Wind Chill (2007)

Emily Blunt är ju en sån där tokbra skådis som jag noterat i min bok för länge sen.
När man då mer eller mindre snubblar över en av hennes tidiga alster i karriären, känns det ju rätt självklart att ta sig an denna.

Här är hon rätt och slätt ”the girl”, som ska ta sig hem över jullov från universitet och studier. Studentkassan tillåter icke flygbiljett så samåkning medelst bil står på programmet. Nu har hon ju själv ingen bil, men en liten annons på en anslagstavla senare är DET problemet löst när ”the boy” hör av sig och erbjuder en plats i bilen. Färden går österut i takt med att julvädret blir sämre och sämre. Ansträngd konversation, lite lökigt, lite fånigt, några små tafatta försök till flirtande av den manliga delen i duon. Ett besök på ett besynnerligt mathak längs vägen leder så duon in på en ödesdiger avfart. Eller rättare sagt, den manlige chaufförens envisa inställning att det går bra mycket snabbare att ta ”den där genvägen” han hört talas om. Den som ska spara både tid och bensin.
Synd då bara att ingen varnade paret för att vägsträckan är ökänd i trakten för sina många olyckor genom åren…och att de som fallit offer fortfarande sägs ströva vägen vid väl valda tillfällen….Hoppsan.

”vaddå!?? inga dubbdäck…!??!”

Mnja, detta beskrivs som en ”spöklig historia” mer än en rysare, och det är nog tur för filmen det.. För speciellt rysligt blir det inte här. Självklart dröjer det inte länge förrän parets bil havererar i en snödriva och fastnar. Vad göra? Normala människor i levande livet skulle nog kanske ändå tillsammans ha börjat vandra tillbaka längs vägen de kom ifrån (sååå länge hann de ju faktiskt inte åka på den ödsliga vägen). Nix, istället ska det väntas på undsättning i form av (kanske) förbipasserande bilister. Så där sitter de till en början, med motorn på och värmen på högsta nivå. Tror du det dröjer länge innan det konstigheterna rullar igång…?
Precis.

Som sagt, sällsamma spökligheter blandas med en murrig backstory om vad som en gång i tiden hänt längs vägen. Lägg till detta ett par typiska ologiska beslut, såna som bara tas i filmer av den här typen. Ibland kan det ju också funka för all del. Dock inte fullt ut här. Vår tjej Emily B gör förstås vad hon kan med sin roll, men den är kanske ändå FÖR mallad in i det typiska B-filmsfacket för att bli ihågkommen. Hennes motspelare (Ashton Holmes) kämpar också på med manuset, men det blir lite som det blir med den här storyn som inte känns supersolid. Ett par ganska intetsägande utsvävningar i det övernaturliga/backstoryn hjälper inte direkt till.

Börjar lovande, blir gradvis lite sämre och stannar till slut på ett ynka ok för stunden.
Och då är jag nog snäll.

Annonser

The Girl on the Train (2016)

Girlontrain_posterRachel (Emily Blunt) tycks inte ha det så kul.
Varje dag tar hon tågpendeln till och från jobbet. Livet verkar handla om att bearbeta en skilsmässa. Kanske med lite för många drinkar som sällskap. Den enda vän hon tycks ha är fantasin som varje dag hjälper henne när tåget passerar ett visst villaområde och hon upptäcker en kvinna i ett av husen. Vem är kvinnan? Vilket sorts liv lever hon? Rachels tankar svävar iväg. Och vad är det som är så speciellt med området?

Denna märkliga ”lek” blir Rachels livlina från dag till dag. Ända tills hon ser något oroande. Eller…vad såg hon egentligen? Kanske inget alls? Är det ”mineralvattnet” som spelar ett spratt? Tillvaron tycks rämna och Rachel får ingen ro förrän hon likt en amatördeckare börjar snoka på egen hand. Men ack den som sig i konstiga lekar ger. Speciellt om man är halvalkad och har en en tendens att vakna upp dagen efter och icke minnas vad som hänt förgående dygn i spritens dimmor.

