The Mummy (2017)

Vad har Du för krav på en tvättäkta sommar-popcornsrulle? Egentligen?
Måste du ha genomarbetad story, logik som håller ihop? Måste det finnas ens uns av allvar? Går det att koppla bort hjärnan och det ”seriösa” sättet att se på film?

Klart det går! Kom igen, själen mår då och då bra av att släppa sargkanten och liksom bara strunta i logiken och meningsfullheten. Hänga med på resan en stund och sedan gå vidare i livet.
Filmbolaget Universal har fått för sig att man vill ”reboota” (i brist på bättre ord) hela sin gamla filmserie med monster från 30-talet. Det nya flashiga namnet på koncepet är Dark Universe. Coolt namn.En gång i tiden var ju faktiskt studion lite känd för att vara ”monsterstudion no 1” i Hollywood. Okej det var länge sen. Men ändå. Nu ska nya grepp tas. Gamla ikoniska figurer ska väckas till liv igen. En liten franchise helt enkelt. Extra kryddan tycks vara att engagera minst en superstjärna till varje rulle.

Först ut nu då Mumien, eller så som varelsen ter sig anno 2017. Originalet från 1932 sportade en bister Boris Karloff i gasbindor, stapplandes runt lite sävligt. Det var inte heller så skrämmande (fast mitt yngre jag…ca 8 år gammal kunde självklart inte sova på flera dagar när jag sett den på tv en sommarkväll på 70-talet). Dagens version innebär Sofia Boutella (Kingsman) i diverse olustiga kroppsformationer, väsande och med fyra par ögon…nej inte ögon…iris…ar? Hur som helst, hon funkar kanoners i rollen! Lite obehaglig mest hela tiden.

Vår man för dagen är ju annars Tompa C. Inhyrd för sin stjärnstatus och sin stenhårda slimmade kropp! Karln är över 50 men ser ut som 20!! Kudos! Många retar (förstås) ihjäl sig på att ”pensionären” Cruise ställs mot betydligt yngre motspelare och menar att hans karaktär här, soldaten Nick med tvivelaktig moral, borde ha spelats av en yngre person. Jag säger BULLSHIT! Om Tompa ser ut som han gör i 20 år till kan han fan spela leading man hur mycket han vill! Grabben levererar! Basta!

Den gode Nick hittar alltså i filmens början en gammal Egyptisk grav. I Irak (!). Sedvanlig (och inte alls så irriterande) backstory förklarar. Asch, ni som njöt av Mumien (1999) fattar upplägget. Ett par actionsekvenser senare har handlingen hoppat till England. In på banan med Russell Crowe (!) som en viss Dr Jekyll! Jaha ja! Här flörtas det vilt med legenderna. Inte mig emot. Kvinnliga hjältinnan för dagen heter Jenny (Annabelle Wallis) och är arkeolog-ess, givetvis med viss dragning till Tompa..och såklart med en och annan hemlighet. Som sedvanlig sidekick i det sommarlökiga manuset hittas Jake Johnson (Jurassic World). Han får också äran att stå för finfin referens till 80-talspärlan En amerikansk varulv i London. Kul!

försmådd och hämndlysten

Jaja, det travas på helt enkelt. Så värst mycket skräck blir det såklart inte. Mer en actionhistoria. En äventyr som lika gärna skulle kunna vara storyn i ett Indy-äventyr. Snyggt som tusan är det dock. Alla som gnäller på effekterna får väl kolla på konst-pretto-film istället. Har sett tjogtals med värre alster i den här genren. Den globala hatkampanjen mot dagens Mumie-raffel är enastående märkligt. Och helt obefogat. Herr regissören Alex Kurtzman, till vardags stabil manusförfattare av just typiska sommarblockbusters, tar inte på sig att leverera något nytt i genren. Vilket känns helt okej här.

Klart detta inte är en djup film. Leta inte efter mening och sans. Fastna inte på storyns brist på detaljer och flöde. Som ytligt och somrigt äventyr funkar den precis som den ska. Kompetent CGI, tramsdialog och en Tom Cruise på lite betald semester…där han går in för det så mycket som behövs.
Många förutspår att Dark Universe kommer att få svårt att hävda sig i filmdjungeln, och olyckskorparna har kraxat sig ännu hesare efter att ha sett den här rullen. Trist för er säger jag,…som gärna ser mer av de gamla monstergodingarna i upphottade versioner.

Detta är oförargligt lökigt sommaraction som  gör jobbet.

 

SoF-poddens avsnitt 94 intar också en lite mer friande attityd till Tompa och Mumie-bruttan. Lyssna bara!

Let’s Be Cops (2014)

Lets be cops_posterSkit också.
Här blir man lurad på bästa konfekten.

Synd, för det finns bra förutsättningar….och det börjar riktigt lovande.

