Sommarklubben: The Rocketeer (1991)

RocketeerInnan regissören Joe Johnston var inne och styrde upp superhjältar i Marvelvärlden fuskade han lite i det fantasifulla ämnet redan i början på 90-talet.

Här en klyschig men ändå underhållande story om den unge bildsköne piloten Cliff (Billy Campbell) som i 30-talets Los Angeles försöker slå sig fram inom flyguppvisningsvärlden. The hottest thing to do, ungefär.
När han och kompanjonen Peevy (Alan Arkin) plötsligt snubblar över en synnerligen avancerad raketmotor tillhörande den inte helt okände Howard Hughes (Terry O´Quinn) händer det grejer! Peevy tillverkar snabbt en snygg hjälm åt Cliff, som upptäcker att man kan spänna fast motorn på ryggen…och vips har vi oss en mystisk hjälte som kan flyga över L.A.-himlen!

Stort rabalder och alla undrar vem den nye ”hjälten” i luften är! Så gör också Hollywood-skådisen/casanovan Sinclair (Timothy Dalton), som vill använda motorn för sin lugubra och mörka agenda. Cliff ser också förstås chansen att imponera på flickvännen Jenny (Jennifer Connelly) som såklart också uppvaktas av smilfinken Sinclair. Javisst, här står matinékänslan i finrummet och flirtar. Det är lite tramsig komik, lite 90-talseffekter mot greenscreen-skärmar och lite retrokänsla från ett gammaldags Los Angeles. Bygger på tecknad förlaga, och filmen lyckas fånga ”seriealbumstilen” ganska trivsamt.

Lägg till detta nazister, FBI-agenter och maffiatyper i slokhattar.
Putslustigt och föga djuplodande förstås. Mer som att ligga i en hängmatta en lagom varm sommardag och läsa en serietidning från förr…och som sedan fridfullt blåser iväg över gräsmattan utan att man saknar den.

Raketfart i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Jumanji (1995)

En gammal VHS-upplevelse som nu får en ny chans på det platta mediet i min spelare. Tillrättalagd fantasifullhet om ett mystiskt spel med oanade magiska krafter, som om det vill sig illa kan dra in spelaren i en sorts limbovärld varifrån man endast kan komma ut om någon annan hittar spelet och börjar spela.

Detta är precis vad som händer unge Alan på 60-talet när han hittar det gamla spelet av en slump och oförsiktigt nog börjar spela. Det går naturligtvis som det går och Alan fångas i spelet. Snabbt klipp till mitten av 90-talet och de två unga syskonen Sheperd som hittar spelet och nyfiket börjar spela med diverse galna konsekvenser som följd. Månne kan man se detta som en förövning för regissören Joe Johnston i tekniska fantasiäventyr, ett par år senare skulle han ju komma att göra Jurassic Park III.
Vissa filmer lider ganska snabbt av ett bäst-före-datum, och här har vi tekniskt sett tyvärr ett exempel på det. Gott om kackiga specialeffekter som säkerligen var topline när det begav sig. Idag har vi sett att man kan tillverka det mesta av nästan ingenting, och CGI idag är inte som igår. Således kantiga, ryckiga och stela figurer. Manuset ska dock ha en eloge för sin, stundtals, lekfullhet och ambition att underhålla på bred front, även om helheten känns styckad och saknar naturlig kontinuitet. Eller beror det möjligen på den halvkassa klippningen?

Lagom stor dos av den alltid halvpåfrestande Robin Williams som den vuxne Alan, vilken hoppar ut ur spelet och får fullt upp med specialeffekterna och syskonen Sheperd, där förresten en ung Kirsten Dunst kan skådas som storasyster innan hon växte upp och blev bildskönt lockande i Peter ”Spiderman” Parkers värld.

Jumanji är lite lagom kaotiskt barntillåtet äventyr, spetsat med ambitiösa men förlegade effekter. Antydan till finurlig vuxenhumor och vissa förnöjsamma scener kan dock med förstoringsglas vaskas fram ur det annars enkla och magra manuset. Oförargligt.

Betyget: 2

The Wolfman (2010)

En av filmhistoriens mest kända gamla klassiker plockas fram och dammas av en aning, förses med lite modern teknik och visas upp för en ny publik.
Håller fomatet? Är konceptet alltför omodernt och mossigt?
Dessa farhågor torde nog vara onödiga eftersom regissören Joe Johnston (Jurassic Park III) väljer att servera det mer som en sorts hyllning till den gamla filmkonsten snarare än att bryta ny mark. Han låter Benicio Del Toro ikläda sig rollen som Lawrence Talbot som i 1890-talets England återvänder till familjegodset vid den dystra heden Blackmoor. Brodern är försvunnen och det dröjer inte länge förrän Lawrence dras in i de hemska hemligheter som döljer sig på de ödsliga hedarna runt godset.

Det listiga draget att låta historien utspela sig i slutet av 1800-talet betalar sig i form av ett formidabelt användande scenografiskt av det victorianska Englands alla attiraljer. Fotot är murrigt och verkar dölja en hemlighet i varje skugga. Om jag i andra recensioner har ondgjort mig över att man i moderna historier ofta förvanskar de gamla monsterlegenderna och dess bakgrunder, behöver jag inte vara orolig här. Varulvslegenden tas omhand på ett ytterst kärleksfullt sätt både vad gäller silver, fullmånar och hur den olycklige besten själv uppträder och, framför allt, framträder i handlingen. En eloge till Johnston och hans manusförfattare för att de inte förvandlar själva varulven till en  helt digitaliserad varg på fyra ben, utan istället låter honom vara en tvåbent (låt vara med inslag av digitala effekter) vansinnigt arg varelse med ytterst välvässade klor. Det finns en aura av skön matinékänsla över filmen som ändock inte väjer för gore och blod, fast utan att det blir överdrivet eller osmakligt. Dramat vilar tungt intill de tekniska uppvisningarna i framför allt förvandlingsscenerna. Talbot blir en plågad man som dras längre in i olyckans labyrint, och inte blir det bättre av att väl dolda hemligheter avslöjas längs vägen.

Benicio Del Toro i mina ögon perfekt som den tungsinte Talbot, Anthony Hopkins gör en dag på jobbet utan att glänsa, men det räcker som vanligt ganska långt i popcornrullar av det här slaget. I övrigt en stabil ensemble runt de båda där också Hugo Weaving som polisen Abberline måste nämnas. Snyggt spelad av Weaving med skön engelsk humor. Emily Blunt som Talbots kärleksintresse Gwen sätter inga avtryck i filmen, men finns med och gör det hon ska.

The Wolfman levererar precis det den förväntas och bjuder på rätt snygga stilövningar längs vägen. Möjligen något utdragen i mittpartiet, men inte så att det drar ned helhetsintrycket.
Så här ska en monsterlegend fräschas upp.

Betyget: 3/5