Mandy (2018)

Och så helt plötsligt håller man sig kvar i det där räligt murriga skräckmörkret från oktober. Hade inte Halloween-vibbarna lämna oss nu??
Men det är klart, när en av höstens filmsnackisar dyker upp i BD-spelaren…då måste man ju bänka sig. Men ACK, vilken blåsning! Vilken bomskott! Vad ÄR det här?? Omslagstexten skriker ut ” en ny film av den VISIONÄRE regissören Panos Cosmatos (jepp, son till gamle George P.)…och då brukar i alla fall jag bli lite surgubbemisstänksam. Det där ordet är ofta en omskrivning för artsy fartsy, svår eller bara jävligt stentrist. Och jäklars alltså, alla tre passar in här.
Men vänta nu! Det var ju så fin förutsättning; Nicolas Cage i klädsamt helskägg som buttre skogshuggaren Red, boendes i trivsamt hus med sin käresta Mandy (Andrea Riseborough) mitt ute i skogen nånstans i Kalifornien 1983. En knasbollesekt som leds av hippiedåren Jeremiah (Linus Roache) får span på paret, eller snarare Mandy, och Jeremiah blir besatt av henne. Så pass att ett demoniskt (!) motorcykelgäng får kidnappa henne. Red blir skogs(heh)tokig och karusellen är igång. Jovisst, det blir blod och mayhem, vrål stön och skrik, motorsågar och Roache visar snorren. Färger och knasiga surrealistiska scener som staplas på varandra. Men vad hjälper det när det hele är så förbannat TRIST och SEGT!! Som att den gode Cosmatos modell yngre har rökt på ett par taggar för mycket innan han plitade ned det här sk manuset. Filmen saknar fart och tempo. Jag var faktiskt tvungen att se rullen två gånger eftersom jag hela tiden somnade under första tittningen. Och det inte på grund av trötthet kan jag tillägga. Orkar inte höra på Charlie Manson-liknande knäppskallen Jeremiah när han kör utläggningar och flummar på i dialogen. Trista gubbe! Och det där visionära då? Äh, lite färgnyanser-goes-bananas. Det är väl typ det.

Men Nic då!? Sköter han sig? Han är kanske ändå den som kommer ifrån det här med nåt sorts godkänt, han underspelar nästan istället. Å andra sidan är ju inte ribban så hög för honom numera. Men den som vill se utflippad Cage på allvar bör istället spana in underhållande Mom & Dad! Där blir det åka av! Nä, detta var överhajpat till förbannelse. Artsy fartsy utan den där edgen som man vill åt i storysar. En stjärna för filmen och en stjärna för Cages helskägg. Och då är jag jävligt snäll.
En besvikelse till film.

 = Filmen
 = Cages skägg

 

I SoF-podden #164 muttrar vi lite mer om varför den här filmen icke gjorde sig. Lyssna gärna här.

Inconceivable (2017)

Länge sen vi hade en fredagskapning nu väl? Här kommer en!

Titta på bilden intill. Titta på Nicolas Cage. Se hur lulligt sömnig han ser ut. Som att han inte riktigt har koll på var han är. Eller vad han gör där. Precis som det känns i filmen. Han knallar runt som läkaren Brian i skitstort hus och verkar ha mummelimproviserat fram hela sin insats. Och då är han ändå inte huvudkaraktären i den här rullen. Nix, det är två kvinnor som står i fokus. Brians fru Angela (Gina Gershon) och den ”mystiska” Katie (Nicky Whelan). Katie är på flykt undan ”något”, har en dotter i samma ålder som Angela och Brian. Brudarna bondar och snart har Katie flyttat in i gästhuset hos de andra. Jaja, det handlar om barn, hemligheter och konstiga begär. Som en dålig mix av allehanda ”störiga-personer-invanderar-en -annan-familj”. Cage lullar runt i enstaka scener och tillför nada till rullen. Han underspelar å det grövsta. Sjukt onormalt när det gäller honom! Som om regissören, en lirare vid namn Jonathan Baker, kommenderat gamle Cagen till tystnad och lugnande piller.

Räliga agendor, homeinvasion-light, helt galna grejer i manus där man bara sitter och undrar för sig själv HUR detta ens kan kommas på. Jag är den förste att förespråka att det inte alltid behöver vara logik i det som sker, men det finns tusan en gräns för det också.
Det är kasst. Mycket rackigt och knasbolleuselt. Ändå…när jag väl börjat titta…kan jag inte stänga av skiten! Som en sorts besatthet i att jag måste få veta HUR alla inblandade ska klara sig ur denna bedrövelse.
Galna grejer detta!

(finns på Netflix)

Mom and Dad (2017)

Nicolas Cage! Vilken dåre!
Säg den rulle där han INTE har kopplat på överspelet och vansinnesblicken. Klart det finns, men mannen kommer för alltid att förknippas med galet överspel och usla rollval. Eller, tjommen har kanske inget val om man ska tro skvallret runt jordbollen. Skulder, skilsmässor och galna husköp sätter tydligen sina spår i plånkan. Cashen måste in. Tur att regimannen Brian Taylor (Crank) har en kanonroll åt honom här. Där det passar sig att han är överspelets mästare dessutom! En galen svart satir(?) om förortslivets tristess och vardagens alla triviala bekymmer. Från ansvarslös drömmare som ung, till plågad familjefar i förorten! Mörkret!

