Sommarklubben: Spanarna (1987)

stakeoutRejäl trivsam feelgood på den här ytliga och lättsmälta thrillern från  det glada 80-talet!

Richard Dreyfuss och Emilio Estevez är de två kriminalarna Chris och Bill i Seattle som får i uppdrag att hålla koll på ex-flickvännen till en förrymd mördare. Kanske, kanske inte, kommer den brutale (med 80-talsmått mätt) rymlingen ”Stick” (Aidan Quinn) att kontakta sin gamla flamma Maria (Madeleine Stowe), vilken givetvis är ursnygg och bor ensam i ett lagom charmigt litet radhus (?).
Perfekt för våra polispellar att sitta och glo på snygg-Maria från en lägenhet tvärs över gatan.

Finfin underhållning från förr detta. Och håller än. Faktiskt. Regisserad av John Badham, household name på 80 -talet. Han lyckas rätt perfekt i mixen med smart humor, knashumor och lite svängig action mot slutet. Dessutom vässar det till sig när Chris kärar ned sig i Maria..men ju inte kan avslöja att han är snut som ska övervaka henne. Hahaha…Dreyfuss vita lögner är härlig humor.

Lever högt på  det trivsamma samspelet mellan Estevez och en inspirerad Dreyfuss.
Bästa scenen i rullen KAN vara när de två snutarna kastar kända filmcitat mellan varandra och Dreyfuss INTE känner igen en ikonisk replik från Hajen! Underbart!

Bra exempel på actionthriller/komedi från förr som hade en liten touch av ”det”.

Spaning i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

WarGames (1983)

Och ibland vill man ju bara återuppleva en story.
Måhända den är munter, dystert engagerande, löjligt skrattframkallande eller bara sådär jäkla bra att den med lätthet passar in i just det filmsinnestillståndet du råkar befinna dig i. Eller vill hamna i.

För min del i detta aktuella fall handlade det om att jag började fundera på det här med filmerna från 80-talet, det årtionde som kanske ändå satt sina djupaste spår i min filmsjäl. Detta årtionde då jag började upptäcka film på allvar och sakta men säkert förvandlades till en riktig filmnörd. Historierna, färgerna, berättelserna som plötsligt verkade bli mer fantasifulla och överdrivna än de någonsin varit. Effekterna som uppenbarligen hamnat i ett sorts limboland, något förbättrade sedan oljekrisens 70-tal men ändå i ett läge där man fattade att med lite uppfinningsrikedom och pengar skulle det inte dröja länge innan denna gräns flyttades ännu ett steg framåt. Just sådana filmer kan jag sakna i dagens mediabrus. Då allt inte var så uppstyrt, perfekt eller sömlöst felfritt.

Därför, med ljus och lykta ned i återtittssäcken för att hitta en fin representant för detta galna 80-tal och upp kommer denna sprudlande komiska äventyrshistoria. Ja jag skriver sprudlande, för håll med om att den innehåller en vital och pigg berättarglädje…? Regissören John Badham´s förmåga att mixa ren tonårshumor med spänning i form av konstiga elektroniska system och datafixeri till höger och vänster som verkligen inte tillhörde var mans egendom då i början på 80-talet.

Då en kittlande tanke; att en handlingskraftig yngling kunde leta sig in ett av de mest säkra datasystemen någonsin och ställa till med rabalder av sällan skådat slag. Inte utan att det också blir riktigt underhållande att se kostymnissar och militärpersonal gå både bananas och bli förbannade när de sent omsider förstår att det är någon som spelar dem ett spratt på de gigantiska skärmarna de glor på dag ut och dag in.

MEN, även som en sorts ironisk skrämselpropaganda för hur långt den moderna människan är beredd att gå i sin tillit till maskiner och artificiell logik fungerar den alldeles utmärkt och det snyggt mixade manusets budskap att även en konstgjord intelligens till slut måste lära sig att en sorts framgång där ingen kan njuta av eller vinna på resultatet av bieffekter och handlingar sannerligen inte är en framgång att föredra (”the only way to win is not to play…”)

..och precis alla ville spela det nya dataspelet!

