Jigsaw (2017)

Jag gillade första Saw. En lysande bra thriller, med en mening också. Helt enkelt en bra film. Och så gillar jag Tobin Bell som skådis. Men som så vanligt med den här typen av film, började uppföljarna komma drällandes. Nånstans efter del 2 kördes det ordentligt i diket. Hua!
Det här är alltså rulle nr 8 i franchisen, och måtte det också bli den sista. Satsa dock inga pengar på den önskan. Tobin Bell dyker upp igen som den ökände John Kramer, TROTS att han varit död i 10 år när filmen börjar! Joråsåatt. Ajaj vad detta känns meningslöst. Ett antal personer vaknar upp i ett rum och….håhåjaja. Ni kan ju redan upplägget.
Upprepningar och åter upprepningar. Hur mycket fick Tobin för att ställa upp igen? Rejält med flis hoppas man ju för hans skull.

Filmen försöker också lura oss ordentligt. Med en ganska plump och oklädsam twist. Man har liksom ingen sportslig att ens kunna förutse den. Och då faller grejen som koncept. Tycker jag. En film enbart tillverkad för att casha in på den unga målgruppen som vill se människor plågas i smärtsamma fällor.
Det hjälper inte ens att det är bröderna Spierig som kallats in i regissörsstolarna. Gör dig själv en tjänst och spara 39 spänn på streamingkanalerna. Inte ens värd en tia i loppisbacken.

Anon (2018)

Det är uppenbarligen inte bara alla känslorna som kan komma på en och samma gång. Även fysiska tillstånd. Från avbrott i bloggandet pga familjeangelägenheter..till avbrott pga av värsta dunderinfluensan! Men men…nu lägger sig lugnet (förhoppningsvis) och vi tutar på igen in mot sommaren! Kör hårt! Sätt igång!

Dagens regiman och manusnisse Andrew Niccol har uppenbarligen en soft spot inför det här med framtiden och vår plats som människa mitt i all den tekniska utvecklingen som pågår mest hela tiden. Jag gillade Gattaca jäkligt mycket, hans manus till Truman Show var smart, In Time var…sådär. Och så dagens alster som är….rena bonkers! A waste of time. En spiral i nedåtgående för Niccol? Dagens rulle har inget att ge mig. Absolut inget. Tvärtom är (till och med) jag trött på alla dessa dystra framtidsvisioner om glåmiga huvudrollsinnehavare (ja jag tittar på dig Clive Owen) som lallar runt med smärtsamt bagage. Ramstoryn här är att i framtiden spelar våra ögon in allt som sker. Vilket sedan lagras i ett enormt ”moln” i den digitala cyberrymden. Brott blir med andra ord ganska svåra att klara sig undan, det räcker ju att man tar en titt i offrets ”minnesbank” så kommer förövaren att avslöjas å det direktaste. Smart grej såklart. Brottssiffror sjunker. Ända tills någon kommer på att man kan hacka personers ögon. Jepp. Javisst. Jorå.

Klurigt fall för vår dysterkvist till antihjälte, polisen Sal (Owen). Speciellt knivigt när den förmodade seriemördaren (?) som härjar i staden plötsligt börjar ställa till med otyg i självaste Sal´s ögon. Vad är det han ser egentligen? Kan en mystisk hackerkvinna i form av den slätstrukna Amanda Seyfried vara inblandad? Jaharu. Nähäru. Det är glåmigt, folktomt och deppigt mest hela tiden. Rullen satsar på bistra dialoger, heeelt omotiverade sexscener och allt annat än spänning. Jag bryr mig noll om karaktärer och vem som egentligen är skyldig till allt. Rullen har helt enkelt inget att förmedla i upplevelseväg. Den kommer aldrig igång. Ett synnerligen lökigt manus, där enstaka scener med ”ögontekniken” i fokus möjligen känns lite fräsiga, förirrar sig ned i ett träsk av framtidsglåmighet och en sorts teknisk dystopi som inte känns ett dugg intressant. Niccol får vara glad att jätten Netflix ville satsa stålars på detta, för bio hade inte en jävel velat titta på det här. Känns som en tv-filmad pjäs där nån bestämt att här ska fan inte synas ett leende på 100 minuter.

Bortkastad tid att glo på detta.

