Cirkeln (2015)

cirkelnEftersom jag under sommaren hamnat i ett sorts stim av svenska rullar OCH gillat vad jag sett…kändes det såklart att det här kanske ändå skulle kunna glida med på det där svedala-bananskalet. Damn, jag ville ju verkligen gilla den här filmen dessutom! Snacket och det lilla jag läst om den. Nyfikenheten.

Men. Crash and burn.
Jävla skit. Fan vilken pajig film! Blev sådär trött irriterad typ 123 gånger under rullens alldeles för långa speltid. Varför stängde du inte av då din idiot, tänker du då? Vafalls!? Stänga av en rulle!??! Det gör man inte som sann filmdåre. Har man tagit fan i båten får man ju ro till andra sidan. Oavsett om det är kul eller inte. Och, hur skulle man annars kunna stå för sin sågning om man inte vet VAD det är man ska såga.

Populära boken som blev film. Tonårsbrudar igen. Jaha. Suck.
Och kolla, vi räknar in de klyschiga typerna direkt; slampan, gotbruden, den tysta, den mobbade, hon som mobbar. Meeh! TRÅKIIIGT. Brudarna får vips häxkrafter en natt när fullmånen vräker sig över bygden och skämskudden kommer fram när en av tjejerna gör en Linda Blair, börjar sväva och kraxa med fyllehes röst. Jag håller på att sätta kaffet i halsen när de ofrivilliga skrattattackerna drabbar mig. Men vad fan! Är detta en parodi på Buffy eller nåt annat trams!?

Vidare får vi en kvinnlig stram rektor som i en av filmens mest skämmiga och ofrivilligt komiska scener meddelar att hon minsann är häxa och dessutom medlem i Rådet. Ohhh..Rådet!!! Vilka de är och vad exakt de gör är lite oklart. En profetia talar om att en utvald ny häxa ska läras upp för att bekämpa den allestädes närvarande ondskan som nu hotar att poppa upp i den påhittade hålan Engelsfors. Jahapp. Märkligt nog tycks nu 6 st häxbrudar sett dagens ljus. Hur detta kan komma sig reflekteras aldrig över. Istället måste nu tjejerna tillsammans studera ”Mönstrens Bok” förkunnar överhäxan. Tur att det fanns fler än en bok att slänga fram bara sådär…och så sitter de där en stund och glor på konstiga tecken i boken. Håhåjaja.

Cirkeln 01

pyjamasparty i Bergslagen

Nämen vad fan helt enkelt. Vad ÄR detta!?!
Filmen drar raka vägen ned i närmsta dyngdike med sina stolpiga repliker och krystade handling. Som vanligt, återigen i en svensk rulle, handlar det om att karaktärerna inte lyckas få dialogen att flyta mellan sig. Istället blir det ”först säger jag det här, sen säger du det där…och du väntar in på att få säga det där”. Illa. Må vara att värsta Dramaten-svenskan är bortslipad, men vad hjälper det när det liknar amatörteater på kidsen?

Dessutom, alla..ALLA…tröttsamma klyschor står som spön i backen…från mammas nya osympatiska kille…till tjejen som kommer från det trashiga och sunkiga lantishemmet. Varför undrar jag? Jo, naturligtvis för att varenda tjej (och kanske nån kille såklart) som läst boken ska kunna känna igen sig och sympatisera med karaktärerna. Filmens manus är skitnödigt medpräntat av Sara Bergmark Elfgren som ju också var med skrev boken. Ok, jag är sannerligen inte i målgruppen…men är lik förbannat berättigad till en filmisk åsikt, så det så. Bergmark Elfgren kan knappast ”beskyllas” för att hon brutit ny mark med sin berättelse. Alla hörn kapade och genvägar tagna. Ett sammelsurium av allt som finns i den vattniga YA-genren. Med tillhörande effekter som förvisso är klanderfria….MEN…kom igen….svart rök. En konstig ö från en insomnad tv-serie ringde just och ville ha den tillbaka. Fantasilöst.
Jag köper en grej; Running up that hill med Kate Bush, det var visuellt snyggt.

