#xmas: A Christmas Story 2 (2012)

a-christmas-story-2-2012-movie-posterSäg den (framgångsrika) rulle som inte får minst en uppföljare?
Mer standard än sällsynt händelse. Typ.

Ändå dröjde det det faktiskt 29 år i det här fallet, innan någon vågade sig på att följa upp unge Ralphies öde från den första (numera nästan kultförklarade) originalrullen.
Viss producentskepsis dock kanske inför projektet, varför inte de allra fetaste bucksen satsades här. Till och med bara så att det räckte till en direkt-till-video-och-sedan-tv-premiär. In också med regissören Brian Levant som ju redan fuskat i julkomedifacket när han lät Arnie ränna runt på stan i Klappjakten.

Här skjuter dock de flesta inblandade med lösa skott. Utspelas fem år senare. Ralphie har växt upp till en trånande tonåring, fortfarande i ett USA som andas nostalgi och Norman Rockwell-jular. Dessvärre för oss och filmen är ju alla skådisar, av naturliga skäl förstås, utbytta mot nya ansikten. Okända ansikten. Kanske har de figurerat i tv-filmer eller serier. Den ende jag känner igen är Daniel Stern som hoppar in som pappa i huset, The Old Man.

Överlag återanvänds löjligt många skämt från förra rullen, verkligen copypaste ibland. Ramstoryn nu är att Ralphie efter en viss incident med en bil, behöver ett jobb inför julen. För att kunna betala av en skuld. Tillsammans med två spåniga kompisar prövar de lyckan med olika jobb på stadens varuhus….som ju naturligtvis går sådär. Om man säger så.

a_christmas_story2_pic

yes, den gamla ben-lampan är tillbaka igen

Nja, nä..detta var ju lite vattnig mellanmjölk. Ok, inte så att jag sitter och svär eller lider mig igenom rullen. Kanske fungerar den som en stand-alone-film för den som inte sett originalet. Om man nu vill åt en julfilm. Alla vi andra sitter tyvärr bara och jämför med den första storyn om käcke Ralphie. Dessutom spelar just Ralphie (Braeden Lemasters) över rätt hårt. Regissör Levant har uppenbarligen stirrat för mycket på förlagan och kämpar hårt för att hamra in samma charm som DEN lyckades med. Det går icke så bra.

En ganska intetsägande komedi. Som julfilm funkar den med viss ansträngning.
Aldrig fel med snöig småstad the vintage style.

Juligt för stunden. På nåder.

 

3 snabba från semestersoffan!

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse (2005)

Alltid en fröjd när de putslustiga episoderna har dykt upp i tv-rutan. Håller formatet även för längre speltid? Faktiskt svar ja på det.
Främst tack vare sköna och snygga detaljer och framför allt ett rikt persongalleri runt våra hjältar, kanske mer utbyggt än någonsin nu när Nick Park har fått de rätta ekonomiska musklerna att spänna.

Den här gången får den uppfinningsrika duon något att bita i när en mystisk och grönsaks-glupsk varelse verkar hemsöka den annars så lugna trakten och hota den årliga grönsakstävlingen! Förutom den obligatoriska engelska humorn som tillåts komma fram i galenskaperna, spetsar manusförfattarna till det  hela och leker med de gamla monsterfilmerna från 30-talet. Lägg därtill dråpliga och stensäkra röstkonster av bla Peter Sallis, Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes och upplevelsen blir både skoj och munter hela vägen.

Leviathan – Havets hämnare (1989)

Kom i kölvattnet (!) av Avgrunden och försöker sig på att vara en mix av just denna och Alien. Trots sin tydliga B-stämpel lyckas spänningen hålla sig på hygglig nivå, och kan stoltsera med en Peter Weller i en inte helt usel roll som boss på en undervattensrigg långt nere i djupet där djuphavsborrarlaget plötsligt stöter på ett gammalt ryskt vrak vars innehåll de inte borde ha undersökt. Som vanligt alltså i storysar som den här.

