Les Misérables (2012)

Säg musikal på film och en del flyr fältet som om pesten precis gjort comeback i modern tid. Jag har ett antal bekanta som mer eller mindre tokdissar denna filmform för att ”de inte gör annat än sjunger…hur overkligt som helst ju”.

Jaja, det ÄR en speciell form av genre, men med lite öppna sinnen och nyfikenhet finns det guld att hämta här.

Dagens, minst sagt löjligt kända, alster tillhör gebitet där det sjungs typ hela tiden. Snorkänd som musikal på otaliga scener. Musiken innehåller ett par av de kanske mest kända partierna inom den moderna musikalvärlden. Film har gjorts förut på ämnet, men det är först den här som tycks ha nått fram till den stora filmmassan världen över.
Till dags dato 442 inspelade mille (dollars) på en budget på runt 61! Joråsåatt.

Och visst fångar den också in mig med sin bombastiska storhet.
En vindlande upplevelse med framför allt passion, känsla, inlevelse och smärta. Allt i ett. Och hela tiden i toner. För jäkla bra gjort alltså. Mannen bakom verket den här gången är regissören Tom King´s Speech Hooper, och han har sannerligen gått all in med både skådisar och visuell grannlåt. Det är Frankrike början på 1800-talet. Fången Valjean (Hugh Jackman) går under jorden fast besluten om att skapa sig ett nytt liv. Polisen Javert (Russell Crowe) svär på att jaga honom som ett djur tills han är fast igen. Åren går, den ”nye” Valjean dyker upp som välbärgad borgmästare (!) och står snart inför ett möte med den stackars Fantine (Anne Hathaway) som kommer att förändra hans liv för alltid. Och den envise Javert har naturligtvis inte gett upp jakten.

Tja, ungefär så börjar det alltså. Och utvecklas sakta till nåt av det maffigaste jag upplevt på film på otroligt länge. Och allt till en dialog som sjungs fram. Hela tiden.
Troligen irriterande påfrestande för den som inte gillar sättet och formen. Själv sugs jag in i handlingen och den fantastiska insats som alla inblandade gör. Att Hugh Jackman kunde sjunga visste man ju redan, showmannen från Australien bevisar än en gång att han med fjäderlätt ansträngning klarar av att byta genrer. Måste ju vara en dröm att ha en sådan skådis till sitt projekt. Och den som inte sitter med gråten i ögonen när Anne Hathaway drar av sin FANTASTISKA och SORGLIGA dänga ett antal minuter in i rullen…har nog ett hjärta av sten. Eller nåt. Största ögonen gör jag dock inför det faktum att gamängen Crowe visar sig vara en sådan fena på att sjunga. Gubben kan ju! Dramatiskt och pompöst. Precis som det anstår en produktion som denna. Dessutom en hoper andra skådisar som kan ta åt sig av äran för gott jobb (och snygg sång); Amanda Seyfried, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne, de sistnämnda mycket bra i sina roller!

här vankas sorgligheter i parti och minut

Utan att ha sett originalet på scen törs jag nog sätta en hundring på att Hoopers version fångar allt det som gjort denna Victor Hugo-historia till det flaggskepp det är i musikalvärlden. Framför allt är det känslor. Otroligt mycket känslor om hopp, vanmakt, glädje, kärlek och sorg. Allt till en snygg bakgrund av Frankrike under ett 1800-tal i förändring. Det är naturligtvis ingen rulle du dänger i spelaren om du vill ha lite skön tillbakalutad underhållning en lördagskväll. Filmen kräver lite av dig, men det du får tillbaka är tunga grejer.

Les Misérables är vacker och storslagen. Tio minuter in i rullen hade jag glömt att alla sjöng. Till och med Crowe. Snygga miljöer. Dramatiska dängor. En fängslande story. Fantastiska skådisar. Möjligen kanske tv-formatet känns lite futtigt..med tanke på de känslor som förmedlas ut (hemmabiosystem med stor duk torde passa som handsken här!!)..?
Hur som helst en mycket bra filmupplevelse!

Annonser

5 comments on “Les Misérables (2012)

  1. Ytterligare en spik i Hollywoods nydaningskista? Trots att tidigare filmer baserar sig på en inte okänd historia slår den riktigt stort först när man överför en redan superduperkänd musikal till vita duken?

    Gilla

    • Ja det är ju lite märkligt onekligen. Kan det vara så att den här versionen med idel ädla kändisar helt enkelt går hem i stugorna hos folk som normalt inte glor på grannlåt som detta…? 😉

      Gilla

  2. Är det inte just så i det här fallet…att just sången HELA tiden är det som lockar trots allt? Att filmen ligger så nära musikalen man kan komma…?

    Gilla

    • Jomenvisst är det så. Men det är ju det som är hela poängen: folk går och ser filmen eftersom den bygger på en populär musikal. Filmbolagen får bekräftat att det är bäst att satsa på säkra kort…

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s