Etikettarkiv: Robert De Niro

Jun 30 2017

Dirty Grandpa (2016)

Jaja. Häften av er kommer att spotta och fräsa nu. Fnysa i förakt. Sucka och stöna och ta er för pannan. Må så vara. Do it.
Själv försöker jag återhämta mig från skrattattacker och gapflabb och allmän gamman. Det var tusan länge sedan jag skrattade så gott åt något så tramsigt. Eller genomlarvigt, kanske det ska beskrivas som istället.

Robban De Niro som värsta snuskiga farfar, grov i mun, allmänt retstickig och bara ute efter att få sig ett ligg på äldre dar! Hoppsan! Här snackar vi icke-PK så det stänker om det. Humorn är så låg att jag nog inte hittar nåt att jämföra med så här på rak arm. Inte ens mitt sommar-guilty pleasure Länge Leve Bernie. Den är ju mer…oskyldigt fånig. Dagens skrattpiller är mest…plumpt. Hahahaha, och ändå så jädra skönt okontrollerad.

Zac Efron (faktiskt en bättre skådis än man kan ana) är den unge stiffe advokaten Jason. Strax i begrepp att gifta sig med den minst sagt kontrollerande bitchen Meredith (Julianne Hough). Jasons farfar Dick (Robban) har precis blivit änkling efter runt 30 års äktenskap. Nu vill gubben att Jason gör honom en tjänst och skjutsar ned honom till Florida från Atlanta. Som en sista fin gest åt hustrun (parets ”egna ställe” ska besökas och minnas). Motvilligt antar Jason uppdraget…och vips sparkar galenskaperna igång! Mot Florida och äventyret! Farfar Dick må ha varit jordens trognaste make, men nu som änkling ska ha fan leva livet! Sprit, fest, droger, brudar och framför allt sex! WTF?!?

Hahhahahaha, men herrejävlar alltså! Vilken galen rulle! Alla moraliska normer kastas rakt ut från bilfönstret! En hysterisk karusell av dåliga skämt, underlivshumor, brutalkomik och en sanslös respektlöshet mot allt vad ”standardkomedi” heter. Men det är så jäkla gött! Att då och då ”råka ut” för den här sortens filmer som går över gränsen. Som dyker rakt ned i träsket där dålig smak samsas med ett publikfrieri av sällan skådat slag. Okej, du behöver troligen vara på ett speciellt humör….eller kanske funtad på ett speciellt sätt…för att uppskatta det här. Det ska inte stickas under stol med. En kritiker blev förra sommaren så förbannad efter att ha sett rullen att han raskt utnämnde den till årets värsta film alla kategorier. Så kan det gå.

farfar spanar in livets smörgåsbord. Zac är mer tveksam

De Niro då! Tar sig lite över gränsen här. Gubben har ju annars hemfallit allt oftare på ålderns höst till att spela mysgubbar med livsvisdom i puttrande komedier. Nu tar han nytt grepp och blir pervogubbe med dolda talanger! Men vänta! Nog fanken finns där också en liten livsvisdom inbakad…och bakom allt snuskigt och provocerande finns banne mig också en ganska varmhjärtad twist. Ansvarig för regin och ”humorn” är Dan Mazer, som mest ägnat sig åt att jobba med dåren Sacha Baron Cohen på rullar som Borat, Brüno och med serien Ali G. Då fattar ni ju humorn här också.

Hysteriskt roligt över drygt 100 minuter, även om filmen givetvis som de flesta andra komedier går ned i tempo under en viss period innan den växlar upp till en final värd sitt skratt. Och har ni inte sett unga Aubrey Plaza på film förut…så lägg det namnet på minnet! Herrejävlar vad rolig hon är här. Hon har lätt filmens absolut bästa repliker! Fräck och filterlös!

Jag skrattar än!

 

Okt 21 2016

The Intern (2015)

intern_posterHösten är inte bara rysligheter.
Det är också en årstid som gjord för en och annan murrig, mysig och varm-i-magen-komedi. En sån där som lägger sig som en varm liten filt över dig i höstrusket. Som genererar ett litet flin på läpparna.

