Justice League (2017)

Vad är det med DCEU egentligen? Ständigt i vattnet bakom Marvel. Hur mycket de än försöker. Så är känslan iaf.
Wonder Woman lovade ju så gott. Och så snacket om denna då. Hur den skulle kunna spinna vidare på det som ev WW börjat bygga, ett förtroende för DC´s rullar. Även om jag aldrig tyckt att de tidigare skapelserna varit asdåliga (Man of Steel, Superman vs Batman, Suicide Squad), har de aldrig varit i närheten av MCU. Varför? För stort allvar? För mörkt? För pretto? Här vill man leka Avengers och låter WW teama upp med Battis igen. Superman är ju död (eller??) och världens hjältar behöver samlas när ett nytt hot uppdagar sig. Nya hjältar måste hyras in, kanske The Flash och Aquaman? Och Cyborg (vem är det?? har aldrig hört talas om DEN kufen! Var jag lite för gammal för serierna när HAN dök upp? Kanske.) Ja, kul idé! Hur funkar det då? Tackar som frågar, inte så uselt som man skulle kunna tro. Men heller inte så bra som det skulle kunna ha blivit. och absolut inte WW-klass!

Vem ska avgå? Zack Snyder? Nej, han avgick ju självmant av personliga skäl. Joss Whedon (hur trött är man inte på honom) hyrdes in för att slutföra jobbet. Hur mycket är detta Whedons film, och hur mycket av Snyder finns kvar? Svårt att säga. Vi kan också hänga rullens badass; Steppenwolf. Otroligt sunkigt cgi:ad klampar han runt och hojtar om att han ska förgöra världen. Suck. Men vänta, det gör ju Thanos också i Infinity War?? Yes, men här blir det bara tv-spelskänsla och man bryr sig aldrig. Thanos blev personlig, mycket tack vare Josh Brolins insats. Här får Ciarán Hinds sporta rösten…men det hjälper inte. Blekt och oinspirerat var ordet. Gal Gadot och Ben Affleck sköter sig överlag. Ezra Miller är rolig som Blixten, Jason Momoa är lite skönt sluskig som Aquaman och Ray Fisher funkar bättre än man tror som den märklige Cyborg. Överlag snygga scener med hjältarna ihop, men storyn känns som en sjunkbomb. Plus en skurk som jag jag inte orkar bry mig om ett dyft.

Vill jag se mer av Justice Leauge? Javisst, kämpa på DCEU. Men hitta för guds skull på en story som engagerar! Förutsättningarna finns ju. Känslan här är dock hafsverk.

The Bad Batch (2016)

Klart man blir nyfiken när poddkollega Fiffi plötsligt slänger upp denna på bordet och uttrycker sin förtjusning över det minst sagt udda som händer i rullen. Kannibalism, stympning, hämndmotiv och allmänt udda händelser i en sorts postapokalyptisk värld a´la Mad Max. Serverat av den kvinnliga regissören Ana Lily Amirpour (A girl walks home alone at night). På egenhändigt  författat manus dessutom. Vad kan gå fel? Tja…det mesta vill jag påstå. Alltså…vad är det här? Vad vill Amirpour säga? Vill hon säga nåt överhuvudtaget? Eller bara servera en stunds knasigheter utan rim eller reson? Detta var ju…astråkigt.

Början är lovande dock. Arlen (Suki Waterhouse) dumpas av framtida myndigheter ute i öknen (kanske Texas?). Hon passar inte in i samhället och skyfflas undan..sort of. Strax hamnar hon i klorna på ett gäng kannibaler (!) som gör processen kort med hennes ena ben och arm. Lite lagom gorigt. Sen flyr hon och hamnar i ett konstigt liten fristad där alla knarkar och flummar runt och lever som hobos. Sen möter hon kanniballedaren igen, Miami Man (Jason Momoa), och blir lite lagom ”Stockholms-syndromad”. Och sen…ja sen möter hon fristadens ledare, knarkhandlaren The Dream (Keanu Reeves) och dillar runt med honom en stund. Så lite Miami Man igen. Och sen…ja sen vetefan egentligen. Det blir liksom ingenting av det. Varken hackat eller malet. Jag känner att jag kastar bort 2 timmar på ett blaha som jag lätt hade kunnat varit utan. Varför ville Amirpour göra den här filmen? Varför tror hon att någon ska tycka att det här intressant? Varför börjar det lovande, och sjunker som en sten? En riktig nonsenhistoria. Som inte ger mig ett skvatt.