The Snowman (2017)

Herrejävlar vilken dikeskörning! Rakt ned i snön!
Två timmars konstant splittrad och förvirrad story. Vad f-n, fick klipparn spunk!?!? Alltså, heeelt osammanhängande scener staplas på varandra. Damn it! Jag har läst boken av den norske författaren Jo Nesbø, en föredömligt spännande och oförutsägbar mörk historia om den desillusionerade norske snuten Harry Hole i Oslo vilken dras in i jakten på en seriemördare som har ihjäl kvinnor och lämnar en snögubbe likt ett hånfullt visitkort vid varje mordplats. Sträckläste boken. Lätt en av norskens bästa i bokserien om Harry.

Filmen är som ett hån mot detta. Lider helt klart av gigantiska produktionsproblem. Som att det inte funnits varken tid eller pengar…..eller tålamod att jobba fram ett stabilt alster. Även om man inte läst romanen framstår vissa partier som helt ologiska och gåtfullt ihopsatta. Och har man läst boken…ja jäklars i så fall alltså. Vilken soppa det blir då! Värst av allt; det är vår svenske Tomas Alfredsson som står bakom kameran. Detta är inget vidare att ha på sitt cv. Från börjar skvallrar ryktena om att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen, men av detta blev intet och han står med som producent istället. Drabbades hela projektet av kalla fötter då? Drog filmbolaget öronen åt sig? Inte ens Alfredsson lyckas rädda detta haveri. Inte heller Michael Fassbender i huvudrollen. Han snubblar mest runt och ser förvirrad ut. Pålitliga Rebecca Ferguson då? Hon är ju en klippa! Men nej, hon kommer också bort i denna träskrulle. Som för övrigt är belamrad med diverse andra svenskar i rollistan; Peter Dalle, Jonas Karlsson, David Dencik och Sofia Helin. Men inte hjälper det.

Norsk seriemördarjakt på engelska, nix inte en bra idé. Tomt, ihåligt och framför allt förvirrande ihopsatt. Det är inte alls vad jag förknippar med kapten Alfredsson.
Skit och pannkaka detta.

The Open House (2018)

Men förihelvete.
Bara för att Netflix värderas till miljarders miljarder, betyder det väl inte att de kan prångla ut vad för skit som helst när det ska produceras ”eget”? Eller, jo tydligen är det så iaf. Någon, NÅGON, på företaget borde verkligen lusläsa alla de manus som uppenbarligen ständigt är up for grabs.

Ensam mamma med tonårsson flyttar från villaförorten till stort murrigt hus uppe i bergen. Rakt ut i spenaten. Tragedi och finansiella svårigheter ligger bakom beslutet, och tur att mammas syster har en vräkig kåk som bara…står där. Visserligen ute för försäljning, men fram tills det blir ev affär kan de husera där bäst de vill. Så länge de följer den stående ordern om att hålla sig borta på söndagar då det är öppet-hus-visning av kåken. Så långt allt väl. Plötsligt börjar dock sonen Logan och mamma Naomi upptäcka att små saker försvinner eller flyttar på sig. Ett par glasögon, en telefon, en fjärrkontroll osv. Som att någon, eller något, finns i kåken.

Bra början, schyssta förutsättningar och en sorts story som det faktiskt går att tro på lite. Jag menar, vem har inte ibland haft känslan att man är iakttagen eller någon flyttat på grejer i hemmet..? Men sen..sen går det rakt ned i diket. Herregud, som det gör. Det som hade alla chanser att bli rejält obehagligt, slarvas bort i ett dimmoln av klyschor, konstig klippning, ologiska loopar (såna där som man bara inte kan bortse från..hur mycket man än vill), och en oförmåga att ta hem det hela vägen i manuset. Ett manus som för övrigt inte alls håller för 94 minuter. Snarare 30. Eller..knappt det. Upphovsmakarna tycks ha fått soppatorsk i fantasin och avslutar rullen på det crappigaste sätt som bara går. Vilket gör mig bara förbannad istället för uppgiven. Sicket skit detta är. Och då hjälper det inte ens att unge Logan spelas av Dylan Minnette som var helt okej i den underhållande Goosebumps.

Skärpning Netflix!

Assassin’s Creed (2016)

Ett litet motargument till min osande kanonad av den bisterhet till den här rullen (som jag avlossade i SoF-podden)…kom häromdagen i form av ”men fotot är ju faktiskt nästan sjukt snyggt”….