Precis som dagens lilla film.
En rulle som bara är ute efter att skapa en varm och go känsla. Inga djupa grejer.
Änklingen Ben (Robert De Niro) känner sig uttråkad. Han är pensionär, men har inget att göra. Dessutom känner han sig icke klar med arbetslivet. En annons om möjligheten för senior citizens att komma in på praktikplats på ett företag kommer dock snart att förändra Bens tillvaro, och vips befinner han sig mitt i hetluften hos Anne Hathaways företag som säljer kläder på nätet! Ett riktigt trendigt modeföretag som växer så det knakar. Så pass att grundaren och skaparen Jules (Hathaway) får problem med att hinna med familj och privatliv. Tur då att gamle Ben kommer in i bilden. Naturligtvis får han snart lära både Jules och de andra ungtupparna på företaget lite om livets gåtor. Som att en man alltid bär kostym och har en näsduk redo i bröstfickan närhelst det finns en ledsen dam som behöver tröst.

the-intern_pic

Anne lär gubben teknikens under

Jamen detta trallar ju på. Trevligt, trivsamt. Mysigt. Mallad och klyschig såklart, men vad gör väl det när nästan varje scen får mig på gott humör! Bra kemi mellan Hathaway och De Niro, tusan gubben känns ju nästan lite inspirerad till och från!
Svala och rutinerade Rene Russo får också dyka upp som matchande romantiskt intresse för Ben. Fattas bara annat. Och Anne Hathaway har en sorts oförställd, lite naiv, charm som är svårt att värja sig mot. Rutinerade regissören Nancy Meyers håller det stabilt, säkert och enkelt.

En del har troligen problem med både trovärdighet och logik här, men det behöver man inte hänga upp sig på när feelgooden gör precis vad den ska.
Smutt. En bra bagatell helt enkelt.

Jun 27 2016

Sommarklubben: Cop Land (1997)

cop_landMörkt och murrigt snutdrama. Perfekt.
Som det begav sig i slutet på 90-talet.

Korrumperade snutar med obehaglige Harvey Keitel i spetsen.
Manhattan-poliser som tvättar sin byk i den lilla hålan Garrison, New Jersey där de också bor i sina flådiga villor. Den lokala ordningsmakten i form av den slöe, lätt hörselskadade och godmodige polisen Freddy Heflin (Sylvester Stallone) låter sig hunsas mest hela tiden av Keitel och hans entourage. Tills en dag då Freddy får nog av allt skit han ser. Men hur tar man sig an ett gäng stenhårda Manhattan-snutar som styr och ställer bäst de vill..?
Kan internutredaren Tilden (Robert De Niro) hjälpa honom?

Finfint thrillerdrama detta. Korruptionen står som spön i backen och alla tittar åt andra hållet i den lilla staden som ligger bara bara ett stenkast över floden från glittret på Manhattan. Regissören James Mangold (Wolverine) tycks ha ett särskilt öga för att skildra hopplösheten och det murriga falskspelet som försiggår. Stallone gör en av sina absolut bästa insatser på film som den nedtonade och rätt apatiske Freddy. OCH..vilken rollista vi har; förutom essen Keitel, Sly och De Niro dyker även namn som Ray Liotta, Peter Berg (japp, regissören), Robert Patrick, Janeane Garolfo, Michael Rapaport, Cathy Moriarty, och John Spencer…upp! Puh!

Otroligt märkligt nog INTE den succé som alla inblandade hade hoppats på!
Kanske ville man inte se Stallone som hunsad och lufsig lokalpolis…? Höga betyg bland kritikerkåren dock, och i det här fallet kan man bara hålla med. Ett nattsvart drama med låt vara ibland klyschiga inslag…men en förbannat bra historia är det som berättas i drygt 100 minuter. Mycket bra rulle detta.

Moral i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Mar 25 2016

återtitten: Cape Fear (1991)

capefear_posterAtt återtitta den här tidiga 90-talaren är som att drabbas av ett pirrande obehagligt mörker. En känsla i magen som inte känns angenäm på någon punkt.
Så pass bra är rullen. Fortfarande. Är ni med?

Martin Scorseses nyinspelning av originalet från -62 har vid det här laget gott och väl slagit sig in i filmhistorien på egna ben, och känns som en både vital och skrämmande del av det filmiska 90-talet.
Scorsese hyllar föregångaren genom att använda samma bildspråk från förr…det liksom ”attackerande” och dramatiska. En kamera som sveper blixtsnabbt in mot en ansikte, en replik som mer stöts fram än sägs. Drama på gränsen till överspel. Regissören lyckas helt suveränt med att framkalla mörkret, det negativa. Finns det en enda ljus punkt i filmen? Tror inte det va.

Nick Nolte och Jessica Lange är gifta paret med tonårsdottern Juliette Lewis i den stekheta södern. Han, en advokat, hon en..ja vad…reklamare? Konstnär? Ett äktenskap i stå. Och nu, gamla synder som kommer och biter maken i baken (sorry) när fullblodspsykopaten Max Cady (Robert De Niro) släpps ur finkan. Cady har inga tankar på nytt liv, rena tankar och förlåtelse.
Han är ute efter den värsta sortens hämnd. Den grisiga.

