Etikettarkiv: Jack Black

Jun 4 2018

Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)

The Rock igen! Han är i smöret nu!
Dwayne Johnson fortsätter att charmspela sig igenom en perfekt upplagd familjepopcornsrulle! Gamla på gatan tänker förstås på originalet från -95 med Robin Williams. Är det här en fortsättning? Nix, inte direkt. Mer en sorts upphottad ny version. Det gamla brädspelet där man sögs in har nu blivit tv-spel. Låt vara en gammal variant som påminner om 80-talets glada dagar. Och det är just i detta som fyra nördiga high school-elever sugs in (!) en helt vanlig eftermiddag när de får order om att städa ett gammalt förråd på skolan. På plats i spelvärlden, en djungel som är proppfull med faror och gåtor, har de dessutom blivit förvandlade till fyra avatarer. Det är här The Rock, Kevin Hart, Jack Black och stentuffa Karen Gillan dyker upp. Popcornsaction och putslustiga kommentarer följer. Dessutom en sorts otvungenhet och charm som gör att det är jäkligt svårt att värja sig mot den här rullen. Man blir glad av den helt enkelt. Oerhört bra kemi mellan skådisarna. Dwayne driver som vanligt med sig själv, och Jack Black får visa sin feminina sida, då han egentligen är en ung tjej utanför spelet (det här med avatar rembember…?). Kevin H och The Rock fortsätter att gnabbas på samma sköna sätt som i Central Intelligence från 2016, och Gillan är charmtuff och spelevinkig på samma gång. Vad stjärnskådisarna framförallt lyckas med är att ”matcha” sina tonårsförlagor utanför spelet. En träffsäker detalj!

Bakom rullen regissören Jake Kasdan som har hittat helt rätt nivå på rullen. Rolig, fartfylld och med en feelgood som man banne mig sällan hittar i rullar från den här kategorin. Lätt att förstå varför filmen parkerade nästan hela vintern 2017/18 på förstaplatsen i box office-kassorna. Mumsigt underhållande!
Helt enkelt en rulle för alla! Typ. Om man har det sinnet förstås, där inte logik är sådär jätteprio.

 

Såklart att vi pytsar filmkärlek över den här rullen i SoF-podden också. Lyssna bara i #141!

 

 

 

 

Just idag har också Sofia på Rörliga bilder och ord ett och annat att förtälja om den här rullen. Känner hon också charmen??  Hoppa över dit och kolla!
Spänningen!

Jan 31 2018

The Polka King (2017)

Ännu en Netflixare. Som dessutom basunerar ut det outslitliga budskapet om BOATS. Igen.

Stundtals småunderhållande dock, om än aningens svajigt, om den Pennsylvania-lokale kändisen Jan Lewan som uppenbarligen var en hotshot i polkavärlden på 80-talet. Den Polen-bördige Lewan nöjde sig dock icke med att underhålla massorna med polka, han körde dessutom en hederlig liten scheme vid sidan om i syfte att tjäna flis. Han lurade helt enkelt polkaälskande pensionärer att ”investera” i hans lilla imperium, som bestod av bla souveniraffär (”äkta skatter från Polen”!), ett ”skivbolag” och ett reseföretag som arrangerade resor till Vatikanen i Rom (!). Den enda som inte faller för spelemannens intensiva charm är hans svärmor (Jacki Weaver) som anar ugglor i mossen. Joråsåatt.