Logiken får man glömma och i stället spana in B- och C-stjärnor som Weller, Richard Crenna, Amanda Pays, Daniel Stern, Lisa Eilbacher och Hector Elizondo tampas med en rätt kackig framställd inkräktare i den Avgrunden-snodda scenografin.

80-talsaction som lider av tidens tand, men ändå lyckas vara lite underhållande och spännande i all sin plagiering vad gäller manuset. Bakom kameran George P. Cosmatos, kanske mest känd för att knåpat ihop Stallone-eposen Rambo II och Cobra. Möjligen inte världens bästa CV att slänga upp på bordet.

Och missa inte Meg Foster med sina creepy ögon! En riktigt 80-talare det också.

Länge leve Bernie (1989)

Ofta utskälld, men lika ofta visad på tv-kanaler. I min spelare rullar den obligatoriskt en gång varje sommar! Varför i herrans namn då!? Jo, som busenkel, toksimpel sommarfilm funkar den helt perfekt.

Dumma skämt, usel slapstick och helt galen story om de två vildhjärnorna Larry och Richard (Andrew McCarthy och Jonathan Silverman) som inbjudna till slemmige Bernie´s sommarplejs ute på Long Island måste ta till galet okonventionella metoder för att klara sig ur en minst sagt besvärlig knipa. Min humor är simpel i sommartider, jag skrattar gott åt de usla skämten och den banala historien. Sommarfilm som man inte behöver använda hjärnan till.

Dumskojigt av gamle actionregissören Ted Kotcheff. Ännu mer 80-tal och gräsliga stilar på kläder och frisyrer. Men bäst är Terry Kiser som den stendöde Bernie filmen igenom. Semesterfilm av fint äldre märke!

Blue Thunder (1983)

Från avdelningen nostalgi landade denna gamla goding i min spelare under sommaren. En film jag vill minnas att jag såg två gånger på bio! Det här är alltså historien om Frank Murphy, veteran hos helikopterpolisen i Los Angeles. Det är i början på det glada 80-talet och sommar-OS i Los Angeles närmar sig med stormsteg. I sin strävan efter total säkerhet runt detta arrangemang har myndigheterna tagit fram en ny sorts helikopter, Blue Thunder, som ska vaka över säkerheten från luften. Helikoptern behöver först testas över stadens luftrum och det faller på just Murphy och hans färske co-pilot Lymangood att testköra farkosten som har en rad finesser inklusive stealthmode, ett imponerande elektroniskt datasystem som kan hacka sig in i vilken dator som helst, målsökande robotar och en rejäl kulspruta med drag i.
Till en början barnslig förtjusning hos testpiloterna, men när de plötsligt snubblar rakt in i en komplott som har till syfte att använda helikoptern till helt andra ändamål än de angivna blir det hett om öronen. Inte blir det bättre av att det är stadens myndigheter och militären själva som ligger bakom ränksmidandet. Nu gäller det för Murphy att överlämna bevisen innan fulingarnas hejdukar får tag i både Murphy och den makalösa helikoptern. Murphy ser ingen annan utväg än att stjäla helikoptern, bevisen och försöka ta sig till massmedia för att avslöja allt.

Snitsig 80-talsaction signerad John Badham, som väl bäst kan beskrivas som just det årtiondets Tony Scott möjligen. Badham gjorde sig ju ett namn med Wargames, och ligger också bakom den underhållande Stakeout från -87.
I rollen som Murphy agerar en mina favorithårdingar Roy Scheider. Scheider fortfarande fräsch och slimmad sedan Hajen-tiden är perfekt i rollen som den labile men rättrådige Murphy som tänker göra allt för att avslöja mörkläggningen kring helikopterns egentliga syfte. Stilmässigt lider filmen naturligtvis av tidens tand, men visst är det direkt roande att kolla in 80-talsstämningen i interiörer, kläder och möjligen den stundtals styltade dialogen. Inget fel på helikopteractionet dock när Murphy får tillfälle att visa upp stridskunskaperna både mot andra helikoptrar och annalkande stridsflyg. Rappt filmad och effektiva klipp ger ett förnöjsamt driv i den här täta thrillern.