Nä, detta var ju hur kackigt som helst. Det hjälper inte ens att Jim Carrey dyker upp som skitig skrotsamlare med vild blick och tovigt hår.

Crap säger jag. Ointressant.

Recension: Debug (2014)

debug_posterOkej, här får vi sex datahackers. Typ.
Det är sci-fi-framtid och de är i någon sorts fängsligt förvar. Som en slags samhällstjänst (?) skickas de upp i rymden till ett gammalt fraktskepp. Uppdraget för dagen är att ”avprogrammera” skeppets datasystem och radera allt innehåll. Synd bara att nån glömde berätta att den ondskefulla filmdatorn ”HAL:s” avlägsna och lika obehagliga släkting styr över skeppets artificiella värld. Jepp.

Kanadensisk lågbudget-sci-fi. Det är klassiskt upplägg från början. Ett antal personer på begränsad yta mot en motståndare som har både ett och två trix att ta till. Låt okända skådisar springa i samma korridorer fram och tillbaka, tryck in ett par ändå rätt schyssta CGI:sekvenser, kasta fram lite lagom goriga inslag och toppa det hela med hawaiianen Jason Momoa i liten men viktig roll. Samma enklare känsla över produktionen som i nyss skådade Astronaut: the last push…fast den hade kanske ändå något mer som bet sig fast i SIN enkelhet och begränsning.
Här är det rätt mycket same-same som man är van vid från Hollywoods bakgator…fast för mindre bucks.

Varken bra eller jättedålig film. Ska vi säga en tvåa då?
Lite blaha och jaha..fast med ett par snygga effekter. Intetsägande utan att vara usel.
Eller också kanske man inte skulle ha druckit den där extra ölen på fredagskvällen efter jobbveckan som plötsligt gjorde sinnet såååå trött…?

Bullet to the Head (2012)

Klart att grab…gubben fortfarande ser bra ut.
Oförskämt fräsch ut faktiskt. Just här. Borta är det botox-liknande sävliga tillstånd han presenterade i The Expendables.

Och i gammal fin (på modet) 80-talsanda visar Stallone att han fortfarande är att räkna med när actiondollars ska räknas in. Liksom Arnie och i viss mån Willis vägrar Stallones aura att börja blekna. Det ÄR något visst över de här gamla uvarna.

I dagens hittepåäventyr joinas Stallone av en annan gammal 80-talsveteran, regissören Walter Hill minsann. Hill var dock inte förstavalet på regissörsposten, läser jag mig till, och när han kom in på banan var det möjligen någon kostymproducent som kanske tyckte att Hill kunde upprepa buddy-konceptet han en gång i tiden kört i 48 timmar. Funkar dock sådär kan jag meddela, trots Stallones idoga försök till sträv komik och sedvanligt käbblande om ditten och datten med påtvingad ”partner”.

James ”Bobo” Bonomo (Stallone) jobbar som hitman i New Orleans. Ett utfört jobb får fatala konsekvenser när Bobos hitmanpolare dödas vid betalningstillfället och han själv undkommer med ren tur. Någon vill sopa igen spåren och Bobo börjar nysta i en härva som snart kommer att leda in honom på samma kurs som snuten Kwon, utsänd från Washington för att snoka i samma fall, befinner sig på.
Och vore det nu inte smutt om manuset såg till att de måste jobba ihop för att hitta de lömska krafter bakom allt dubbelspel?

Hill har enligt gammal god rutin bra koll på action- och blodstänket. Inget fel på actionbitarna för de som väntar sig gammal god Stalloneröj. Han väser sina repliker och spänner musklerna. Sämre ställt är det med den påtvingade kollegan Kwon (Sung Kang) som hotar att sänka hela historien med sitt träiga skådespel. Man undrar hur manusnissarna tänkte här? Varför i hela friden stoppa in en sådan okarismatisk snubbe som sidekick?
Ville man möjligen inte ta bort för mycket stjärnglans från Sly?

