Etikettarkiv: Helena Bonham Carter

Nov 7 2018

Ocean’s Eight (2018)

Ahh, detta är ett kristallklart exempel på när handlingen i en rulle inte är så jäkla viktig. När känslan i magen får sitta i förarsätet och skicka signalerna ut i kroppen. Att bara hänga en stund med det här tuffa tjejgänget är underhållning nog. Om det sedan vävs in lite lurig och lagom tramsflamsig dialog, lite småspännande ögonblick när det hettar till, lite finurliga svängar i manuset….ja då är jag nöjd. Stabilt nöjd.

Debbie Ocean (Sandra Bullock), syster till inte helt okände Danny (nej, han är icke med här), släpps ur finkan efter typ fem år som inlåst. Genast börjar en ny plan ta form i skallen på Debbie. Stora flotta Metropolitan Musueum of Art i New York ska hålla flott bal och visa upp dyrgripar, bla en badass-dyr juvel värd sisådär 150 miljoner dollars. Perfekt att lägga beslag på! En plan behövs. Och ett crew som kan hjälpa Debbie. Hennes högra hand Lou (Cate Blanchett) ser strax till att svänga ihop ett skönt gäng. The heist kan ta sin början! Javisst, ni som glott er igenom alla Oceans-rullarna vet ju precis hur upplägget ser ut. Mer eller mindre osannolika situationer varvas med lagom lökigt underhållande dialog. I like it! Dagens regiman, Gary Ross, har koll på hur Oceans-stötar ska handhas. Alla tjejer är kanontuffa och smarta. Till och med Rihanna är bra! Bland de andra i crewet finns också Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och den underbart roliga Akwafina. Håll ögonen på den sistnämnda framöver! Sandra B är förstås stabil värre. Den självklara ledaren. Sandra levererar. OCH, vi får också Anne Hathaway som långbent modellbimbo med oanade talanger! Smutt! Man behöver aldrig vara orolig för hur det ska sluta. Det intressanta är vägen fram till finalen. Som vanligt med andra ord.

En riktigt go fredagsrulle detta!

 

Jan 9 2014

Les Misérables (2012)

Säg musikal på film och en del flyr fältet som om pesten precis gjort comeback i modern tid. Jag har ett antal bekanta som mer eller mindre tokdissar denna filmform för att ”de inte gör annat än sjunger…hur overkligt som helst ju”.

Jaja, det ÄR en speciell form av genre, men med lite öppna sinnen och nyfikenhet finns det guld att hämta här.

Dagens, minst sagt löjligt kända, alster tillhör gebitet där det sjungs typ hela tiden. Snorkänd som musikal på otaliga scener. Musiken innehåller ett par av de kanske mest kända partierna inom den moderna musikalvärlden. Film har gjorts förut på ämnet, men det är först den här som tycks ha nått fram till den stora filmmassan världen över.
Till dags dato 442 inspelade mille (dollars) på en budget på runt 61! Joråsåatt.

Och visst fångar den också in mig med sin bombastiska storhet.
En vindlande upplevelse med framför allt passion, känsla, inlevelse och smärta. Allt i ett. Och hela tiden i toner. För jäkla bra gjort alltså. Mannen bakom verket den här gången är regissören Tom King´s Speech Hooper, och han har sannerligen gått all in med både skådisar och visuell grannlåt. Det är Frankrike början på 1800-talet. Fången Valjean (Hugh Jackman) går under jorden fast besluten om att skapa sig ett nytt liv. Polisen Javert (Russell Crowe) svär på att jaga honom som ett djur tills han är fast igen. Åren går, den ”nye” Valjean dyker upp som välbärgad borgmästare (!) och står snart inför ett möte med den stackars Fantine (Anne Hathaway) som kommer att förändra hans liv för alltid. Och den envise Javert har naturligtvis inte gett upp jakten.

Tja, ungefär så börjar det alltså. Och utvecklas sakta till nåt av det maffigaste jag upplevt på film på otroligt länge. Och allt till en dialog som sjungs fram. Hela tiden.
Troligen irriterande påfrestande för den som inte gillar sättet och formen. Själv sugs jag in i handlingen och den fantastiska insats som alla inblandade gör. Att Hugh Jackman kunde sjunga visste man ju redan, showmannen från Australien bevisar än en gång att han med fjäderlätt ansträngning klarar av att byta genrer. Måste ju vara en dröm att ha en sådan skådis till sitt projekt. Och den som inte sitter med gråten i ögonen när Anne Hathaway drar av sin FANTASTISKA och SORGLIGA dänga ett antal minuter in i rullen…har nog ett hjärta av sten. Eller nåt. Största ögonen gör jag dock inför det faktum att gamängen Crowe visar sig vara en sådan fena på att sjunga. Gubben kan ju! Dramatiskt och pompöst. Precis som det anstår en produktion som denna. Dessutom en hoper andra skådisar som kan ta åt sig av äran för gott jobb (och snygg sång); Amanda Seyfried, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne, de sistnämnda mycket bra i sina roller!