Blue Thunder bjuder på finfin action från 80-talet som håller än idag, med lite överseende. Förutom Roy Scheider en diger rollista av namn som dominerade detta årtionde, Malcolm McDowell, Warren Oates (i sin sista roll), Candy Clark och en ung Daniel Stern (Ensam Hemma-filmerna) som den unge Lymangood.
Badham visste hur man kombinerade thriller med snygg action och upphottad elektronik á la 1983. Spännande och underhållande.

Betyget: 3

Ensam Hemma (1990)

Frågan är vilket som är mest osannolikt med den här filmen; att två föräldrar liksom bara kan glömma bort ett barn och resa tvärs över jordklotet innan de kommer på det?
Eller att två rätt hänsynslösa brottslingar åker på spö av en liten knatte så det stänker om det..?
Hur som helst, den första filmen om unge Kevin McCallister är en sorts blandning av skönt sliskig amerikansk moralpredikan och våldskomik som passar sig i familjesammanhang.

Kevin (Macaulay Culkin) blir helt osannolikt kvarglömd hemma i förortsvillan när resten av familjen och släkten åker på julresa till Paris!
Först njuter såklart den unge spjuvern Kevin av att plötsligt ha föräldrafritt och syskonfritt på samma gång.
Efter ett tag börjar dock längtan efter familjen smyga sig på, men då får Kevin istället nya problem. De råbarkade inbrottstjuvarna Harry (Joe Pesci) och Marv (Daniel Stern) har familjen McCallisters hus i blickfånget och tänker länsa det på alla saker av värde.
Vad de dock inte räknat med är att unge Kevin är hemma och kommer att ge dem en match som heter duga.

en knatte och hans gran

Ska man bara se en film i Ensam Hemma-serien så ska det naturligtvis vara denna första film.
Här känns fortfarande fenomenet med en lillgammal grabb som ger stora vuxna män rejält med stryk ganska fräscht och underhållande.
Kevin inser att han måste förvandla sitt hus till ett ointagligt fort, och när fulingarna väl tar sig in väntar diverse obehagliga överraskningar på dem.
En del scener är hysteriskt roliga och man kan riktigt känna hur smärtsamt det drabbar Harry och Marv.

Regissören Chris Columbus har god hand med hantverket och lyckas varva våldskomiken med lagom mycket sliskig julsentimentalitet. Samtidigt som Kevin försvarar familjens hus följer filmen mamma Kate som gör allt för att ta sig hem till sin kvarglömde minsting.
Precis som vanligt i amerikanska komedier så saggar tempot mot slutet av filmen. De bästa scenerna finns i början och mot slutet kan man inte annat än tycka att Harry och Marv helt enkelt borde ge upp och åka hem.

Ensam Hemma var en ordentligt frisk fläkt när den dök upp precis i början på 90-talet och unge Macaulay Culkin spåddes en lysande framtid, som dessvärre gick ordentligt i stå och han lär nog alltid få finna sig i att bli förknippad med den här rollen som uppfinningsrik knatte med listiga idéer om hur man bäst tar hand om lömska tjuvar.
Trots sitt stundtals våldsamma innehåll är det en rätt trivsam och skojig osannolik skröna som kan ses tillsammans med barnen. Snön faller snyggt och de blinkande ljusen på husen ramar in berättelsen i myspys och julkänsla. Givetvis ställs allt tillrätta mot slutet och ingen lär missa filmens stora julmoral, att familjen är viktigast av allt oavsett vilka dispyter man än må ha.

Annars kan man strunta i Hollywoods julmoral och bara tycka att det är rätt kul att se en vuxen man få ett strykjärn i skallen.

Julfaktor: Mycket Hög. Här fullkomligt dräller det av snödrivor, lampor, julgranar, husbelysning julmusik och sensmoralen att familjen är det viktigaste som finns, speciellt i dessa tider. Avsaknaden av en tomte uppvägs i viss mån av två mer elaka…eh…pysslingar, kanske…