Logan (2017)

LOgan_posterBioåret 2017 fortsätter kicka igång på bästa sätt. Nu med en smällkaramell som heter duga!

Hugh Jackmans last stand som den kloförsedde mutanten man myst ihop med genom åren. Jackman ser således vägs ände med sin figur, gick dock med på ett sista framträdande. Men bara om han och regissören James Mangold, som också basade över förra delen i ”trilogin”, fick berätta filmen på sitt sätt. Grönt ljus från filmbolaget, vilket bl.a. innebar att de också böjde sig för kravet att ge filmen en högre åldersgräns. Och jävlar i min lilla låda vad DET märks! Är detta den blodigaste, mörkaste och mest våldsamma filmen om en X-men-figur ever?? Kanske!

Framtiden är inte alltid ljus. Dagens rulle är ett bevis på det. I ett solkigt och gritty Texas anno runt 2029 försörjer sig Logan som limo-driver. Trött, sliten, härjad och uppenbarligen märkt av åren (de många åren!) som passerat förbi. Den märkliga metallen i hans kropp håller också uppenbarligen på att förgöra honom från insidan.
På andra sidan gränsen, i Mexiko, har den ärrade kämpen sina bopålar. Tillsammans med den torrvitsande albino-mutanten Caliban (Stephen Merchant minsann!) hjälps de åt att ta hand om en lika åldrad, sliten och numera sjuklig professor Xavier (Patrick Stewart tillbaka i sin paradroll). En professor långt ifrån sin glans dagar. Kanske rentav ansvarig för att alla andra X-Men numera är förintade från jordens yta?? Små hintar om detta kan anas i den mörka dialogen mellan Logan och Xavier. Livet är sannerligen icke en fest längre. Bara en dyster resa in i en framtid till synes utan mutanter. Och utan hopp.

MEN, pang, smack doobelidong så ändras allt när den lilla flickan Laura (Dafne Keen) gör entré i Logans värld. Med en till synes mystisk bakgrund, förmågor som matchar den gamle järven och ett buttert yttre som banne mig inte går att värja sig mot (anticharm som går hem?), tar hon över showen och storyn.
Damn, vad hon gör det! Kan vara den coolaste filmtjej jag har sett på år och dag på film!

Och jäklar vad bra detta blir när manuset tar fart! Mangold berättar inte bara en story som har sin nästan logiska och naturliga plats i X-Men-universumet…han tillför också ett sorts drama och djup som kanske normalt sett inte hittas i rullar av den här karaktären (som jag förstått har Mangold tagit ramstoryn från serien ”Old man Logan” och i den skapat en egen vinkel). Jag sitter med vibbar från gamla westerns, T2, den obehagliga men fascinerande Vägen. Det blir en sorts roadmovie. Men också en resa för Logans inre. Mot en möjlig försoning med hela sin existens. En superhjältefilm UTAN det bombastiska! Gott hantverk säger jag bara!

Hugh-Jackman-in-Logan-

trött, sliten…men fortfarande förbannad då och då

Men vänta, det blir inte bara djupsinnigheter såklart. En ny skurkliga med rälig och stenhård typ i form av den iskalle Pierce (Boyd Holbrook) som drillar sina legoknektar i att jaga runt efter Logan och hans dyrbara last. Där även den stiffe professorn får hänga med på resan! Och som sagt, det är hårt. Stenhårt! En kamera som icke på något sätt väjer för kapade lemmar, ituhuggna huvuden och klospetsade bröstkorgar.  Det röda blodet forsar och den gamle superhjälten flashar sina djuriska instinkter på ett sätt vi aldrig sett förut i franchisen.

Bryt ned historien och den är i grunden en enkel skapelse. Istället fyller Mangold, Jackman, Stewart och de andra den med synnerligen underhållande, engagerande och lite tragiskt innehåll. Och om man ibland får önska sig snygga slut och hopknytande av säckar, historier..you name it..så får man det idag. Så jäkla bra slut har jag icke skådat sedan Rocky Balboa 2006! Hugh Jackman kan gå med högt huvud och belåten min från denna numera ikoniska figur. Kanske också med en liten önskan, som jag mer än gärna stämmer upp i; låt nu detta vara nog. Med allt. Det blir inte finare än så såhär.

