Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

BerniesMOAHAHAHAHAHAHA!!!!!!

Erkänn att Du aldrig tvekade!?
Du som regelbundet läser Flmr vet ju vad som gäller i Sommarklubben.
Det stående inslaget!

Ingen sommar utan kaos på Long Island!!!
Lika säkert som Chevy Chase på julen.

Det liksom bara är så!!

Såhär skrev jag förra sommaren om detta komiska Mästerverk!

I övrigt; I´ll rest my case!
Go fortsättning på sommarn!

Hysteriskt skrattanfall i sommarnatten.!

 

Annonser

Filmspanartema: Guilty Pleasure!

Jaha ja, som ödmjuk distansmedlem i den intressanta Filmspanarklubben (ja verkligen dags att snart göra ett personligt besök i sällskapet) blev jag då inbjuden att delta i detta bloggtema.

Å så det här med Guilty Pleasures.
Omtalat, vidtalat och ökänt som fenomen, vare sig det handlar om musik, böcker, film eller…tja…lite allt möjligt ju.
Men ok, har man som filmbloggare egentligen några skämsfilmer? Sådana där som man inte gärna talar om i finrummen eller på gatan med sin likaledes filmstörda kamrat? Kan man verkligen inte stå för alla de filmer man har i sin ägo? Det där är ju helt och hållet en subjektiv fråga, men sanningen är troligtvis att jag inte direkt kan peka på någon film som direkt faller under den strikta definitionen. Det finns nog ingen film jag känner att jag skäms för att kika på.

Hur som haver hörni, kan säga att trots att jag plötsligt hade stora problem med att plocka fram just en sådan film, tankeverksamheten fick bli modell svår, så landade det hela till slut i en film som jag är rätt så ensam om i min omedelbara bekantskapskrets att gilla. En sådan där film som bekanta liksom bara skakar på huvudet åt när de får höra talas om, och mer eller mindre undrar om undertecknad har en skruv lös.
Men, det är en störtlöjlig gilla-film i min soffa och dessutom passar den extremt bra in på den rådande årstiden. Ni har faktiskt sett den skymta förbi här på bloggen förut, men här kommer lite andra ord runt denna sort-of-Guilty Pleasure i the house of Flmr;

Länge Leve Bernie (1989)

Möt Larry och Richard. Två stycken precis så dumspåniga, ambitiösa och speedade kontorsnissar som man bara kan vara när man gör slavtimmar på kontoret. Karriärsugna med smak på lyxen som den ter sig i slutet på 80-talet.

Oerhört konstruerade omständigheter försätter dem i digra knipor när de sent omsider hamnar i chefen Bernies junket 80-talsvräkiga strandvilla på Long Island. Problemet är dock bara att Bernie är stendöd, men våra käcka gossar gör nu allt för att ge sken av en levande chef för att själva klara sig ur den rådande knipan under den värsta partajarhelgen. (ja jag vet…be mig inte förklara storyn…)

Hela historien har ju naturligtvis ett havererande skimmer över sig från början, manuset är snabbt och ytligt som en väloljad teflonyta. Skämten kommer billigt och flera mil i förväg, ofta framkastade av hispiga skådisar som tar i så de storknar. Humorn känns tidvis som på ren lekisnivå och farsen når inga nyskapande höjder kan jag lova.

Någonstans har möjligen regissören Ted Kotcheff också tänkt sig att det ska vara lite av en drift med samhället, där alla bara pratar och ingen lyssnar till vad någon möjligen skulle kunna svara. Den tanken försvinner dock rätt snabbt när han å andra sidan öser på med komik i kubik och staplar pinsamt simpla gags på varandra som om det gällde do or die.

MEN, och det är nu käre läsare det kommer, det finns något oerhört roligt och mystokigt över denna idiothistoria till film!
Kanske är det de två huvudrollsinnehavarna Jonathan Silverman och Andrew McCarthy överspel, kanske är det den simpla humorn, kanske är det Terry Kiser beundransvärda sätt att spela lik större delen av filmen, kanske är den den aura av sommar som skiner igenom.

den ene död…den andre…rolig? tja, ehurm….host….

Man liksom känner sig hemma med de här två knäppgökarna, skrattar åt deras vedermödor, och åt den ytliga historien med alla förvecklingar.
Kanske är det också det faktum att det ibland känns som att titta på en teaterfars från någon av Sveriges alla friluftsteatrar…vilket kan vara rätt så underhållande i rätt humörstämning.