Perfekt förstås att casta Jack Black i huvudrollen. Black röjer runt och axlar Lewans mantel med frenesi och ideér. Rätt mycket knasdetaljer som inträffar i rullen är såklart säkert lite hittepå för att förhöja absurditeten, men överlag säger sig storyn följa händelseutvecklingen i Lewans liv. En kul detalj är att den riktige Lewan dessutom medverkat på scoret till rullens alla polkalåtar! Häpp!
Vi får lite knashumor, dock inget som går över gränsen till vrålbuskis, lite drama där Lewan gör allt för hålla sina ”investerare” på gott humör. Trots den rena bluffen…känns Lewan aldrig som någon illvillig typ. Snarare en lirare som vill gott till alla..fast han kanske lät sig svepas med lite för mycket i jakten på rikedom och the american dream. Förutom en fungerande Black i huvudrollen får vi också Jenny Slate som hans tålmodiga fru Marla och den stabile komeditalangen Jason Schwartzman som sidekick i Lewans polkaorkester. I vissa stunder påminner den ”oavsiktliga” humorn om något man kan hitta i mockumentärmästaren Christopher Guests (Best in Show, A Mighty Wind, Mascots) bästa alster. Tidvis alltså. Annars lider rullen såklart av det klassiska, att det mesta hastas över för att klara 90-minutersgränsen.

Inte bland det bästa man sett. Mer….småputtrigt för stunden. Räcker till ett stabilt godkänt betyg.

Maj 31 2017

#rewatch: High Fidelity (2000)

Jäklars.
Är det verkligen 17 år sen John Cusack satt och gnodde ihop listor över sitt trassliga kärleksliv?? Tiden går. Minst sagt.

Minnen av en positiv och synnerligen trivsam stund får nu ställas mot väggen anno 2017. Ett återbesök i strulige Rob Gordons (Cusack) värld. Precis dumpad av flickvännen Laura (Iben Hjejle) för att han i hennes ögon är en oansvarig slarver som blivit lite för bekväm med livet och avsaknaden av framtidsrömmar. Rob har förutom listmani också samlarmani på vinylskivor…så pass att han också äger en liten skivaffär i Chicago. Vad göra när man är deppad av kärlekens grymma tilltag? Jo, hänga i sin affär förstås. Kanske tillsammans med sina sjukt nördiga anställda Dick (Todd Louiso) och gapige Barry (Jack Black). Här yvas allt från kvinnors grymhet till vilka låtar som passar bäst på en ”begravningslista”. Rob får dessutom för sig att göra en lista på de 5 värsta breakups han råkat ut för! Listmanin slår till med full kraft!

Om jag tyckte originaltitten av rullen var trivsam, är det inget mot dagens återbesök! Som om rullen fått ligga till sig under åren som gått! Jäklars vad underhållande det var NU då! I nästan varenda scen! En perfekt mix av ”normal dårskap” och sköna referenser till den moderna (och förflutna!) popkulturella världen. John Cusack känns plötsligt gjuten i rollen som den snabbsnackande och kedjerökande Rob. En sorts desperation och ett ego som samsas med hans tvångsimpulser att dela in nästan allting i listor. Och kom igen, visst bor det små listmakare i oss allihopa…??

att snacka bort en hel dag på jobbet…

Humorn är sådär skönt bitskt och sträv, precis i min smak. Gaphalsen Black domderar förstås i skivaffären, Rob jobbar, förutom på sina listor, också på en plan för att vinna tillbaka Laura, och den töntige Dick…ja han bara…är. Mycket underhållande.
Bakom rullen hittas britten Stephen Frears (regi) och det hela bygger på den rätt kända boken av Nick Hornby. Låt vara att man flyttat handlingen till USA och Chicago. Men det funkar! Själva grejen med hela storyn går fram precis lika bra ändå. Min återtitt blir förbaskat härlig och jag listar den självklart högt upp på 2000-års filmlista (plats nr 5).

Och precis som sig bör i film där musiken spelar stor roll; ett sjukt bra soundtrack!

 

Jun 7 2016

Goosebumps (2015)

led-digital-poster-goosebumps_9f41Ibland smyger de liksom förbi.
De där rullarna som bjuder till en stunds roande avkoppling. Som inte utger sig för att vara något mästerverk, men som heller inte andas lågbudget eller träskvarning.
De där rullarna som filurar lite i mellanmjölksfåran, och som är så lätt att studsa förbi.
Du vet, rullarna som du aldrig saknar om du inte sett dem.