Och..javars…det ska man inte vara sämre hobbytyckare än att erkänna.
Vissa scener har försetts med ett sorts drömskt filter, dessutom i motljus, vilket gör (just då) bilderna mjuka och med ett sorts mytiskt anslag. Nu räcker denna lilla detalj dock inte på långa vägar för att skyla över den kalla bistra sanningen; detta är en jäkla skitrulle. Försedd med alltför fina kläder. Som för att villa bort oss som tittar, lura i oss att ytan är allt. Att spacklet ska dölja sprickorna, som är milsvida. Det herr regissör Justin Kurzel satsade på det visuella gav inget över till det som ändå räknas. Speciellt när manuset haltar så pass som det gör. Jag pratar om KÄNSLAN. Feelingen. Här finns nada. None. Filmer kan komma i olika förpackningar. Visst. Ibland av det tvivelaktiga slaget, men då kanske med en känsla, ett sätt att berätta, som ändå gör att man tar rullen. Kanske till och med finner visst nöje i uselheten. Här finns inget sådant. Inga stakes värd uppmärksamheten.

Det är alltså filmen på den världsberömda tv-spelsfranschisen. Lönnmördaren i det hemliga sällskapet som är en jävel på parkour. Typ. Min erfarenhet av spelet; tittat på när andra spelat, testat lite själv. Ingen himlastormande upplevelse. I samband med med filmens ankomst pratade jag med ett par stenhårda gamers jag känner om hur de upplever rullen. I samtliga fall, SAMTLIGA, är det ett unisont BLÄ. Och nästan alla har precis samma argument som hela den här posten. Förbannelsen som ligger över tilltaget att förvandla ett spel till en film tycks alltså slå till med full kraft igen.

Jag, som inte har någon större erfarenhet av den hoodie-försedda hoppande snubben, får alltså heller inte någon smak för det här. Vi får en rörig story, en oengagerande berättelse som förtvivlat försöker hoppa mellan nutid och dåtid. Ett manus som kanske gapar över lite för mycket i sin desperata längtan efter att trycka in det som (uppenbarligen) gjort spelserien så framgångsrik. Det blir lite kladd här och lite kladd där…och inget matnyttigt som består. ”Skurkligans” plan känns krystad, trött och så där totalt kliniskt ointressant. Man nästan önskar att de lyckas med sitt uppsåt. En Michael Fassbender i huvudrollen som försöker uppbåda lite allvar och intresse. Kanske blir det FÖR allvarligt? Där gränsen för larvighet överskrids mer än en gång. Stabila (?) Marion Cotillard, hur kunde hon hoppa på det här tåget??

hopp-sa-la-la!

Ett säkert tecken på en B-rulle är ju också ofta att man hyr in gamla avdankade skådisar till birollerna. Sådana som inte behöver gå in för det så mycket. Tyvärr sker det här också. Jeremy Irons (The Time Machine remember…???) knallar runt och smackar med munnen som om han hade truten full av löständer. Hu! En gång seriösa Charlotte Rampling tackar nu för varje stund av jobb hon kan få och accepterar ett par minuter i den här soppan. Nä, detta var ju verkligen en besvikelse. Det finns inget som fastnar i engagemanget här. Bryr mig liksom inte hur det går. För någon. Och kom igen, hur kul är det att titta på parkour-hoppare i mer än 30 sekunder….?

Slutet hintar om uppföljare, att filmen (dessbättre) bombade rejält i biokassorna hintar också om att vi kanske slipper en just en sådan.

I.T. (2016)

Stackars gamle Bond. Han fortsätter knalla runt med swag i filmer som huserar eoner från de stora strålkastarna.
Idag i en hopplös rulle som känns som att den är gjord sisådär 20 år försent.
Hade det varit -96 idag hade manuset legat helt rätt i tiden och dessutom hade Michael Douglas haft huvudrollen.

Istället är det alltså Pierce Brosnan som snubblar runt här som en sorts flygindustrimogul och selfmade miljonär vid namn Mike Regan. Fru och dotter och vräkigt hus…och tillhörande lite besserwisserattityd. Problem (SÅKLART) när Regan behöver fixa upp wifi-systemet i villan och tar in it-snubben Ed. Det tar typ 13 sekunder och sen har vi fattat att Ed är en fullblodspsykopat och stalker (SÅKLART). Inte blir det bättre av att datanissen kärar ned sig på avstånd i Regans dotter, och när gubben själv ryter ifrån om just detta och meddelar att här ska minsann inte utspelas någon tramsig romans…ja då går FÖRSTÅS Ed bananas och börjar terrorisera familjen på de bästa sätt han kan; genom datotrix och manipulerande med vräkvillans alla elektroniska system.