Jaha ja. Men det här var väl trivsamt minsann! En rulle som antar formen av ett Hitchcock-alster och slingrar sig likt den värsta av alpvägar. En handling som gör sitt bästa för att leda in mig i dessa tvära kurvor. Och lyckas rätt bra också. Börjar märkligt, blir konstigare och antar sen formen av lite mer traditionell thriller. Kan man se händelserna komma? Kanske i vissa lägen, men det är jäkligt finurligt och snyggt gjort. Emily Blunt är (förstås) ett ess i huvudrollen. Ingen kan se så olycklig ut som hon gör. Livet är verkligen icke på topp när vi först träffar henne. Hon är helt enkelt finemangs i rollen. Lägg till detta en rackarns bra övrig lista som innehåller bla Rebecca Ferguson, Justin Theroux, Luke Evans, Haley Bennett och Allison Janney. Till och med Lisa Kudrow får vara med på ett hörn!

girlonthetrain

”vänta nu…vad är det DÄR…???!”

Rullen satsar på traditionell twistad berättarstil, och har man läst boken som ligger till grund för filmens manus blir det förstås föga spännande här. Men för en annan, som satt där och kliade sig i skallen inför hur man egentligen skulle förhålla sig till den bräckliga Rachels verklighetsuppfattning och det eventuella överslaget av fantasi, blir det en rätt spännande filmresa. Regissören Tate Taylor (Niceville) har koll på läget och använder Blunt som filmens katalysator på bästa sätt. Drama och traditionell thriller i samma förpackning!

Snyggt jobbat av alla inblandade.
Stabil. Underhållande.
En bra rulle helt enkelt.

The Five-Year Engagement (2012)

the-five-year-engagement-movie-posterAhh, vi tar en liten avstickare till rom-com-världen igen. Kan man inte få för mycket av.

Firma Nicholas Stoller/Jason Segel är en väl beprövad duo i filmvärlden. Deras Forgetting Sarah Marshall från 2008 är en riktig pärla i genren. Hög likable-status på DEN. Regimannen Stoller har även fått ur sig knasalster som Bad Neighbours 1 & 2 och Segel i sin tur är lite av ett hosueholdname i Judd Apatows värld. Kanske ändå mest känd som Marshall i dundersuccén How I Met Your Mother på tv.

In från vänster idag plockar duon Emily Blunt, och då vet man att det vankas solida minuter. Tom (Segel) friar till Violet (Blunt) efter ett års sällskapande, och hon tackar gladeligen JA. But of course. Paret är ett sådant där riktigt gosepar…som man nästan bara ser på film(?). The future is bright. Livet i San Francisco är kalasbra, tycker i alla fall Tom som har glassigt kockjobb på trendig restaurang. Violet suktar efter lärartjänst på universitet. Plötsligt kommer chansen när hon får erbjudande om tjänst på universitet i Ann Arbor i Michigan! Hoppsan! Vad göra?? Nu när giftermål står för dörren och allt. Tom tvekar dock icke (eller..?) och pushar Violet till att ta jobbet, den gemensamma flytten går till Mellanvästern (”klart det finns plats för en trendkock där!”) och plötsligt får tex begreppet ”en kall vinter” en helt annan innebörd för framförallt Tom. Hu!

Förutsägbart, javisst. Bröllopet skjuts upp (”vi gifter oss ju om ett år istället…när vi kommit i ordning”), Violet trivs på sitt nya jobb, Tom…not so much. Lätt att se vart detta barkar. Jaja, Stollers och Segels manus bjuckar inte direkt på djupsinnigheter och nya rön i relationsproblematiken när det gäller att kombinera karriär och privatliv…men Blunt och Segel har en skön kemi ihop som gör att det känns trovärdigt trots allt. Lägg till detta den obligatoriska, lite skruvade och råa, humorn som i alla fall jag förknippar med Stoller/Segel…och vi har oss ett ganska trivsamt relationsdrama.

5_year

the future is bright baby!

Kanske är rullen lite för lång för sitt eget bästa, turerna är otaliga och förutom våra huvudrollsinnehavare hjälper en diger rollista till med underhållningen, vad sägs om tex Chris Pratt, Alison Brie, Dakota Johnson och Rhys Ifans. Bakom en stundtals tokrolig handling anas såklart också ett allvar om hur livsval påverkar och sätter känslor på prov.

Filmen kör hårt med taglinen ”a comedy about the journey between popping the question and tying the knot”…och den resan är banne mig idag rätt underhållande hela vägen in mot mål. En romcom-feelgood med lite fallgropar. Precis som det ska vara.

Trivsamt.