Kanske är dagens alster ett just sådant.
Den där lilla underhållningen för stunden. I bästa fall. Kanske har man här tänkt sig starten på en ny franchise. Vem vet, de ekonomiska siffrorna får såklart bestämma…i skrivande stund har rullen med en uppskattad budget på 58 mille dollars bringat in i runda slängar 180 millar runt jordbollen. Dollars alltså. Så utsikten för en uppföljare/fortsättning kanske är ganska god när kommande filmår ska planeras in av studiobossarna. Vi lär märka.

Storyn idag är av det busenkla slaget. Unge Zach (Dylan Minnette) flyttar in i nytt hus i Den Lilla Staden. Ganska snart börjar han hårdflirta med granndottern Hannah (Odeya Rush). Men varför har Hannah en sådan otrevlig och stissig pappa? Varför är alla gardiner fördragna i grannhuset? Varför vill inte pappan ens prata med sina grannar?

Frågor kräver sina svar, och i Hollywoodfilmens förlovade värld ges ofta svaren genom att huvudpersonen själv tar reda på dem under dramatiska former. Ganska snart får därför Zach erfara att; arga pappan i själva verket är den ganska kände  men MYSTISKE författaren R.L. Stine (Jack Black) vars böcker i den lättare monstergenren inte är att leka med…vad sägs om varelser/figurer/otrevliga typer som bokstavligen kliver rakt ur de böcker som den stissige Stine har hemma i bokhyllan! Hoppsan!

Nu hotas hela lilla Staden och Zach, Hannah och Stine (plus de obligatoriska kompisarna som alltid finns i rollistan) måste jobba järnet för att få ordning på torpet igen.

goosebumps_pic

Black håller autografjägarna på avstånd

Javisst, nu blir det fet CGI-fest utan dess like! Tjong i medaljongen liksom. Men…och det förtjänar att skrivas igen…MEN…jag har icke tråkigt. Snarare är det lite småtrevligt att kolla in den koleriske Black (han gör sig verkligen här) när han måste jaga rätt på en klumpig Snöman, en illvillig buktalardocka eller en frustande Varulv på två ben! Plus en hel massa andra lagom mysrysliga monster! Hoaaa! Dagens regiman, Rob Letterman, har rutinen och vetskapen om vad som fungerar i det här over-the-top-storyn.

Har du fantasin i full funktion, kan köpa CGI-partajande, det obligatoriska rädda-lilla-staden-upplägget samt lite kantig tonårsromantik…jamen då finns det underhållning att hämta här.

En ganska glad bagatell kanske man till och med kan drista sig till att påstå.

Feb 14 2014

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Apr 4 2013

Påskgodis x3

Påskledighet som avslutades med att en släng av den oönskade influensan hälsade på var inte det ultimata scenariot från helgen som gick.
När man inte ens kan glo på film i det tillstånd man befinner sig i, ja då är det sannerligen illa.
När till slut värsta lidandet släppte (för återigen: vi vet ju att män BLIR MER sjuka än kvinnor) kunde dock bla dessa alster skådas från soffan:

The Big Year (2011)

På något sätt gillar jag att gamle Steve Martin hälsar på igen. Kanske är det en fläkt av ett svunnet 80-tal som gör sig påmint? Här figurerar han som den timide Stu, en av tre hängivna fågelskådare (!) som alla beslutat sig för att försöka roffa åt sig världsmästartiteln i vad gäller att skåda flest arter under 1 år. Ganska snart slår sig Stu ihop med den mer trashige (men godhjärtade) Brad (Jack Black) för att knäppa den regerande mästaren Kenny (Owen Wilson) på näsan.

