Etikettarkiv: Hugh Jackman

Maj 18 2018

The Greatest Showman (2017)

Mitt råd: tänk inte.
Fundera inte på eventuella riktigheter eller autentiska frågeställningar. Ägna dig istället åt att ta in filmen i dina sinnen. Färgerna, den visuellt murriga miljön, karaktärerna som hela tiden går lite utanför. och så musiken förstås! Musiken! Inga traditionstunga tunes av sin tid (1800-talet-ish), istället moderna toner invävda i fylligt sound. I like. Så är det också musikfolket bakom La La Land som ligger bakom.

Vi får den mustiga historien om P.T. Barnum (den moderna cirkusens grundare..?), här i eleganten Hugh Jackmans skepnad. Han när en dröm, en vision. Att underhålla massorna med udda inslag. Märkliga människor som uppträder, och som nu alla får sin lilla plats i tillvaron. En sorts burlesk varieté. Det ses förstås inte med blida ögon av den snobbiga eliten i New York i slutet på det förrförra århundradet, men vad vet väl dom?? Folk hånskrattar ju åt GeKås också. Smaken är som baken. Teatralisk dialog, apsnygga dansnummer och ett bländande foto. Förutom Wolverine-Jackis sköter sig Michelle Williams, prettyboy-Zac Efron och vår svenska Rebecca Ferguson…den sista som just svenska Jenny Lind (!) i filmen…exemplariskt.
Filmens svagaste kort är manuset, som vid ett tillfälle i filmen plötsligt låter Barnum överge allt han tror på och står för. Vilket inte heller passar ihop med den karaktärsvärme han förmedlar genom hela rullen. Men…det sätter vi på ovanstående ”inte-fundera-så-mycket-på”-kontot. Filmen känns hjärtlig, och det syns också att alstret är ett efterlängtat projekt hos Jackman och nära vännen Michael Gracey, vilken sköter regin.

Naturligtvis måste du gilla showtunes….och kanske musikaler i synnerhet..för att ta till dig det här. Letas mer traditionellt upplägg av filmisk underhållning kommer detta av bli en ansträngd bekantskap. Sa jag att den här rackarn gör sig kanoners på en musikalteaterscen…??

En av 2017´s allra bästa rullar. Lätt!

Nov 13 2017

Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!

Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Aug 16 2017

#extendedwatch: Logan Noir (2017)

Få filmer i det tyngre actionfacket har innehållit så mycket känslor och stämning som årets smällkaramell i X-Men-världen.
Är det kanske rentav den bästa X-Men ever?
Jag vill gärna tro det.

Dessutom var bioversionen proppad med assnygga, färgblekta, toner. Ett filter som förde tankarna till slitna gamla westernrullar. Passande för en ”roadmovie” som detta.
Så kom plötsligt nyheten om att regissör James Mangold släppt ifrån sig en version i svartvitt, den s.k. ”Noir-versionen”. En idé han fick efter att ha sett ett par location-photos i just svartvitt på de mäktiga bergslandskap där delar av filmen ju utspelas. Självklart kunde jag inte hålla mig från inköp när tillfället dök upp nu i somras.

OCH, tyckte du att originalet var lysande i sin form…kommer du att älska den ”nya” versionen!
Snacka om att varenda bildruta plötsligt fått mer liv! Kan tyckas motsägelsefullt med tanke på avsaknad av färg, men istället känns det som att tonvikten har lagts på skuggor och ljus som gör att filmen plötsligt blir en helt annan skapelse. Denna Noir gör sig verkligen i sin ”nya outfit”.

Rent handlingsmässigt tillför inte filmen något nytt, det är fortfarande precis samma story. Inga extrascener eller förlängda sekvenser.
Nej här handlar det uteslutande om att den visuella upplevelsen förstärks rejält! Mumma!

one more last time

Har du inte sett Logan än kanske du föredrar originalformen, som i sig håller galet hög klass! Är du sugen på att se den gamle slitne hjälten i et nytt ljus (!) ska du absolut ta återtitt i den här nya versionen. Rekommenderas starkt!

Originalrecensionen av Logan hittar du här.

Betyget nu?
Fortfarande fyra sylvassa (nu med svartvit guldkant!) Vem vet, en rewatch om något år eller så kanske jackar upp den till det ultimata betyget. Så bra är denna version. Tjo!

 

Mar 14 2017

Logan (2017)

LOgan_posterBioåret 2017 fortsätter kicka igång på bästa sätt. Nu med en smällkaramell som heter duga!

