstory kastas åt oss som små smulor mellan varven. Bakom masken Hugo Weaving, eller…man får väl hoppas det. Vi har ju bara hans röst att gå på. Kanske han gör en ”Darth Vader”? Nåväl, masken är fortfarande rätt fånig, Portman flashar skalle igen (lite modigt ändå)….och filmen känns fortfarande lite för lång för sitt eget bästa. Annars är det bra berättat med manus av syskonen/systrarna/bröderna (???) Wachowski och regi av James McTeigue (vilken gått i lära hos Wachowkis under Matrix-trilogin).

Helt klart sevärd, kanske den till och med tjänar på att ses minst två gånger för att man ska kunna ta till sig alla detaljer? Att kapa lite av den för långa speltiden skulle dock göra filmen gott, nu finns vissa partier som känns rätt halvdravliga och intetsägande i den annars snabbt engagerande historien.

Underhållande och (o)roande framtidsskröna.

Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

Cloud Atlas (2012)

Hur skriver man egentligen ett omdöme om en film som man nästan inte fattar?
Eller, där man undrar; vad tusan är det jag precis har sett…!!?

Det enda jag med säkerhet KAN säga att det kan vara några av de mest fängslande knappa tre timmar jag har upplevt som filmälskare. Helt makalöst faktiskt. Syskonen Wachowski och Tom Tykwer har tagit sig an ett projekt som normala filmproducenter möjligen skulle sky som pesten på grund av sin enorma komplexitet i omfång. Mycket riktigt ville heller inget större bolag satsa pengar i projektet, varför dagens rulle kanske är den dyraste indiefilm som någonsin tillverkats (?).

Filmen spänner över en tidsrymd som börjar år 1849 och slutar 2346. Känn på den.
Hur i herrans namn lyckas man med en sådan berättelse? Ja fråga inte mig, men det funkar. Något alldeles otroligt dessutom. Filmen består av sex stycken olika berättelser, från olika tidsepoker. SAMMA skådespelare förekommer i alla olika berättelser, i olika roller och med varierande maskeringar. Ett visst födelsemärke tycks förekomma genom berättelserna, vilket på något sätt antagligen ska vara beviset på att alla personer och händelser på något sätt är hoplänkade med varandra.

Man skulle kunna tro att det efter ett tag blir jobbigt att se sex olika storys utvecklas, med ständiga hopp och klipp mellan segmenten. Både framåt och bakåt i tiden.
Istället blir det galet fascinerande och jag märker hur jag smidigt sugs in i varje story som att det vore en enskild berättelse…och vid varje klipp in i ett nytt segment blir det föregående en snygg cliffhanger som man får återvända till i sinom tid.
Otroligt läckert gjort!

Vi ser en Tom Hanks öppna filmen, och sluta cirkeln i densamma knappt tre timmar senare. Då har han, och kollegor som Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Jim Sturgess, Ben Wishaw, Susan Sarandon och en hoper andra hunnit förekomma ett antal gånger i olika skepnader. En del så satans bra maskerade att jag inte fick koll på det förrän eftertexterna började rulla över skärmen.

Tykwer och The Wachowskis har delat på regisserandet, eller rättare sagt tagit hand om vissa delar var. Framtidsscenerna andas både Matrix och Blade Runner i ett och är naturligtvis ett verk av Andy och Lana W. Snyggt som tusan och med ett visuellt framtida Seoul som gör att man bara vill se mer av det som händer. Tykwer håller sig mer i nutid och dåtid, men med samma intensiva drama i det som sker.

Vad innehåller filmen då? Egentligen? Tja, för det första hittas här både drama, komedi och en thrillerhistoria samt en dystopi om en jord efter den stora katastrofen. Jag vet faktiskt inte vad historien vill säga…kanske att allt vi gjort och gör i en framtid kommer att spegla av sig i våra medmänniskor och skeenden.

-”Halle för hundan…vilket år är vi i!??!”

Filmen använder både musiken och det snygga fotot för att lura in mig in en värld som jag verkligen inte skådat på film förut. En mastig krönika med massor med vinklar och känslor. Samtidigt är det naturligtvis också en film som delar upp sina åskådare i olika läger. Tror jag. En del kommer bara att sucka och undra vad i herrans namn det här är för prettodynga, och vad egentligen filmmakarna tänkte på. Andra kommer, liksom jag, att ta till sig upplevelsen fullt ut och bara sugas med i den fantastiska upplevelsen.