Ett mystiskt..vad…virus (?) gör plötsligt så att alla föräldrar tappar det helt och blir psykotiska mördarmaskiner. Föremålen för hatet blir deras avkommor, dvs barnen! Kill ´em all! Herregud, politiskt inkorrekt så det svider i Kristdemokraternas valfläsk anno 2018! Cage blir än mer skogstokig än normalt, hans förortsfru i form av Selma Blair blir lika galen. Som en dynamisk mördarduo gör de nu allt för att ta livet av sin dotter och son hemma i villan. Tur att syskonparet är företagsamma och listiga. Motståndskampen blir grisig och våldsam. Hahaha, som en galen version av Ensam Hemma-ish. Cage är stabil värre! Ingen kan trasha ett biljardbord som han kan! MEN, glöm inte underskattade Selma Blair! Har hon någonsin varit så härlig i en roll!? Blicken! Vansinnet! Regi-Taylor håller det snabbt och lagom (heh!) oseriöst. Använder sin vana trogen hysteriskt snabba klipp och musik för att förstärka det visuella. Alla som sett Crank känner igen sig. Om det här är bra? Beror på hur vi ska se på den här rullen, ….storymässigt…lite rackigt kanske. Utförandet och den respektlösa approachen, aka inget är heligt…däremot rejält uppfriskande! Kanske kommer slutet lite..snopet och abrupt..? Upplevelsen nog bättre än vad filmens manus har fog för. Och sånt funkar ju också.
Stirrögat Nic Cage!! What´s not to like??!

 

#sommarklubben: Con Air (1997)

20 år på nacken! Just denna sommar 2017!
Det firas förstås med en plats i Sommarklubben och en trivsam återtitt!

Popcornsproducenten Jerry Bruckheimers första soloprojekt efter samarbetet med Don Simpson. Och som han bjussar! Allvarligt; detta KAN kanske vara skägget Bruckheimers BÄSTA rulle i poppcornsfacket ever! I shit you not! Visa mig den bildruta som innehåller ett stillsamt moment! Det smäller, bangar, blåser och skjuts mest hela tiden! Hela tiden! Resten av de sekunder som möjligen kan hittas mellan kaos och mayhem….fylls med lökiga repliker och ostig humor. I love it! En perfekt sommarfilm dessutom!

I centrum av allt ex-fången Cameron Poe (en sävligt sovande Nicolas Cage med värsta hockeyfrillan!) som passar på att lifta ”hem” till fru och dotter med fångtransportplanet ”Jailbird”. Synd bara att planet tas över att de ruffigaste gangsters man skådat i en actionrulle! Wohoo! Och värst av dem alla; Cyrus the Virus (John Malkovich)! Det går som det alltid går. En antihjälte, lex ”John McClane” i Cages figur som får ta fighten i luften. På marken försöker den stissige US Marshalen Larkin (John Cusack i bruna farfarssandaler) assistera så gott han kan.
Ahh, detta är synnerligen underhållande! Finns det någon av er därute som inte sett den här?!? Knappast va!
Håller garanterat för somrig (och likväl höstlig/vintrig/vårlig) omtitt!

Då får man dessutom åter stifta bekantskap med kanske popcornsrullarnas Replik Numero Uno!
Vilken det är??!
Kom igen, det vet du ju vid det här laget!

Höjdproblem i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

The Trust (2016)

trust_posterOktober är historia. Halloween stoppas in i skåpet igen. Tillbaks till ”filmvardagen”.

När, idag en mustaschprydd, Nicolas Cage kommer lullandes med en ny rulle kan jag förstås icke hålla mig borta. Dessutom släpar han på lille Elijah Wood som sidekick. Kan det vara nåt tro? Som två poliser jobbandes på Las Vegas-polisens (!) bevisförråd får de ju onekligen se ett och annat. Som till exempel att Stone (Cage) tror sig ha hittat bevis för att kriminella krafter i spelstaden gömmer rikedomar i ett väl gömt bankvalv i en oansenlig byggnad. Snabbt övertygar han kollegan Waters (Wood) att bistå i en liten heist som ska rendera dem båda varsin flygbiljett till Bahamas och gott om pluringar i reskassan. För vem ska anmäla ett brott och stålars som inte är hederliga…?

Spontan känsla; en film som försöker vara en kombo av Smokin´ Aces (2006) och valfri Tarantino-rulle. Det går sådär. Ok. inte helt ute och cyklar i vissa scener som ändå är rätt snygga och gjort med en sorts ”grittyness” som passar i stunden. Men å andra sidan känns det inte som att någon av de två karaktärerna fastnar..och det känns inte som man bryr sig om vad som kommer att hända dem. Det jag mest sitter och funderar på är när den i början lågmälde och lugne Cage ska släppa på överspelsbromsen. Men lugn, det kommer.
Och så Wood då. Kommer han nånsin att kunna skaka av sig Hobbit-stämpeln? Jag är tveksam.

the-trust_pic

”lyssna nu på mig…den här salvan är perfekt mot sårig näsa. Fråga bara Therese!”

Nånstans finns också en sorts hopplöshet över livet som underbetald snut i en spelstad som inte känns som jordens roligaste boplats. Möjligen kommer det fram lite då och då.
Fokus försöker dock ligga på thrillermomentet och de två gossarna gör så gott de kan. ”Som vanligt” i rullar av den här sorten vill också manuset vara med och försöka twista sig lite. Fungerar på nåder. Regi och visst manusjobb av ett par bröder Brewer. För mig helt okända. Men vi lär säkert få se mer av dem vad det lider.

Ok för stunden men inget som fastnar i minnet.