Hugh Jackmans last stand som den kloförsedde mutanten man myst ihop med genom åren. Jackman ser således vägs ände med sin figur, gick dock med på ett sista framträdande. Men bara om han och regissören James Mangold, som också basade över förra delen i ”trilogin”, fick berätta filmen på sitt sätt. Grönt ljus från filmbolaget, vilket bl.a. innebar att de också böjde sig för kravet att ge filmen en högre åldersgräns. Och jävlar i min lilla låda vad DET märks! Är detta den blodigaste, mörkaste och mest våldsamma filmen om en X-men-figur ever?? Kanske!

Framtiden är inte alltid ljus. Dagens rulle är ett bevis på det. I ett solkigt och gritty Texas anno runt 2029 försörjer sig Logan som limo-driver. Trött, sliten, härjad och uppenbarligen märkt av åren (de många åren!) som passerat förbi. Den märkliga metallen i hans kropp håller också uppenbarligen på att förgöra honom från insidan.
På andra sidan gränsen, i Mexiko, har den ärrade kämpen sina bopålar. Tillsammans med den torrvitsande albino-mutanten Caliban (Stephen Merchant minsann!) hjälps de åt att ta hand om en lika åldrad, sliten och numera sjuklig professor Xavier (Patrick Stewart tillbaka i sin paradroll). En professor långt ifrån sin glans dagar. Kanske rentav ansvarig för att alla andra X-Men numera är förintade från jordens yta?? Små hintar om detta kan anas i den mörka dialogen mellan Logan och Xavier. Livet är sannerligen icke en fest längre. Bara en dyster resa in i en framtid till synes utan mutanter. Och utan hopp.

MEN, pang, smack doobelidong så ändras allt när den lilla flickan Laura (Dafne Keen) gör entré i Logans värld. Med en till synes mystisk bakgrund, förmågor som matchar den gamle järven och ett buttert yttre som banne mig inte går att värja sig mot (anticharm som går hem?), tar hon över showen och storyn.
Damn, vad hon gör det! Kan vara den coolaste filmtjej jag har sett på år och dag på film!

Och jäklar vad bra detta blir när manuset tar fart! Mangold berättar inte bara en story som har sin nästan logiska och naturliga plats i X-Men-universumet…han tillför också ett sorts drama och djup som kanske normalt sett inte hittas i rullar av den här karaktären (som jag förstått har Mangold tagit ramstoryn från serien ”Old man Logan” och i den skapat en egen vinkel). Jag sitter med vibbar från gamla westerns, T2, den obehagliga men fascinerande Vägen. Det blir en sorts roadmovie. Men också en resa för Logans inre. Mot en möjlig försoning med hela sin existens. En superhjältefilm UTAN det bombastiska! Gott hantverk säger jag bara!

Hugh-Jackman-in-Logan-

trött, sliten…men fortfarande förbannad då och då

Men vänta, det blir inte bara djupsinnigheter såklart. En ny skurkliga med rälig och stenhård typ i form av den iskalle Pierce (Boyd Holbrook) som drillar sina legoknektar i att jaga runt efter Logan och hans dyrbara last. Där även den stiffe professorn får hänga med på resan! Och som sagt, det är hårt. Stenhårt! En kamera som icke på något sätt väjer för kapade lemmar, ituhuggna huvuden och klospetsade bröstkorgar.  Det röda blodet forsar och den gamle superhjälten flashar sina djuriska instinkter på ett sätt vi aldrig sett förut i franchisen.

Bryt ned historien och den är i grunden en enkel skapelse. Istället fyller Mangold, Jackman, Stewart och de andra den med synnerligen underhållande, engagerande och lite tragiskt innehåll. Och om man ibland får önska sig snygga slut och hopknytande av säckar, historier..you name it..så får man det idag. Så jäkla bra slut har jag icke skådat sedan Rocky Balboa 2006! Hugh Jackman kan gå med högt huvud och belåten min från denna numera ikoniska figur. Kanske också med en liten önskan, som jag mer än gärna stämmer upp i; låt nu detta vara nog. Med allt. Det blir inte finare än så såhär.

En av 2017 års bästa rullar! Redan! Yesss sireee Bob!

Aug 16 2016

Eddie the Eagle (2016)

Eddie_posterVärlden behöver mer feelgood-rullar!
Detta absolut i en tid när det inte hinner gå ens en timme mellan varven innan diverse olustiga nyhetshändelser runt jordbollen trycks ut i pushnotiser i våra telefoner.
Man kan bli deprimerad bara av tanken på hur ett dygn ser ut.