Härlig rulle detta. Samtidigt som Scorsese snäppat upp dramat, våldet och obehagligheterna från 60-talet…är det en grym hyllning till just föregångaren. Med modern touch. Genialiskt av Scorsese att använda sig av musikaliska scoret från första rullen. Bernard Herrmans illvilliga toner sätter ribban direkt. Man blir banne mig illa till mods direkt man hör musiken! Den här rullen innehåller kanske också en av de mest obehagliga förtexterna…ever. Eller är det kombon med musiken som gör det?

capefear_pic

Robban vet hur dressa sig i södern!

Suveränt skådespelat av Nolte, Lange och Lewis. Den utsatta familjen, fast man inte direkt tycker om dem. Robban De Niro stjäl förstås hela showen med sin fysik, sin närvaro, sin opålitlighet och sitt hat. Damn, han måste platsa på en lista över de mest fruktade badassen på film??!

Återtitten är både nöjsam, lite skrämmande och lagom småspännande.
Trots att jag vet vad som kommer hända!

Stenhård, mörk, thriller som håller än!

Mar 22 2016

Joy (2015)

joy-posterSom vanligt är det en BOATS som serveras i lagom gratinerad och förvrängd form.
Som vanligt ingår en lagom dysfunktionell familj i konceptet.
Som vanligt när det handlar om regimannen David O. Russell omger han sig med Jennifer Lawrence, Robert De Niro och Bradley Cooper.
Och…som vanligt gillar jag vad jag ser.

Joy (Lawrence) lever den lilla personens vardag, frånskild (med ex-maken boendes i källarn!), en mamma (Virginia Madsen) som lever för dagsåpor på tv:n, en pappa (De Niro) som stundtals känns helt oberäknelig. Och så ett antal barn i varierande åldrar. Allt Joy vill ha är en lugn stund för sig själv. Och kanske att något ska hända i hennes liv.
Vilket det gör i samma ögonblick hon ”uppfinner” en ny sorts mopp (!) till hushållet.

Det här är alltså en alldeles sann (nåja) skröna om hur en oansenlig mamma och hårt arbetande kvinna kom på en grej som skulle komma att revolutionera tv-shopförsäljingen i USA och skapa en oväntad affärskvinna. Russell har själv plitat ihop manuset, som naturligtvis tar sig en och annan rejäl frihet mot verkligheten, och sätter Joy i händelsernas centrum. Att bolla en ny idé, sköta hemmet, hålla koll på både virrig mamma och oberäknelig pappa, konstiga lagar och skumma affärsregler…….kostar på.

Vad är detta då? En komedi? Ett drama? Kanske både och. Jag, som ju gillar David O. Russell och det mesta han gjort, nickar belåtet då han satsar på ett sorts absurt komiskt anslag på historien. Den är bäst i början, när hela det udda galleriet runt Joy presenteras, saggar lite i mitten…och slutar sedan med flaggan i topp.

joy_pic

”vaddå?? konstiga?? vi?!”

I mina ögon trivs aktörer som De Niro, Cooper (som faktiskt inte är med så jättemycket) och Lawrence i regissörens sällskap. Det känns både avslappnat och ganska inspirerat agerat av trion.

Lawrence är helt klart en tjej i min bok, hon växer lite för varje gång jag ser henne.
Idag gör hon kanske inte någon superrevolutionerande insats, men hon klarar lätt att bära storyn på sina axlar och vara navet i den här rätt skruvade historien. Må sen vara att Lawrence´s oscarsnominering för den här rollen nog mer beror på att skådespelerskan just nu är top notch-namn i Hollywood…än på rollprestationen.

Jag säger: trivsamt detta.
I min bok.

Jun 18 2014

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

Maj 8 2014

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Match Point, Cinderella Man, Sin City

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

001_IS_poster2014 – Interstellar

Historien upprepar sig. Höll andan. I 169 minuter.
Och förlorade mig i kvantfysiken kusliga lagar.
Bubblare: The Grand Budapest Hotel, Chef, Guardians of the Galaxy

 

 

room_poster2015 – Room

Vilken film! Vilken upplevelse! Förtjänar att ses helst ospoilad. Ingen film du vill se igen. Om du förstår vad jag menar.
Bubblare: Spotlight, Sicario, The Martian

 

 

2016 – LaLa Land

Upplevelsen! Musiken! Drömmarna! Det visuella! Ojojoj!
Bubblare: Sing Street, Zootropia

 

 

 

2017 – Blade Runner 2049

Hajpen som höll! Men jäklars vad nervös jag var för att det skulle bli pannkaka.
Magiskt bra uppföljare, som möjligen kommer att ställas bredvid originalet vad gäller hyllningar i framtiden.
Bubblare: Dunkirk, Wonder Woman

 

 

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Maj 5 2014

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Apr 22 2014

återtitten: Casino (1995)

Tre timmar med Scorsese, hans älskade 70-tal, Robert De Niro med STIL och en som vanligt GALEN Joe Pesci. Kan det bli bättre? Ja, lite…lägg till en FENOMENALT agerande Sharon Stone också och DÅ blir det nog nästan inte bättre!