En av 2017 års bästa rullar! Redan! Yesss sireee Bob!

Sommarklubben: Cop Land (1997)

cop_landMörkt och murrigt snutdrama. Perfekt.
Som det begav sig i slutet på 90-talet.

Korrumperade snutar med obehaglige Harvey Keitel i spetsen.
Manhattan-poliser som tvättar sin byk i den lilla hålan Garrison, New Jersey där de också bor i sina flådiga villor. Den lokala ordningsmakten i form av den slöe, lätt hörselskadade och godmodige polisen Freddy Heflin (Sylvester Stallone) låter sig hunsas mest hela tiden av Keitel och hans entourage. Tills en dag då Freddy får nog av allt skit han ser. Men hur tar man sig an ett gäng stenhårda Manhattan-snutar som styr och ställer bäst de vill..?
Kan internutredaren Tilden (Robert De Niro) hjälpa honom?

Finfint thrillerdrama detta. Korruptionen står som spön i backen och alla tittar åt andra hållet i den lilla staden som ligger bara bara ett stenkast över floden från glittret på Manhattan. Regissören James Mangold (Wolverine) tycks ha ett särskilt öga för att skildra hopplösheten och det murriga falskspelet som försiggår. Stallone gör en av sina absolut bästa insatser på film som den nedtonade och rätt apatiske Freddy. OCH..vilken rollista vi har; förutom essen Keitel, Sly och De Niro dyker även namn som Ray Liotta, Peter Berg (japp, regissören), Robert Patrick, Janeane Garolfo, Michael Rapaport, Cathy Moriarty, och John Spencer…upp! Puh!

Otroligt märkligt nog INTE den succé som alla inblandade hade hoppats på!
Kanske ville man inte se Stallone som hunsad och lufsig lokalpolis…? Höga betyg bland kritikerkåren dock, och i det här fallet kan man bara hålla med. Ett nattsvart drama med låt vara ibland klyschiga inslag…men en förbannat bra historia är det som berättas i drygt 100 minuter. Mycket bra rulle detta.

Moral i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

The Wolverine (2013)

Logan åkte till Japan, hittade sig själv och Äventyret hittade honom!
Ja kanske.Varför inte.

Hur påkostat och välgjort Wolverines förra eskapader på solokvisten (..Origins) än var så blev det lite…mycket. Som att det skulle pumpas in så mycket backstory och bifigurer och tusan vet allt på en gång. En bra början där blev till slut lite utdragen och inte sådär jätteengagerande som i alla fall jag hoppats på. Därmed inte sagt att den filmen var kattskit. Inte alls.

Men den här är bättre. Mycket bättre.
Som en perfekt avvägd cocktail av Hollywoodklyschigt drama och pumpande action som aldrig (faktiskt) blir FÖR utdragen. Som att regissören James Mangold haft en sorts inre timer som sagt åt honom när det är läge att slå på och slå av tempot. Är Logan den i X-gänget som är mest intressant? Kanske. I alla fall den tjomme som verkar bära på de mörkaste och mest besvärliga minnena som hotar att tynga hans sinne för evigt. Det är klart, grabben lever ju typ för evigt…och det är nog inte så kul som man skulle kunna tro..kanske.

Som på beställning får han då idag ett erbjudande, efter att i en ganska traditionell inledning lallat runt lite lagom off the grid i samhället (här snackar vi alltså post-X-Men: The Last Stand), om att möjligen återfå sin dödlighet och kanske kunna leva som en vanlig snubbe, bli kär, åldras och få barn. The Offer kommer från en gammal bekant från länge sedan i Japan. En döende man, en mäktig företagsledare, som vill visa en sista respekt mot den mystiske mutanten som räddade hans liv i Nagasaki på 40-talet.