Låt oss göra som strutsen för en stund.
Vem kommer inte ihåg galenpannan Eddie Edwards i backhopparvärlden!? Well, kanske inte den generationen som föddes vid 90-talets början förstås. Så listigt då att en liten lagom (läs:ordentligt!) friserad filmversion av Eddies liv nu finns att njuta av!

Eddie vill bli olympier. Så är det bara. Oavsett om det är i grenen hålla-andan-under-vattnet eller nån sorts kombinerad stavhopp/längdhopps-hybrid till gren. Att påstå att Eddie har idrottstalang är ju att ljuga, minst sagt. Men vadå, det viktigaste är väl att kämpa väl…eller? Till slut faller ödets lott på att Eddie fastnar för..backhoppning! Denna dödssport! Nu ska steget till att bli Englands förste vinterolympier i denna gren sedan evighetens evighet förverkligas. Att Eddie själv fasar för varje hopp han ska göra..är liksom bara en sorts bieffekt som ska övervinnas.

Jaha ja. Hahaha, detta var ju tusan så charmigt! En fin liten känsla som återigen får vältra sig i magen. Hur trogen är historien verkligheten här? Inte superdupermycket om man ska tro Edwards själv. Det skarvas och läggs till/dras bort rejält. Allt för underhållningsvärdet. Största pluset i den här rullen är skådisen Taron Egerton som är hur porträttlik som helst med sina 80-talsbrillor och halvsunkig porrmusche! Kul! Manusnissarna, och kanske dagens regiman Dexter Fletcher, väljer också att slänga en sidekick till filmens Eddie; gamle backhopparproffset Bronson Peary (Hugh Jackman) som får bli Eddies mentor. Peary är en helt påhittad figur och har aldrig funnits i verkligheten..men eftersom verkligheten förtäljer storyn som att Eddie ofta tränade och tävlade nästan helt ensam, typ lite utfrusen av övriga inblandade…vill filmen helt enkelt få till lite komisk och varmhjärtad dynamik. Vilken den lyckas med.

Ce1zVRoVAAAcsWP

evig optimist med sitt nya kall

Den dynamiska duon fungerar, humorn fungerar, de tidstypiska detaljerna fungerar, backhopparsekvenserna är riktiga snygga. Och när Eddie till slut så kommer till Vinter-OS i Calgary 1988..så ser det faktiskt ut som vi befinner oss där på riktigt. Smutt filmarbete säger jag.

Eddie Edwards själv har gett sin välsignelse till filmen, även om han hävdar att mycket är hittepå för att höja dramaturgin. Och visst, det gäller att inte syna logiken och detaljerna i skeenden för mycket. Men så är det ju ofta med feelgood, det gäller att värna om känslan i stället. Och kom igen, en kufisk sportrulle där man liksom bara tar till sig huvudpersonen direkt…vad mer kan krävas?

Finfin britt-komedi detta!

Aug 31 2015

Sommarklubben: Van Helsing (2004)

Van_HelsingDags att stänga årets Sommarklubb!
Och vad kommer väl rullande in här om inte en riktig vattendelare till film! Eller, så mycket delare kanske det inte är…huvuddelen av den kända befolkningen på vår blå jordboll tycktes ju vråla i avsky och kasta bannor över matinéregissören Stephen Sommers lilla…eh…annorlunda take på 30-talets gamla monsterlegender.

Utom jag dårå förstås. Och…kanske du?
Är det för att en annan är uppväxt med just Universals gamla svartvitra rullar som vevades regniga sommarkvällar i sommarstugan när man var liten och det bara fanns två kanaler i tv-burken..? Kanske.
Eller också är det för att Sommers har skojat till det riktigt ordentligt och bjuder på en färgsprakande kavalkad av serietidningsaction och nästan lite ofrivillig (?) komedi!? Men vad tusan, det går ju hem! Vi får en långhårig Hugh Jackman, tuff som tusan i rollen som monsterdräparen Van Helsing (givetvis med en lagom luddig backstory), vi får aussien Richard Roxburgh som synnerligen underhållande version av den blodsugande greve Dracula, med sina flygande vampyrbruttor vid sin sida! Lägg till detta snyggot Kate Beckinsale som lokal rumänsk actionhjältinna och ett Frankensteins monster som i sina bästa stunder påminner om versionen i Mel Brooks gamla dänga Det våras för Frankenstein! Har jag glömt nån? Javisst! Varulven såklart! Här kommer han i full digital mundering och vrålar och har sig. Otroligt overkligt, och väldigt underhållande.