Som en rörig (men NJUTBAR) blandning av Gudfadern, Maffiabröder, Donnie Brasco och den där stekheta dialogspänningen mellan Pesci och Robban som kunde avnjutas i Tjuren från Bronx. Mästerligt rattat av herr Scorsese förstås och han gör inte avkall en sekund på snygga detaljer, komiska vrångheter och ett voiceover som liksom bara glider som en superhet kniv genom smör och broderar ut galenskaperna.

Här berättas i synnerligen i yviga penseldrag om Las Vegas uppgång och fall som mecka för hardcorespelarna, eller rättare sagt innan Vegas blev Disneyaktigt turistmål för semesterspenderande medelsvenssons från förorterna. Gamblern och fixaren ”Ace” Rothstein (De Niro) får i uppdrag av maffian att skapa lönsamheter  åt ”firman” medelst på papperet laglig kasinoverksamhet i början av 70-talet. Marknad finns i form av spelare, lycksökare, prostituerade, knarklangare, skojare och banditer och mutade ämbetsmän. Vad kan gå fel? Det mesta visar det sig när dåren och Ace tvivelaktige vän Nicky (Pesci) dyker upp i ökenstaden med drömmar om att bli påve i sitt eget lilla gangsterrike. Och varför skulle Ace dessutom tvunget få syn på snyggot och förförerskan Ginger (Stone)…? Bekymmer att vänta på alla fronter, lika säkert som att man sällan lämnar Las Vegas som en rik person.

Välspelat ut i varenda biroll, MUSTIGT, våldsamt, tragiskt engagerande och en Scorsese som kan det där med att skåda olyckan hos personer som tror sig kunna klättra på den krävande livsskolans stege. Brutalhård skildring av moraliskt förfall i snygga (nåja..) kostymer och glittriga klänningar. Samt användandet av ordet ”fuck” 435 gånger.
Classy rulle!

Apr 15 2014

Grudge Match (2013)

Ibland blir det inte lätt alltså. Som filmälskare händer det både nu och då att man vill att vissa alster verkligen ska påverka en på ett visst sätt. Att förhoppningarna ska slå in. Att det lovande man sett i eventuella förhandspeeks och trailers ska vara just så skönt underhållande som det tycks där och då.

Tyvärr är det ju oftast motsatsen. Nyheten om att Sylvester Stallone och Robert De Niro går upp mot varandra som två gamla avdankade boxare…kom igen..visst låter det HÄRLIGT!? Två gamla ärrade kämpar i en sista match. Stallone med alla hundratals timmar av Rocky i ryggen, och Robban med det mörkt djupa och fascinerande porträttet av Jake La Motta en gång i tiden. Som straffspark ju. Eller?

Nja, allt är inte guld som glimmar. Det uttrycket kan ju varenda kotte nu i dessa moderna och upplysta tider. Dessvärre stämmer det också in på dagens utflykt i filmvärlden. Hur mycket jag än kan njuta av att smarta dollarräknande kostymnissar ser till att para ihop ikonerna Sly och De Niro för en stunds jabbande, måste det till syvende och sist till en bra story också. Det går liksom inte att slänga ut boxningshandskarna i ringen och tro att det sköter sig självt med dessa två veteraner. Hur lockande tanken än kan vara. Och kanske är det i första hand den nostalgiska delen av filmhjärtat som slog några extra slag vid faktumet att Stallone ånyo hoppar in i en boxningsring igen…? För 30 år sedan var boxarna Henry ”Razor” Sharp (Stallone) och Billy ”The Kid” McDonnen (De Niro) bittra fiender om titeln. Då två matcher med två olika vinnare. Allt upplagt för en sista avgörande fight, när plötsligt Sharp meddelade att han drog sig tillbaka med omedelbar verkan. Något som The Kid naturligtvis aldrig förlåtit Sharp för…mest kanske beroende på att det var just The Kid som förlorade den sista fighten. Livet och åren har tuffat på, gubbarna blir inte yngre..men McDonnen vägrar släppa tanken på att en sista gång göra upp med Razor om vem som egentligen är bäst i stan, i det här fallet Pittsburgh. En ovanligt driftig och snabbkäftad boxningspromotor, ivrig att gå i sin pappas fotspår, gör nu allt för att få Henry tillbaka till ringen där The Kid väntar.