Kan en komedi om fågelskådning vara underhållande? Ja faktiskt. Främst beror det nog på att Martin, Wilson och till och med Black känns riktigt hemma i sina roller och lyckas leverera humor på det mer stillsamma men högst angenäma sättet för stunden. Filmen blir en sorts mix av livsfilosofi och roadmovie då fågelskådandet tar trion kors och tvärs över landet. Givetvis måste var och en av dem brottas med sina egna pris de betalar för att ha en chans på den lustiga titeln som världsmästare i fågelskådning…!

Oväntat roande med lågmäld komik där Martin bara känns genomtrevlig hela tiden. Wilson gör en…finurlig Wilson, och står man ut med Jack Black är han helt ok här  också.

 

La Proie (2011)

Fransk thrilleraction om bankrånaren Franck som ser fram emot att komma ur fängelset och få återförenas med sin fru och dotter. Att Franck dessutom har rejält med kosing gömt på hemligt ställe för ålderns höst är ju en liten extrabonus.

När hans cellkamrat, pedofilmisstänkte, Jean-Louis blir frigiven då ett vittne ändrar sig och kort efter istället visar sig vara en trolig seriemördare med dragning åt unga kvinnor ångrar Franck direkt att han berättade om sin familj och sina pengar (dumskalle!). Återstår bara att rymma ur finkan för att försöka hitta familjen innan galningen. Inte helt lätt när dessutom franska polisens vassaste skurkjägare med den envisa Claire i spetsen (som en annan Tommy Lee Jones) leder jakten på Franck.

Fransoserna kan sin action när de verkligen vill. Här blir en sorts avart till just gamla Jagad, där också Franck lyckas bli misstänkt för de mord som seriemördaren Jean-Louis begår längs vägen. Visst, lite klyschor och lagom ologiska moment, men allt tillverkat med ett tempo och en stil som gör att det går hem hos mig i soffan.

Lagom ovisst in mot upplösningen, och inte ens då kan man vara riktigt säker på hur det egentligen ska sluta. Bra action och lagom murrig story.

 

21 Jump Street (2012)

Såg aldrig serien, men det behöver man inte heller ha gjort för att kika på den här filmen. En sorts nyinspelning av hela konceptet, där de två nyutbildade inte helt jätteskarpa snutarna Schmidt och Jenko (Jonah Hill och Channing Tatum) omplaceras till ett high school för att försöka knäcka knarkhandeln som pågår där.

Givetvis knasar de till det, fumlar och trixar och beter sig som värsta knäppa skoleleverna. Men såklart fixar de skivan och lyckas också förvånande nog dra ned ett antal garv från mig i soffan. Fasen alltså vad jag gillar Jonah Hill! Han har en sorts galenpanna-stil som det svårt att värja sig emot.
Och Tatum gör inte illa ifrån sig han heller. En film med Johnny Depp i dumrolig cameoroll kan heller inte vara helt fel.

Larvigt, töntigt men med lite galen action och ett par roliga drogscener (okej man kanske måste vara på humör för denna oerhört tramsiga humor). Förvånansvärt bättre upplevelse än jag kunde tro. Faktiskt.

Lättglömt men toktrevligt underhållande så länge det varar.

 

 

Feb 17 2012

Tropic Thunder (2008)

Veckans fredagsalster är just en sådan film som är oerhört tacksam att se om.
Inte så mycket för själva storyn och upplevelsen. Mer för utförandet och detaljerna, som annars kan vara lätta att missa i det tokroliga fyrverkeri som erbjuds.

Och visst är det så att man bör gilla Ben Stiller och dennes stil eftersom det här i högsta grad är en skapelse från hans värld. Man må tycka att Stiller i mångt och mycket kan ha fastnat i det typiska facket inom amerikanska komedin, och hans filmer ofta tar samma väg genom sina manus…och inget undantag görs väl här…men nog blir det rätt roligt längs vägen tycker jag dårå.