Dessutom tror filmens regissör Levan Akin att det tuffaste man kan göra för att framhäva en karaktärs tankfulla uttryck är att svepa in med låååånga closeups till dramatisk musik. Alltså, det gödslas med detta i parti och minut! Jag lovar! Att sedan varenda jäkla karaktär tar i så både överspelet och underspelet vibrerar av ångest…tja…jag är tyvärr inte förvånad. Den enda karaktären som sticker ut lite på den vettiga skalan försvinner tyvärr ganska snabbt. Typiskt.

Likt en stissig Jakob Eklund väser jag ”men vad fan…!” kanske 34 gånger under filmen och känner irritationen pysa och fräsa. Och kom igen nu..144 minuter! Är ni inte kloka!?! Rullen skulle ju naturligtvis ha kapats till runt 80-90 minuter.
Eller ännu bättre, inte gjorts alls.

Det är skäms- och skrattkuddevarning som aldrig förr!
Pajigt. Risigt. Undvik.

Odd Thomas (2013)

odd thomas_posterMycket märklig film detta.
Börjar som en sunkig tv-rulle, sjunker ännu längre ned i träsket med ologiska klipp och hopp i handlingen…för att plötsligt ta sig i kragen och bli lite småspännande!
Som sagt, konstig tittarkänsla som pendlar hysteriskt mellan skit och försiktigt underhållande i vissa lägen.

Jag var aldrig nån Dean R. Koontz-kille. Visst, jag läste några böcker när det begav sig…men annars höll jag mig till Stephen King. Överlag är det ju lite samma träsk om tittar på gubbarnas genre.
Här är det film på en av Koontz romaner, handlar om just Odd Thomas (han heter så!) som kan ”se döda”! Jepp. Döda som inte riktigt vill kila vidare av någon anledning, men till skillnad mot ungjäkeln i Sjätte Sinnet som mest bara mumlade om han ”kunde se” döingar..gör faktiskt Odd (Anton Yelchin) något åt saken. En sorts hjälpreda för att lösa problemen. Och detta med den lilla ökenstadens polischefs (Willem Dafoe) goda minne! Han liksom bara köper att Odd har lite speciella trix för sig! Visst serru. Liksom Odd´s söta flickvän på glassbaren (!), Stormy (Addison Timlin). Nu är det inte bara de döda Odd ser, dessvärre får han också ibland syn på några demonliknande varelser…som alltid tycks dra sig mot människor och platser där något alldeles speciellt otäckt kommer att hända. Precis som nu. Plötsligt är de överallt i staden. Odd känner sig tvingad att luska vidare i varför de räliga demonerna är så aktiva just nu. För givetvis är nåt i görningen.

odd_pic

otrevlig filur till höger..dock endast för Odd´s ögon

Jahapp, ansvarig idag är Stephen Sommers, Mumien-mannen, som inte tycks ha rosat marknaden så jättemycket sedan dess. Och det börjar rätt illa här. Ett galet snabbt tempo, kanske FÖR snabbt, märkliga klippningar och hopp. Visst flow i storyn som inte stämmer så jättebra. Övertydlig humor, lite för många oneliners för att det ska kännas naturligt. Rykten säger att man fick lägga ned produktionen en tid då det fattades finansiering. Kanske lider rullen av det? På Sommers lilla pluskonto ska dock föras på att han varvar konstigheterna med rätt snygga effekter och bildövergångar. Alltid nåt ju.
Så, precis när man gör sig beredd att slipa saxen, händer nåt. Historien går in i ett annat läge, antar en annan form…och plötsligt blir det mer thriller/deckare! Och det är till det bättre gott folk.
Trodde man ju aldrig. På slutet till och med lite småspännande. Hoppsan.

Svag och rörigt snurrig början som tar sig vad det lider, och speciellt slutklämmen är nästan lite snyggt finurlig (!) men ytligheten och det ansträngda manuset kan ändå inte ge mer än ett godkänt för stunden i betyg.