Dagens regissör, Peter Segal, försöker sig på ett slags vardagsdrama med ovanlig inramning i form av de två gamla boxarna. Bakom detta handlar det mer om gamla oförrätter i kärleken och egoismens namn (såklart!) som dessutom kommer att inbegripa en kvinna (Kim Basinger) och en okänd son (Jon Bernthal) samt en gammal tjurig boxningstränare (Alan Arkin) som är en sorts grov mix av gamle Mickey och gnällpellen Paulie från just Rocky-sagan. Lägg till detta lite ansträngd humor om hur det är att åldras, men att fortfarande vara ung i hjärtat.

Stallone ser inte lika läskig ut som han gjorde i t.ex. första Expendables-dravlet, mer som en gammal….hm..Rocky på ålderns höst. Sliten, men med charm och glimt i blicken. De Niro ser mest ut som en gapig version av sin gamla gangstertyp från valfri film i genren. Och vem skrämde upp Basinger i dagens roll? Inte mycket hon får att jobba med om man säger så. Manuset är oerhört fyrkantigt formulerat runt de två ikonerna, båda får sin beskärda del av egentid i rullen, och det mesta mynnar naturligtvis ut i att man gör bäst i att glömma gammalt groll när det väl kommer till kritan om vad som är viktigt i livet.

nostalgi samsas med pajseri

Men vänta, var det inte en fight inbokad också? Javisst, sitter man igenom det hankiga manuset belönas man till slut med ett sista (?) framträdande av de två gubbarna iklädda boxbrallor och handskar. Synd att säga att det är vare sig Rocky-klass eller Tjuren från Bronx-vibbar på actiondelen i den fyrkantiga ringen. Det blir nog lite hejsanhoppsan med allvaret på det som utspelas kan jag tycka, mer då roligt ur just nostalgisynpunkt att framför allt se Stallone i boxningsringen igen (Rocky-ränderna kommer ju naturligtvis ALDRIG att gå ur!), även om det går på halvfart. DOCK, räddas nästan hela speltiden av en UNDERBAR sekvens apropå nostalgi från förr.
Say no more.

Grudge Match kom enligt min konspirationsteori till enbart för att man ville ha en ursäkt för att få tillbaka Stallone och De Niro i en boxningsring igen. Och visst, det är aningens underhållande i vissa partier…men ett ganska vekt och svagt manus i övrig gör dock ingen liten pärla av den här idén. Därtill duggar klyschorna alltför tätt och mellanmjölkigt.
Lättkonsumerat och lättglömt.

Fiffi har också spanat in gubbarnas fight night..behöver VI mötas i en 15-ronders eller är vi i samma ringhörna..?

 

 

Apr 14 2014

The Bag Man (2014)

Jaha. Här går man i bräschen för att försvara gamle John Cusack titt som tätt, visar på att han minsann ändå dyker upp i ganska stabila och helt okej rullar.
Och vad gör karln då? Sätter sitt namn på ett filmkontrakt som förpliktar medverkan i en av de värsta dyngrullar jag sett på länge.

Men vad fan alltså.
Storyn här är så förblindad av att vara inne och leka i samma område som Tarantino-rullar med en släng av David Lynch-mentalitet…att det bara blir löjligt. Som att manus sätter en sorts sport i att twista det hela så mycket bara för att visa att det är coolt att förvirra, förirra och BARA skapa frågtecken. Mitt svar: det är INTE coolt.

Den uppenbarligen småkriminelle Cusack sitter således på ett motell mitt ute i bushen medhavandes en väska som ska överlämnas till en skumrasksnubbe i Robert De Niro´s skepnad.
Motellet verkar snott rakt av från Norman Bates…och förestås dessutom av dennes wannabe i form av Crispin Glover i rullstol och vettvillig uppsyn. Givetvis får Cusack dessutom inte på några villkor glo i väskan han gömmer under sängen, givetvis rör sig diverse skumma element i området, och GIVETVIS måste allt vara så mörkt, mystiskt och gåtfullt att man till slut bara suckar av tristess.

Auran och doften av lågbudget står som en billig after shave runt alla inblandade och jag undrar hur dels då den gode Cusack, men också snubbar som De Niro, Dominic Purcell och Crispin Glover, kunde få för sig att ställa upp i det här eländet. Jag hoppas verkligen att anledningen stavas ”betald semester”…och inte någon sorts konstnärlig ambition.
Hur långbenta stolpskottet Rebecca De Costa dessutom kunde få den kvinnliga ”huvudrollen” som den obligatoriska mystiska femme fatalen är en lika irriterande gåta. Ja ni hör ju, det mesta med det här är irriterande.
Till och med det cheesiga filmvåldet.

sitt där och skäms

The Bag Man är riktigt kass.
En story som engagerar noll och inte klarar av att få sina karaktärer intressanta för fem öre. En bra skum thriller låter sina små twistar och udda grejer smyga på en. Här BANKAS de in med stora slag redan från början, och blir därför bara ytterligare en rulle som hänger upp allt, precis allt, på att det ska vara så konstigt och gåtfullt det bara kan bli.
Vilket tar bort intresset direkt efter fem minuter.

