The Wolfman (2010)

En av filmhistoriens mest kända gamla klassiker plockas fram och dammas av en aning, förses med lite modern teknik och visas upp för en ny publik.
Håller fomatet? Är konceptet alltför omodernt och mossigt?
Dessa farhågor torde nog vara onödiga eftersom regissören Joe Johnston (Jurassic Park III) väljer att servera det mer som en sorts hyllning till den gamla filmkonsten snarare än att bryta ny mark. Han låter Benicio Del Toro ikläda sig rollen som Lawrence Talbot som i 1890-talets England återvänder till familjegodset vid den dystra heden Blackmoor. Brodern är försvunnen och det dröjer inte länge förrän Lawrence dras in i de hemska hemligheter som döljer sig på de ödsliga hedarna runt godset.

Det listiga draget att låta historien utspela sig i slutet av 1800-talet betalar sig i form av ett formidabelt användande scenografiskt av det victorianska Englands alla attiraljer. Fotot är murrigt och verkar dölja en hemlighet i varje skugga. Om jag i andra recensioner har ondgjort mig över att man i moderna historier ofta förvanskar de gamla monsterlegenderna och dess bakgrunder, behöver jag inte vara orolig här. Varulvslegenden tas omhand på ett ytterst kärleksfullt sätt både vad gäller silver, fullmånar och hur den olycklige besten själv uppträder och, framför allt, framträder i handlingen. En eloge till Johnston och hans manusförfattare för att de inte förvandlar själva varulven till en  helt digitaliserad varg på fyra ben, utan istället låter honom vara en tvåbent (låt vara med inslag av digitala effekter) vansinnigt arg varelse med ytterst välvässade klor. Det finns en aura av skön matinékänsla över filmen som ändock inte väjer för gore och blod, fast utan att det blir överdrivet eller osmakligt. Dramat vilar tungt intill de tekniska uppvisningarna i framför allt förvandlingsscenerna. Talbot blir en plågad man som dras längre in i olyckans labyrint, och inte blir det bättre av att väl dolda hemligheter avslöjas längs vägen.

Benicio Del Toro i mina ögon perfekt som den tungsinte Talbot, Anthony Hopkins gör en dag på jobbet utan att glänsa, men det räcker som vanligt ganska långt i popcornrullar av det här slaget. I övrigt en stabil ensemble runt de båda där också Hugo Weaving som polisen Abberline måste nämnas. Snyggt spelad av Weaving med skön engelsk humor. Emily Blunt som Talbots kärleksintresse Gwen sätter inga avtryck i filmen, men finns med och gör det hon ska.

The Wolfman levererar precis det den förväntas och bjuder på rätt snygga stilövningar längs vägen. Möjligen något utdragen i mittpartiet, men inte så att det drar ned helhetsintrycket.
Så här ska en monsterlegend fräschas upp.

Betyget: 3/5

4 kommentarer på “The Wolfman (2010)

  1. Jag är ju inte så förtjust i originalet men ändå är jag lite nyfiken på den här versionen. Kanske just för att det varit så många kontroverser kring den med förseningar osv.

    Gilla

  2. Nä originalet tillhör inte heller någon av mina gamla klassiska monsterfavoriter. Men känner även jag ett sug efter den här. Faktiskt beställt den brittiska blurayn och ser fram emot att sätta mig med den en mörk sommarkväll. =)

    Bra recension också!

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.