Stiller och co har just i dagens betraktelse till synes ett skarpt öga för ren flabbhumor i kombo med både roliga och stilenliga homages till filmer från den här genren. Den ytterst otroliga ramhistorien går ut på att ett gäng filmstjärnor förtvivlat försöker få ihop en krigsfilm av bästa märke på plats i Vietnam. Det går ju sådär, och i ett desperat försök att tillföra realism får den orutinerade ”regissören” Steve Coogan tips på att bussa ut stjärnorna i djungeln och låta dem agera och ta sig på egen hand genom vildmarken alltmedan de filmas av dolda kameror ”gerillastyle” som det så snyggt heter.

Problemet är bara att i närheten lurar ett rövarband i form av knarksmugglare som tror att filmstridisarna plötsligt är äkta vara.
Upplagt för både förvecklingar och action alltså. Stiller som också står för regin låter galenskaperna avlösa varandra med varierande skratthetsgrad.

get some thunder!

Det bästa med filmen är utan tvekan den sköna ironi som görs över Hollywood, filmstjärnor och filmindustrin i största allmänhet. Storyn är möjligen rätt simpel och tar inte ut svängarna på några nya äventyr, lägger istället krutet på detaljerna och utförandet.

Stiller själv kör sin patenterade filmfigur och flankeras i första hand av Robert Downey Jr. och Jack Black. Black gör en flåshurtig parodi på nästan sig själv medan Downey Jr. troligen står för filmens absoluta behållning i rollen som ”Kirk Lazarus”, skådisen som till och med byter hudfärg för att nå den ultimata realismen. Mycket roligt och mycket träffsäkert. I övriga roller gör både Nick Nolte, Danny McBride och Matthew McConaughey helt ok ifrån sig. Och  naturligtvis Tom Cruise. Hur kan man inte gilla dennes sköna och giftiga superkänga mot allt vad Hollywoodproducenter heter..?

Tropic Thunder är stabil komedi. Välgjort och synnerligen träffande mot fenomenet filmindustri (och filmtrailers!) som sådan. Ingen superstory men tillsammans med skådisarna ovan och rätt mycket sköna detaljer att gotta sig åt, liksom en hel hoper blinkningar till filmer, blir det underhållande i all sin fånighet.

Jun 18 2011

Gulliver’s Travels (2010)

Den här filmen kräver egentligen bara en endaste sak av sin tittare. Att man, om inte gillar, så ändå finner visst nöje och underhållning i att se en lätt överviktig, halvspånig och högljudd Jack Black fara runt som om  han gått igång på tjugo liter adrenalin.

Vems idé det har varit att ta den gamla klassiska sagan om Gulliver och hans besök i lilleputtlandet, vränga den mer eller mindre ut och in för att sedan oerhört ansträngt trycka in den i en uppdaterad modern form vete i fan (idétorka på komedikontoret?), men spelar väl  heller egentligen ingen roll. Naturligtvis står Black i centrum här, alla scenerna är uppbyggda runt denne skådis med vilt i blicken och håret på ända.

Lemuel Gulliver (Black) sköter posten på stora tidningen, är hemligt förälskad i reseavdelningens redaktör Darcy (Amanda Peet) och drar således en rak lögn om han minsann också kan skriva snygga researtiklar…och vips har han fått ett uppdrag i Karibien. Gulliver som inte kan ett skit om någonting, hamnar på en båt som snart förliser och…tja…resten känner ni ju till ni som kan er Gulliver-saga. I den här versionen är det bara det att huvudpersonen själv sällan försitter en chans att göra det så fördelaktigt för sig själv hos de förundrade lilleputtarna.

Klassiska gags och tröttsamma klichéer blandas med en del fnissiga och rätt roliga infall. Det är förutsägbart och Black gör precis vad han ska, varken mer eller mindre. Effekterna kan då och då vara lite trevliga och skönt tillverkade, men man har ju naturligtvis sett det mesta förut. Gulliver imponerar på lilleputtarna, sviker dem och tas självklart till nåder igen mot slutet. En föga engagerande sidostory som inbegriper lilleputten Jason Segel som hemligt kär i prinsessan Emily Blunt försöker gulla till det ytterligare.