Enhanced by Zemanta
Feb 24 2014

American Hustle (2013)

En av de mer märkliga rullarna under årets (2014) första månader?
Inte så mycket för något konstigt innehåll av något slag, nej mer för att filmen lyckats med bedriften att inhösta icke mindre än 10 Oscarsnomineringar!
På att handla om egentligen…ingenting?

Kanske man får se det som skådisarnas show om inte annat? Här kastar regissören David O. Russell (Silver Linings Playbook) in pålitliga ess som Christian Bale (vilken naturligtvis gör en kameleontförvandling), Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence. Tung rollista det där. Betyder det automatiskt att historien blir bra då? Of course not!
Åsikterna och meningar har gått isär, därav kanske den rätt stora uppmärksamheten på en rulle som istället är en ganska lättknaprad skröna. Mer eller mindre. Som om Maffiabröder hade gått på dejt med gamla goa Blåsningen. Ungefär.
Svårt att ta historien på allvar, även om viss verklighetsbakgrund finns (”some of this actually happened”). Vad det istället blir är en stunds smackebonk i sällskap med otvivelaktigt begåvade skådisar.

Skojaren Irving Rosenfeld (Bale) står inför ett ganska lätt val. Att tillsammans med sin con-partner Sydney Prosser (Adams) samarbeta med FBI. Alternativet är att skaka galler för de brott i skojarbranschen paret begått. Det är 70-tal och det är hiskeliga kläder, muliga Jersey-miljöer, swagig musik såklart och ett par sällsamt roliga timmar om man gillar den där murriga och galna scenografin som hör till detta svunna årtionde. Här ska sättas fast fula fiskar, och FBI-vildhjärnan Richie DiMaso (Cooper) har så mycket galna idéer att man nästa storknar som tittare. Tålmodiga chefer (med vissa invändningar) låter honom dock hållas, och tillsammans med skojarparet Rosenfeld/Prosser blir det en lustig cirkus.
Så pass knasig att man liksom inte tar den på allvar.
Vilket inte gör nåt.

O. Russell låter sina adepter köra hela registret fullt ut, och vräka på med någon sorts svart humor i kombo med lite vagt drama i ena hörnet. Ganska snabbt slås jag av känslan att storyn inte spelar så stor roll här. Ber du mig förklara handlingen mer i detalj såhär i efterhand blir det lite svårt. Maktens korrupta män ska snärjas, man hoppas på lite maffiagubbs också i fångsten. Ett setup ska göras. Den populäre och genomtrevlige, men möjligen ”smutsige”, politikern Carmine Polito (Jeremy Renner) är vägen in i fiskdammen. FBI tillhandahåller fiskespöna och Rosenfeld och Prosser är beten. Plus en massa oberäkneliga bifigurer och händelser förstås. Som t.ex. Jennifer Lawrence! Som utflippad och starkt karikatyrsdriven förortsfru blir hon en vandrande säkerhetsrisk. Överspel och hysteri. Men samtidigt på något galet sätt passande i den här SKRÖNAN till story. Överlag gillar jag dagens skådisar. Att Bale kunde göra en…Bale…visste man ju redan. Kanske han kör lite på rutin..? Utan att vara dålig ska dock sägas. Om nu Bales figur Rosenfeld är den egentliga huvudpersonen försvinner han stundtals, i skuggan av den mycket sevärda Amy Adams. Kanske den enda av alla som lyckas förmedla ett sorts inre mörker? Som de alla verkar lida av. Bradley Cooper kan man inte tycka illa om. Fast man kan undra om en tokstolle som hans Richie verkligen skulle kunna få ansvar för en operation som den här? Äsch skit samma då!
Det är ju underhållningen som räknas! Falkögda kan också notera Robban De Niro och härligt buttre Louis C.K. i miniroller.
Sorteras in som Crime/Drama…men de glömde banne mig Comedy också!

det mest chockerande kan vara Coopers krull!

Kanske hade O. Russell bjudit in alla skådiskompisar från sina tidigare filmer till lite grillmys en sommarkväll, satt där och halsade en kall öl och fnissade fram: ”hörni..jag har en idé om en rulle där ni kan få spela lite knasiga allihopa. Och ha lite sköna sjuttiskläder på er! How about it!?” Alla sa JA och således serveras här ett stycke tvättäkta hustler-historia.
Rakt upp och ned bara sådär. Skjut-från-höften-stil.