Som film av sin tidsanda fungerar historien mycket snyggt, rakt berättad och engagerande trots att man kan handlingen utantill. De då unga Matthew Broderick och Ally Sheedy är sådär charmerande tonårsaktiga som just kidsen på 80-talet verkade vara och det är synnerligen svårt att inte tycka om dem från första stund.

Wargames är stenklart en av de bästa filmerna från detta decennium och håller mycket hög klass även idag om du kan svälja de klumpiga och lite osmidiga datalösningarna som visas upp. Men å andra sidan visar just dessa detaljer på att vissa filmer kan åldras på ett både kärleksfullt och underhållande sätt. Och till och med vara lite småputtrigt spännande på kuppen.

(Att jag sedan vid denna sentida omtitt också av bara farten upptäckte en ung och oförstörd Michael Madsen i en pytteroll förhöjde redan från början stämningen!)

Blue Thunder (1983)

Från avdelningen nostalgi landade denna gamla goding i min spelare under sommaren. En film jag vill minnas att jag såg två gånger på bio! Det här är alltså historien om Frank Murphy, veteran hos helikopterpolisen i Los Angeles. Det är i början på det glada 80-talet och sommar-OS i Los Angeles närmar sig med stormsteg. I sin strävan efter total säkerhet runt detta arrangemang har myndigheterna tagit fram en ny sorts helikopter, Blue Thunder, som ska vaka över säkerheten från luften. Helikoptern behöver först testas över stadens luftrum och det faller på just Murphy och hans färske co-pilot Lymangood att testköra farkosten som har en rad finesser inklusive stealthmode, ett imponerande elektroniskt datasystem som kan hacka sig in i vilken dator som helst, målsökande robotar och en rejäl kulspruta med drag i.
Till en början barnslig förtjusning hos testpiloterna, men när de plötsligt snubblar rakt in i en komplott som har till syfte att använda helikoptern till helt andra ändamål än de angivna blir det hett om öronen. Inte blir det bättre av att det är stadens myndigheter och militären själva som ligger bakom ränksmidandet. Nu gäller det för Murphy att överlämna bevisen innan fulingarnas hejdukar får tag i både Murphy och den makalösa helikoptern. Murphy ser ingen annan utväg än att stjäla helikoptern, bevisen och försöka ta sig till massmedia för att avslöja allt.

Snitsig 80-talsaction signerad John Badham, som väl bäst kan beskrivas som just det årtiondets Tony Scott möjligen. Badham gjorde sig ju ett namn med Wargames, och ligger också bakom den underhållande Stakeout från -87.
I rollen som Murphy agerar en mina favorithårdingar Roy Scheider. Scheider fortfarande fräsch och slimmad sedan Hajen-tiden är perfekt i rollen som den labile men rättrådige Murphy som tänker göra allt för att avslöja mörkläggningen kring helikopterns egentliga syfte. Stilmässigt lider filmen naturligtvis av tidens tand, men visst är det direkt roande att kolla in 80-talsstämningen i interiörer, kläder och möjligen den stundtals styltade dialogen. Inget fel på helikopteractionet dock när Murphy får tillfälle att visa upp stridskunskaperna både mot andra helikoptrar och annalkande stridsflyg. Rappt filmad och effektiva klipp ger ett förnöjsamt driv i den här täta thrillern.

Blue Thunder bjuder på finfin action från 80-talet som håller än idag, med lite överseende. Förutom Roy Scheider en diger rollista av namn som dominerade detta årtionde, Malcolm McDowell, Warren Oates (i sin sista roll), Candy Clark och en ung Daniel Stern (Ensam Hemma-filmerna) som den unge Lymangood.
Badham visste hur man kombinerade thriller med snygg action och upphottad elektronik á la 1983. Spännande och underhållande.

Betyget: 3