På allvar; görs det fortfarande filmer om försmådda och inåtvända datanördar som blir livsfarliga stalkers??! Känns oerhört passé och just någonting som hör hemma på 90-talet. Manuset är ett träsk av  förutsägbara klyschor och uppställda checkpoints. Alltså, det går inte att se på filmen utan att bli förbannad. Var i helvete har man hittat den här storyn? Kanske i någon byrålåda när ett producent-kontor i Hollywood skulle rensas ut…? Sen har man slängt in en regissör, John Moore, som mer eller mindre sabbade senaste Die Hard-rullen. Illa.

syns ju lång väg att det är en galenpanna

Hopplöst. Ta mig fan. Lite synd också att se gamle Brosnan vara förpassad till skit som detta. Kanske han istället skulle pensionera sig och sitta på nån veranda med en mörk Guinness i näven och kontemplera över livet. Känns betydligt värdigare än detta. Slutet kan vara ett av de tamaste jag skådat på evigheter, när man nu lagt ned tid på ett 95 minuter långt manus. Så låter man alltihop sakta pysa ut som ur en halvsladdrig ballong. Och vem i helvete godkände manuset?? Har vederbörande inte sett Cape Fear?!? Rena stölden ju! Svenske tomten Michael Nyqvist dyker förresten upp, något som inte svenska dvd-omslagen är sena att utnyttja då hans namn står främst ihop med Brosnans. Nyqvist är alltså med i bild runt 12 minuter (ja, jag räknade..sort of). 12 minuter. Men han får ju i och för sig svära på svenska en gång.

Hopplös soppa detta.
Förlegad och förbannat omodern historia, trots sina flashiga wifi-system.

Bad Santa 2 (2016)

bad-santa-2-poster-smallMen…nej. Bara nej.

För helvete, hur tänkte du nu Billy Bob T???
Ursvagt manus, skådisar som går på halvfart, trötta, TRÖTTA, kiss-bajs- och andra vätskor-skämt. Kul, askul, i första rullen. Då var det fräckt, rebelliskt, uppkäftigt…OCH godhjärtat.
Nu är det bara plumpt…nej..inte ens det förresten.
Det är bara….tröttsamt.

Billy Bobs trötte och halvtankade tomte är i Chicago. Som om det skulle hjälpa. En ny heist på g. Helt ointressant ärligt talat. Dessutom, full-tomtens galna morsa (Kathy Bates oklädsamt grov i munnen) och hans lilleputt-medhjälpare (en lika ointresserad Tony Cox). Lägg till detta bimboungen Thurman på utflykt (en vuxnare Brett Kelly) och en sexutsvulten Christina Hendricks som slår lovarna om Billy Bob och som gillar the dirty way med julens mysfigur. Arrgh, tröttsam upprepning från förra gången.

Nääää, detta var skit och pannkaka.
Ingen julstämning heller.
Idiotförslag detta att göra en uppföljare. Snömula genast den ansvarige för detta tilltag.

Se istället om originalet, det förtjänar DEN!

”Min” tjej Lauren ”Lorelai” Graham var supersmart som nobbade denna dikeskörning.
Såklart hon var.

 

badsanta2

full utan go

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

hungergamesfinalsmallMen för satan!
Vilket jävla penningmjölkande. Jag skrev det redan i förra rullens rec, det är nästan lite skamligt alltså. Det finns noll, NOLL, historia i den här avslutande delen. Jag lovar.

Ok, låt oss vara på det klara med det gamla klassiska; jag ÄR INTE i målgruppen. Jag veeet. OCH, tanken; satt man nu igenom fyra rullar (med ganska intressant upplägg från allra första början) för att få uppleva detta ANTIKLIMAX till slut. Blä säger jag!

Alla spelar över eller ser jävligt svåra ut. Värst är nog Jennifer Lawrence. Vad fan liksom!?
Och gamle surräven Donald Sutherland då. Lättare lönecheck har väl aldrig inkasserats, men nog hade han väl kunnat få en tuffare…sorti. Tråkmånsen Josh Hutcherson ser mest förvirrad ut hela filmen. Med rätta. Posterboyen Liam Hemsworth bara..är. Vad hade han för funktion i filmen nu igen? Fan vet. Det som skaver mest är att man slösar bort skådespelare som Woody Harrelson, Elisabeth Banks och Stanley Tucci i helt meningslösa småroller. Plus Julianne Moore. Helvete vad hon ska vara svår här. Onaturligt svår.

En gång, i början, gillade jag den här filmserien. När det handlade om just The Games. Snillrika fällor som de tävlande var tvungna att försöka undvika. En sorts luguber framtidsvison om ett samhälle som inte var alltför ointressant förmedlat.

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-2015-3-620x330

X-men-outfit!?? You wish.