Som synes har jag inga problem med Sommers version av de gamla legenderna och tjusas dessutom lite av hur han bakar in en och annan detalj från de gamla svartvita rullarna. SÅKLART att det är CGI av den galna sorten, men återigen..skit i det! När det görs på ett sådant frejdigt underhållande sätt som här…går det hem i min stuga.

Som att läsa en lagom oseriös serietidning och känna att det är precis perfekt underhållande för stunden trots den knasiga approachen och det svulstiga frossandet i digitala effekter.

Ylandet i sensommarnatten.

Se där ja!
Det var årets Sommarklubb det. Nu packar vi in solstolarna, parasollen och stänger badhytterna.
I 12 veckor har klubben varit öppen och 20 rullar har varit med i årets upplaga. Alla på sitt vis värdiga ett medlemskap.
Förhoppningsvis har även du funnit visst nöje i årets utbud, och kanske till och med fått lite feeling på att se om en och annan gammal goding från förr!

Okej, hejdå sommaren…och välkommen HÖSTEN!

Och kom ihåg…Sommarklubben kommer ju tillbaka!

Jun 29 2015

Chappie (2015)

001_chappieNämen det är ändå nåt visst med Neill Blomkamp och hans filmer.

Jag tjusas av mixen mellan samhällskritik och fräsig teknikaction.
Elysium var förstås den ultimata versionen av Hollywoodstuk på ironin, medans District 9 var mer avskalad och kanske ännu mer träffsäker i sitt samhällsåskådande.
Nu väljer Blomkamp att gå tillbaka till det ”mindre” (?) formatet, efter utflykten till rymdstationen….och jag gillart.

”Som vanligt” är det en nära framtid och buset på Johannesburgs gator i Sydafrika är besvärande jobbigt. Svaret på problemet är att använda beväpnade robotpoliser, maskiner som lyder order och gör precis som de ska. Och som inte behöver vila eller äta. De kan till och med resonera om det skulle behövas. Bra klipp dessutom för Stora Teknikföretaget som tagit fram dessa ”hjälpmedel”. Bossen på bygget, Sigourney Weaver minsann (!), gnuggar händer och ser förtjänsten ramla in. Samtidigt knorrar den militäriske ingenjören Moore (Hugh Jackman), han har ju tagit fram en helt annan sorts robot, en som bygger på villkorslöst  och stenhårt våld (”buset ska man inte prata med….bara slå tillbaka!”)

Allt frid och fröjd…ända tills en av polisrobotarna stjäls av en hängiven designer (Dev Patel) och programmeras om. Plötsligt har maskinen fått…känslor!? Lägg till detta ett märkligt kriminellt gäng som tycks bli ”Chappies” nya ”familj”, med tillhörande bakvänd moral som nu bankas in i den nyfikne roboten. Hur ska det gå?

Det är en ganska udda story, löjligt simpel egentligen, men Blomkamp gör den intressant med sin något ovanliga vinkling på lag och rätt och vikten av att vara på ”rätt” sida i denna framtid. Naturligtvis gör regissören inte avkall på coola actionscener med den udda protagonisten i fokus. Bakom CGI-skapelsen döljer sig såklart Sharlto Copley både kroppsligen och i rösten när det handlar om en Blomkamp-rulle. Är det ny firma Scorsece-De Niro vi ser här?

Chappie

Chappie får lära sig ett och annat om gatans moral

Chappie tar efter vad han ser och hör, precis som ett barn, och det är förstås inte alltid förenat med den moral vi andra har…om man hänger med ett gäng kriminella.
Kanske var District 9 mer samhällskritisk, kanske var Elysium lite snyggare…men Blomkamp kan som ingen blanda den ”smutsiga” råa visuella tonen med tekniska effekter. Lägg till detta en Jackman i kortbrallor och med lättare hockeyfrilla samt utdragen australiensisk dialekt! Överlag tycks just greppet att vara Sydafrika trogen i både bild och i språket hos de övriga inblandade faktiskt höja upp filmen ett snäpp på upplevelsekontot.

Snygga roboteffekter och bra musikaliskt val till scenlösningarna gör rullen till en underhållande och
(o)roande framtidsskröna.

Sep 15 2014

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Jul 2 2014

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

Feb 14 2014

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Jan 9 2014

Les Misérables (2012)

Säg musikal på film och en del flyr fältet som om pesten precis gjort comeback i modern tid. Jag har ett antal bekanta som mer eller mindre tokdissar denna filmform för att ”de inte gör annat än sjunger…hur overkligt som helst ju”.