Pay the Ghost (2015)

Pay-the-Ghost1Vi dräller oss kvar lite i den smutta rysarvecka som just passerat i och med Halloween-högtiden.
Det blir ju lätt så när man klämt ett koppel rullar som gärna vill pocka lite på uppmärksamheten.

Idag kallas ”överspelet” Nicolas Cage in i huvudrollen som litteraturprofessor i New York. Bara en sån sak!
Privat lever han det lyckliga livet, townhouse, fru och barn och en förestående ny tjänst som innebär både uppmärksamhet och säkert lite mer pluringar i lönekuvertet.

Dags också för den traditionella Halloween-paraden och högtiden i stan, och klart vår man Mike (Cage) knallar dit med junior för att uppleva det hela. Och KLART att det skiter sig ganska rätt snart!! (kom igen…det är ju ändå en liten salongsrysare vi har här…inte puttinutt-drama). Grabben försvinner, bara sådär! En sekunden tittar han storögt på festligheterna, i nästa kan Mike för sitt liv icke hitta sitt barn! Puts väck! Otäckt såklart! Stor katastrof och en tillvaro som rämnar likt ett korthus.

Nu vore det ju icke en ryslighetsfilm om den inte ganska snart låter oss ana att det kanske ändå är andra, lite mörkare (och spökiga) krafter i görningen. But of course. Vad är det till exempel för mystiska skuggor över staden? Och vad är det för gammal legend från ”den gamla världen” som det viskas om?

kobojsaroutfit på en Halloween-parad!??! på en vuxen man!?!

Den lite otippade (kanske) tyske regissören Uli Edel satsar på en förvånansvärt underhållande mix av olust, salongsrysligheter och Nic Cage som känns både lite nedtonad och rätt ”normal” i sitt agerande. Sarah Wayne Callies (The Walking Dead) sparrar så gott hon kan som den plågade hustrun, vilken lika mycket förebrår Mike för det som hände..som hon tycks ge upp och försöker hitta fotfäste i tillvaron. Men ge upp finns alltså inte i Mike´s värld.
Han är övertygad om att sonen lever…och SKA bara lösa mysteriet!

Vilket vi också får göra om vi hänger med på resan till finalen.
Och varför inte.
Räkna inte med några himlastormande upplevelser, rysligheterna är inget du skriver hem om, finalen kan säkerligen i vissa läger beskrivas som utflippad…men vad tusan…allt som allt är det lite trivsamt underhållande.

Jag är mest nöjd med att vår man Cage studsar tillbaka lite från den senaste tidens katastrofer han varit med i!

FullSizeRenderI filmpoddens avsnitt 8 gaggar vi mer om dagens rulle, och förklarar (så gott det går) varför Cage faktiskt inte misslyckats helt med sitt filmval den här gången. Och också om dagens minst sagt märklige (vad gäller karriärval) regissör!

Outcast (2014)

Oktobers första måndag bjuder på en riktig stinkare!
Kanske synonymt med just denna veckodag?

Vad fan liksom?
Vem…VEM..tyckte detta var en bra idé!??!
Jävla tramshistoria om en krigstrött korsriddare som hamnat i Kina på 1100-talet…och måste agera guide/beskyddare åt menlöst syskonpar där grabben är den rättmätige arvingen till kejsartronen istället för maktgalen storebror som jagar dem.

Och ja…visst är det gaphalsen och överspelet Nicoals Cage som dyker upp igen! Likt en trött gubben i lådan. Men håll i dig nu….han får INTE spela the lead här!! What!? Nix, den rollen har man av någon helt jävla outgrundlig anledning kastat åt KATSTROFEN Hayden Christensen! Damn, den stollen borde banne mig förbjudas göra film! Forever! Maken till usel skådis har inte setts på bra många veckor i den här bloggen! Tack och lov verkade Hollywood ha insett snubbens katastrofpotential efter att han nästan på egen hand förstört Star Wars: Episod II och III, och tacksamt nog hållit honom borta från de flesta manus. Tvi vale!

Nästan så Cage´s insats här blir förlåten, men bara nästan. Skrikhalsen NIc kan förstås inte låta bli att larva runt med galet minspel, knasigt röstläge och allmänt idiotiskt överspel i sin sidekick-roll. Och dessutom känns gubben trött. Det kanske tar på krafterna att harva runt i B- och C-produktioner för att betala alla skulder och räkningar…?

”jooo säger jag..det är sant..jag HAR fått en Oscar en gång i tiden…men du din sopa kommer aldrig få ett endaste pris…!!” *Hick*

Att rullen är regisserad av någon snubbe som tidigare fungerat som stuntman och fightkoordinator på andra rullar hjälper förstås inte alls. MTV-klippta actionscener i parti och minut kan inte dölja detta usla manus som hade mått bäst av att kastas i toastolen direkt. Och som pricken över det (o)lustiga i:et slänger man alltså in sopan Christensen!

Vilken skitkombo!

Skölj, spotta, gå vidare!

Sommarklubben: Snake Eyes (1998)

Det fanns ändå en tid då det gick att lita något sånär på Brian De Palma.
Här öser han på med lurig kriminalstory mitt under haussad boxningsmatch i Atlantic City, just en kväll då värsta stormen hotar att kasta sig över den glittriga spelstaden.