här vankas sorgligheter i parti och minut

Utan att ha sett originalet på scen törs jag nog sätta en hundring på att Hoopers version fångar allt det som gjort denna Victor Hugo-historia till det flaggskepp det är i musikalvärlden. Framför allt är det känslor. Otroligt mycket känslor om hopp, vanmakt, glädje, kärlek och sorg. Allt till en snygg bakgrund av Frankrike under ett 1800-tal i förändring. Det är naturligtvis ingen rulle du dänger i spelaren om du vill ha lite skön tillbakalutad underhållning en lördagskväll. Filmen kräver lite av dig, men det du får tillbaka är tunga grejer.

Les Misérables är vacker och storslagen. Tio minuter in i rullen hade jag glömt att alla sjöng. Till och med Crowe. Snygga miljöer. Dramatiska dängor. En fängslande story. Fantastiska skådisar. Möjligen kanske tv-formatet känns lite futtigt..med tanke på de känslor som förmedlas ut (hemmabiosystem med stor duk torde passa som handsken här!!)..?
Hur som helst en mycket bra filmupplevelse!

Okt 2 2012

Dark Shadows (2012)

Släng på firma Burton/Depp och nog fanken sitter man där och glor trots allt . Visst är det så, traditionens makt är fortfarande alltför stor för att man ska vilja missa ett alster i denna samarbetsform.

Som konstaterats tidigare har möjligen Tim Burton både nått och passerat zenit för ett bra tag sedan och yxar nu mest till sina filmer enligt beprövad modell utan att egentligen utmana sig att beträda några nya stigar. Det känns kanske lite längre och längre bort sett till utmaningen för varje film som tillverkas, om man tänker på äldre verk som hejdlösa Beetlejuice, läckra Sleepy Hollow, magnifika Edward Scissorhands och kärleksfulla Ed Wood…men givetvis kan man aldrig avfärda en Burton-film bara sådär rakt av. Tycker jag nog ändå dårå.

Här tar han åter hjälp av Johnny Depp och nu handlar det om en sorts homage till en tv-serie som uppenbarligen sändes i slutet på 60-talet i the US of A. Ingen serie som mig veterligen hittat hit så därför känns fullt naturligt nostalgikänslan som tittare inte alls. Och det gör väl iof sig inget. Upplägget funkar ju lika bra ändå.

Barnabas Collins (Depp) lever det rika 1700-talslivet, hans familj grundar den lilla staden Collinsport i Maine och en fiskeindustri som blomstrar och växer. Barnabas avfärdar dock mitt i välmåendet den unga tjänsteflickan Angelique´s kärlek, bad choice då hon knäcker extra i häxbranschen och raskt förvandlar vår grabb till en vampyr, hetsar ortsbefolkningen mot honom (skön passning till Frankenstein btw..) och begraver honom i en väl tillförsluten kista. Drygt 200 år senare hittas kistan av en slump och vips är Barnabas med leken igen, oerhört törstig förstås och fast besluten att ta tillbaka sitt gamla familjegods igen. Nya tider härskar dock, och att vara aristokratisk vampyr i början på 70-talet bland hippies och radikala fritänkanden i USA skall visa sig vara en tuffare utmaning än han kunnat ana.

Hans släkt har dock levt vidare genom generationerna och består nu vid hans uppvaknande av en sorglig hoper dysfunktionella individer som leds av släktens nuvarande överhuvud Elisabeth Collins (Michelle Pfeiffer), vilken gör sitt bästa för att hålla familjens tynande fiskindustri borta från konkursens avgrund. När Barnabas väl övertygat det minst sagt konstiga sällskapet på det förfallna godset om sin identitet är det läge att smida planerna på hur både egendomen och familjenamnet än en gång ska bli starkt och levande. Saker kompliceras dock (naturligtvis) av att  häxan Angelique, nu i Eva Green´s skepnad, också överlevt århundradena och för tillfället fungerar som supersexig företagsledare för den rivaliserande fiskindustrin i den lilla staden. Och vår kära häxa, fortfarande ilsket betuttad i Barnabas, tänker inte låta dagens favoritvampyr lappa ihop några familjesår ostraffat…

familjestrategin gås igenom

På denna rätt simpla ramhistoria applicerar nu Burton således sin patenterade scenografi och lätt bisarra humor, inte utan viss framgång då Depp utan tvekan är mannen att utföra visualisera dessa grepp. Vilket också gör filmen rätt underhållande från start och en bra bit in i handlingen. Lagom tempo och lagom knäppa händelseutvecklingar. Både Michelle Pfeiffer och Eva Green gör sig båda naturligt bra vid sidan om Depp, Pfeiffer lyckas med sin svala närvaro ändå äga rummet med sällsam blick och levererar sina repliker finfint (okej jag är lite svag för Pfeiffer sedan länge…).

