Conan the Barbarian (2011)

När jag var i de yngre tonåren var nästan det bästa som fanns att läsa den svenska utgåvan av MAD. Möjligen kommer ni något jämnåriga ihåg denna humorblaska som blandade högt och lågt. Speciellt kul var att läsa tidningens egna versioner av alla filmer från Hollywood.

Naturligtvis slapp inte -82 års version av Conan undan, och således kunde man med stor ironi läsa om ”Conan – Barberaren” i MAD´s tolkning. Detta fick också till följd att buskisversionen förföljt mig genom åren och gjort att jag alltid haft lite svårt att ta hela Conan-världen på allvar. Och då tycker jag ändå att originalversionen med Arnie är rätt ok i all sin 80-talsanda!

Fy skäms MAD får man väl säga dårå.

Nåväl, vad ska nu en ny version kunna tillföra?
Faktiskt ingenting förutom en massa digra nya specialeffekter och hinkvis med blod som skvätter på de mest effektiva sätt. Backstoryn är lite lagom omgjord för att passa nya generationer och vår vän barberar….flåt barbaren är (som vanligt) på hämnarstråket och lyckas av bara farten bli lite hjälte i fattigmanslägren.

I sann fantasy-anda droppas det namn till höger och vänster på länder och städer, och av någon lustig anledning har jag alltid så svårt för det. Liksom i ”Ringen-trilogin” där det rabblas  städer och riken hit och dit. Det går inflation i luriga namn på något sätt. Eller är det, gud förbjude, jag som börjar bli gammal?

E-Type sökte också rollen som hjälte

Hur som haver är det Conan mot skabbet (som vi sa när vi lekte som små ute på gården) och det är väl ingen nyhet att han fullständigt dominerar med sitt slipade svärd, kroppar flyger och skallar krossas utan pardon. Vad jag lite gillar med just dagens Conan-gestaltare Jason Momoa är att han ödslar ingen direkt tid på onödigt snack och är så där lagom brutal som säkert Robert E. Howard hade tänkt sig honom. Men inte ens Momoa kommer undan den kvinnliga fägringens påverkan, vilket bla hinner mynna ut i en fullständigt omotiverad och onödig påsättningsscen just när historien i övrigt håller på att ta sig rätt ok. (Nu är jag ju annars intet på något sätt motståndare till kärlek på film!)

Regiansvaret den här gången liggger på Marcus Nispel, och han vet ju hur man tillfredsställer publikens krav på blod, svett  och brutalaction. Momoa gör som sagt inte bort sig, dagens skurk gestaltas av Stephen Lang, som kändes aningen bättre i Avatar. Rachel Nichols står för skönheten och Rose McGowan gör ett inhopp som läskig skurkdottter med snodd Freddy-attribut (omöjligt att missa). Som vanligt är dock lebemannen Ron Perlman bäst de få minutrar han är med i handlingen.

Conan the Barbarian rusar på i modern MTV-style och sprutar effekter och blod omkring sig. Helt oävet är det dock inte och vår hjälte håller folket omkring sig kort och litar mest till sitt ståtliga svärd, och som någon sorts up-to-date-version av Arnies svärdssvingeri känns den faktiskt helt ok och underhållande, låt sedan vara att manuset är lika fyrkantigt som det hus mitt jobb just flyttat in i.

4 kommentarer på “Conan the Barbarian (2011)

  1. Jag satsar kallt på omdömet ”rätt underhållande trots allt”. För egen del kopplar jag oftast Conan, inte till MAD, men till en superkort sketch i Weird Al Yancovich-filmen UHF där han, passande nog för FLMR-bloggen, förstås blir Conan the Librarian 😀

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.