Gullivers Travels är en helt onödig ny version av sagan, ingen tvekan om det. Står du ut med Blacks diverse infall och påhitt och den något flabbiga humorn som följer till detta koncept så kan det finnas ett visst mått av underhållning här. Överlag dock en helt onödig film som naturligtvis ska mynna ut i att alla ska få alla till det lyckliga slutet (jodå, Peet hamnar där också…kom igen vad trodde du!!?)

”There’s no small jobs – just small people.”

Apr 7 2011

Kung Fu Panda (2008)

When the going gets tough förlitar sig inte Den Fredliga Dalen på sina beskyddare “The Furious Five”, ett par kung fu-vässade djur i form av en tiger, en orm, en trana, en sorts gräshoppa och en apa, utan på en….nudelälskande panda med Jack Black´s röst!

Dreamworks Animation fortsätter att spotta ur sig roligheter. Pandan Po drömmer om att bli ett kung fu-ess i samma stil som sina idoler ovan och i väntan på det serverar han nudelsoppa på pappas restaurang. Po´s mindre lämpade kroppshydda gör det dessvärre aningen besvärligt att uppnå den drömmen. Eller inte.

Genom ett spektakulärt missförstånd (?) blir plötsligt den ständigt vitsande pandan utvald att axla den ärevördiga och legendariska titeln som Drakkrigaren, en sorts tuffaste av de tuffa, till de andra essens stora förtret och Mästaren Shifu´s (en kanin (?) med Dustin Hoffman´s skrovliga stämma) irritation. Läge för samarbete dock när Shifu´s före detta mönsterelev och protegé, leoparden Tai Lung (som valt den mörka sidan av Kraften….hm vänta nu….), rymmer från sitt välbevakade fängelse och är på väg hem till dalen för att skapa kaos och katastrof.

Som vanligt i animationshistorier av den här sorten firar det visuella storartade triumfer med överdådiga bakgrundskompositioner och läckra detaljer. Bildspråket är hypermodernt, snabbt och så långt från gamla Disneyproduktioner man kan komma. På gott och ont ska tilläggas.

Historien är löjligt simpel men ändå engagerande, rak och okonstlad som ännu ett inlägg i debatten att man ska följa sitt hjärta och att alla kan bli det de vill om bara viljan finns. Enkelspårigt javisst, men effektivt berättad med en vuxenglimt i ögat som numera verkar vara legio när animerade historier ska kokas ihop.

Naturligtvis bygger hälften av framgången på röstinsatserna bakom varje figur (svenska versioner självklart bannlysta), och till dagens hopkok har producenterna bemödat sig om att klämma in idel kända namn. Jack Black redan nämnd och känns av någon anledning som den naturligaste röst i världen till den gladlynte och sorglöse pandan. Black får givetvis leverera ett par sköna skämt och lite vuxenpräglade kommentarer enligt patenterad stil. Övriga laguppställningen mönstrar sådana celebs som Angelina Jolie, Lucy Liu, Seth Rogen, Jackie Chan, David Cross, Dustin Hoffman och Ian McShane som den lömske skurkleoparden och möjligen utnyttjas de fyra första aningens för lite i sammanhanget.

Kung Fu Panda är inget för den som söker nya upplevelser. För oss andra (vuxna) som gärna hemfaller åt att dyka ned i det moderna animationsträsket och kan svälja den sockrade moralen väntar en stunds oförarglig underhållning av säkert märke. Charmigt. 

”The Furious Five! You look a lot bigger than your action figures! Except you, Mantis. You’re about the same”

Jan 18 2011

The Holiday (2006)

Att byta hus för en kort tid med någon man inte känner, helst i en annan världsdel, kan innebära stora positiva förändringar i ens liv.
Speciellt om man vid tillfället är lite nere. Speciellt om man dessutom är rätt snygg. Speciellt om det sker i en romantisk komedi av bästa märke.
Och det är ju självklart precis vad som sker här. Två kvinnor, båda märkta av kärlekens mindre roliga sidor och effekter, känner att de bara måste bort från det liv och den situation de befinner sig i.