En del kommer möjligen att sitta och fundera på vad egentligen allt betyder, eller symboliserar. Själv slutade jag med det en bit in i filmen, och bestämde mig för att bara svepas med av det jag ser. Låta känslorna vara mitt sällskap på den här filmresan. Rapporter talar om att filmen floppat i USA på grund av sin invecklade form och sitt filosofiska yttre. Lite synd säger jag…om fördomarna, om tröga jänkare som inte vill gå på djupet när de ser film, stämmer. Det här är en film som kräver lite av sin åskådare. I den meningen att våga släppa sargen helt och bara flyta med. Kanske som molnen på himlen (jag vet..sorry..).

Cloud Atlas blev en magnifik upplevelse. Som jag vet att jag kommer att återvända till i snar framtid. En film där jag inte fattar allt av vad jag ser, men njuter av varenda filmsekund ändå. Känslan att bara låta sig dras in det som sker framför ögonen, och känna att det blir så pass engagerande att jag inte tvekar att dela ut årets andra fullpoängare! Galet säger du. Kanske säger jag.
Men en storartad upplevelse som denna förtjänar sin belöning.

 

 

 

The Wolfman (2010)

En av filmhistoriens mest kända gamla klassiker plockas fram och dammas av en aning, förses med lite modern teknik och visas upp för en ny publik.
Håller fomatet? Är konceptet alltför omodernt och mossigt?
Dessa farhågor torde nog vara onödiga eftersom regissören Joe Johnston (Jurassic Park III) väljer att servera det mer som en sorts hyllning till den gamla filmkonsten snarare än att bryta ny mark. Han låter Benicio Del Toro ikläda sig rollen som Lawrence Talbot som i 1890-talets England återvänder till familjegodset vid den dystra heden Blackmoor. Brodern är försvunnen och det dröjer inte länge förrän Lawrence dras in i de hemska hemligheter som döljer sig på de ödsliga hedarna runt godset.

Det listiga draget att låta historien utspela sig i slutet av 1800-talet betalar sig i form av ett formidabelt användande scenografiskt av det victorianska Englands alla attiraljer. Fotot är murrigt och verkar dölja en hemlighet i varje skugga. Om jag i andra recensioner har ondgjort mig över att man i moderna historier ofta förvanskar de gamla monsterlegenderna och dess bakgrunder, behöver jag inte vara orolig här. Varulvslegenden tas omhand på ett ytterst kärleksfullt sätt både vad gäller silver, fullmånar och hur den olycklige besten själv uppträder och, framför allt, framträder i handlingen. En eloge till Johnston och hans manusförfattare för att de inte förvandlar själva varulven till en  helt digitaliserad varg på fyra ben, utan istället låter honom vara en tvåbent (låt vara med inslag av digitala effekter) vansinnigt arg varelse med ytterst välvässade klor. Det finns en aura av skön matinékänsla över filmen som ändock inte väjer för gore och blod, fast utan att det blir överdrivet eller osmakligt. Dramat vilar tungt intill de tekniska uppvisningarna i framför allt förvandlingsscenerna. Talbot blir en plågad man som dras längre in i olyckans labyrint, och inte blir det bättre av att väl dolda hemligheter avslöjas längs vägen.

Benicio Del Toro i mina ögon perfekt som den tungsinte Talbot, Anthony Hopkins gör en dag på jobbet utan att glänsa, men det räcker som vanligt ganska långt i popcornrullar av det här slaget. I övrigt en stabil ensemble runt de båda där också Hugo Weaving som polisen Abberline måste nämnas. Snyggt spelad av Weaving med skön engelsk humor. Emily Blunt som Talbots kärleksintresse Gwen sätter inga avtryck i filmen, men finns med och gör det hon ska.

The Wolfman levererar precis det den förväntas och bjuder på rätt snygga stilövningar längs vägen. Möjligen något utdragen i mittpartiet, men inte så att det drar ned helhetsintrycket.
Så här ska en monsterlegend fräschas upp.

Betyget: 3/5