Mitt i smeten hittar vi Nicolas Cage, idag med bilhandlarnamnet Ricky Santoro och iförd färgglad kavaj och skrikig skjorta av kitschigaste märke! Som vanligt hojtar han och gapar och spelar över och har sig. Men idag funkar det bra, som lite halvskum korrumperad snut och som inte drar sig för att spela hos de lokala bookisarna.
Dock kommer han snart att få ett och annat att stå i, då ett attentat sker mitt under boxningsmatchen och en sorts pussligt kriminalhistoria tar sin början. Santoro tar förstås kommandot, men tvingas jobba ihop med gamle kompisen och militären Dunn (Gary Sinise) som är på plats med ett gäng höjdare från försvarsindustrin.
Lägg till detta en gåtfull kvinna (Carla Gugino)…och se där har vi oss ett litet mysterium.

De Palma har rätt bra fart på sin story, kör med gamla beprövade knepet att återberätta samma delar av storyn ur olika bildvinklar….vilket funkar effektivt. Som vanligt handlar det om detaljerna.
Trots att Cage är uppe och röjer med sina stirriga ögon på nivåer som är ”lite irriterande han”…passar det faktiskt ganska bra här och med hans karaktär.

Filmens första 20 minuter består av till synes en enda lång tagning där kameran följer Santoro genom det proppfulla kasinot/boxningsarenan. Snyggt såklart, även om det är fusk då regissören lagt ett par väl dolda klipp på passande ställen.

Fräsig twist på storyn, och har man inte sett rullen innan är det en bra payoff att vänta in.
Trevligt nog håller filmen även för en omtitt, där man också kan roa sig med att skämmas över Cages hysteriska skjorta.

Ögat luras i sommarnatten.

Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996. 19961

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

sceam

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

everyone_says_i_love_you_1996_685x385

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

marsattacks

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

primal fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

long-kiss-goodnight2

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?


2. The Rock

therock114wd

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Independence Day (1996) White House

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 


 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

 

Left Behind (2014)

hr_Left_Behind_3Det finns ingen hejd på galenskaperna!
Den ena efter andra rullen ramlar in på bloggen som kan tävla om epitetet ÅRETS VÄRSTA! Bara det är ju egentligen lite roligt för en filmnörd..och kanske det som gör det här med film så härligt underbart. Ja jag vet, jag har skrivit det förut. Satans hobbykritiker till att upprepa sig!
Jaja.

Men hörni, frågan är om inte the bottom is nådd HÄR! Just med den här kalkonrullen! Inte så mycket för att den har en handling som är helt crappig…det kan många rullar råka ut för. Men det är SÄTTET och STILEN och BAKGRUNDEN! Faktum är att det ibland är så otroligt uselt att jag bara sitter och gapar med öppen flabb inför just det faktumet. Jag kan liksom inte ta ögonen från filmen. Man vill hela tiden se om det kan bli värre! Och det blir det! Konstant!

En kärnfamilj i splittring; en halvalkad morsa (Lea Thompson i fem minuter), en SÅ JÄVLA KORREKT tonårsdotter så man blir galen, en make som är pilot och har tänkt sig lite rajtan-tajtan med en flygvärdinna, en händelse som kommer att skaka om HELA världen. THE END IS HERE! Och håll i er nu…vem spelar piloten om inte….för helvete…Nicolas Cage!!! Nic!! Va fan? Nog för att dåren är rätt oberäknelig..men det här känns bara för…tja….babianrövigt.

cage-left-behind

Cage börjar ana lite oråd med manuset. Så dags NU!

Hela rullen känns som ett sliskigt ostigt misslyckat filmprojekt på någon filmskola där man håller på att lära sig HUR man bör göra en film. Styltiga repliker, lökigt agerande, effekter som är skrattretande simpla..och nästan underhållande bara för det! Hela rullen stinker av religiös mumbojumbo..så pass att jag var tvungen att snoka lite på nätet om rullens manusnissar. Och visst…Tim LaHaye och Jerry B. Jenkins är FÖRSTÅS två tomtar inom den kristna högern i USA som på detta sätt tillåts sprida sitt härliga budskap! LaHaye är nån sorts pastor med egengrundade rörelser och har sina bestämda åsikter om jordens undergång. Vilka stinkers! Var är Aaron Sorkin när man behöver honom för att ta udden av sådana här pajsare!?

Sorgligt, men inte oväntat, att Cage tar en roll här…men han hoppar väl på allt som ger cash i plånkan numera. För inte kan väl han dela dårarnas budskap här!? Väl?! Och Cage är kanske minst usel i rullen, då fattar ni vilken nivå allt ligger på.
Så ofattbart att detta förklädda tricks att sprida kristet knasbudskap har fått slinka igenom. Det känns precis som när jag nästan varje dag blir stoppad i city av dårfinkarna som vill ge mig ett ex av Vakttornet i fyrfärgstryck…man blir både förbannad och fascinerad på samma gång…
Galet USEL rulle det här!! GALET! Men herregud (!) man kan inte låta bli att skratta lite nöjsamt åt eländet.
Undvik som pesten…eller glo på den som kvällens stora ”underhållning”…typ.

XTRA: Vilken bonus med den HELT malplacerade musiken i rullen! HAHAHAHAHA…!

Tokarev (2014)

Jahapp, sommarens ”Cageare” alltså.
Vad kan den bjuda på då? Jo, ytterligare en sliten fader med mörkt förflutet och ytterligare en älskad dotter som blir kidnappad…varvid farsgubben får anledning att bli skogstokig av hämndkänslor. Och då hjälper det föga att kriminalaren Danny Glover (HERREGUD vad gammal han har blivit!!!!) manar till lugn.