Nu mot slutet  är det bara en enda mjäkig sentimentalsoppa.
Det finns helt klart icke material till den här sista filmen whatsoever. Basta.

Naturligtvis är skräpet dock inklätt i snygg CGI och effekter. Fan vore det väl annars med så mycket stålars nedplöjda i filmserien. Ibland kan kosmetika dölja de värsta skavankerna. Här är det sannerligen inte så. Men nu är det väl slut på sagan. Hoppas!

Lite synd på en filmserie ändå, den som jag enligt egen utsago tidigare hade lättast att köpa i YA-träsket, att så totalt köra av rälsen.
Det går inte att ge denna rulle godkänt. Nix pix!

Hälsningar från surgubben som drar ned kepsen över öronen. (Hade en jag haft en PartyKanin här hade han blivit sååå jävla förbannad.)

 

 

 

The Sand (2015)

sand_posterNej nej…NEJ!
Annars är jag bland de första i leden att ställa mig upp och lyfta på hatten för mindre produktioner, B-rullar som mycket väl kan göra sitt jobb. Ett sorts premierande av filmfantasin. Men lika ofta som det finns goda exempel, finns det galna och irriterande dikeskörningar.

Fast det börjar med bra förutsättningar.
En ramstory som direkt leder tankarna till en gammal Stephen King-novell (?)…om ett gäng kids fast på en flotte ute i en sjö då något oklart lurar i vattnet i form av ett ”oljespill”. Eller har jag fel? Var det inte King?

Hur som haver, här är flotten utbytt mot en sandstrand och det är morgonen efter värsta beachpartyt. Spring Break är här och våra obligatoriska filmkarikatyrer vaknar med väl vald huvudvärk. Bara för att upptäcka att de sitter ordentligt i klistret. Det finns alltså nåt i sanden…något otrevligt och dödligt som inte tänker släppa några bakfulla brats över brojäveln. Ta ett steg ut på det stekheta underlaget…och vips är du monstermat.

Jamen håll med om att rent fantasimässigt låter det väl ändå lite lovande?
Tyvärr är det raka vägen ned i skräplådan härifrån. Inte så mycket för storyn utan mer för de s.k. skådisarna som besitter rollerna i denna soppa. Herregud, vilka lökiga lirare! Och värst av alla är filmens kvinnliga ”hjältinna”…en brutta med en röst jag retar mig på, ett skrik och skrän som gör mig förbannad…och att hon ska ge sig på att fulgråta på ett sätt som får mig att gnissla tänder. Och inte bara hon förresten, övriga delar av den amatörmässiga casten har uppenbarligen fått i uppgift att visa känslor på valda ställen….och misslyckas kapitalt. Kan man hålla på filmens ”monster”?
Att det ska lyckas ta livet av alla dumfånar i filmen? Jag gört.

getImage

det finns hysteriskt mycket knas med den här rullen…som en kille i en soptunna.

Näru. Detta är skit och pannkaka och upplösningen är så rejält usel, med lika usla ”finaleffekter” att man häpnar lite där bakom all sin ilska. Ungefär som om man trodde att det fan inte kunde bli sämre….och det faktiskt blir det!

För mycket galna detaljer som inte går att köpa, trots att det är fantasi-skräck, men framför allt ett galleri av de uslaste skådisar jag…eh…skådat… på länge. Inte ens värda att nämna vid namn. När jag tänker efter…är det nog mer det sistnämnda (plus det galna amatörslutet) som sänker rullen till största delen.
Yaak.

 

Outcast (2014)

Oktobers första måndag bjuder på en riktig stinkare!
Kanske synonymt med just denna veckodag?

Vad fan liksom?
Vem…VEM..tyckte detta var en bra idé!??!
Jävla tramshistoria om en krigstrött korsriddare som hamnat i Kina på 1100-talet…och måste agera guide/beskyddare åt menlöst syskonpar där grabben är den rättmätige arvingen till kejsartronen istället för maktgalen storebror som jagar dem.

Och ja…visst är det gaphalsen och överspelet Nicoals Cage som dyker upp igen! Likt en trött gubben i lådan. Men håll i dig nu….han får INTE spela the lead här!! What!? Nix, den rollen har man av någon helt jävla outgrundlig anledning kastat åt KATSTROFEN Hayden Christensen! Damn, den stollen borde banne mig förbjudas göra film! Forever! Maken till usel skådis har inte setts på bra många veckor i den här bloggen! Tack och lov verkade Hollywood ha insett snubbens katastrofpotential efter att han nästan på egen hand förstört Star Wars: Episod II och III, och tacksamt nog hållit honom borta från de flesta manus. Tvi vale!

