Och ibland vill man ju bara återuppleva en story.
Måhända den är munter, dystert engagerande, löjligt skrattframkallande eller bara sådär jäkla bra att den med lätthet passar in i just det filmsinnestillståndet du råkar befinna dig i. Eller vill hamna i.

För min del i detta aktuella fall handlade det om att jag började fundera på det här med filmerna från 80-talet, det årtionde som kanske ändå satt sina djupaste spår i min filmsjäl. Detta årtionde då jag började upptäcka film på allvar och sakta men säkert förvandlades till en riktig filmnörd. Historierna, färgerna, berättelserna som plötsligt verkade bli mer fantasifulla och överdrivna än de någonsin varit. Effekterna som uppenbarligen hamnat i ett sorts limboland, något förbättrade sedan oljekrisens 70-tal men ändå i ett läge där man fattade att med lite uppfinningsrikedom och pengar skulle det inte dröja länge innan denna gräns flyttades ännu ett steg framåt. Just sådana filmer kan jag sakna i dagens mediabrus. Då allt inte var så uppstyrt, perfekt eller sömlöst felfritt.

Därför, med ljus och lykta ned i återtittssäcken för att hitta en fin representant för detta galna 80-tal och upp kommer denna sprudlande komiska äventyrshistoria. Ja jag skriver sprudlande, för håll med om att den innehåller en vital och pigg berättarglädje…? Regissören John Badham´s förmåga att mixa ren tonårshumor med spänning i form av konstiga elektroniska system och datafixeri till höger och vänster som verkligen inte tillhörde var mans egendom då i början på 80-talet.

Då en kittlande tanke; att en handlingskraftig yngling kunde leta sig in ett av de mest säkra datasystemen någonsin och ställa till med rabalder av sällan skådat slag. Inte utan att det också blir riktigt underhållande att se kostymnissar och militärpersonal gå både bananas och bli förbannade när de sent omsider förstår att det är någon som spelar dem ett spratt på de gigantiska skärmarna de glor på dag ut och dag in.

MEN, även som en sorts ironisk skrämselpropaganda för hur långt den moderna människan är beredd att gå i sin tillit till maskiner och artificiell logik fungerar den alldeles utmärkt och det snyggt mixade manusets budskap att även en konstgjord intelligens till slut måste lära sig att en sorts framgång där ingen kan njuta av eller vinna på resultatet av bieffekter och handlingar sannerligen inte är en framgång att föredra (”the only way to win is not to play…”)

..och precis alla ville spela det nya dataspelet!

Som film av sin tidsanda fungerar historien mycket snyggt, rakt berättad och engagerande trots att man kan handlingen utantill. De då unga Matthew Broderick och Ally Sheedy är sådär charmerande tonårsaktiga som just kidsen på 80-talet verkade vara och det är synnerligen svårt att inte tycka om dem från första stund.

Wargames är stenklart en av de bästa filmerna från detta decennium och håller mycket hög klass även idag om du kan svälja de klumpiga och lite osmidiga datalösningarna som visas upp. Men å andra sidan visar just dessa detaljer på att vissa filmer kan åldras på ett både kärleksfullt och underhållande sätt. Och till och med vara lite småputtrigt spännande på kuppen.

(Att jag sedan vid denna sentida omtitt också av bara farten upptäckte en ung och oförstörd Michael Madsen i en pytteroll förhöjde redan från början stämningen!)