Paul Maguire (Cage) har ett tungt förflutet inom den irländska maffian. Nu har han lämnat crimelivet bakom sig och framlever sina dagar som hederlig (?) affärsman med ung ny fru och tonårsdotter. Men säg den ro som varar…dottern kidnappas och vem i h-e kan vilja Maguire något illa? HA! Halva stan om man ska tro ryktet som vår man Cage har i dagens rulle. Nåväl, inte sitter han på arslet och väntar. Här krävs lite eget undercoverjobb och vilka är väl bättre att ha till hjälp än gamla kumpaner från the good old days…

Misstankar mot gamla ärkefienden, den ryska maffian, frodas och snart utbryter ett sorts minikrig på alla fronter. Men som vanligt ska man akta sig för vilka stenar som vänds på…och ännu mer som vanligt är att man inte flyr från gamla synder bara sådär.
Ungefär som det alltid är alltså.

Det jag var mest nyfiken på inför dagens rulle var vilken frippa Cage skulle behaga oss med. Några minuter in i rullen får jag för mig att han faktiskt ser ganska normal ut  för en gångs skull…men ack vad jag bedrog mig. Ett par bildvinklar senare konstaterar jag att i Nic idag sportar en sorts gammal Dracula-frilla a la Bela Lugosi från 30-talet. Fun!

Hur är rullen då? Tja, faktiskt inte alls lika usel som de (numera) obligatoriska lågvattenmärkena kvantitetsmannen Cage hostar ur sig. Kanske finns det till och med ytterligare lite hopp på hans front efter denna? NATURLIGTVIS gjord enligt standardmallen för en film som inte kommer att fånga de stora strålkastarljusen och får finna sig i att levereras direkt till en dvd-hylla.

Men ok, det är som en sorts sämre variant på Neeson´s Taken kanske (kolla likheterna på postern ovan). Kanske får jag också under en nanosekund en sorts vibb från….Prisoners. Jaja, dra inte för stora växlar på det nu, en nanosekund sa jag ju!
Men det finns nåt där i Cages förtvivlan, den märkliga kidnappningshistorien och det intensiva filmvåldet som regissören Paco Cabezas släpper loss med jämna mellanrum. Rätt snyggt filmat i de sekvenserna också.

ex-brottsling på finmiddag med frugan

Nicolas Cage är och förblir en märklig skådis. Svårt att tycka om hans filmval och ständiga harvande i det lugubra träsket mellan A- och B-ligan. Men också svårt att tycka illa om honom. Han har en patenterad stil som jag tilltalas av och gör det svårt att stryka honom ur min bok. Danny Glover ansågs väl behöva nåt att göra på ålderns höst och får ett par väsande repliker här, Peter Stormare dyker upp i en rullstol och väser lite han också. Den som kämpar tappert för att få till stånd några slags äkta känslor är Rachel Nichols (dock icke väsande) som den stackars nya mrs Maguire, vilken inte riktigt har koll på sin makes förflutna. Tyvärr förpassas Nichols till manusets bakgrund och lyckas aldrig ta sig därifrån.

Tokarev är i slutänden en standardiserad produkt, låt vara med en ganska raffinerad twist i finalen. Kanske lite för lång för att mitt fokus ska hållas oavbrutet hela tiden. Men ändå klart godkänd i genren. Ok, inget du sitter och minns i november. Jo kanske att vår man Cage inte behöver skämmas ögonen ur sig…som brukligt annars är numera.
Bara en sån sak.

återtitten: Arizona Junior (1987)

Bröderna Cohen´s blott andra film, men VILKEN ride!
Helt hysterisk berättat om den oförbätterlige återfallsförbrytaren H.I. McDunnough (Nicolas Cage) som gifter sig med polisen Edwina (Holly Hunter).

När fertilitetsproblem konstateras mellan paret och adoption är uteslutet på grund av H.I´s mindre smickrande bakgrund, återstår bara att stjäla ett barn! Full fart i varenda filmruta och brödernas egenskrivna manus flippar ofta ur åt alla möjliga håll…vilket inte gör något alls då det är så satans underhållande hela vägen in i mål.
Cage i en kanonroll för en gångs skull, och teorin om att han var som bäst i början av sin karriär får här ytterligare vatten på sin kvarn. Hans skönt släpiga voiceover är den lilla fina bonusen som verkligen höjer filmens underhållningsvärde. Har Holly Hunter någonsin varit roligare? Tveksamt! (kulspruterösten och dialekten! Love it!)

Vad är det här då egentligen? Skojarkomedi, tragikomiskt drama..eller galen actiondårskap? Fan vet, men roligt värre blir det. Släng in en dos ung John Goodman, en William Forsyhte som ser ut som en förväxt smurf och en MC-dåre i Randall ”Tex” Cobb…och soppan är klar. Vissa scener hysteriskt underhållande, andra tramsiga, vissa nästan lite allvarliga. Vad vill Cohen´s säga? Inte aning, men förbannat bra film blev det.
Lika störtrolig gapflabbig som när jag såg den sist!

Filmspanarna: Överdrifter!

Spela ut!”
”Överdriv
!”
Det är den stående ordern varje år när yours truly fuskar på teaterscenen.
Också ett välkänt faktum annars i just DEN branschen.
Att varje aktör på scen ska överdriva dialoger, gester, rörelser. Allt för publikens skull. Ju större överdrift, desto mer går budskapet fram. Eller?
Månadens filmspanarämne bjuder säkerligen till otaliga varianter på ingångsvinklar.
Hur är det i filmens värld?

”Arrrgghh…”…eller nåt.