Nästan så Cage´s insats här blir förlåten, men bara nästan. Skrikhalsen NIc kan förstås inte låta bli att larva runt med galet minspel, knasigt röstläge och allmänt idiotiskt överspel i sin sidekick-roll. Och dessutom känns gubben trött. Det kanske tar på krafterna att harva runt i B- och C-produktioner för att betala alla skulder och räkningar…?

”jooo säger jag..det är sant..jag HAR fått en Oscar en gång i tiden…men du din sopa kommer aldrig få ett endaste pris…!!” *Hick*

Att rullen är regisserad av någon snubbe som tidigare fungerat som stuntman och fightkoordinator på andra rullar hjälper förstås inte alls. MTV-klippta actionscener i parti och minut kan inte dölja detta usla manus som hade mått bäst av att kastas i toastolen direkt. Och som pricken över det (o)lustiga i:et slänger man alltså in sopan Christensen!

Vilken skitkombo!

Skölj, spotta, gå vidare!

Cirkeln (2015)

cirkelnEftersom jag under sommaren hamnat i ett sorts stim av svenska rullar OCH gillat vad jag sett…kändes det såklart att det här kanske ändå skulle kunna glida med på det där svedala-bananskalet. Damn, jag ville ju verkligen gilla den här filmen dessutom! Snacket och det lilla jag läst om den. Nyfikenheten.

Men. Crash and burn.
Jävla skit. Fan vilken pajig film! Blev sådär trött irriterad typ 123 gånger under rullens alldeles för långa speltid. Varför stängde du inte av då din idiot, tänker du då? Vafalls!? Stänga av en rulle!??! Det gör man inte som sann filmdåre. Har man tagit fan i båten får man ju ro till andra sidan. Oavsett om det är kul eller inte. Och, hur skulle man annars kunna stå för sin sågning om man inte vet VAD det är man ska såga.

Populära boken som blev film. Tonårsbrudar igen. Jaha. Suck.
Och kolla, vi räknar in de klyschiga typerna direkt; slampan, gotbruden, den tysta, den mobbade, hon som mobbar. Meeh! TRÅKIIIGT. Brudarna får vips häxkrafter en natt när fullmånen vräker sig över bygden och skämskudden kommer fram när en av tjejerna gör en Linda Blair, börjar sväva och kraxa med fyllehes röst. Jag håller på att sätta kaffet i halsen när de ofrivilliga skrattattackerna drabbar mig. Men vad fan! Är detta en parodi på Buffy eller nåt annat trams!?

Vidare får vi en kvinnlig stram rektor som i en av filmens mest skämmiga och ofrivilligt komiska scener meddelar att hon minsann är häxa och dessutom medlem i Rådet. Ohhh..Rådet!!! Vilka de är och vad exakt de gör är lite oklart. En profetia talar om att en utvald ny häxa ska läras upp för att bekämpa den allestädes närvarande ondskan som nu hotar att poppa upp i den påhittade hålan Engelsfors. Jahapp. Märkligt nog tycks nu 6 st häxbrudar sett dagens ljus. Hur detta kan komma sig reflekteras aldrig över. Istället måste nu tjejerna tillsammans studera ”Mönstrens Bok” förkunnar överhäxan. Tur att det fanns fler än en bok att slänga fram bara sådär…och så sitter de där en stund och glor på konstiga tecken i boken. Håhåjaja.

Cirkeln 01

pyjamasparty i Bergslagen

Nämen vad fan helt enkelt. Vad ÄR detta!?!
Filmen drar raka vägen ned i närmsta dyngdike med sina stolpiga repliker och krystade handling. Som vanligt, återigen i en svensk rulle, handlar det om att karaktärerna inte lyckas få dialogen att flyta mellan sig. Istället blir det ”först säger jag det här, sen säger du det där…och du väntar in på att få säga det där”. Illa. Må vara att värsta Dramaten-svenskan är bortslipad, men vad hjälper det när det liknar amatörteater på kidsen?