Jaja, det ÄR en speciell form av genre, men med lite öppna sinnen och nyfikenhet finns det guld att hämta här.

Dagens, minst sagt löjligt kända, alster tillhör gebitet där det sjungs typ hela tiden. Snorkänd som musikal på otaliga scener. Musiken innehåller ett par av de kanske mest kända partierna inom den moderna musikalvärlden. Film har gjorts förut på ämnet, men det är först den här som tycks ha nått fram till den stora filmmassan världen över.
Till dags dato 442 inspelade mille (dollars) på en budget på runt 61! Joråsåatt.

Och visst fångar den också in mig med sin bombastiska storhet.
En vindlande upplevelse med framför allt passion, känsla, inlevelse och smärta. Allt i ett. Och hela tiden i toner. För jäkla bra gjort alltså. Mannen bakom verket den här gången är regissören Tom King´s Speech Hooper, och han har sannerligen gått all in med både skådisar och visuell grannlåt. Det är Frankrike början på 1800-talet. Fången Valjean (Hugh Jackman) går under jorden fast besluten om att skapa sig ett nytt liv. Polisen Javert (Russell Crowe) svär på att jaga honom som ett djur tills han är fast igen. Åren går, den ”nye” Valjean dyker upp som välbärgad borgmästare (!) och står snart inför ett möte med den stackars Fantine (Anne Hathaway) som kommer att förändra hans liv för alltid. Och den envise Javert har naturligtvis inte gett upp jakten.

Tja, ungefär så börjar det alltså. Och utvecklas sakta till nåt av det maffigaste jag upplevt på film på otroligt länge. Och allt till en dialog som sjungs fram. Hela tiden.
Troligen irriterande påfrestande för den som inte gillar sättet och formen. Själv sugs jag in i handlingen och den fantastiska insats som alla inblandade gör. Att Hugh Jackman kunde sjunga visste man ju redan, showmannen från Australien bevisar än en gång att han med fjäderlätt ansträngning klarar av att byta genrer. Måste ju vara en dröm att ha en sådan skådis till sitt projekt. Och den som inte sitter med gråten i ögonen när Anne Hathaway drar av sin FANTASTISKA och SORGLIGA dänga ett antal minuter in i rullen…har nog ett hjärta av sten. Eller nåt. Största ögonen gör jag dock inför det faktum att gamängen Crowe visar sig vara en sådan fena på att sjunga. Gubben kan ju! Dramatiskt och pompöst. Precis som det anstår en produktion som denna. Dessutom en hoper andra skådisar som kan ta åt sig av äran för gott jobb (och snygg sång); Amanda Seyfried, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne, de sistnämnda mycket bra i sina roller!

här vankas sorgligheter i parti och minut

Utan att ha sett originalet på scen törs jag nog sätta en hundring på att Hoopers version fångar allt det som gjort denna Victor Hugo-historia till det flaggskepp det är i musikalvärlden. Framför allt är det känslor. Otroligt mycket känslor om hopp, vanmakt, glädje, kärlek och sorg. Allt till en snygg bakgrund av Frankrike under ett 1800-tal i förändring. Det är naturligtvis ingen rulle du dänger i spelaren om du vill ha lite skön tillbakalutad underhållning en lördagskväll. Filmen kräver lite av dig, men det du får tillbaka är tunga grejer.

Les Misérables är vacker och storslagen. Tio minuter in i rullen hade jag glömt att alla sjöng. Till och med Crowe. Snygga miljöer. Dramatiska dängor. En fängslande story. Fantastiska skådisar. Möjligen kanske tv-formatet känns lite futtigt..med tanke på de känslor som förmedlas ut (hemmabiosystem med stor duk torde passa som handsken här!!)..?
Hur som helst en mycket bra filmupplevelse!

Nov 14 2013

The Wolverine (2013)

Logan åkte till Japan, hittade sig själv och Äventyret hittade honom!
Ja kanske.Varför inte.

Hur påkostat och välgjort Wolverines förra eskapader på solokvisten (..Origins) än var så blev det lite…mycket. Som att det skulle pumpas in så mycket backstory och bifigurer och tusan vet allt på en gång. En bra början där blev till slut lite utdragen och inte sådär jätteengagerande som i alla fall jag hoppats på. Därmed inte sagt att den filmen var kattskit. Inte alls.