Låt oss säga att det kanske gått lite upp och ned där. Ofta muttras det kanske som åskådare om att: ”han överdrev så förbannat”. Eller: ”Asch, det där blev ju så överdrivet att det inte gick att ta på allvar..” Överdrifter på film. Lätt att tycka något om. Inte alltid lätt att ta till sig. Vad är konsten egentligen? Att förmedla känslor och budskap med små, diskreta. medel…eller att basunera ut dem på största möjliga sätt för att förvissa sig om att rätt känslostämning infinner sig hos den som tittar?En gång i tiden, i Hollywoods och filmens barndom, kändes varje filmad ruta som en enda orgie av överdrivna galenskaper.
Övertydligheter och galet dramatiska uttryck på de ENGAGERADE ”skådisarna” i svartvitt. Å andra sidan var det stumfilm, inga ord som kunde utnyttjas för att beskriva känslorna eller skeenden. Här behövdes kroppsspråk…och överdrifter.
Det blev en sorts mischmasch av filmad teater utan hörbar dialog…som en pantomim kanske.

”Ja Selma lilla…”

Idag kan vi möjligen hävda att det tagit sina år att få filmens dialog ens i närheten av sättet vi uttrycker oss i verkligheten. Notera gärna 40- och 50-talens nästan larvigt hurtiga dialoger i var och varannan rulle. Kanske som värst i svenska produktioner från den tiden! Så som någon aldrig skulle prata. Idag oerhört roande, men en gång i tiden på fullaste allvar. Filmad dialog ÄR svårt, blir ofta överdriven. Hur får man folk att prata som ”man pratar” i vardagen? Å andra sidan är just det lite som på teatern; med överdriften kommer också känslorna som ska förmedlas fram. Vare sig det handlar om ”onaturlig” dialog, eller framför allt galna VISUELLA trix som mer än väl klassar in under dagens epitet.

Vad vill jag säga med det då?
Jo, att hur mycket vi som filmtittare  än strävar efter realism i filmerna…är det kanske just överdrifterna som gör mediet så magiskt i många fall? Som får en filmisk upplevelse att stanna kvar lite extra. I en film behövs ofta signaler, en manusutveckling, en konflikt…en speciell sinnesstämning förstärkas. Överdriften är filmberättarens bästa kompis? Men inte helt lätt att bara slänga in sådär hur som helst. Hur många känner inte just DU som brukar mumla om att vissa filmer kan man inte se för de är så overkliga och överdrivna… Ett par stycken eller hur?
Någonstans i bekantskapskretsen. Dessvärre har  just de kanske aldrig anammat filmmediets tacksamma underhållningsvärde fullt ut, eller ser tjusingen med överdrifter som smart ingrediens för att lura sinnet och hjärnan.
Film tjänar många syften, visst.
Upplysande och informativt.
Underhållande och berörande.

Oövervinnerlig?

Men också eskapism och överdrifter.
De detaljer som talar till kanske våra barnsligaste och enklaste sinnen, som får oss att tänka outside the box för en stund. Lämna det trygga. Att uppleva film för att för en stund lämna den verkliga vardagen bakom sig. Hur skulle filmupplevelser se ut om vi bara tittade på sånt som återspeglade sådant som verkligen sker runt om oss? Javisst, det finns ju de som FAKTISKT bara gör det. Som endast förhåller sig till berättelser som tar avstamp i realism och vardaglighet. Och…vem är jag att döma efter det? Varje filmåskådare har sin fulla rätt att känna efter hur just den personen vill ha sina upplevelser serverade.

Men tänk efter….hur skulle James Bond ha kunnat existera i en populär filmvärld i över 50 år om inte överdriften fått råda där?
Om 007 ALDRIG träffat direkt med sin Walther PPK….och badassen ALLTID skjutit i prick efter superduperagenten?
Om de världherraväldstörstande skurksen INTE kunnat bygga sina hemliga och vräkiga baser runt om i världen på sätt som naturligtvis inte håller för närmare granskning…?

Hur skulle John McClane ensam ha kunnat tagit hand om ett gäng typer i en skyskrapa om han inte fått kuta på glas, kravla genom ventilationstrummor eller kasta sig ut från skrapan fastknuten i en brandslang?
Hur skulle Rocky Balboa kunna få oss att jubla framför tv:n i eufori när han för sjuttonde gången stått emot en rundpall som förmodligen hade skickat en verklig boxare direkt i koma…för att i nästa sekund själv dela ut ett mördarslag som avgör hela fighten..?

Överdrifter TALAR till våra enkla djuriska känslor. De som får oss att reagera på rätt sätt. De som törstar efter bekräftelse, lycka, sorg, upprymdhet eller ilska. Precis i den sekund då vi som logiska tittare är fullt beredda att överge både sans och förnuft för att istället hänge oss åt, eller omfamna, det betydligt simplare men mer lätthanterliga i hjärnan. Endorfiner och adrenalinpåslag som filmåskådare.

”..damn that director!”

Precis som filmmakarna vill. En sinnlig förstärkare i mediet  som åsidosätter logiken varje gång. Hollywoods flesta moderna popcornsrullar har naturligtvis fattat det här.
Steven Spielberg gav hajsläktet ett synnerligen dåligt rykte i början på 70-talet när han lät sin mördarhaj göra livet surt vid Amity Island.

Överdriften stod som spön i backen, men hindrande ju inte storyn att vara attans så SPÄNNANDE och oförutsägbar in i det sista! Helvilda galenskaper och överdriven syn på det ganska fredliga släktet i världshaven såklart, men säg mig den tittare som inte lät fantasin ta kommandot över förnuftet för en stund…och kanske såg till att just den badsommaren i verkligheten inte blev någon annan lik…?