Problemet med filmen, för det blir uppenbart efter en stund, är att den blir lite fattig på handling och lite…tråkig. Mittenpartiet står och stampar rejält innan finalakten börjar, och inte heller den kan räknas in till någon av de bättre Burton åstadkommit. Slutet känns faktiskt rejält avsnoppat och rumphugget, med tanke på den tid man bemödat sig på att väva igång vissa sidospår. Men men…visst nöje för stunden får man väl ändå räkna in, och förutom ovan nämnda skådisar gör också Helena Bonham Carter (naturligtvis när det är Burtontajm), Chloë Grace Moretz, Jonny Lee Miller och…Christopher Lee vad de kan för att smälta in i regissörens scenografiskt märkliga värld. Som i mångt och mycket kan ses som både upprepande och hyllande till vad han redan åstadkommit i karriären. Möjligen visar han upp en mer bekväm och tillrättalagd sida nuförtiden…? Visst var väl tex Beetlejuice mer…obstinat…i sin form? Eller har man helt enkelt blivit van vid stilen..?

Dark Shadows slänger med sleven åt lite alla möjliga håll och visar upp bisarr och knasig humor, snygga specialeffekter och stundtals lite dråplig action. Vänner av Burton blir nog inte besvikna, men något nyskapande skådar man inte vid denna filmiska horisont. Mer som ett stadigt plöjande i redan plogad fåra. Inte någon av hans bästa, men okej som lättglömd underhållning för stunden.

Jul 23 2011

3 snabba från semestersoffan!

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse (2005)

Alltid en fröjd när de putslustiga episoderna har dykt upp i tv-rutan. Håller formatet även för längre speltid? Faktiskt svar ja på det.
Främst tack vare sköna och snygga detaljer och framför allt ett rikt persongalleri runt våra hjältar, kanske mer utbyggt än någonsin nu när Nick Park har fått de rätta ekonomiska musklerna att spänna.

Den här gången får den uppfinningsrika duon något att bita i när en mystisk och grönsaks-glupsk varelse verkar hemsöka den annars så lugna trakten och hota den årliga grönsakstävlingen! Förutom den obligatoriska engelska humorn som tillåts komma fram i galenskaperna, spetsar manusförfattarna till det  hela och leker med de gamla monsterfilmerna från 30-talet. Lägg därtill dråpliga och stensäkra röstkonster av bla Peter Sallis, Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes och upplevelsen blir både skoj och munter hela vägen.

Leviathan – Havets hämnare (1989)

Kom i kölvattnet (!) av Avgrunden och försöker sig på att vara en mix av just denna och Alien. Trots sin tydliga B-stämpel lyckas spänningen hålla sig på hygglig nivå, och kan stoltsera med en Peter Weller i en inte helt usel roll som boss på en undervattensrigg långt nere i djupet där djuphavsborrarlaget plötsligt stöter på ett gammalt ryskt vrak vars innehåll de inte borde ha undersökt. Som vanligt alltså i storysar som den här.

Logiken får man glömma och i stället spana in B- och C-stjärnor som Weller, Richard Crenna, Amanda Pays, Daniel Stern, Lisa Eilbacher och Hector Elizondo tampas med en rätt kackig framställd inkräktare i den Avgrunden-snodda scenografin.

80-talsaction som lider av tidens tand, men ändå lyckas vara lite underhållande och spännande i all sin plagiering vad gäller manuset. Bakom kameran George P. Cosmatos, kanske mest känd för att knåpat ihop Stallone-eposen Rambo II och Cobra. Möjligen inte världens bästa CV att slänga upp på bordet.

Och missa inte Meg Foster med sina creepy ögon! En riktigt 80-talare det också.

Länge leve Bernie (1989)

Ofta utskälld, men lika ofta visad på tv-kanaler. I min spelare rullar den obligatoriskt en gång varje sommar! Varför i herrans namn då!? Jo, som busenkel, toksimpel sommarfilm funkar den helt perfekt.

Dumma skämt, usel slapstick och helt galen story om de två vildhjärnorna Larry och Richard (Andrew McCarthy och Jonathan Silverman) som inbjudna till slemmige Bernie´s sommarplejs ute på Long Island måste ta till galet okonventionella metoder för att klara sig ur en minst sagt besvärlig knipa. Min humor är simpel i sommartider, jag skrattar gott åt de usla skämten och den banala historien. Sommarfilm som man inte behöver använda hjärnan till.