Losersnubbarna Ryan (Jake Johnson) och Justin (Damon Wayans Jr.) får av en händelse span på att om man sätter på sig en fejk-polisuniform (de skulle ju bara på maskerad) möts man med helt andra blickar! Man blir till och med åtråvärd i brudarnas ögon. Kanoners för våra två kumpaner. Glida runt och se lite lagom tuffa ut i solbrillor sådär. Ryan tar det förstås kanske lite för långt när han köper gammal polisbil och hottar upp den med polisradio och allt. Det mesta går smutt för falsksnutarna i början, uniformen är en riktig maktfaktor och både Johnson och Wayans Jr. är lite småkul.
Problemet kommer såklart i manuset när plötsligt en ”riktig” kriminalhistoria måste vävas in för att våra knaspolisers falskspel ska kunna rättfärdigas rent moraliskt.

Suck, och synd på kul upplägg. Som i ärlighetens namn inte håller för en hel rulle. Jag gillar Johnson dock. Han är alltid bra i New Girl. Wayans Jr. sliter med replikerna och sparrar så gott han kan.
Riktigt kul början på rullen, och lite lagom politiskt inkorrekt.

Sen tappas tempot och blir det rejält vattnig mellanmjölk.
En dussinkomedi med små, små korn av flabbvänliga sekvenser.
Ytterligare ett exempel på när trailern utklassar själva filmen.

Safety Not Guaranteed (2012)

Jake Johnson är en sådan där skön lirare till skådis som dyker upp lite här och var.
Först kunde jag under ett par minuter inte alls placera honom, men eftersom jag sett någon säsong av rätt roliga New Girl där han spelar en av huvudrollerna…trillade polletten till slut ned.

Här är han journalist på en medelmåttigt sunkig tidning i Seattle. En annons i en lokalblaska om ressällskap som sökes till en tidsresa (!) drar till sig uppmärksamhet och tidningen ser chansen till ett lagom humoristiskt vinklat reportage om the average knäppgök. Journalisten Jeff (Johnson) skickas iväg tillsammans med två praktikanter för att krama nåt matnyttigt ur det hela.

Rätt snart står det klart att den mystiske kufen Kenneth (Mark Duplass), vilken är den som ämnar företa denna märkliga påstådda resa, inte är den som öppnar sig för vem som helst. Speciellt inte en rätt desillusionerad journalist….som dessutom ser resan till den lilla kusthålan som en minisemester och en smart chans att återknyta bekantskapen med den sommarförälskelse han hade där en gång i tiden. Det blir istället tysta och udda praktikanten Darius (Aubrey Plaza) som får närma sig Kenneth.
Vilket hon gör så bra att han plötsligt blir intressant som person i allt sitt planerande inför det märkliga ”uppdraget” att resa i tiden.

Länge är det här faktiskt en film som är uppe och nosar på fyra gyllene betygsstjärnor. Ja visst.
Det finns en sorts mystrevlig ton av både galghumor, pigghet och värme i manuset. Budgeten tycks ha varit superdupersnål för det här indieprojektet, men det märks sannerligen inte på dialogen och handlaget med skådisarna. Förutom att regissören Colin Trevorrow (som f.ö. tydligen är The Man som ska blåsa liv i Jurassic-franschisen igen!) kör en sorts återhållsam vardagskomedi med lagom uppkäftighet, lyckas han också blanda in lite mystik och tragik i historien vilket gör att jag som tittar aldrig kan vara helt säker på om Kenneth bara är en hederlig gammal dåre med fantasier och vanföreställningar….eller faktiskt har kommit något på spåren. Och vad är det hans olyckliga inre döljer? Vad det än är så får det inbundna Darius att plötsligt leva upp och få problem med objektiviteten en aning.

trion som löser mysteriet…kanske

Som i alla komedier, eller dramer, når ju filmen till slut det magiska 60-minutersstrecket där agnarna lite sållas från vetet. Många filmer av det roligare slaget brukar mattas ordentligt här. Lite så gäller även för dagens rulle. Tomgången gör sig påmind för en stund, men det går ändå aldrig ned under strecket för trivsamt och underhållande. I ramstoryn döljer sig så småningom ett par små sidospår som alla får sin beskärda del i speltiden. Jeff träffar sin gamla flamma, den andra praktikanten Arnau får tillfälle att slänga sin nördstämpel åt sidan för ett ögonblick och Darius..ja…hon blir mer inblandad i det pågående livet än hon någonsin kunde tro. Återstår Kenneth, som antingen bara är galet knasig eller ett missförstått geni…och vad är det han egentligen bygger på i sitt skjul?

Safety Not Guaranteed slår kanske inte på några cymbaler direkt. Mer en märklig berättelse om livet självt (såklart!) och de kanske ibland udda sätt vi alla väljer att förhålla oss (och skydda oss) i tillvaron. Spetsad med mycket bra skådisar, lite humor, ironi och ovisshet huruvida den märklige Kenneth har fog för sin annons eller inte, blir det ändå en rulle som underhåller mig ända in i mål. Sedan får man väl ta att den når sin final lite väl enkelt kanske.
Eftersmaken är dock delikat. 

full starfull starfull star