Men den här är bättre. Mycket bättre.
Som en perfekt avvägd cocktail av Hollywoodklyschigt drama och pumpande action som aldrig (faktiskt) blir FÖR utdragen. Som att regissören James Mangold haft en sorts inre timer som sagt åt honom när det är läge att slå på och slå av tempot. Är Logan den i X-gänget som är mest intressant? Kanske. I alla fall den tjomme som verkar bära på de mörkaste och mest besvärliga minnena som hotar att tynga hans sinne för evigt. Det är klart, grabben lever ju typ för evigt…och det är nog inte så kul som man skulle kunna tro..kanske.

Som på beställning får han då idag ett erbjudande, efter att i en ganska traditionell inledning lallat runt lite lagom off the grid i samhället (här snackar vi alltså post-X-Men: The Last Stand), om att möjligen återfå sin dödlighet och kanske kunna leva som en vanlig snubbe, bli kär, åldras och få barn. The Offer kommer från en gammal bekant från länge sedan i Japan. En döende man, en mäktig företagsledare, som vill visa en sista respekt mot den mystiske mutanten som räddade hans liv i Nagasaki på 40-talet.

Innan ens Logan hinner fundera så speciellt mycket på något i detta mytiska solens rike dras han in i skumraskheter som tyder på att den japanska Yakuzan är i farten i någon form. Det finns också naturligtvis en snygg dotterdotter (Tao Okamoto) inblandad, liksom en oväntad och uppfriskande sidekick i form av den rödhåriga och svärdssvingande tjejen Yukio (Rila Fukushima). Plus alla henchmen, skumma pajsare i svarta kostymer och lurkiga karatetyper som Logan nu måste konfronteras med om han ska lösa mysteriet som han nästan mot sin vilja håller på att sugas in i.

Mangold tycks köra hårt på att filmen ska klara sig bra som stand-alone-rulle till X-Men-serien. Vilket den gör alldeles utmärkt. Diehard-fans av hela X-myten kanske blir besvikna på att det blir väldigt lite mutanter här, om man inte räknar in en synnerligen läskig kvinna med lika läskig tunga, annars är det mer ”vanlig” tung action vid väl valda tillfällen (tågsekvensen är awesome). Så vanlig den nu kan bli när Logan styr upp med sina sylvassa klor till höger och vänster. Vid det här laget torde Hugh Jackman också vara mer än bekant med sin rollfigur, vilket märks ganska bra. Snygg uppumpning på den slimmade kroppen också och Jackman visar återigen att han är en sorts allkonstnär som skådis.

Logan uppskattade ICKE att behöva ta av sig dojorna inomhus i japanska papphus.

Även James Mangold bör få en honnör för sin approach på figuren. Och för att han visar att serietidningsaction är något han klarar av lika snyggt som western, musikdrama, polisthriller eller actionkomedi. Rena rama Coen-snubben med andra ord! Hoppa vilt mellan genrer sådär!

En enda mutantgubbe, Logan, att hålla reda på. Inga större nymodigheter i storyn, inget som för själva franschisen framåt i jättekliv (även om det alltid lönar sig att sitta kvar under eftertexterna). Mer som ett nedslag i Logans privata liv och händelser som får honom att fundera på sin odödlighet och orsak och verkan..och kanske istället tar hans personlighet framåt.

The Wolverine innehåller såväl kontemplerande i olika former, som tung action. Dock ingen tröttsam mayhem (ja jag kikar lite på dig Zack Snyder). En matig story med snyggt underhållningsvåld som håller mer än väl ända in i kaklet. Logan kanske behöver de här utflykterna från X-franschisen för att hålla stinget?
Mycket bra rulle det här. Seriös action med finess.

 

 

Apr 12 2013

De Fem Legenderna (2012)

Sagornas svar på The Avengers?
Ja, varför inte. Ytterligare en film i raden av många som släpper loss CGI-kraften och dataanimationen så det står härliga till. OCH, dessutom förlitar sig på ett manus som faktiskt håller för att skådas av både barn och vuxna.

Som vanligt är det barnens framtid som måste räddas. När är det egentligen inte det? Ofta möjligen med en något sliskig approach som tenderar att få slagsida lite lagom skämmigt. Dock inte här! Tycker jag.

Vad vi nu kanske inte vet är att Tomten, Tandfén, Påskharen och John Blund (eller Sandman) faktiskt ingår i ett hemligt sällskap, The Guardians, som håller koll på all världens barn, ser deras önskningar och fyller dem med hopp och fantasi (och framför allt delar ut julklappar, godisägg och pengar). Nu hotas hela framtiden och jordens alla barn av den usle Pitch Black, en sorts mardrömsfigur som vill ta ifrån barnen både hoppet och fantasin och möjligheten att tro på något och istället fylla deras sinnen och drömmar med just…mardrömmar. Hjältegänget kan naturligtvis inte acceptera detta och tar upp kampen på sedvanligt vis. Här behövs också en extra medlem, varför den lätt oansvarige Jack Frost (som ju kontrollerar snön och kylan) värvas mot sin vilja in i det muntra gänget.