The Huntsman: Winter’s War (2016)

the-huntsman-47392Uppföljaren…nej vänta…både uppföljare och prequel (!) till Snövitsactionrafflet från 2012.
Låter det lite snurrigt? Asch, det behöver det inte vara. Så pass hårt mallad som storyn blir ganska snart.

Chris Hemsworth är alltså tillbaks som den frejdige Huntsman, aka Eric. Men hur blev han den han…eh..blev..? Det blir flashbacks från en eländig barndom, en mörk uppväxt i tjänst hos inte så trevlig ”arbetsgivare”, och så tillbaka till nutid. Vi får också tillbaka Charlize Theron som den räliga häxan (men vänta, bet inte hon i gräset i första rullen?! Jo, men…eh….) Vi får också häxans elaka syster (but of course), en iskall donna i Emily Blunts (hurra!) skepnad. Sen plötsligt finns där också en Jessica Chastain (som inte ville vara med men tvingades av kontraktsskäl) som den muntre skogsmannens kärleksintresse. Plus en hoper dvärgar, flåt, småväxta lirare. Och lite troll. Och den magiska spegeln förstås. Men ingen Snövit. Det sörjer man icke för.

Behövs rullen? Nix.
Är den så usel som belackarna skriker om? Nix.
Som tramsig popcornssaga och effektstund funkar den i tv-soffan. Fast bara om du är på det humöret. Jaga inget allvar eller djup eller karaktärsutveckling när du glor på den här. Hahaha. Det här är ju skojaction på simpel nivå. Men rätt snygg i vissa scener, det måste man ge den. Hemsworth och Chastain borde dock ha jobbat lite mer på personkemin. Fast hon kanske var så tjurig över att behöva springa runt i sagolandet…?

Lättglömt. Emily och Charlize räddar dock det hela från totalhaveri.

Into the Woods (2014)

001_ITW_posterOk, jag är en musikalman.
Har alltid gillat formen, och framför allt den ”konstnärliga frihet” (jädra prettoord det där) som kan användas i konceptet.

Choreographer-turned-director Rob Marshall kan det här med musikaler. Ingen tvekan om det. När han så närmade sig Disneybossarna och föreslog en filmversion av Broadwaymusikalen ”Into the Woods”…sa de bara ”kör för fan”. ”Men gör det snyggt och i samma anda”. Marshall lyfte på kepsen och ringde direkt till musikalens upphovsmän Stephen Sondheim och James Lapine. vilka mer än gärna hoppade på projektet för att se till att det blev bästa tänkbara utgång.

Man säger mig att det här är en tråkig film. Att den innehåller sånger och toner som försvinner ur minnet i samma ögonblick filmen är slut. Att storyn är trist och föga underhållande.
Jag påstår att Marshall och Sondheim/Lapine tillsammans har gjort en film som verkligen andas Broadway, som bygger musikalkänslan av att jag sitter i en teater och tittar på en stor scen. Den överväldigande, nästan lite bombastiska ”teaterfeelingen” känns ständigt närvarande…trots att det alltså är en film.
Och i det här fallet känns det bra.

Så, vad är storylinen då?
Jo ett barnlöst bagarpar får en utmaning av en häxa. Om de lyckas kommer belöningen i form av just ett barn. Här blandas nu de flesta av Bröderna Grimm´s kända sagor ihop till en mischmasch av händelser. Vi har Askungen som i fantastiska Anna Kendricks gestalt längtar till ett bättre liv, vi har en liten Rödluva som strosar genom skogen och träffar på en 5-minuters Johnny Depp som varg utstyrd i jazzig kostym. Vi har den unge Jack som byter bort sin ko mot några magiska bönor, och en Rapunzel som sitter sitt torn och väntar. Och så då Meryl Streep som den gamla häxan, vilken övervakar allt som händer i den stora skogen. Det är med andra ord lite alla-springer-runt-och-träffar-på-varandra. Gärna sjungandes. But of course.