American Hustle är lite hejsanhoppsan. Lätt kanske den ytligaste rullen O. Russell bjussat på. Och, jag kan inte på nåt sätt säga att jag har tråkigt en enda sekund av de här 137 minuterna. Det är lite trams. Lite humor. Lite (liite) spänning. Underbart fula kläder Två asbra kvinnliga skådisar som överglänser de manliga. Som i sin tur absolut inte är ett dugg dåliga! Det är också ett obligatoriskt njutbart soundtrack när det är 70-talet som ska avhandlas. Inget nytt under solen alltså. Ahh, jag gillar anrättningen. Den tar inga svåra vägar. Underhållande bra för stunden.


Filmitch, Movies-Noir och Fiffi har också sett skojeriet. Är de lika hustlade och förtjusta som jag?

Enhanced by Zemanta
Feb 3 2014

The Family (2013)

Har i Sverige begåvats med det mindre roliga namnet Farväl till maffian. Kan det möjligen vara en blinkning till Michelle Pfeiffer och hennes medverkan i Gift med maffian…? Skit samma egentligen, men nog blåser en liten vind av den där gamla sjukdomen med lökiga svenska översättningar förbi för en sekund. Jag kör med originaltiteln.

Snygga Pfeiffer är alltså maffiahustrun Maggie. Gift med strulputten och ex-maffiasnubben Fred (Robert De Niro), egentligen Giovanni, som har ett stående pris på sitt huvud efter att ha tjallat på de flesta badass hemma i New York. Sedan ett par år är familjen, som dessutom består av två minst sagt udda tonårsbarn, insyltade i FBI:s vittnesprogram och bor numera i Frankrike. Precis inflyttade i en liten håla i Normandie (efter en..eh..hastig avfärd från förra hideoutet) får nu Fred-Giovanni stränga order av sin personlige FBI-övervakare Stansfield (Tommy Lee Jones) att ligga lågt, smälta in och bete sig som en vardaglig amerikansk familjepappa.
Vilket ju naturligtvis…inte går alls.

En sorts kombo av ren komedi och lite valhänt action mixas alltså här ihop till nåt som man troligen redan har glömt att den funnits när nästa lista på filmer som gjorts under året ska tas fram. Nu gör faktiskt inte det speciellt mycket, det är mer en titta-och-småskratta-för-stunden-rulle. Bakom verket återfinns gamle Luc Besson som verkar ha tagit med rävarna De Niro, Pfeiffer och TLJ på lite betald semester till Frankrike. Fransosen har varit med och tutat fram roligheter i manus och kör sen på med sedvanliga actionpackade sekvenser när det behövs.

Alla som menar att Robban De Niro varit på väg ned i källaren med sina larviga rollval de senaste åren får möjligen lite att knorra över också här. Själv tycker jag att han nästan drar fram den där gamla glimten i ögat, och för en sekund ser ut att gilla det han faktiskt gör. På allvar. Kanske det är för att han mer eller mindre får göra en sorts kärleksfull pastisch på just den maffiagubbe han själv varit med och format under årens lopp…? Speciellt roligt när hans gangstergubbe inte alls tar ett nej som andra… från besvärliga franska hantverkare eller stroppiga chefer. Michelle Pfeiffer sparrar som rätt skön morsa med problem att smälta in socialt. För att inte tala om kidsen, sonen Warren och dottern Belle som får gott om tillfällen att visa att de har talang att gå i pappas fotspår.

Den enda som faktiskt verkar grinig i sällskapet, och gör sin roll med den gamla vanda vänsterhanden, är Tommy Lee Jones. Han spelar agentgubbe rakt och stelt som att han hade en pinne uppkörd i röven. Men det får gå. Det är ju ett visst mått av signum det också. Besson har också smartness nog att flirta lite med oss och slänga in ett par metaskämt om maffiavärlden och film…när plötsligt gamla Maffiabröder visas på den lokala biografen. Med De Niro i publiken. Mycket roande.

de nya mönstergrannarna i kvarteret

Räkna inte med några översvallande upplevelser. Besson och co verkar synnerligen tydliga på punkten att här ska det vara kul, underhållande för stunden och gärna lite smålarvigt. Knasig och asocial familj, javisst. Men rätt sköna typer också.

The Family vinner på att alla dess huvudaktörer (utom kanske TLJ dårå) går in för att ha just kul och bjuda på sig själva. En skojfrisk tramsskröna med lite lagom våldsamheter. Jag har inga problem med underhållningen här.

Dec 9 2010

De omutbara (1987)

Som vanligt är det ibland riktigt härligt att gå tillbaka och se en gammal god film från gårdagens filmutbud, speciellt om de fräschats upp och snyggats till på dvd eller blådisken. I det här fallet blir det ett nedslag från mitten av 80-talet, när det förvisso prånglades ut mycket skräp men också ett par rejäla klassiker. Kevin Costner hade precis börjat klättra i karriären på allvar, Sean Connery var fortfarande ett stabilt och tungt namn att ha med sig i en rollista, och Robert De Niro..tja han var som alltid…grymt bra i vilket stor eller liten roll han än dök upp i. Minns att jag tokgillade filmen från den första sekunden jag såg den på bio, betänk också att detta ansågs vara en rejäl A-lagsuppställning i rollistan vid den tidpunkten.