Jaha ja, här gäller att hålla i hatten då historien växlar upp och exploderar i en sanslös fest med effekter, stollig humor och sedvanlig sentimentalitet. Vad som dock gör det hela så förbaskat underhållande är att filmmakarna gett sig fan på att vi vuxna också ska flörtas med på bästa sätt. Därför proppas hela anrättningen också med snygga passningar, fräcka detaljer (tatuerad Tomte!) och en stor röstensemble som uppenbarligen gått in för att ha lika kul som åskådaren. Jag räknar in Alec Baldwin som tomten, Isla Fisher som lilla tandfén, Chris Pine som Jack Frost, Jude Law som skurken Pitch och sist men inte minst Hugh Jackman som påskhare med skön aussieaccent!

pinsamt läge för supergänget

Gott om spektakulära scener, animeringen går 200 knyck där både mjuka linjer och udda kantigheter samsas, detaljerna flimrar förbi, liksom humorn…och någonstans där vävs också en stor portion allvar in om att aldrig ge upp hoppet. Att tro på…tja det man nu vill tro på. Någonstans skulle det antagligen vara så lätt att välja snikfilen, trycka in effekter och animerade karameller på löpande band, skruva upp tempot och låta det hela flasha runt som en fyrverkeripjäs..men istället kombas detta alltså med en berättelse som faktiskt känns både frisk, livsbejakande, underfundig och naturligtvis lätt sentimental. Utan att bli sliskig på något sätt dock. Snarare är jag på superduper gott humör efter denna konstgjorda mangling! Gott så!

De Fem Legenderna, eller Rise of the Guardians som den fräsiga originaltiteln är, förtjänar att ses av så många som möjligt med fantasin i behåll. Vuxen som ung. Man kan bara hoppas att merparten av de som glor på filmen kommer att känna samma oförställda glädje i sinne och hjärta som jag gjorde när jag såg filmen.
Och då var jag ändå sjuk också!

Feb 15 2013

Swordfish (2001)

Swordfish (2001)Vid vissa återtittsfilmer blir man ändå lite förvånad.
Sådär så man hajar till lite. Alltså, man vet ju på ett ungefär hur känslan kommer att vara, man har ju sett dem förut. Men ändå, ibland kan både minnet och sinnet spela små spratt. Kanske tidens tand också. Och på något sätt är det alltid intressant när man kommer på sig själv med att göra de här iakttagelserna.

Dagens historia är i grunden en rätt blek och omständig skapelse. Med ett manus som broderas ut till den tunnaste deg man kan tänka sig. Allt för att klocka in på en acceptabel speltid. Anrättningen är sedan fylld med klyschor, hittepåaction och en ganska förväntad tvist. I kombo med lite snygga stars och fräsig scenografi.

Till filmens pluskonto vill jag, såhär ett par år senare, ändå lägga John Travolta´s oerhört förnumstiga överspel som faktiskt både en och två gånger får mig att skratta högt i tv-soffan. Naturligtvis är karl helt galen och helt overklig. En sorts storbov med hela tiden glimten i ögat som kan vara både sadist och humorist i samma andetag. Som är så galet patriotisk att det slagit slint i skallen. Här behöver han en ung Hugh Jackman, en världens bästa datasnillen, för att bryta sig in och sno en jäkla massa pengar från dolda konton i cybervärlden. Pengar som Travoltas figur, Gabriel, vill använda i kampen mot terrorism. Allt för att skydda den amerikanska livsstilen. Och för att nå dit tvekar han inte att knäppa folk till höger och vänster.

Som man ser filmen idag, skulle det kanske kunna vara en av alla installationer i tex Die Hard-svängen. Det är samma over-the-top-tempo, samma ytligt sammansatta actionscener och samma löpande band av allehanda figurer i större och mindre roller. Halle Berry här tex, spelar så klyschigt så man nästan tar sig för pannan, men visst…i jämförelse med Travolta här så går väl det mesta an. Mannen bakom kameran, Dominic Sena, har uppenbarligen valt att lägga krutet på det visuella och lämnar skådisinsatserna lite vind för våg. Men ok, det stör inte nämnvärt. Vissa av filmens mer fartiga sekvenser är läckra att glo på, och Travoltas raljerande inledande monolog i filmen är faktiskt en liten godbit att minnas bara sådär.