bekymrade bagare i stora skogen

Den här gången håller sig regissören Marshall möjligen lite mer till de visuella ramarna som bjuds, än om man jämför med pärlan Chicago 2002 där han tog ut svängarna ordentligt. Formen här hindrar dock inte smaken av att det är snyggt och det är musikaltouch av bra snitt. Det mesta hänger naturligtvis på ensemblen, där känslan är att de verkligen gått all in för att möta Marshalls krav på underhållningen. Bäst förutom Kendrick är Emily Blunt som bagarhustrun. Blunt utstrålar en värme och en easyness som är mycket tilltalande. Lite otippat (?) dyker Chris Pine upp som sjungande prins…och tja det funkar det också.
Lyssnar man på röster och läser recensioner är det uppenbart att Johnny Depp inte står högt i kurs i denna film…vilket jag inte alls håller med om då Deppen under sina kanske totalt 5 minuters speltid gör precis vad han ska på ett helt okej sätt.
Lägg till dessa även musikaless som Tracey Ullman, James Corden och ALLTID pålitliga Christine Baranski, och se där har vi en laguppställning som heter duga! Plus Meryl Streep dårå också. Att hon blev nominerad till Oscar här är förstås bara larvigt, men visst gör hon sig ändå som konspirerande häxa.

Dagens aber är att rullen är lite för lång. Den sista tredjedelen kunde gott ha trimmats ned. När berättelsen plötsligt ska svänga över till lite mer mörker, saggar det påtagligt i fokus och flyt. Bäst är hela anrättningen när den riktar in sig på att vara just bombastisk musikal av traditionellt snitt. Sången och framför allt tajmingen sitter gjutet hos alla inblandade.

Jag påstår nu inte på något sätt att den här musikalen är magnifikt bra eller mindblowing. Inte alls.
Den har sina skönhetsfel, främst mot slutet. Däremot är det ett snyggt hantverk ihopsatt av en regissör och en kompositör och en manusförfattare som lyckas klämma fram den där underhållande Broadwaykänslan i sammanhanget som de förmodligen var ute efter. Inte tråkigt.

Vilket hos mig ger bra belöning i betygsboken.

Fast i loopen och sugigt klättertrams

Edge of Tomorrow (2014)

Enligt mig går gamle Tompa Krusbär en ny tid till mötes.
En ny peak i karriären? Han tycks utrustad med ett sorts sinne som låter honom välja synnerligen rätt roller så här i 50+-stadiet av livet. Inte alltid de djupaste, märk väl, men rätt.

Som här. Från en feg officer till en superstridis med både hjärna och hjärta i ett märkligt, smutsigt och högteknologiskt krig mot en utomjordisk ras som bara vill skövla jorden sådär rakt upp och ned som de flesta badass-aliens vill göra nuförtiden i svindyra Hollywoodalster. Rullen bjussar på sedvanlig bombastisk och imponerande CGI som ibland gör den till ett renodlat tv-spel, men det gör inte så mycket då underhållningen ändå trycks in på ett ganska lurigt och kanske lite udda vis. Och mitt i all…en sorts mörk, vriden, humor!

Cruises figur blir en sorts lurig rackare som fastnar i en tidsloop vilket gör att han återupplever samma sekunder av ögonblick hela tiden på slagfältet. Till slut vet han exakt vad som ska hända och kan därför klara sig lite längre varje gång. Spelar ju liksom ingen roll om han blir knäppt av nån illvillig alien. Strax är han ju tillbaka i leken igen. Det är helt enkelt klassikern Groundhog Day i pimpad actionversion!

Och jag har inga som helst problem med det. Lägg till Emily Blunt som stentuff soldat (”the Angel of Verdun”!!) och sköningen Bill Paxton i paradroll med munläder som får tjattra på i gammal god stridisstil…och där har vi oss en REJÄLT underhållande sci-fi-action-rulle! No more, no less. Bakom kameran Doug Liman, som en gång gav oss första installationen i Bourne-franschisen (och dessutom skitrullen Jumper..men det låtsas vi inte om här).
Tempo, fantasi och lite spänning. Bra så!!


Brick Mansions (2014)

Marknadsförs som Paul Walkers sista KOMPLETTA film han jobbat på. Som om det skulle spela nån roll.
Synd att det blev den här kan jag säga.

Hade man inte flashat upp Walkers namn i rollistan skulle ingen jävel titta på den här rullen. Jag lovar. Helt värdelös upplevelse som inte bjussar på något som helst intressant eller känns befogat att slösa tid på. En nyinspelning av den franska parkour-hopttetoss-filmen District B13, dessutom med samma fransos, David Belle, i samma roll som i originalet. Blir inte bättre för det. Detroit en bit in i framtiden är härjat av brottslighet, och det värsta området spärras av med en mur runtom. Nu får de kriminella klara sig själva resonerar stadens styrande. NATURLIGTVIS måste ändå en snut (Walker) skickas in undercover för att ta i med hårdhandskarna mot skurkbaronen som regerar bakom muren. På vägen tar Walker såklart hjälp av franske klätterapan Belle som också har en gås oplockad (älskar uttrycket!) med skurksen.