Energiska Amanda i Los Angeles (Cameron Diaz) är trött på de varma vindarna och den stekande solen i Kalifornien kombinerat med svekfulla män och brutna löften. I en liten by på engelska landsbygden håller Iris (Kate Winslet) på att gråta ihjäl sig över samma symptom vad gäller svekfulla män och brutna löften.

Via en husbytarsida på nätet bestämmer de sig för att under julhelgen byta miljö med varandra, och låna ut sina hus till den andre. Något som ska visa sig vara rena vitamininjektionen för Iris, som sakta upptäcker en ny, skön, värld i den behagliga solen i änglarnas stad. Amanda å sin sida har märkbart svårt att anpassa sig till dragiga, trånga, hus mitt ute i ingenstans. Tills Iris bror Graham (Jude Law) dyker upp vill säga. Att Graham är en charmig och mystisk person hjälper till att väcka Amandas nyfikenhet tillräckligt mycket för att hon ändå ska stanna en stund till. Under tiden blir Iris nöjsamt bekant med den trevlige filmmusikkompositören Miles (Jack Black) som visar upp alla tecken på hur en bra man ska bete sig.

Här har vi naturligtvis en film som inte hör hemma någon annanstans än i feel-good-facket. Det hela serveras med en mjuk och behaglig ton, spetsat med lite lagom avancerad humor av bästa salongsmärke. Grundkonceptet är löjligt enkelt, ta två kvinnor med olika personlighet och ändra på deras yttre miljö för att sedan låt dem träffa på en man som visar sig vara av just motsatt virke som de män de flytt ifrån. Men för att vara just en sådan enkel och på gränsen till smetig historia är det förbaskat underhållande och….trivsamt…, ja det är sannerligen rätta ordet här. Trivsamt. Inte djupare än så. De konflikter och hinder som uppstår längs speltiden, övervinns med lite allvarligare dialog några minuter och så lite mer känsloyttringar. Banalt möjligen, men sockrigt skönt för filmhumöret.

De fyra aktörerna som nu får bära upp den här storyn visar sig vara en perfekt liten mix. Cameron Diaz fortsätter att imponera på mig som komediskådis. Hon har ett energiskt och öppet sätt att vara och inbjuder till lättsamhet i kombination med att ändå kunna ta fram känslor när det behövs (även om en av filmens roligaste scener innehåller just Diaz som ska försöka gråta på egen beställning…). Kate Winslet gör förstås Iris till sin egen figur, vem om inte Winslet skulle på bästa sätt kunna gestalta den olyckliga kvinnan i det kalla England som plötsligt upplever en förvandling när hon tar tag i sitt stillatigande liv och sätter sig själv i främsta rummet…?

Det här är tjejernas film från ruta ett och till slutet. Jude Law och Jack Black får finna sig i att spela andrafiolerna, men gör det å andra sidan med beröm godkänt. Law visar prov på skön komisk ådra och låter sin Graham gradvis avslöja oanade hemligheter som sätter honom långt utanför mallen som sorglös playboy. Jack Black kan från början verka lite udda i rollen som Miles, men ju längre filmen rullar på i sitt behagliga tempo inser jag att om någon ska spela denne behaglige och taktfulle karaktär så är det just Black som faktiskt drar ned lite på sin normala energi och låter det återhållsamma framträda på ett perfekt sätt.

