Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse (2005)
Alltid en fröjd när de putslustiga episoderna har dykt upp i tv-rutan. Håller formatet även för längre speltid? Faktiskt svar ja på det.
Främst tack vare sköna och snygga detaljer och framför allt ett rikt persongalleri runt våra hjältar, kanske mer utbyggt än någonsin nu när Nick Park har fått de rätta ekonomiska musklerna att spänna.
Den här gången får den uppfinningsrika duon något att bita i när en mystisk och grönsaks-glupsk varelse verkar hemsöka den annars så lugna trakten och hota den årliga grönsakstävlingen! Förutom den obligatoriska engelska humorn som tillåts komma fram i galenskaperna, spetsar manusförfattarna till det hela och leker med de gamla monsterfilmerna från 30-talet. Lägg därtill dråpliga och stensäkra röstkonster av bla Peter Sallis, Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes och upplevelsen blir både skoj och munter hela vägen.
Leviathan – Havets hämnare (1989)
Kom i kölvattnet (!) av Avgrunden och försöker sig på att vara en mix av just denna och Alien. Trots sin tydliga B-stämpel lyckas spänningen hålla sig på hygglig nivå, och kan stoltsera med en Peter Weller i en inte helt usel roll som boss på en undervattensrigg långt nere i djupet där djuphavsborrarlaget plötsligt stöter på ett gammalt ryskt vrak vars innehåll de inte borde ha undersökt. Som vanligt alltså i storysar som den här.
Logiken får man glömma och i stället spana in B- och C-stjärnor som Weller, Richard Crenna, Amanda Pays, Daniel Stern, Lisa Eilbacher och Hector Elizondo tampas med en rätt kackig framställd inkräktare i den Avgrunden-snodda scenografin.
80-talsaction som lider av tidens tand, men ändå lyckas vara lite underhållande och spännande i all sin plagiering vad gäller manuset. Bakom kameran George P. Cosmatos, kanske mest känd för att knåpat ihop Stallone-eposen Rambo II och Cobra. Möjligen inte världens bästa CV att slänga upp på bordet.
Och missa inte Meg Foster med sina creepy ögon! En riktigt 80-talare det också.
Länge leve Bernie (1989)
Ofta utskälld, men lika ofta visad på tv-kanaler. I min spelare rullar den obligatoriskt en gång varje sommar! Varför i herrans namn då!? Jo, som busenkel, toksimpel sommarfilm funkar den helt perfekt.
Dumma skämt, usel slapstick och helt galen story om de två vildhjärnorna Larry och Richard (Andrew McCarthy och Jonathan Silverman) som inbjudna till slemmige Bernie´s sommarplejs ute på Long Island måste ta till galet okonventionella metoder för att klara sig ur en minst sagt besvärlig knipa. Min humor är simpel i sommartider, jag skrattar gott åt de usla skämten och den banala historien. Sommarfilm som man inte behöver använda hjärnan till.
Dumskojigt av gamle actionregissören Ted Kotcheff. Ännu mer 80-tal och gräsliga stilar på kläder och frisyrer. Men bäst är Terry Kiser som den stendöde Bernie filmen igenom. Semesterfilm av fint äldre märke!
Kul trio, du verkar ha en bra semester 😉 Wallace & Gromit är som alltid charmig, men jag tycker ändå att kortisarna är bättre, det är som om långfilmsformatet lagt lite sordin på fantasirikedomen. Eller också är det bara för att det inte kan vara samma infallsfrekvens under en hel långfilm.
Leviathan låter ju helt underbar, allt som använder sig av bibliska referenser i skräckfilmssammanhang måste uppmuntras. Och Crenna är alltid solid.
Bernie har jag hittills lyckats undvika och har inga som helst planer på att utforska. Den här typen av 80-talshumor tyckte jag inte ens var särskilt rolig när det begav sig.
GillaGilla
Bernie gillade jag när den kom men har mina misstankar att tiden tand inte varit nådig.
Wallace och gromit är alltid bra men likt Sofia gillar jag kortisarna bättre.
GillaGilla
Skön mix! Leviathan har jag varit sugen på länge nu – men aldrig riktigt kommit till skott. Likaså Sphere (visste heter den väl så?), undervattensaction kan aldrig gå fel. 🙂
GillaGilla
@Sofia: Det går inte att klaga på den kära semestern! Helt avslappnat! 🙂
@filmitch: Tiden tär på Bernie helt klart, men som tramsig sommarunderhållning står den sig dock ett tag till!
@Plox: Leviathan kan man se utan att skämmas (det är något visst med 80-talarna ändå…, liksom Spehere (faktiskt), även om den är lite banal och väl flummig… 🙂
GillaGilla