Och…Nicolas Cage och Sean Connery räddar inte San Francisco och Alcatraz genom att resonera med skurkarna i den behagligt överdrivna The Rock. Överlag är kanske smash-galne Michael Bay kanske just den rätte att klä ord för dagens ämne? Vilken film av honom har INTE satt varenda logisk och realistisk tanke ur spel? Å andra sidan är det allt som oftast snyggt förpackat med (återigen) simpla knep som talar till våra upplevelseförstärkande sinnen mer är de förnuftiga. Men okej, inte mig emot.

I hans värld stämmer INTE devisen ”less is more”.
Och ibland gör faktiskt det ingenting alls.
Frågan man bör ställa sig är kanske istället; vad vill jag ha ut av upplevelsen?

så jäkla cgi-överdrivet…men SNYGGT!

Subtila och low key-filmer har också sin tjusning. Inte tal om annat.
Dramer och gåtfulla stycken med minimalistisk design, dialog och återhållsamt agerande har sina stunder.
Sina riktigt bra stunder ska vidhållas. Rullarna som får dig att fundera på livet, tillvaron och kanske den egna situationen. Den absoluta kontrasten mot överdrifter.
Filmvärlden är en märklig plats. Skulle film från början avspegla samtiden och verkligheten, eller vara filmad teater?
Vad tänkte de…de första pionjärerna i detta knasiga medium?

Jag väljer ändå att se viss film som ett snyggt, smart och roligt sätt att mata den upplevelsetörstande delen av mitt sinne.
Den delen som kan finna nöje i det överdrivna, det svulstiga, det mystiska och märkliga.
Dit man behöver gå ibland för att inte fastna alltför djupt i vadagens stora MÅSTEN och BÖR. Inget är som en REJÄL dos verklighetsflykt en stund. Eller?
Visst kan man både uppskatta och förlöjliga en överdrift samma gång?
Har jag fel eller nån poäng med allt detta? Kommentera gärna!

överdrift the poetic style?

Dagens teknik gör det också möjligt mer än någonsin att idag överdriva i stort sett vad man vill på film.
Och jag kan faktiskt inte påstå att jag stör mig en enda sekund på just det faktumet. Det finns OERHÖRT mycket att störa sig på i själva handlingar och utförande i allsköns filmer från både nu och då…men man kan aldrig störa sig på att de alla tar till de lämpliga medel som finns för att berätta och förstärka det budskap filmen vill förmedla.
Vare sig det är realistiskt eller så out of this world att storyn slår knut på sig själv.

Kort sagt; överdrifter kan vara både pinsamma, anmärkningsvärda och alldeles underbara.
Men aldrig oönskade.
Film och överdrifter..en fruktsam kombo.
Now and forever.

***************

Tyckte du det var synnerligen SVAMLIGT i dagens tema?
Laga dig direkt över till nedanstående bloggkompisar och läs om de förklarar ämnet lite enklare:

The Frozen Ground (2013)

Den som väntar länge och tålmodigt KAN ibland bli belönad.
Jag har ett särskilt öga till Nicolas Cage. Trots det kan inte ens jag blunda för att snubben varit på väg ned i mörka träsket i en stadig kurs de senaste åren. Likt en gås har jag alltid låtit värsta avskyn rinna av mig och envist trott på nästa chans.
Sista året har det väl i ärlighetens namn känts som även detta envisa hopp har börjat rinna iväg med allt snabbare fart.

Och så kommer den här rullen.
Inte så att det blir klackarna i taket direkt, men ett litet hopp om framtiden tänds igen. Nu är det ju knappast Oscars-material som Cage häver ur sig här, men han sportar en betydligt nedtonad och lågmäldare figur än på länge. Till på köpet är det en BOATS också. Ett faktum som egentligen räcker för att varningsklockor ska ringa och man drar de skeptiska öronen åt sig. Men men…vad det handlar om här är en dramatiserad story om jakten på en av USA´s värsta seriemördare, den lugubre Robert Hansen som härjade i Alaska under 70- och 80-talet (läs mer om det här).

Cage är den stoiske polisen Jack Halcombe (som märkligt nog fått byta namn i storyn) i Anchorage vilken snart börjar se möjliga spår som leder till den mystiske och udda familjefadern Hansen (bra spelad av självaste John Cusack!). Hansen är hal som en ål, till synes respekterad samhällsmedborgare, poliserna famlar efter bevis och mitt i alltihopa finns en kvinna (Vanessa Hudgens), en av de få överlevande som kom i hans väg, som skulle kunna ställa till det för Hansen om hon hamnar i vittnesbåset. Needlessly to say att Hansen har lite att tänka på. Liksom Halcomb, vilken har för avsikt att sluta vid polisen och ta fru och barn med sig i ett flyttlass. Kan detta nya fall och ständigt uppdykande kvarlevor av kvinnor ute i Alaska-vildmarken få honom på andra tankar tro…?

Själva upplägget i filmen är inte mer påkostat än en fredagsdeckare på burken, inga galna actionstunts eller vettvilliga pangscener, förutom de ”nödvändiga” som ett standardmanus ändå kräver. Mer ett sorts drama med tidstypiskt 80-tal som visuell bakgrund. Att toppa rollistan med både Cage och Cusack visar sig kanske vara ett listigt drag, de båda verkar också med ens ta historien på lite mer allvar än de gjort med sina tidigare verk. Kanske det högst verklighetstrogna ämnet kan ha spelat in? En sorts respekt mot de verkliga offren och de poliser som jagade Hansen?

samma bistra look…men bättre agerande!