Slater råkade i fel ögonblick nämna något om Slys ålder

I övrigt en något luddig story och lätt slingrig väg fram till eftertexterna. På pluskontot dock att Stallone och Hill levererar snyggt underhållningsvåld, Christian Slater tillåts dyka upp i en liten roll, Jason Momoa, nye Conan ni vet, passar smutt som hänsynslös hencheman med sataniskt leende…och att tempot för det mesta är gott. Här handlar det om action i första hand. Hill kompromissar inte.

Bullet to the Head hade varit en tvättäkta B-rulle, kanske till och C-rulle, om inte Stallone eller Hill varit med på skutan. Nu kläs den i snyggare outfit än vad den egentligen förtjänar. Jämför man med Arnies comebackrulle vinner den poäng på ett rakare manus och färgstarkare biroller.
Men visst finns det fortfarande plats för gubbsen!

full starfull star

 

Conan the Barbarian (2011)

När jag var i de yngre tonåren var nästan det bästa som fanns att läsa den svenska utgåvan av MAD. Möjligen kommer ni något jämnåriga ihåg denna humorblaska som blandade högt och lågt. Speciellt kul var att läsa tidningens egna versioner av alla filmer från Hollywood.

Naturligtvis slapp inte -82 års version av Conan undan, och således kunde man med stor ironi läsa om ”Conan – Barberaren” i MAD´s tolkning. Detta fick också till följd att buskisversionen förföljt mig genom åren och gjort att jag alltid haft lite svårt att ta hela Conan-världen på allvar. Och då tycker jag ändå att originalversionen med Arnie är rätt ok i all sin 80-talsanda!

Fy skäms MAD får man väl säga dårå.

Nåväl, vad ska nu en ny version kunna tillföra?
Faktiskt ingenting förutom en massa digra nya specialeffekter och hinkvis med blod som skvätter på de mest effektiva sätt. Backstoryn är lite lagom omgjord för att passa nya generationer och vår vän barberar….flåt barbaren är (som vanligt) på hämnarstråket och lyckas av bara farten bli lite hjälte i fattigmanslägren.

I sann fantasy-anda droppas det namn till höger och vänster på länder och städer, och av någon lustig anledning har jag alltid så svårt för det. Liksom i ”Ringen-trilogin” där det rabblas  städer och riken hit och dit. Det går inflation i luriga namn på något sätt. Eller är det, gud förbjude, jag som börjar bli gammal?

E-Type sökte också rollen som hjälte

Hur som haver är det Conan mot skabbet (som vi sa när vi lekte som små ute på gården) och det är väl ingen nyhet att han fullständigt dominerar med sitt slipade svärd, kroppar flyger och skallar krossas utan pardon. Vad jag lite gillar med just dagens Conan-gestaltare Jason Momoa är att han ödslar ingen direkt tid på onödigt snack och är så där lagom brutal som säkert Robert E. Howard hade tänkt sig honom. Men inte ens Momoa kommer undan den kvinnliga fägringens påverkan, vilket bla hinner mynna ut i en fullständigt omotiverad och onödig påsättningsscen just när historien i övrigt håller på att ta sig rätt ok. (Nu är jag ju annars intet på något sätt motståndare till kärlek på film!)

Regiansvaret den här gången liggger på Marcus Nispel, och han vet ju hur man tillfredsställer publikens krav på blod, svett  och brutalaction. Momoa gör som sagt inte bort sig, dagens skurk gestaltas av Stephen Lang, som kändes aningen bättre i Avatar. Rachel Nichols står för skönheten och Rose McGowan gör ett inhopp som läskig skurkdottter med snodd Freddy-attribut (omöjligt att missa). Som vanligt är dock lebemannen Ron Perlman bäst de få minutrar han är med i handlingen.

Conan the Barbarian rusar på i modern MTV-style och sprutar effekter och blod omkring sig. Helt oävet är det dock inte och vår hjälte håller folket omkring sig kort och litar mest till sitt ståtliga svärd, och som någon sorts up-to-date-version av Arnies svärdssvingeri känns den faktiskt helt ok och underhållande, låt sedan vara att manuset är lika fyrkantigt som det hus mitt jobb just flyttat in i.