Dirty Grandpa (2016)

Jaja. Häften av er kommer att spotta och fräsa nu. Fnysa i förakt. Sucka och stöna och ta er för pannan. Må så vara. Do it.
Själv försöker jag återhämta mig från skrattattacker och gapflabb och allmän gamman. Det var tusan länge sedan jag skrattade så gott åt något så tramsigt. Eller genomlarvigt, kanske det ska beskrivas som istället.

Robban De Niro som värsta snuskiga farfar, grov i mun, allmänt retstickig och bara ute efter att få sig ett ligg på äldre dar! Hoppsan! Här snackar vi icke-PK så det stänker om det. Humorn är så låg att jag nog inte hittar nåt att jämföra med så här på rak arm. Inte ens mitt sommar-guilty pleasure Länge Leve Bernie. Den är ju mer…oskyldigt fånig. Dagens skrattpiller är mest…plumpt. Hahahaha, och ändå så jädra skönt okontrollerad.

Zac Efron (faktiskt en bättre skådis än man kan ana) är den unge stiffe advokaten Jason. Strax i begrepp att gifta sig med den minst sagt kontrollerande bitchen Meredith (Julianne Hough). Jasons farfar Dick (Robban) har precis blivit änkling efter runt 30 års äktenskap. Nu vill gubben att Jason gör honom en tjänst och skjutsar ned honom till Florida från Atlanta. Som en sista fin gest åt hustrun (parets ”egna ställe” ska besökas och minnas). Motvilligt antar Jason uppdraget…och vips sparkar galenskaperna igång! Mot Florida och äventyret! Farfar Dick må ha varit jordens trognaste make, men nu som änkling ska ha fan leva livet! Sprit, fest, droger, brudar och framför allt sex! WTF?!?

Hahhahahaha, men herrejävlar alltså! Vilken galen rulle! Alla moraliska normer kastas rakt ut från bilfönstret! En hysterisk karusell av dåliga skämt, underlivshumor, brutalkomik och en sanslös respektlöshet mot allt vad ”standardkomedi” heter. Men det är så jäkla gött! Att då och då ”råka ut” för den här sortens filmer som går över gränsen. Som dyker rakt ned i träsket där dålig smak samsas med ett publikfrieri av sällan skådat slag. Okej, du behöver troligen vara på ett speciellt humör….eller kanske funtad på ett speciellt sätt…för att uppskatta det här. Det ska inte stickas under stol med. En kritiker blev förra sommaren så förbannad efter att ha sett rullen att han raskt utnämnde den till årets värsta film alla kategorier. Så kan det gå.

farfar spanar in livets smörgåsbord. Zac är mer tveksam

De Niro då! Tar sig lite över gränsen här. Gubben har ju annars hemfallit allt oftare på ålderns höst till att spela mysgubbar med livsvisdom i puttrande komedier. Nu tar han nytt grepp och blir pervogubbe med dolda talanger! Men vänta! Nog fanken finns där också en liten livsvisdom inbakad…och bakom allt snuskigt och provocerande finns banne mig också en ganska varmhjärtad twist. Ansvarig för regin och ”humorn” är Dan Mazer, som mest ägnat sig åt att jobba med dåren Sacha Baron Cohen på rullar som Borat, Brüno och med serien Ali G. Då fattar ni ju humorn här också.

Hysteriskt roligt över drygt 100 minuter, även om filmen givetvis som de flesta andra komedier går ned i tempo under en viss period innan den växlar upp till en final värd sitt skratt. Och har ni inte sett unga Aubrey Plaza på film förut…så lägg det namnet på minnet! Herrejävlar vad rolig hon är här. Hon har lätt filmens absolut bästa repliker! Fräck och filterlös!

Jag skrattar än!

 

Annonser

Life After Beth (2014)

BETH_4SHEET_HR-page-001Som om regissören och storyplitaren Jeff Baena läst John Ajvide Lindqvist´s Hanteringen av odöda (kommer ni ihåg den?), och bestämt sig för att göra en egen visuell version av ämnet.

Resultatet? Inte alls kattskit, med en ton som då och då slår an det mer sorgsamma dramastuket, mitt bland alla galenskaper som inträffar. Zach (Dane DeHaan) sörjer sin flickvän Beth (Aubrey Plaza). Hon har precis oväntat avlidit i en olycka (ormbett!)t och Zach hittar ingen styrsel på tillvaron utan Beth. Bara en massa plågsamma minnen som dröjer sig kvar. Att hänga med Beths föräldrar ger lite balsam för stunden, men det är allt. Hemma får han inget större stöd i sorgen, där varken pappan Paul Reiser eller mamman Cheryl Hines (Cheryl från Simma lugnt Larry!) inte ”ser” Zach bland alla ytliga vardagsproblem.

Tillvaron ställs snart på ända då plötsligt ingen längre verkar vara hemma hos Beths föräldrar, fast det rör sig i huset! Envise Zach ger sig inte…och snart står banne mig Beth framför honom…fast hon inte borde! Heh!?

Se detta är en film som lyckas med det ganska lustiga konststycket att balansera på kanten mellan drama och galen komik. Eller är det komik med mörker bakom? Ett sorts sorgens mönster där det egentligen handlar om rädslan, fruktan och just sorgen när man förlorar någon? Att släppa taget? Å ena sidan allt detta som smyger sig på mellan raderna, iaf hos mig. Å andra sidan en helt GALEN story om vad som händer när personer som inte borde kunna göra det….plötsligt dyker upp och ställer till det på alla möjliga sätt!