Innan ens Logan hinner fundera så speciellt mycket på något i detta mytiska solens rike dras han in i skumraskheter som tyder på att den japanska Yakuzan är i farten i någon form. Det finns också naturligtvis en snygg dotterdotter (Tao Okamoto) inblandad, liksom en oväntad och uppfriskande sidekick i form av den rödhåriga och svärdssvingande tjejen Yukio (Rila Fukushima). Plus alla henchmen, skumma pajsare i svarta kostymer och lurkiga karatetyper som Logan nu måste konfronteras med om han ska lösa mysteriet som han nästan mot sin vilja håller på att sugas in i.

Mangold tycks köra hårt på att filmen ska klara sig bra som stand-alone-rulle till X-Men-serien. Vilket den gör alldeles utmärkt. Diehard-fans av hela X-myten kanske blir besvikna på att det blir väldigt lite mutanter här, om man inte räknar in en synnerligen läskig kvinna med lika läskig tunga, annars är det mer ”vanlig” tung action vid väl valda tillfällen (tågsekvensen är awesome). Så vanlig den nu kan bli när Logan styr upp med sina sylvassa klor till höger och vänster. Vid det här laget torde Hugh Jackman också vara mer än bekant med sin rollfigur, vilket märks ganska bra. Snygg uppumpning på den slimmade kroppen också och Jackman visar återigen att han är en sorts allkonstnär som skådis.

Logan uppskattade ICKE att behöva ta av sig dojorna inomhus i japanska papphus.

Även James Mangold bör få en honnör för sin approach på figuren. Och för att han visar att serietidningsaction är något han klarar av lika snyggt som western, musikdrama, polisthriller eller actionkomedi. Rena rama Coen-snubben med andra ord! Hoppa vilt mellan genrer sådär!

En enda mutantgubbe, Logan, att hålla reda på. Inga större nymodigheter i storyn, inget som för själva franschisen framåt i jättekliv (även om det alltid lönar sig att sitta kvar under eftertexterna). Mer som ett nedslag i Logans privata liv och händelser som får honom att fundera på sin odödlighet och orsak och verkan..och kanske istället tar hans personlighet framåt.

The Wolverine innehåller såväl kontemplerande i olika former, som tung action. Dock ingen tröttsam mayhem (ja jag kikar lite på dig Zack Snyder). En matig story med snyggt underhållningsvåld som håller mer än väl ända in i kaklet. Logan kanske behöver de här utflykterna från X-franschisen för att hålla stinget?
Mycket bra rulle det här. Seriös action med finess.

 

 

Tema Western: 3:10 to Yuma (2007)

Här nu ytterligare en i raden av nyare filmer som tar ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare. En originalrulle som bla såg Glenn Ford i huvudrollen när det begav sig. Runt 30 år senare fick regissören James Mangold (Walk the line) chansen att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om i denna flora av westernrullar som paraderar förbi här på löpande band eller om det känns som ett helt onödigt projekt..?

Till min stora westernnördlycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som tar originalets ramar men skapar en egen identitet, den riktigt andas westernmyten när den är som bäst, med detaljer och inslag av det som verkligen tar fäste i denna genre. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

tuff uppgift ahead

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset där en förmodad galge väntar på uslingen. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt fången. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj. Naturligtvis snuddas också vid en far-son-konflikt som mynnar ut i att grabben William (Logan Lerman) mer eller mindre hänger på tjurige farsan Bale och det övriga ressällskapet på den osäkra färden.

Crowe och Bale framstår rätt snart som faktiskt helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon och synnerligen opålitliga sinnelag. Under präriedammet hittas också veteranen Peter Fonda som råbarkad representant för de berömda Pinkertons, och han har ett antal synnerligen oplockade gåsar med Wade.

hästar, gubbs..och en tjyv

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på actionbiten, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen torde tillfredsställa även den mest pangpangtörstande tittaren. Dessutom måste extra plus delas ut för det faktum att regissör Mangold verkligen lagt sig vinn om att musiken också låter så där som den ska i en rejäl westernrulle.