JT flashar puffra och Vinne J blänger surt

Om du inte har något att berätta, fyll verket med snyggt ljussatta scener och lagom mängd pyroteknik. För visst är det så, att den svagaste punkten här är filmens manus och story. Både rätt ointressant och omständigt, för att inte säga långdragen. Och logiken vill jag helst inte gå in på eftersom den säkerligen diffar på både en och två punkter. Men, kan man ändå ha kul som åskådare trots detta? Svaret är tjaa…jag led inte om jag säger så, Istället väljer jag att underhållas av den jäkligt snygga inledningen, Travoltas övertro på sig själv, Vinnie Jones klyschiga väsande, den självklara tvisten som man ser flera mil i förväg och Hugh Jackmans stabila good-guy-look.

Swordfish är en rätt liten firre i det stora actionhavet. Inte bra och inte dålig. Den bara existerar. Historien blir som en liten skål med ostbågar, helt okej under tiden de finns, men man saknar dem knappast när de är uppätna. Med ett par års distans till rullen och den första känslan av besvikelse, kändes den nu ganska…uppfriskande. Utan att vara sådär speciellt bra.
Vilket märkligt intresse man har ändå…

 

Jan 19 2012

Real Steel (2011)

Jaha, och vad har vi nu här?
En sorts semi-sci-fi med kletig familjemoral inbakad bland sömlösa effekter och rena stölden på allt vad Rocky-boxeriet heter…? Eller?

I en nära framtid har tv-spelen uppenbarligen fått en ny dimension när istället enorma robotar gör upp med mekaniska nävar i boxningsringen, styrda från ringhörnan av sina ägare. Smart sätt att skona mänskliga kroppar förstås, och dessutom göra det hela till våldsamma och bejublade (och lönsamma för de smarta spelarna) maskinmassaker-fester. För här flyger det delar kan jag lova.

Gamle avdankade boxaren (naturligtvis) Charlie reser runt och försöker dra in fattigmansstålar på robotfighter. Tyvärr verkar han hela tiden få dras med typiska måndagsexemplar som gör att han tvingas ha ständigt underskott i reparationskassan. Charlie drömmer också om den stora chansen till ära och berömmelse i robotfightningscirkusen, kanske en sorts upprättelse för hans egen insomnade karriär i ringen?

Saker kompliceras plötsligt när sonen Max, uppväxt hos sin mamma, gör entré i Charlies liv. Att vara pappa är ju absolut inget han tänkt på. Tur då att Max är precis sådär nästan odrägligt företagsam som bara kids på film kan vara, lillgammal och dessutom ett mindre tekniskt geni med förkärlek för fightande robotar.

Ja ni har naturligtvis redan fattat vart detta kommer att landa.

Men å andra sidan. Skit i det.
In med en skönt ytligt agerade Hugh Jackman i huvudrollen som Charlie, anställ Spielberg som medproducent tillsammans med Robert Zemeckis. Killar som vet hur man kokar soppa på rostiga spikar. Låt Shawn Levy skrika i regissörsmegafonen, han har ju liksom lite rutin på det här med effektfilmer vs familjesituationer ifrån Ben Stiller´s irrande i de båda Natt på museet-filmerna. .

"lägg en höger mitt i nyllet här din plåt-Balboa!"

Smetmixa nu runt allt detta, använd lite överblivna effekter från Transformers-hysterin, tillsätt ett lagom okomplicerat manus löst baserat på en novell av den intressante författaren Richard Matheson (I am Legend ni vet…). Vräk till slut in i stort sett allt som gjorde Rocky-sagan emotionellt engagerande (vissa skulle kanske kalla det patetiskt stöldgods, jag väljer att kalla det en sorts homage).

Visst ja, denna mansdominerade film kräver ju i alla fall en kvinna som får stå för förnuft och lite nyktert betraktande av det hela. Här heter hon Evangeline Lilly och ser så där lagom vardagligt snygg ut som sig bör i en produktion där varje kameravinkel är noga uttänkt som i den värsta Bruckheimerproduktion.

Real Steel är mekaniska muskler, tramshumor, sliskiga familjevärderingar, snygga effekter, bombastisk musik, Hollywoodmoral och konceptstölder. Men, och här kommer det gott folk, det hela är gjort med sådan oförställd charm så att det är helt omöjligt att värja sig.
Feelgood-känsla hette det visst ja…!