Men…nä. Det blir ALDRIG underhållande. ALDRIG engagerande. Man skiter liksom i figurerna. Skådespeleriet havererar hos alla, till och med hos Walker. Synd att säga, då jag verkligen gillade snubben.
En riktig C-film som aldrig borde ha gjorts.
Illa.

Looper (2012)

Förmodligen som en bland de sista i bloggvärlden tar jag mig så an denna karamell som rönt uppmärksamhet i både de positiva och negativa lägren. Blandad kompott skulle man väl alltså kunna säga skriva.

Som vanligt har jag försökt (men inte alltid lyckats till hundra procent) att hålla mig ifrån de mest detaljerade och ingående recensionerna för att inte luras/ledas in i alltför många förutfattningar/förväntningar.

Så, det här med tidsresor alltså. Alltid lockande hos mig. Och alltid mindbending om man ger sig in för mycket och funderar. Logikens lagar är inte alltid lätta att tas med, och ska man fästa en historia på film ja då gäller det trots allt att försöka ha koll på läget. Och det är väl ändå något som regissören Rian Johnson har i stort sett till ända eftertexterna. Från att ha trampat vatten med den ganska blaskiga The Brothers Bloom, snärtar nu Johnson upp sig ordentligt med en historia som tar sin början i framtiden år 2044. Tidsresor finns inte ännu, men kommer att göra om 30 år, vilket får framtidens brottsyndikat att utveckla en ny metod när olyckliga satar ska tagas av daga. De skickas helt enkelt tillbaka till 2044 där en skarprättare, en looper, väntar på dem och utför jobbet kliniskt med ett sorts pimpat muskedunder..

Joe (Joseph Gordon-Levitt) är en sådan snubbe. Snabb och effektiv och utan att ifrågasätta sitt jobb speciellt mycket. Han lever också i vetskapen om att hans tjänster i framtiden kan dras in och att han bokstavligen kommer att leva på lånad tid fram till detta sker. Och såklart grusar det till sig ordentligt när han plötsligt en dag står öga mot öga med sitt trettio år äldre jag (Bruce Willis) som är tillbakaskickad för att avrättas. Ett Jag som dock inte alls har några tankar på att bli ”arkiverad” på detta märkliga sätt. Plötsligt springer således två stycken Joe omkring på bygden, dessutom med olika agendor då Joe d.ä. har klurat på en plan som ska förändra hela framtiden.

Joe i handgemäng med…sig själv!

Som ni hör är det ju här det börjar bli ordentligt lurigt i manuset. Okoncentration vid tittandet kan på några sekunder ställa till problem, precis sådant som jag gillar. Är det då en sci-fi, en thriller…eller kanske ett konstigt drama? Varför inte lite av varje? Andra hälften av filmen går möjligen in i något sorts standardmode inför en förväntad slutuppgörelse och filmen är som bäst i första delen när Johnson låter oss ana ett framtida samhälle som bär spår av lika mycket framtida teknologi som nutida slum och miljöproblem. Actionsekvenserna kommer stötvis, är hårda och rätt brutala, men passar historien precis som hand i handsken.

Gordon-Levitt och Willis känns stabila och flankeras av (en möjligen rätt standardiserad) Emily Blunt som ensamstående mamma till den synnerligen ovanlige och hemlighetsfulle lillgrabben Cid (en makalöst bra liten knatte vid namn Pierce Gagnon!). Lägg till detta lite filosofiska frågeställningar om det alltid är försvarbart att skada människor i nutiden som man vet kommer att påverka framtiden? Eller att om du påverkar ditt eget tankesätt och sinne och minne…kommer detta att innebära att du blir en annan person i framtiden med andra val? Och kan framtiden verkligen möta nutiden utan att konflikter uppstår i tidsrevan…? Och vem är egentligen ond eller god?