Det dröjer mer än halva filmen innan de äntligen möts ansikte mot ansikte, men då slår det faktiskt till ordentligt. Inte några gnistor kanske, men scenerna blir intensiva och mer sevärda. Scott Walker heter dagens regi-man och han verkar ha bestämt sig för att skildra historien så autentiskt som möjligt, naturligtvis med vissa små detaljer vässade för att försöka skapa någon sorts spänning i en historia vi redan vet ganska mycket om. Att påstå att du som tittare hoppar upp och knyter näven av filmglädje är såklart en grov överdrift.

The Frozen Ground ÄR kanske en rulle som fladdrar farligt nära B-träsket, men den är försedd med ett visst mått av sans och återhållsamhet som gör den lite småspännande och framför allt trovärdig. Att också Cage håller tillbaka värsta överspelet är ju liksom bara en bonus. Att Cusack kunde hålla stilen visste man ju redan. En helt okej filmversion av denna olustiga mördarjakt från verkligheten. Nästan lite bra vid vissa tillfällen. Jag är positivt överraskad. Av både utförande och aktörer.
Jag friar hellre än fäller här.

full starfull starfull star

Face/Off (1997)

Vad hände med John Woo?
Efter Paycheck kändes det plötsligt som om han försvann från radarn lite. Tjurade han möjligen ihop ordentligt när knivarna vässades i samband med ovanstående film? Visst, hans namn har dykt upp på alster under senare år, Red Cliff-filmerna tex, men frågan är om han i väst någonsin varit så stor som då när dagens popcornsaction firade sina triumfer?

Storyn om FBI-agenten Sean Archer (John Travolta) som byter ansikte med sin ärkefiende, terroristen Castor Troy (Nicolas Cage), är egentligen så galen och over the top att det inte borde vara möjligt att komma undan med det i Hollywoods A-liga. Men det är precis vad som sker! Archer har efter år av jakt äntligen fångat in den skrupelfrie och minst sagt irrationelle Troy. Att Troy dessutom är ansvarig för Archers sons död ett antal år tidigare har naturligtvis fungerat som effektivt bränsle för vår FBI-kille. Dessvärre har det också förvandlat Archer till en stel, mörk och desillusionerad figur, som dessutom har problem på hemmafronten med en distanserad fru och en tonårsdotter som känns helt främmande.

Bra att Troy är infångad. Mindre bra att han fallit i koma efter striden som föregick gripandet, och garanterat mindre bra att han dessförinnan aktiverat en illvillig bomb modell Mega som hotar att jämna stora delar av Los Angeles med marken. Den som möjligen kan sitta inne med svaren om VAR bomben finns är Troys lika fängslade bror Pollux (Alessandro Nivola), som dock bara litar på brorsan och absolut inte pratar med tjurskalliga FBI-agenter.

Lösningen nu då. Lika galen som underhållande tokig. Modern teknik (tja…hrm…-97 års då alltså..) tillåter nu Sean att byta ansikte med Troy, att tillfälligt ”bli” skurken och på så sätt närma sig sin fängslade ”bror” för att få denne att prata. Troy är ju en vegetable så hur riskfyllt kan det vara? En Hollywood-operation senare är Cage nu således hjältenyllet istället och har viss framgång med sitt udda uppdrag. Ingen fräsig actionstänkare klarar sig dock utan vissa komplikationer, här i form av en Troy som vaknar upp och såklart ser till att få Archers nuna ditmonterad på sig själv. Snacka om ombytta roller!

Naturligtvis är det en galen och helt sanslös historia, fylld med logiska luckor och djupa hål. Men, vad gör det när humöret är i topp och actionbitarna stänker in som rappa pisksnärtar. Woo maxar förstås ut det mesta av sin patenterade stil, och därför skådas såväl fladdrande rockar i slowmotion som flaxande vita duvor i kyrkliga kapell precis innan en stilenlig shootout tar sin början.

fräcka pickadoller och fräsiga repliker!

Att de båda huvudrollerna Travolta och Cage verkar ha väldigt roligt här går inte att ta miste på. Inte bara får de turas om att spela badass och hjälte. Tillsammans hjälper de faktiskt till att ge sina figurer både liv och karaktär en bra bit från de mer normala ytligheterna som annars är legio i actionthrillers där fantasin spelar förstafiolen. Icke att förglömma i finfina biroller är också Gina Gershon som gammal Cage-flickvän, och Joan Allen som Travoltas prövade hustru. Båda får sin beskärda del av den allmänna förvirringen som följer i dessa manusgalenskaper. Men, heder också till Woo som vågar stanna upp ibland och låta bieffekten att Archers familj plötsligt börjar hitta tillbaka till varandra igen dröja sig kvar. Låt vara att det beror på det galna identitetsbytet som herrarna Cage och Travolta ägnat sig åt. Att en helt hysterisk historia som den här faktiskt lyckas ta sig i mål på en high note är faktiskt anmärkningsvärt. Men för jäkla trevligt. Ett återseende med den bästa av eftersmaker från detta stinna decennium.

Face/Off är råsnygg i sitt 90-talsstuk. Läckra färger och motljus. Snärtig ljudmatta och ösiga actionsekvenser där man inte ska tänka så mycket utan bara titta. Två skådisar som fått en mustig historia att sätta tänderna i, där de kan turas om att spela ut med alla möjliga stilar. Bästa scenen? Den röjiga shootouten i lägenheten då ljudet tystnar och sakta övergår i den stämningsfulla ”Over the Rainbow” nästan sakralt framförd av en viss Olivia Newton John…
Kolla, där fick ni en koppling till Grease och Travolta av bara farten!