Bakom kameran bestämde Brian De Palma, också ett rätt tungt namn då när det begav sig och De Palma fattade snabbt det smarta i att blanda in känslomässiga, dramatiska händelser med lite stiliserat bildspråk uppmixat med 80-talsaction. Att skildra gangsterepoken i färger, detaljer och oerhört snygga kostymer var något som gick hem hos både kritiker och åskådare. Och gör så än idag. Historien om FBI-agenten Eliot Ness vedermödor och tappra försök att knäcka Chicagos obestridlige maffiaboss Al Capone genom att plocka ihop ett litet omutbart gäng (Andy Garcia, Charles Martin Smith och den pondusfyllde Connery) är både underhållande och oviss in i det längsta. Även om man sett filmen förut ligger dramatiken på en hög nivå och De Palma spelar på alla strängar han kan för att få mig som tittare att verkligen bli en del av Ness gäng, som mer än en gång får kämpa i motvind i en stad som uppenbarligen till 98 procent består av korrumperade och köpta domare, polismän och annat löst folk.

Manuset är fortfarande, 23 år senare, vasst och tätt med snygga bildkompositioner, där den numera klassiska ”barnvagnsscenen” än idag står ut som en av filmens läckraste detaljer, och dessutom en snygg homage till den gamla ryska filmen Pansarkryssaren Potemkin. Även om manusförfattaren, den inte helt okände David Mamet, tagit sig ett par friheter med verklighetens envig som pågick mellan Ness och Capone, så har backstoryn autentisk bakgrund och dramaturgin är i toppklass vad gäller händelseutvecklingen och det digra persongalleriet. Det man möjligen kan slå ned på är att det är anmärkningsvärt ont om kvinnliga karaktärer i filmen. Den enda som har aningens speltid (Ness fru) skickas iväg i säkerhet halvvägs in i filmen och sedan är det grabbmiljö för hela slanten.

De Omutbara är både spännande, effektfull och enkel på samma gång. Hjältarna är genomgoda och skurkarna så nattsvarta att vår avsky verkligen får fritt spelrum när hjältelaget stundtals får spela i rejäl uppförsbacke. Snygga miljöer, sköna detaljer, bra skådespeleri från Costner, Connery, Garcia, De Niro och alla de övriga tillsammans med Ennio Morricones täta och suggestiva musik gör detta till en rejäl högtidsstund i soffan. Vare sig man ser filmen för första gången eller är inne på sin kanske fjärde omtitt. Det är med andra ord stabilt värre.

Jan 8 2010

Stardust (2007)

Unge Tristan är förälskad i den ytliga överklassflickan Victoria (Sienna Miller). När de tillsammans bevittnar ett stjärnfall lovar Tristan att hämta hem den fallna stjärnan till Victoria som ett bevis på hans kärlek.
Detta blir dock lättare sagt än gjort när det visar sig att Tristan måste bege sig in i sagoriket Stormhold, och att stjärnan som föll till jorden i själva verket är en ung vacker kvinna Yvaine (Claire Danes) som minst av allt vill bli erövrad som trofé.

Här har vi en riktig saga, låt vara för en vuxen publik. I filmen ryms allt från hemliga världar, elaka häxor som jagar ungdom och skönhet , en döende kung i ett stort rike vars äregiriga söner inget hellre vill än att ta kål på varandra för att erövra kronan, luftpirater som svävar omkring i ett gigantiskt luftskepp. Det visar sig att alla på ett eller annat sätt behöver ha kraften från stjärnan som föll…förlåt… den fagra Yvaine.
Och, glömde jag skriva att Tristan (Charlie Cox) själv naturligtvis härstammar från sagoriket  fast han själv inte vet det…?

Stardust kommer från den brittiske regissören Matthew Vaughn (Layer Cake) efter en romanförlaga och innehåller sådana prominenta namn som Michelle Pfeiffer, Robert De Niro och Ricky Gervais i mindre men viktiga roller.
Tristan och Yvaine dras förstås motvilligt men oundvikligen till varandra och denna saga vore ingen riktig berättelse om inte det osar kärlek och romantik mellan dem.
Detta plus allsköns äventyr, action, specialeffekter och snygga miljöer borgar för en rejält uppfriskande upplevelse. Allt varvat med skön engelsk humor av bästa märke.

Rejäl sagostämning och finfina specialeffekter gör Stardust till en liten pärla.

Betyget: 4/5