Looper är en film som tilltalar mig. Alldeles förtjusande mycket. Jag gillar att den känns både enkel och samtidigt så komplicerad under ytan. Att miljöerna är bekanta men ändå så främmande. Att den blir mörkare ju längre den rullar på. Att traditionell action mixas med finfina effekter och kvasifilosofi. Ingen film som kommer att bli världsberömd i framtiden, men tillräckligt ovanlig i sin genre så att det känns att jag gillart långt in i det framtida 2013.
En av årets bättre filmer helt klart!

The Adjustment Bureau (2011)

Det dröjer en stund innan jag kan bestämma mig för vad detta egentligen är för sorts film. Klart är i alla fall att utgången är en novell av den icke helt okände framtidsskildraren Philip K. Dick, naturligtvis justerad efter konstens alla regler för att passa en modern publik.

Hur är det egentligen med de val vi gör? Är de helt frivilliga, eller styrs de av en annan, högre, makt…? Är vår väg i livet redan utstakad enligt en plan, och kan man avvika från en sådan? Politikern David Norris, i Matt Damon´s skepnad, upptäcker att det finns en hemlig sorts organisation som ser till att våra liv levs enligt den plan som bestämts just för varje individ. Skulle ett avsteg göras från denna plan rycker omedelbart mystiska män i lustiga hattar, och med påtagliga 60-talsvibbar i kostymeringen, ut och ställer allt tillrätta igen. Speciellt irriterande är detta för David eftersom han precis (av en slump?) träffat sitt livs kärlek, Elise (Emily Blunt), något som enligt hattgubbarna inte alls var meningen i hans ”livsbok” eftersom David är ämnad för något helt annat och nu följdaktligen innebär att de gör allt för att stoppa hans vidare engagemang med Elise och istället styra in David på den ”förtryckta” livsvägen.

Trots sin yttre handling som sveper från både sci-fi, över filosofiska funderingar, till rena thrillerinslag, är detta nog egentligen ett kärleksdrama om att våga följa sitt hjärta istället för det som på papperet verkar bäst. Lite klassisk livsåskådning med andra ord.

Och, jag gillart. Jag gillar att Matt Damon ytterligare en gång visar att han kan klara av vilken roll och genre som helst. Damon håller banne mig på att växa till en av vår tids verkligt stora filmstjärnor, och här ackompanjeras han dessutom av en snygg Emily Blunt på spelhumör och en cool Terence Stamp i ett rutinerat inhopp. Jag gillar att manuset tar fasta på just de frågeställningar om livet och de val man gör, omedvetet eller medvetet. Jag gillar tanken på att det kanske finns en osynlig kraft som vakar över oss, kanske till och med lägger sig i ibland och styr upp oss (skulle verkligen förklara vissa händelser i mitt eget liv…). Jag gillar att filmen blandar visuella lättsamheter med lite djupare funderingar, vilket gör att intresset hålls vid hela filmen igenom och att regissör George Nolfi tycks ha hittat den behagliga balansen mellan drama, lättsamheter, kärlek och lite spänning…trots ett ganska märkligt manus.

The Adjustment Bureau en lagom blandning av allt möjligt. En sorts filosofisk lättillgänglig liten kaka till kaffet om att våga utmana sig själv och följa det man tror på. Inte alls så svårsmält som historien först kan ge sken av. Udda i formen kanske, men engagerande.  

Filmitch har också sett filmen och gladdes åt vissa inslag, medan Henke borta på Fripps Filmrevyer håller sig lite mer avvaktande.

”All I have are the choices I make, and I choose her, come what may.”

Gulliver’s Travels (2010)

Den här filmen kräver egentligen bara en endaste sak av sin tittare. Att man, om inte gillar, så ändå finner visst nöje och underhållning i att se en lätt överviktig, halvspånig och högljudd Jack Black fara runt som om  han gått igång på tjugo liter adrenalin.

Vems idé det har varit att ta den gamla klassiska sagan om Gulliver och hans besök i lilleputtlandet, vränga den mer eller mindre ut och in för att sedan oerhört ansträngt trycka in den i en uppdaterad modern form vete i fan (idétorka på komedikontoret?), men spelar väl  heller egentligen ingen roll. Naturligtvis står Black i centrum här, alla scenerna är uppbyggda runt denne skådis med vilt i blicken och håret på ända.