Dessutom, alla..ALLA…tröttsamma klyschor står som spön i backen…från mammas nya osympatiska kille…till tjejen som kommer från det trashiga och sunkiga lantishemmet. Varför undrar jag? Jo, naturligtvis för att varenda tjej (och kanske nån kille såklart) som läst boken ska kunna känna igen sig och sympatisera med karaktärerna. Filmens manus är skitnödigt medpräntat av Sara Bergmark Elfgren som ju också var med skrev boken. Ok, jag är sannerligen inte i målgruppen…men är lik förbannat berättigad till en filmisk åsikt, så det så. Bergmark Elfgren kan knappast ”beskyllas” för att hon brutit ny mark med sin berättelse. Alla hörn kapade och genvägar tagna. Ett sammelsurium av allt som finns i den vattniga YA-genren. Med tillhörande effekter som förvisso är klanderfria….MEN…kom igen….svart rök. En konstig ö från en insomnad tv-serie ringde just och ville ha den tillbaka. Fantasilöst.
Jag köper en grej; Running up that hill med Kate Bush, det var visuellt snyggt.

Dessutom tror filmens regissör Levan Akin att det tuffaste man kan göra för att framhäva en karaktärs tankfulla uttryck är att svepa in med låååånga closeups till dramatisk musik. Alltså, det gödslas med detta i parti och minut! Jag lovar! Att sedan varenda jäkla karaktär tar i så både överspelet och underspelet vibrerar av ångest…tja…jag är tyvärr inte förvånad. Den enda karaktären som sticker ut lite på den vettiga skalan försvinner tyvärr ganska snabbt. Typiskt.

Likt en stissig Jakob Eklund väser jag ”men vad fan…!” kanske 34 gånger under filmen och känner irritationen pysa och fräsa. Och kom igen nu..144 minuter! Är ni inte kloka!?! Rullen skulle ju naturligtvis ha kapats till runt 80-90 minuter.
Eller ännu bättre, inte gjorts alls.

Det är skäms- och skrattkuddevarning som aldrig förr!
Pajigt. Risigt. Undvik.

Vice (2015)

vice_posterEn rulle som börjar få slagsida redan innan den hunnit börja ordentligt.
Sort of.

Här är det framtid igen, och en lirare (Bruce Willis) har skapat ett lyxigt spa där rikingar kan boka in sig och leva ut alla sina perversa lustar och kriminella önskningar på stackars androider i människoskepnad som varje kväll får minnet raderat. Därmed kommer de aldrig ihåg nåt av det de råkar ut för.

GIVETVIS blir det en glicth i systemet och en ung snygg (givetvis) tjej-robot börjar tänka utanför den box hon ska hålla sig i. Aj då. Oj då. Suck.

Som en lökig mischmasch av Westworld och Blade Runner. Hu! Ni hör ju själva.
Thomas Jane ser ut som en vild Christopher Lambert och jagar runt som motvallssnut, fast besluten om att fånga robobruden på rymmen och samtidigt avslöja cynikern Willis gubbe som mest sitter framför sina dataskärmar och väser plattityder. Robotbruttan själv, Kelly, spelas av nån okänd donna som antagligen är modell, för skådespela kan hon inte. Jag läser mig till att hon varit med i The Master (2012). Kan inte minnas henne, så hon var antagligen lika usel där.

vice_bild

meka lite med bruttans huvud så blir det nog bra. not.

Synd ibland att kanske-på-papperet-bra-idéer kastas bort i det stora B-träsket i Hollywood….kunde detta kanske blivit nåt i händerna på andra? Äsch, vem försöker jag skoja bort!?
Det här en ren pannkaka! Skit. Willis fortsätter att ta emot semesterpengar för att haspla ur sig lite jönsiga repliker.
Men vad fan, han kanske bor i ett dyrt hus i Tinseltown….?

Som ett för långt tv-avsnitt av valfri sämre deckare på kanal 6.

All Cheerleaders Die (2013)

Cheerleaders_posterDu vet sådana där filmer där du konstant från början sitter och retar dig på helvetes spåniga bimbobrudar och tröttsamma lallande jocks till snubbar…och bara önskar att VARENDA en av idioterna kommer att gå hemska öden….. och gärna våldsamma sådana…. till mötes….OCH….helst så fort som möjligt…?

Det här en sån film.

Ska man leka med zombie-koncept får man fan ha ordning på sig!

Inte fylla med klyschor och tramsigheter som får mig att zona ut TOTALT.
Waste of time.

Men musiken var rätt ok.

Raze (2013)

Raze_posterStolpskotten fortsätter att ramla in på bloggen med jämna och fina mellanrum.
Som vanligt. Vill man vara lite snäll kan man ju hävda att de också behövs för att väga upp den här synnerligen märkliga upplevelsevärlden som kallas FILM.

