Sommarklubben: Broken Arrow (1996)

BrokenarrowRejält over-the-top-action från regissören John Woo, här i början av sin ”Hollywoodkarriär”. Men också rätt lagom underhållande. Med en överspelande John Travolta. Man kan liksom inte tycka illa om hans insats. Han är bara..för mycket. Men också jäkligt sevärd.

Christian Slater får vara hans motpol. Den sansade hjältetypen. Båda är här piloter och kompisar. Tills Travolta får spelet, försöker döda Slater och snor de kärnvapen som deras stealthplan är bestyckat med under en till synes rutinartad övning över öknen i västra USA. Klassiskt upplägg. Travolta har ett band av badass-snubbar till sin hjälp, Slater överlever och får förlita sig på hjälpen från parkrangern Samantha Mathis. Kamp mot klockan, hårda smällar, vitsiga oneliners som haglar. Speciellt från dåren Travolta som spelar ut sitt knasbolleregister på bästa sätt. Totalt moralbefriad kräver han lösensumma för de rövade raketerna om inte närliggande städer ska få känna på vreden i form av detonationer och ödeläggelse. Vad göra? Militären sitter i ett skruvstäd och bryr sina huvuden. Men lugn, den ihärdige Slater tänker inte låta detta hända i första taget.

Absolut inget sensationellt filmskapande här från Woo.
Men inte mindre underhållande för det. Hela ensemblen, inklusive Woo, verkar mer leka fram storyn och tar all ologik och manusbrister med ett ryck på axlarna. Och det funkar på mig som tittar. Istället kan man gotta sig lite åt friskheten, knasigheterna och den rätt snygga upplösningen på ett framrusande tåg. Lite Indiana Jones-feeling där.

Klart det är en harmlös bagatell detta.
Å andra sidan en rätt trevlig sådan. Som håller för en sommaråtertitt.

Försvunna missiler i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: True Romance (1993)

Efter en mycket inspirerande diskussion och recap med ett par medlemmar i Filmspanargänget, föll det sig liksom naturligt att dagens sommarrulle lagade sig ned från hyllan och in i spelaren.

Det smått galna, och högst modernt sagofyllda, storyn om den snälle, drömmande, Clarence (Christian Slater), hans nya fru, ex-callgirlen, Alabama (Patricia Arquette), en resväska med stulet knark samt en roadtrip till Los Angeles med stora komplikationer.

Filmen har såklart fått någon av en kultstatus i modern tid och hela klabbet är författat av Quentin Tarantino själv. Då fattar ni ju själva att hela rullen är nedlusad med både popkulturella referenser liksom en drös filmstjärnor i biroller. Vi får bla en iskall Christopher Walken, en ärrad Dennis Hopper, en knasboll i skepnaden av Gary Oldman (inte helt ovanligt), en maskerad Val Kilmer, en brutal James Gandolfini och en stonad Brad Pitt!
Se där ja!

Det är fart, det är musik, det är blodigt våld. Allt orkestrerat av regissören Tony Scott (RIP) som ju kan det här med det visuella. Han vågade till och med sig på att skriva om slutet! Hoppsan! Vad sade QT!? Knorrade enligt uppgift först, men köpte sedan Scotts argument rakt av.

Trots att QT själv inte stått bakom kameran räknas rullen, med rätta, in i hans filmuniversum. Vad en del kanske INTE känner till är att dagens story från början faktiskt var en del i den megastory som sedan blev Natural Born Killers. QT och hans kompanjon Roger Avary valde att lyfta ut delarna om Clarence och Alabama och skapa ett eget kapitel för dem. Ett finjusterat manus som sedan QT alltså sålde vidare i Drömfabriken.

Slater och Arquette kan mycket väl vara ett av filmhistoriens mest charmerande par…i en av de mer våldsammare kärlekshistorier som sett dagens ljus. En typisk QT:are om man så vill!

Inget kan stoppa kärleken i sommarnatten.

 

 

 

Bullet to the Head (2012)

Klart att grab…gubben fortfarande ser bra ut.
Oförskämt fräsch ut faktiskt. Just här. Borta är det botox-liknande sävliga tillstånd han presenterade i The Expendables.

Och i gammal fin (på modet) 80-talsanda visar Stallone att han fortfarande är att räkna med när actiondollars ska räknas in. Liksom Arnie och i viss mån Willis vägrar Stallones aura att börja blekna. Det ÄR något visst över de här gamla uvarna.

I dagens hittepåäventyr joinas Stallone av en annan gammal 80-talsveteran, regissören Walter Hill minsann. Hill var dock inte förstavalet på regissörsposten, läser jag mig till, och när han kom in på banan var det möjligen någon kostymproducent som kanske tyckte att Hill kunde upprepa buddy-konceptet han en gång i tiden kört i 48 timmar. Funkar dock sådär kan jag meddela, trots Stallones idoga försök till sträv komik och sedvanligt käbblande om ditten och datten med påtvingad ”partner”.