Länge, länge låg filmen i en sorts inaktiv produktionsloop där bla Tom Cruise var påtänkt som huvudrollsinnehavare, men när han lämnade projektet  och plötsligt Russel Crowe visade intresse gjorde regissör Mangold snabbt helt om och erbjöd Crowe rollen som bandit på stående fot, vilket också fick produktionen att hoppa igång igen. Strax efter kom också Bale ombord på inrådan av bla just Crowe.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över bra moderna westernfilmer, Mangold håller finfint på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombatanter i en sorts  mental kraftmätning som är minst lika spännande. Ovisst och dramatiskt värre in i det sista…och bara så ni vet så avgår faktiskt tåget till slut mot Yuma exakt 3:10 oavsett handlingens utgång.

Sommarklubben: 3:10 to Yuma (2007)

I min något kaotiska filmvärld, där dock en av fördelarna är att man hejdlöst kan kasta sig mellan genrerna, känns det som att en sommar inte är en riktig sommar utan ett inslag av minst en westernfilm innehållandes präriedamm, välsmorda sexskjutare (nej inte dom…) och bistra män med likaledes bistra uppsyner under hattbrättet.

Eftersom jag nu då är rätt såld på westerntemat så kommer lägligt nog ett sådant tema här på bloggen just när hösten dyker upp och tränger sig på. Men, för att uppfylla kvoten om minst en rejäl panpang-historia att avnjuta under sommarstjärnhimlen när kvällarna långsamt blir liiiite kyligare kastar jag nu upp en rulle på bordet med inte alltför många år på nacken.

Det handlar dock återigen om en nyinspelning, här kom originalet 1957 och hade Glenn Ford som leading man. I dagens upphottade version ser vi stället Russell Crowe som den icke helt ocharmige banditen Wade vars härjningar tar abrupt slut när han grips i en mindre håla och förses med både vakter och handfängsel. Nu behöver Wade dock transporteras till en närliggande stad för att där sättas på tåget mot Yuma och ett väntande fängelse. En enkel fångtransport kan tyckas, men då tvingas man också räkna in det faktum att Wades övriga banditbröder, under ledning av superpsykot Charlie (Ben Foster) kommer att göra allt för att frita sin ledare.

Vilken tur då att tjuskallige farmaren, familjemannen och krigsinvaliden Dan Evans (Christian Bale) är villig att tjäna en peng på att ställa upp som beväpnad eskort. Sagt och gjort. Ut på prärien mot kända och okända faror.

En busenkel historia. Två kompetenta skådisar på varsin sida om lagen, inte utan respekt för varandra. Ett inbjudande landskap med tillhörande damm, ödslighet, banditer och till och med en och annan indian. James Mangold som regisserar måste ha haft minst lika kul som jag som åskådare. Han vräker på, medelst finess naturligtvis, med moraliska konflikter, finfina tidstypiska detaljer, familjetrubbel, respekt the-old-western-style, klassisk belägringsshootout och ett koppel birollsskådisar som smutt komplement till Crowe och Bales moraliska envig.

3:10 to Yuma är en snygg förpackad, enkel och underhållande western. Ett nedslag i den stora westernmyten (som faktiskt bara varade i en generation under 1800-talets andra hälft). Det skjuts, springs, duckas och dramatiken är precis så som den ska vara i en film som rör sig i denna kategori. Plus tillhörande rätt stuk på filmmusiken! Krutrök i sommarnatten.

Knight and Day (2010)

Vad är en bra film egentligen? En genomarbetad story med alla logikhål tätade? Ett ovisst manus? En film med snygga detaljer och smarta personer som vet precis vad de gör? Ett flyt i berättandet som håller mitt fokus hela vägen? Hjärta och själ? Frågorna kan ställas i massor, och det finns kanske inga givna svar heller, vi är alla olika och har olika behov. Det är väl också det som är tjusningen med film, det som tilltalar en del förkastas av andra. Enligt min mening kan man också då och då skapa något med mycket yta och lite innehåll och ändå få det underhållande och rätt bra, vilket känns ganska ovanligt i dagens filmindustri. Ofta är det antingen eller. En kombination känns liksom avlägsen, nästan som ett eko från det svunna..tja…80-talet kanske.