Zach upptäcker också, trots den rena glädjen i både sinne och kropp, att det ändå inte är den ”gamla” Beth som nu kommit tillbaka. Hon visar plötsligt upp en sida som….man inte alls vill se hos en flick- eller pojkvän. Snart börjar Zach önska att Beth verkligen fortfarande låg i graven de nyss placerat henne i.

Life_Beth

”nya” Beth tycks ha mindre tålamod…

Mörker i kombo med knaskomedi? Ja kanske. Men inte det där simpla stuket som hade varit så lätt att ta till här. Storyn vinglar som sagt mellan de olika fallgroparna, men klarar sig ändå snitsigt undan att falla i de värsta klyschorna. Detta är absolut ingen ny Warm Bodies jag skådar! DeHaan i sin första (?) mer renodlade komiska roll känns som klippt för den något nervöse Zach. Vi får också insatser av John C. Reilly och Molly Shannon som Beths hårt prövade föräldrar, vilka kanske inte riktigt förhåller sig till situationen som man borde i det här fallet…. Missa dessutom inte Anna Kendrick´s lilla inhopp! Största behållningen har jag dock av Aubrey Plaza som Beth! Vilken roll! Hon spelar ut HELA sitt register, och här finns plats för både skratt och sorg när man ser hennes ”kamp” för att få vara med de hon älskar. Eller, ehhh… Mycket sevärd Plaza!

Läser jag in för mycket allvar i storyn? Borde den bara ses som en hysterisk komedi? JAG tycker iaf inte det. Lagren mellan allvar och trams är så tunna och glider in i varandra med jämna mellanrum. Låt vara att tokigheterna kanske tar för sig mer ju mot finalen storyn tar sig.

Bra take på det nu så översvämmade konceptet med zombies, odöda och annat knytt…!

Safety Not Guaranteed (2012)

Jake Johnson är en sådan där skön lirare till skådis som dyker upp lite här och var.
Först kunde jag under ett par minuter inte alls placera honom, men eftersom jag sett någon säsong av rätt roliga New Girl där han spelar en av huvudrollerna…trillade polletten till slut ned.

Här är han journalist på en medelmåttigt sunkig tidning i Seattle. En annons i en lokalblaska om ressällskap som sökes till en tidsresa (!) drar till sig uppmärksamhet och tidningen ser chansen till ett lagom humoristiskt vinklat reportage om the average knäppgök. Journalisten Jeff (Johnson) skickas iväg tillsammans med två praktikanter för att krama nåt matnyttigt ur det hela.

Rätt snart står det klart att den mystiske kufen Kenneth (Mark Duplass), vilken är den som ämnar företa denna märkliga påstådda resa, inte är den som öppnar sig för vem som helst. Speciellt inte en rätt desillusionerad journalist….som dessutom ser resan till den lilla kusthålan som en minisemester och en smart chans att återknyta bekantskapen med den sommarförälskelse han hade där en gång i tiden. Det blir istället tysta och udda praktikanten Darius (Aubrey Plaza) som får närma sig Kenneth.
Vilket hon gör så bra att han plötsligt blir intressant som person i allt sitt planerande inför det märkliga ”uppdraget” att resa i tiden.

Länge är det här faktiskt en film som är uppe och nosar på fyra gyllene betygsstjärnor. Ja visst.
Det finns en sorts mystrevlig ton av både galghumor, pigghet och värme i manuset. Budgeten tycks ha varit superdupersnål för det här indieprojektet, men det märks sannerligen inte på dialogen och handlaget med skådisarna. Förutom att regissören Colin Trevorrow (som f.ö. tydligen är The Man som ska blåsa liv i Jurassic-franschisen igen!) kör en sorts återhållsam vardagskomedi med lagom uppkäftighet, lyckas han också blanda in lite mystik och tragik i historien vilket gör att jag som tittar aldrig kan vara helt säker på om Kenneth bara är en hederlig gammal dåre med fantasier och vanföreställningar….eller faktiskt har kommit något på spåren. Och vad är det hans olyckliga inre döljer? Vad det än är så får det inbundna Darius att plötsligt leva upp och få problem med objektiviteten en aning.

trion som löser mysteriet…kanske

Som i alla komedier, eller dramer, når ju filmen till slut det magiska 60-minutersstrecket där agnarna lite sållas från vetet. Många filmer av det roligare slaget brukar mattas ordentligt här. Lite så gäller även för dagens rulle. Tomgången gör sig påmind för en stund, men det går ändå aldrig ned under strecket för trivsamt och underhållande. I ramstoryn döljer sig så småningom ett par små sidospår som alla får sin beskärda del i speltiden. Jeff träffar sin gamla flamma, den andra praktikanten Arnau får tillfälle att slänga sin nördstämpel åt sidan för ett ögonblick och Darius..ja…hon blir mer inblandad i det pågående livet än hon någonsin kunde tro. Återstår Kenneth, som antingen bara är galet knasig eller ett missförstått geni…och vad är det han egentligen bygger på i sitt skjul?

Safety Not Guaranteed slår kanske inte på några cymbaler direkt. Mer en märklig berättelse om livet självt (såklart!) och de kanske ibland udda sätt vi alla väljer att förhålla oss (och skydda oss) i tillvaron. Spetsad med mycket bra skådisar, lite humor, ironi och ovisshet huruvida den märklige Kenneth har fog för sin annons eller inte, blir det ändå en rulle som underhåller mig ända in i mål. Sedan får man väl ta att den når sin final lite väl enkelt kanske.
Eftersmaken är dock delikat. 

full starfull starfull star