Det mesta går åt skogen i denna karusell, men det fixar sig naturligtvis i slutänden. Och då har vi också fått en lagom påklistrad och plastig lovestory som lite bonusgodis i sommarsanden. Det finns summa summarum inget speciellt att ta på. Den gör mig på gott humör bara, och ibland räcker det väl så.

Länge Leve Bernie är i ärlighetens  namn en rätt usel film med löjlig humor. En sorts film man inte gärna vill dra fram som en riktig stämningshöjare i större sällskap. Vilket den absurt nog alltså är för en annan. Minst en gång varje sommar åker den fram och låter pinsamheterna komma ut än en gång i ljuset.

Jag har inga andra ursäkter än att den är förbannat rolig och trivsam, summerstyle. Trots att hjärnan och förståndet säger något helt annat.
I det här fallet: GUILTY till PLEASURE!

Å andras tokroliga observationer på detta tema läser du här:

Allvarligt talat
Deny everything

Except fear

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Flickorna

Har du inte sett den?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Svart Noir

Syndare i Filmparadiset

The Velvet Café

3 snabba från semestersoffan!

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse (2005)

Alltid en fröjd när de putslustiga episoderna har dykt upp i tv-rutan. Håller formatet även för längre speltid? Faktiskt svar ja på det.
Främst tack vare sköna och snygga detaljer och framför allt ett rikt persongalleri runt våra hjältar, kanske mer utbyggt än någonsin nu när Nick Park har fått de rätta ekonomiska musklerna att spänna.

Den här gången får den uppfinningsrika duon något att bita i när en mystisk och grönsaks-glupsk varelse verkar hemsöka den annars så lugna trakten och hota den årliga grönsakstävlingen! Förutom den obligatoriska engelska humorn som tillåts komma fram i galenskaperna, spetsar manusförfattarna till det  hela och leker med de gamla monsterfilmerna från 30-talet. Lägg därtill dråpliga och stensäkra röstkonster av bla Peter Sallis, Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes och upplevelsen blir både skoj och munter hela vägen.

Leviathan – Havets hämnare (1989)

Kom i kölvattnet (!) av Avgrunden och försöker sig på att vara en mix av just denna och Alien. Trots sin tydliga B-stämpel lyckas spänningen hålla sig på hygglig nivå, och kan stoltsera med en Peter Weller i en inte helt usel roll som boss på en undervattensrigg långt nere i djupet där djuphavsborrarlaget plötsligt stöter på ett gammalt ryskt vrak vars innehåll de inte borde ha undersökt. Som vanligt alltså i storysar som den här.

Logiken får man glömma och i stället spana in B- och C-stjärnor som Weller, Richard Crenna, Amanda Pays, Daniel Stern, Lisa Eilbacher och Hector Elizondo tampas med en rätt kackig framställd inkräktare i den Avgrunden-snodda scenografin.

80-talsaction som lider av tidens tand, men ändå lyckas vara lite underhållande och spännande i all sin plagiering vad gäller manuset. Bakom kameran George P. Cosmatos, kanske mest känd för att knåpat ihop Stallone-eposen Rambo II och Cobra. Möjligen inte världens bästa CV att slänga upp på bordet.

Och missa inte Meg Foster med sina creepy ögon! En riktigt 80-talare det också.

Länge leve Bernie (1989)

Ofta utskälld, men lika ofta visad på tv-kanaler. I min spelare rullar den obligatoriskt en gång varje sommar! Varför i herrans namn då!? Jo, som busenkel, toksimpel sommarfilm funkar den helt perfekt.

Dumma skämt, usel slapstick och helt galen story om de två vildhjärnorna Larry och Richard (Andrew McCarthy och Jonathan Silverman) som inbjudna till slemmige Bernie´s sommarplejs ute på Long Island måste ta till galet okonventionella metoder för att klara sig ur en minst sagt besvärlig knipa. Min humor är simpel i sommartider, jag skrattar gott åt de usla skämten och den banala historien. Sommarfilm som man inte behöver använda hjärnan till.

Dumskojigt av gamle actionregissören Ted Kotcheff. Ännu mer 80-tal och gräsliga stilar på kläder och frisyrer. Men bäst är Terry Kiser som den stendöde Bernie filmen igenom. Semesterfilm av fint äldre märke!