Ta bara dagens betraktelse. Vimsiga June Havens (Cameron Diaz)  ska flyga hem från Wichita till Boston med väskan full av bildelar, hobbymeckare som hon är. En halvtimme senare har hon fått hela sin tillvaro omkullkastad efter att ha mött Roy Miller (Tom Cruise), som visar sig vara allt annat än den lugne average-Joe hon trott. Kan det i själva verket vara så att den gode Roy är något slags hemlig agent gubevars!? Varken June eller vi som tittare vet riktigt inledningsvis, men det vi blir varse är att han är en klippare på action och att ta sig ur kniviga situationer. Självklart kommer June´s och Roy´s vägar att korsas ett antal gånger under historiens gång som sätter humorn och den ologiska actionbiten i första rummet.

Det lustiga med filmen är att det inte känns så viktigt vad det egentligen handlar om, i ärlighetens namn är det lite oklart och förvirrande mest hela vägen. Men det gör liksom inget när ytan som ligger ovanpå historien är så pass snyggt och behagligt utbroderad som den är. Filmens stora styrka blir det avspända och synnerligen trivsamma samspelet mellan Cruise och Diaz, som uppenbarligen tycks ha haft väldigt roligt tillsammans. Man må säga mycket om Tompas galna påhitt privat, men på film är han en av de stora i filmindustrin och här bär han upp nästan hela filmen själv. Cameron Diaz hamnar inte långt efter, hennes leende och alldagliga sätt att agera tar henne långt upp på min tycka-om-lista.

Gott om globala miljöer och fräsiga scenlösningar, lite som en rebellisk Bond-film på steroider kanske. Någonstans känns det som att man tagit en seriös agenthistoria och vridit den ett par komiska varv, bara för att se om det gick. Regissören James Mangold (3:10 to Yuma) vet hur att handskas med rapp par-action, avväpnande humor och ett manus som är dumjönsigt men ändå charmigt. Med så mycket yta och lite innehåll krävs det att skådisarna tar sin del och gör något extra, vilket sker alldeles utmärkt här.

Knight and Day är en flamsig bagatell med underhållande actioninslag och humorn som vägvinnande stil. Cruise och Diaz har aldrig varit mer perfekta ihop och tillsammans ser de till att den här rejält simpla historien verkligen underhåller, och gör det dessutom förbaskat bra! Möjligen kan man ha åsikter om att regissör Mangold förlitat sig lite för mycket på dataeffekter istället för gammal hederlig stuntaction. Men som sagt, ibland behöver man inte skrapa så mycket på ytan.

3:10 to Yuma (2007)

Dags att kasta blickarna mot en mustig westernstory igen. Det är inte så ofta numera man får njuta av dessa rejäla klyschor enligt gamla beprövade recept. Här dock ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare som bla såg Glenn Ford i huvudrollen. Runt 30 år efter den succén har nu regissören James Mangold (Walk the line) fått för sig att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om?

Till min stora westernnörd-lycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som riktigt andas westernmyten när den är som bäst. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset och en väntande galge. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt den ökände brottslingen. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj.

Crowe och Bale är helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon.

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet (!) satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på action, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen gör skäl för ammunitionskostnaden i filmbudgeten. Dessutom extra plus för det faktum att musiken lyckas med konststycket att låta så där som den ska i en westernrulle.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över moderna westernfilmer, Mangold håller på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombattanter i en sorts kraftmätning som är minst lika spännande på det intellektuella planet. Spännande och dramatiskt värre.

Anm: Ursprungligen publicerad på min andra blogg i augusti 2008.