Men ibland undrar man ändå vad man lägger sin tid på.
Det här är OSANNOLIKT uselt. Kanske till och med ännu sämre än grisiga Nurse härom veckan? Ja, jag bestämmer mig för att det är så. Är DETTA årets sämsta filmupplevelse? Nurse hade ändå en story (som ju slarvades bort megastyle!), men dagens idiotiska rulle…tja jag undrar som vanligt bara hur i H-E NÅGON KAN HA SAGT OK TILL DET HÄR!?
Quentin Tarantinos favoritstuntkvinna Zoë Bell har fått egen film att spela förstafiolen i. Tjoho. Not.

raze_pic

”shut up and fight!”

Ett gäng kvinnor instängda och fängslade i olika celler på weird ställe. Släpps bara ut för att slåss med varandra head to head i olika omgångar. Till sista blodsdroppen. Den som inte dör klarar sig till nästa match. Allt såklart för att underhålla mystiska åskådare. Etablissemanget leds av två dårar som spelar över å det grövsta. Och då hjälper det inte att skådisarna heter Doug Jones och Sherilyn Fenn (ja precis, hon!) Kvinnorna pucklar på varandra, blodet strittar åt alla håll, Bell försöker sig på att agera och lösa ”mysteriet” men borde såklart bara hålla käften och återgå till att göra stunts hos QT.
Noterbart också att Rachel Nichols och Rosario Dawson av någon märklig anledning ställer upp och tar lite spö i dessa tröttsamma och blodiga catfights.

Endast för den mest hormonstinne tonåringen, tänker jag.
OMÖJLIGT att någon annan skulle kunna underhållas av detta.
Kan jag få 87 minuter tillbaka av livet tack.
Detta var inte bra.

Nurse (2013)

Nurse_posterMen för i helvete.
Vad har vi här!? En sorts slasher/sort-of-soft-porn-rulle om en kvinnlig seriemördare som går bananas!?

Missförstå mig rätt, jag har inget emot kvinnliga seriemördare som gör livet surt, främst för slemmiga snubbar, men det får också vara lite stil på det hela.
Inte ett hopkok av effekter och skamlöst exponerande av kvinnliga kroppar bara för att man tror att rullen blir häftigare för det. Inget fel på sex, men lite balans skadar aldrig.

Eller…nånstans i rullen börjar jag fundera på om man ska se den som en galen svart skröna, en filmad serietidning? Kan så vara, men i så fall ställer jag mig först i det ledet som har lite svårt att underhållas här. Det är absolut inget fel på ”serietidningsfilmer”, varken i story eller visuellt utförande. Det jag retar mig på här är att regissören, en Douglas Aarniokoski inte tycks våga lita på själva storyn som sådan utan måste trycka in klyschiga erotiska undertoner i allt. Både handling och i det som syns i bild. Vi får således en handling delvis förlagd till ett murrigt sjukhus där sköterskor uppträder i korta ”nurse outfits” och strumpebandshållare. Check.

I fokus den mystiska sjuksköterskan Abby (Paz de la Huerta) som på nätterna extraknäcker som mörderska då hon hånglar upp otrogna män och tar dem av daga till höger och vänster. Att Abby tycks komma från en svår barndom är inte så svårt att räkna ut. På sjukan där hon jobbar får hon snart kontakt med den nya sköterskan Danni (Katrina Bowden) och tror sig ha funnit en speciellt vänskap med henne. Ett nära band som knutits. Kanske lite för nära för att Danni ska tycka det är ok dårå. Att reta upp Abby kan dock få sina konsekvenser. I grunden inte en helt idiotisk historia, men den slarvas bort i en kaskad av stolpiga repliker, knasig ologik, sidospår…och att man tycks välja att lägga fokuset på HUR nakna de kvinnliga skådisarna ska kunna bli i olika scener .

Nurse 3D

aldrig reta upp en sjuksyster!

Största kängan idag går till huvudrollsinnehaverskan Paz de la Huerta, maken till USEL skådis har jag faktiskt inte skådat på bra många år. Hon är helt OTROLIGT dålig! Noll inlevelse i sättet att agera. Nästan, men bara nästan, så det blir lite roligt att se på henne bara därför. Hon kanske är en Hubbot slår det mig? Varför tog man in henne? Å andra sidan tycks Huerta inte ha några som helst problem med att kasta kläderna mest hela tiden och kuta runt näck..så det är väl anledningen kanske.

Bara yta. Ingen känsla. Splashiga effekter (speciellt mot slutet) och ett manus som glömde bort att det kanske fanns en ganska ok story om man inte hade varit så förbannat såld på att spela på sexet hela tiden. Visst ja, Judd Nelson var visst med också. Var han näck? Ja nästan, fast inte på ”det” sättet. Hade ni väntat er annat?