Dumskojigt av gamle actionregissören Ted Kotcheff. Ännu mer 80-tal och gräsliga stilar på kläder och frisyrer. Men bäst är Terry Kiser som den stendöde Bernie filmen igenom. Semesterfilm av fint äldre märke!

Feb 4 2011

The King’s Speech (2010)

Alltså, kalla mig löjlig, men så fort en film haussas upp till himmelska höjder, de skitnödiga kritikerna går bananas av hänförelse i kvällspressen eller ett gäng nomineringar av varierande antal börjar regna över filmen, då blir jag lite svårflörtad, nästan lite grinig.

Som att det absolut inte kan stämma, som att det bara är en typisk trendvind som blåser. Att det är ”inne” att tycka samma sak som alla andra. Och sådant måste man ju ta sig en liten extra titt på.

Så här nu då en film som ligger i topp vad gäller redan belöningar och med framtida guldgubbar inom räckhåll. En historia från det engelska kungahuset, dessutom till största delen sann. Kan det verkligen vara som alla hänförda gastar om? Kan det vara überbra? Och svaret…tja..det måste bli ett rungande JA!

I mitten av trettiotalet lider Prins Albert, ”Bertie”, svårt av stammande. Den stackars karln kan knappt hålla ett tal eller föra sig socialt. Vilket också betyder att han drar sig undan det sociala livet. Men det må väl vara hänt, han har ju en storebror som förväntas ta över tronen när fadern, George V, dör. Problemet är ju bara att Alberts bror hellre vill vara med den frånskilda amerikanska mrs Simpson, vilket omöjliggör hans framtid som kung. Albert förväntas alltså ta över som regent under namnet George VI.

Stora problem väntar således, nu har dock  prinsens hustru Elizabeth redan sökt hjälp hos den udda och oortodoxe talpedagogen Lionel Logue som möjligen kan hjälpa Bertie. Lionel i sin tur lovar att hjälpa den blivande kungen om denne underkastar sig Logues metoder helt och hållet. Här börjar en udda vänskap mellan två män från olika delar av det sociala skiktet. Albert har till en början svårigheter med att behandla Lionel som jämlik , men talpedagogen visar rätt snabbt att han inte tänker ta någon skit och räds inte att utmana Albert vare sig i diskussioner eller pondus. Samtidigt som vänskapen fördjupas mellan de två, drar orosmoln in över det brittiska imperiet. Hitler hotar med krig i Europa och ett allt större ansvar läggs på kungligheterna att värna om folket i de bistra tiderna. Det relativt nya mediet radio är då ett naturligt sätt att samla folket bakom sig, helst via långa inspirerande tal. Hoppsan.

Jag har otroligt svårt att inte tycka om den här filmen. Den är vacker, sorgsam och ändå galet hoppfull. Detaljerna är genomtänkta ända ut till minsta lilla blinkande radiolampa. Miljön är typisk engelsk och det blir näst intill ett sobert kostymdrama, utan pråliga kostymer, med ett rejält grepp om känslorna sådär som bara engelska filmer tycks kunna framkalla. Skådespelarna lyser av magisk skicklighet, Colin Firth som Albert är en hjälte med sin makalösa prestation av den stammande prinsen. Sällan har det gjort så ont i bröstet, som när jag tittar på hans fruktansvärt plågade försök att få till ett fungerande tal i början av filmen. Firth spelar med så små små medel och uttryck som i sin tur får en gigantisk genomslagskraft. Geoffrey Rush som den udda pedagogen Lionel är helt rätt. Han har en stillsam pondus som fullkomligen strålar i varje scen. Detta är de två männens film, en udda vänskap som växte fram under extraordinära omständigheter.

Dialogen är tät och innehåller inte sällan underfundig humor uppblandad med en sorts realism som avslöjar att oavsett rang och socialt nätverk är vi alla samma människor med samma oro och samma känslor. I övriga roller skymtar tungviktare som Guy Pearce, Michael Gambon, Derek Jacobi och Helena Bonham Carter förbi. Just Bonham Carter spelar en viktig roll som hustrun Elizabeth, men hon håller sig hela tiden bakom Firth i skådespelandet och tar på så sätt inte så stor plats som Rush gör ihop med den stammande prinsen.

The King´s Speech är en lysande film, en film man gärna går och funderar på i dagar efteråt. En historia från verkligheten (låt vara säkerligen lite snyggt justerad) som berör på alla sätt, fylld med finstämd regi (Tom Hooper), ett manus som påverkar alla sinnen, galet bra skådespelare (Firth har Oscarsgubben som i en liten ask), vacker musik, detaljer och miljö som ger en nostalgisk återblick på en delvis svunnen tid. En förbannat bra film helt enkelt!