Lemuel Gulliver (Black) sköter posten på stora tidningen, är hemligt förälskad i reseavdelningens redaktör Darcy (Amanda Peet) och drar således en rak lögn om han minsann också kan skriva snygga researtiklar…och vips har han fått ett uppdrag i Karibien. Gulliver som inte kan ett skit om någonting, hamnar på en båt som snart förliser och…tja…resten känner ni ju till ni som kan er Gulliver-saga. I den här versionen är det bara det att huvudpersonen själv sällan försitter en chans att göra det så fördelaktigt för sig själv hos de förundrade lilleputtarna.

Klassiska gags och tröttsamma klichéer blandas med en del fnissiga och rätt roliga infall. Det är förutsägbart och Black gör precis vad han ska, varken mer eller mindre. Effekterna kan då och då vara lite trevliga och skönt tillverkade, men man har ju naturligtvis sett det mesta förut. Gulliver imponerar på lilleputtarna, sviker dem och tas självklart till nåder igen mot slutet. En föga engagerande sidostory som inbegriper lilleputten Jason Segel som hemligt kär i prinsessan Emily Blunt försöker gulla till det ytterligare.

Gullivers Travels är en helt onödig ny version av sagan, ingen tvekan om det. Står du ut med Blacks diverse infall och påhitt och den något flabbiga humorn som följer till detta koncept så kan det finnas ett visst mått av underhållning här. Överlag dock en helt onödig film som naturligtvis ska mynna ut i att alla ska få alla till det lyckliga slutet (jodå, Peet hamnar där också…kom igen vad trodde du!!?)

”There’s no small jobs – just small people.”

The Wolfman (2010)

En av filmhistoriens mest kända gamla klassiker plockas fram och dammas av en aning, förses med lite modern teknik och visas upp för en ny publik.
Håller fomatet? Är konceptet alltför omodernt och mossigt?
Dessa farhågor torde nog vara onödiga eftersom regissören Joe Johnston (Jurassic Park III) väljer att servera det mer som en sorts hyllning till den gamla filmkonsten snarare än att bryta ny mark. Han låter Benicio Del Toro ikläda sig rollen som Lawrence Talbot som i 1890-talets England återvänder till familjegodset vid den dystra heden Blackmoor. Brodern är försvunnen och det dröjer inte länge förrän Lawrence dras in i de hemska hemligheter som döljer sig på de ödsliga hedarna runt godset.

Det listiga draget att låta historien utspela sig i slutet av 1800-talet betalar sig i form av ett formidabelt användande scenografiskt av det victorianska Englands alla attiraljer. Fotot är murrigt och verkar dölja en hemlighet i varje skugga. Om jag i andra recensioner har ondgjort mig över att man i moderna historier ofta förvanskar de gamla monsterlegenderna och dess bakgrunder, behöver jag inte vara orolig här. Varulvslegenden tas omhand på ett ytterst kärleksfullt sätt både vad gäller silver, fullmånar och hur den olycklige besten själv uppträder och, framför allt, framträder i handlingen. En eloge till Johnston och hans manusförfattare för att de inte förvandlar själva varulven till en  helt digitaliserad varg på fyra ben, utan istället låter honom vara en tvåbent (låt vara med inslag av digitala effekter) vansinnigt arg varelse med ytterst välvässade klor. Det finns en aura av skön matinékänsla över filmen som ändock inte väjer för gore och blod, fast utan att det blir överdrivet eller osmakligt. Dramat vilar tungt intill de tekniska uppvisningarna i framför allt förvandlingsscenerna. Talbot blir en plågad man som dras längre in i olyckans labyrint, och inte blir det bättre av att väl dolda hemligheter avslöjas längs vägen.

Benicio Del Toro i mina ögon perfekt som den tungsinte Talbot, Anthony Hopkins gör en dag på jobbet utan att glänsa, men det räcker som vanligt ganska långt i popcornrullar av det här slaget. I övrigt en stabil ensemble runt de båda där också Hugo Weaving som polisen Abberline måste nämnas. Snyggt spelad av Weaving med skön engelsk humor. Emily Blunt som Talbots kärleksintresse Gwen sätter inga avtryck i filmen, men finns med och gör det hon ska.

The Wolfman levererar precis det den förväntas och bjuder på rätt snygga stilövningar längs vägen. Möjligen något utdragen i mittpartiet, men inte så att det drar ned helhetsintrycket.
Så här ska en monsterlegend fräschas upp.

Betyget: 3/5