James ”Bobo” Bonomo (Stallone) jobbar som hitman i New Orleans. Ett utfört jobb får fatala konsekvenser när Bobos hitmanpolare dödas vid betalningstillfället och han själv undkommer med ren tur. Någon vill sopa igen spåren och Bobo börjar nysta i en härva som snart kommer att leda in honom på samma kurs som snuten Kwon, utsänd från Washington för att snoka i samma fall, befinner sig på.
Och vore det nu inte smutt om manuset såg till att de måste jobba ihop för att hitta de lömska krafter bakom allt dubbelspel?

Hill har enligt gammal god rutin bra koll på action- och blodstänket. Inget fel på actionbitarna för de som väntar sig gammal god Stalloneröj. Han väser sina repliker och spänner musklerna. Sämre ställt är det med den påtvingade kollegan Kwon (Sung Kang) som hotar att sänka hela historien med sitt träiga skådespel. Man undrar hur manusnissarna tänkte här? Varför i hela friden stoppa in en sådan okarismatisk snubbe som sidekick?
Ville man möjligen inte ta bort för mycket stjärnglans från Sly?

Slater råkade i fel ögonblick nämna något om Slys ålder

I övrigt en något luddig story och lätt slingrig väg fram till eftertexterna. På pluskontot dock att Stallone och Hill levererar snyggt underhållningsvåld, Christian Slater tillåts dyka upp i en liten roll, Jason Momoa, nye Conan ni vet, passar smutt som hänsynslös hencheman med sataniskt leende…och att tempot för det mesta är gott. Här handlar det om action i första hand. Hill kompromissar inte.

Bullet to the Head hade varit en tvättäkta B-rulle, kanske till och C-rulle, om inte Stallone eller Hill varit med på skutan. Nu kläs den i snyggare outfit än vad den egentligen förtjänar. Jämför man med Arnies comebackrulle vinner den poäng på ett rakare manus och färgstarkare biroller.
Men visst finns det fortfarande plats för gubbsen!

full starfull star

 

The Contender (2000)

Som att befinna sig ett oerhört välskrivet avsnitt av gamla tv-succén Vita Huset.
Det är den omedelbara känslan jag har efter att ha sett detta politiska drama med tio år på nacken. Upplägget är att USA:s vicepresident har avlidit och president Evans (Jeff Bridges) behöver tillsätta en ny så snart han bara kan. Kandidater saknas inte, men omständigheter gör att förhandsfavoriten får se sig förbigången av den kvinnliga senatorn Laine Hanson (Joan Allen) som får full uppbackning av Vita Huset för att kunna bli den första kvinna att inneha ämbetet. Nu gäller det bara att få henne godkänd i det utskott som leds av presidentens rävige motståndare Shelly Runyon (Gary Oldman). Runyon har dock inga som helst planer på att låta Hanson få posten, och ser till att komprometterande material om Hansons vidlyftiga sexuella leverne under collegetiden dras fram i rampljuset inför det moraliskt känsliga USA. Hur ska nu Hanson, president Evans och Vita Huset bemöta denna skandal under uppsegling och ändå se till att vicepresidentposten tillsätts på bästa sätt?

Själv är jag en riktig sucker på amerikanska politiska dramer med rapp dialog och intensiva konflikter vid förhandlingsborden, och här får man verkligen sitt lystmäte om man är lagd åt denna böjelse. Filmen har fått etiketten ”politisk thriller”, men ”drama” är mer rättvisande tycker jag. Spelplatsen är uteslutande maktens olika korridorer i Washington, där båda sidors spelare i den här luriga politiska kampen får spela ut sina register. Regissören Rod Lurie (The Last Castle) vet uppenbarligen hur man hanterar en sådan här story, och det egenskrivna manuset bär alla spår av att ha avhandlats ihop med tex Aaron Sorkin, tv-Vita Husets skapare och hyllad för sina rappa och händelserika manus. Tempot är på god fart igenom hela filmen med bra vinklingar i historien som dessutom också faktiskt lyckas  bjuda på en och annan twist när man minst anar det.

Runt denna historia har Lurie lyckats samla en diger samling tunga skådisar med Jeff Bridges i spetsen som synnerligen karismatisk president med förkärlek för njutbara snabbmåltider i tid och otid (!) Gamle räven Sam Elliott gör en stenhård rådgivare med sedvanlig pondus och machostil, Joan Allen som den kandiderande Lanie Evans intar kanske filmens coolaste attityd när så mycket verka stå på spel. Christian Slater i en mindre, men ack så viktig roll gör vad han ska. Frågan är dock om inte filmens största insats görs av Gary Oldman som på sedvanligt manér går totalt upp i sin roll och hans tolkning av den fanatiske och synnerligen hale Shelly Runyon dröjer kvar på näthinnan. Oldman är som vanligt en lysande skådis i alla de sammanhang han dyker upp i.

The Contender må utspelas i kontorsrum och myndighetskorridorer men är en tempofylld uppvisning i rappa dialoger, tvära kast och proffsiga skådespelarinsatser värdigt en snillrik historia som denna. Och som sagt, ögongodis för alla som gillade Vita Huset när det begav sig.

Betyget: 4/5