The Holiday är glasklart förutsägbar. Du vet hur det kommer att sluta, frågan är bara vilka vägar manuset ska ta. Regissören Nancy Meyers (Vad kvinnor vill ha) tar inga risker eller svåra omvägar. Hon håller sig till största delen på de ganska intrapamde stigarna i det här facket, men gör det å andra sidan så rutinerat bra och underhållande att jag hellre friar än fäller. Leta inte efter efter underliggande meningar och svårtolkade antydningar om verkligheten, för det existerar inte här. Istället blir det bjudgodis i form av lite hjärtevarmt för stunden, och det räcker ju så ibland. Trivsamt!

Apr 21 2010

King Kong (2005)

Som filmälskare är det alltid härligt att ha möjligheten att se om filmer. Antingen för att på nytt få ta del av den filmmagi man kanske upplevde första gången, eller också för att nyfiket känna efter om ens åsikter möjligen har ändrats. Precis som i dagens betraktelse som jag senast såg vid biopremiären när det begav sig. Att ge sig på att göra en ny version på en sådan här gammal klassiker kräver verkligen sin regissör, och är det någon som ska gå iland med det är det väl Ringen–Peter Jackson. Han är originalet väl troget och lyckas samtidigt väva in en och annan ny liten scen i det redan bekanta materialet om den arbetslösa skådespelerskan Ann (Naomi Watts) som i 30-talets New York lockas av den profithungrige producenten Carl Denham (Jack Black i en otippad men underhållande roll!) att följa med det slitna fartyget Venture på jakt efter den mytomspunna Skull Island. Väl där är det tänkt att Denham ska spela in en film med allt vad det innebär av action och romantik i vildmarken. Med på resan finns också filmens manusförfattare Jack (Adrien Brody) som genast förälskar sig i den vackra Ann. Väl framme vid den mystiska ön vet vi ju alla som är bekanta med storyn vad som väntar…

Jacksons version är naturligtvis fylld med lysande effekter och en berättarglädje som rusar på i 110 nästan hela tiden. Effektstudion har fått jobba så det ryker och det märks givetvis i filmen. Jackson får mig faktiskt att tro på att det är en riktig 8 meter hög apa jag tittar på. Filmen tar god tid på sig att sätta upp intrigen innan actiondelen brakar lös och stannar inte av förrän den gigantiska apan mött sitt öde djupt i asfalten i New York. Filmens mittparti med handlingen förlagd till den grönskande ön är bland det bästa man sett i effektväg. Det enda som jag tycker drar ned tempot är en sekvens där våra hjältar får tampas med jätteinsekter i en mörk ravin. Det är egentligen bara effektporr som inte fyller någon mening och lika gärna hade kunnat strykas ur handlingen.
Trots den adrenalinstinna action som finns är filmens vackraste scener de stillsamma och känslomässiga mellan Kong och Ann. På ett makalöst bra sätt lyckas Jackson visa oss Kongs känslor och hur de förändras i samspelet med Naomi Watts karaktär. Även om jag som åskådare vet hur historien kommer att sluta är det inga problem att till hundra procent hålla på jätteapan in i det sista och det stora vemodet rullar verkligen in över en när det sista planet sätter den dödsbringande ammunitionssalvan i ryggen på Kong högt däruppe på Empire State Building. Det är sorgligt, snyggt och gjort med stor känsla.

Jack Black, Adrien Brody och Naomi Watts gör alla gedigna prestationer med sina karaktärer, men samtliga får stå i skuggan (!) av den väldige Kong som förstås är den riktige huvudrollsinnehavaren här. I Peter Jacksons varsamma och uppfiningsrika händer blir han en 8 meter hög upplevelse bortom allt annat man sett i denna typ av effekter.
2005-års version av den gamla klassikern är avgjort den bästa nyinspelningen och utklassar tex -76-års tarvliga version med hästlängder. Både vad gäller effekter, hjärta och manusmässigt. King Kong 2005 osar av berättarglädje, fantasi, tokbra effekter, värme och känslor som går utanpå det mesta. En ren njutning för en filmälskare.
Och roande nog är åsikterna nu precis samma som vid premiären 2005.

Betyget: 4/5