Etikettarkiv: Rod Lurie

Sep 30 2015

The Last Castle (2001)

Dags för lite revirpinkande i fängelsemiljö igen.
Den här rackarn är riktigt underhållande, om än förutsägbar som en MacFeast-meny hos Gyllene Bågarna.

Nitiske och otrevlige överste Winter (salig James Gandolfini) basar över ett militärfängelse med tvivelaktiga regler och bestämmelser. När dömde krigshjälten och dekorerade f.d. generalen Irwin (Robert Redford) anländer till finkan som ofrivillig gäst för ett par år framåt ser Winters sin chans att smöra och visa vilken ordentlig och plikttrogen överste han är i armén. Som dessutom beundrar Irwin. Vår man generalen ser dock blixtsnabbt vilken typ WInters egentligen är…och skräder inte orden. Sällan har väl en uppblåst ballong pyst ihop snabbare!

Inte vad fängelsebossen ville höra förstås, och en chockad Winters fattar direkt agg mot den gamle räven Irwin som sakta men säkert vinner de övriga medfångarnas tilltro. Vilket retar Winters till vansinne. Upplagt för riktig dogfight….där förstås den gamle generalen rätt enkelt framstår som den vettige och sunde av dem. Knasöversten Winters är bara…dum!

Klyschigt manus javisst, men såklart en rejäl holmgång av viljornas kamp innanför murarna. Robban Redford gjuter mod i mannarna som tillbringar sina dagar inlåsta. Han stärker moralen helt enkelt. Och det gillas ju INTE av The Man Gandolfini! Hur skulle det se ut..om den stenhårde chefen på bygget inte längre var fruktad!?
Dessutom börjar Irwin alltmer gräva fram de missförhållanden som råder i fängelset…och en sorts showdown närmar sig alltmer.

Det här är inte första gången jag ser rullen…men det är trots det inga som helst problem att engagera sig och hoppa in i berättelsen. Den blir till och med lite småspännande när det drar ihop sig! Räkna såklart också in sedvanligt känslosmöriga och smetiga scener. Vaddå, det hör ju till i filmer som dessa. Regissören Rod Lurie (The Contender) är ingen nybörjare och vet hur en slipsten ska dras.

otrevlige bossen på bygget kör rena maffiametoderna för att knäcka hårdingen Redford

Redford är lugnet själv. En rättvis och slug rackare som kan se stenhård ut när  det behövs. Gandolfini är som klippt och skuren i rollen som filmens bad guy. Vilken dåre! Men likväl en snubbe man bör frukta. I övriga casten hittar vi dessutom en ung Mark Ruffalo, , en lika ung Clifton Collins Jr. (som fö ser ut som en tonårig Robban Downey Jr!), en stabil Delroy Lindo och faktiskt tre minuter av Robin Wright i en snabb (uncredited) scen!

Stabilt fängelsedrama som håller ända in i finalen. Visst, här finns inget som överraskar…men fängelserullar SKA ju vara konstruerade på ett speciellt sätt. Så är det bara.
Gott mos!

Apr 29 2014

Nothing But the Truth (2008)

Skulle du bete dig annorlunda om du fick reda på att din granne var…säg Säpoagent?
Eller den där trevliga mamman/pappan som brukar komma på föräldramöten i skolan?
Skulle du kunna hålla tyst om det? Har du överhuvudtaget rätt att sprida sån information vidare?

Nu är dock Sverige Sverige och USA just USA..med allt vad DET innebär i skillnader.
I dagens rulle ställs Rachel (Kate Beckinsale) inför det faktum att den där till synes trevliga och rätt anonyma mamman till en av sonens klasskamrater i själva verket är en CIA-agent som varit på ett fact-finding mission inför ett vedergällningsuppdrag som USA´s president precis gjort tummen upp på. Nu är förstås Rachel dessutom journalist minsann, och må tro då att det kliar i fingrarna för att avslöja ett litet nätt scoop! Speciellt eftersom det möjligen  även visar sig finnas oklarheter runt ”bevisen” som låg till grund för il Presidentes beslut.

Murkig politik möter således vardagslivet..typ. Rachel och hennes tidningskollegor slickar sig belåtet om munnarna, här finns saftiga detaljer att avslöja när väl agentens identitet kommer i dagsljus. Den utpekade mamman, Erica (Vera Farmiga), blånekar förstås men Rachels bevis är besvärande i form av icke mindre än TVÅ källor…eller läckor om man så vill. Nu vill dessutom statsmakten med den specielle åklagaren Patton Dubois (Matt Dillon) veta namnet på källorna omedelbums..här står nationens säkerhet på spel. Att tidningen hänvisar till källskydd och liknande verkar inte bita på åklagaren som på köpet tar Rachel i fängsligt förvar tills hon är beredd att avslöja sina källor.

Ett sorts drama om vart gränserna går med information, och medborgarens skydd och skyldigheter, således.
Mannen bakom dagens verk är regissören och manusförfattaren Rod Lurie, och likasinnade som en annan kanske känner igen det namnet som regissören bakom The Contender från 2000, vilken dealade med liknande frågeställningar. Vilket ansvar har Rachel att INTE avslöja agenter i statens tjänst? Vilka skyldigheter har press och media att avslöja precis ALLT som sker i diverse luddiga gråzoner? Extra prekärt här då Rachels avslöjande dessutom kan leda till att landets högste ledare har fattat ett beslut på helt fel grunder. En lagom liten politisk skandal hotar således.

Beckie har något besvärande att berätta för Vera

Kate Beckinsale var det ett tag sedan man skådade i the house of Flmr. Här gör hon en riktigt bra insats som journalisten vilken värnar sina rättigheter kanske i absurdum. Åklagaren i form av en pigg Dillon har fått order om att klämma åt Rachel ordentligt, även om han tycks gilla hennes sätt att hantera problemet. Filmens stora avslöjande är egentligen av underordnad betydelse, då historien främst fokar hur händelserna påverkar Rachel både som journalist men också hennes familj i form av sonen och maken Ray (David Schwimmer). Konsekvenser uppstår på alla plan, och ingen av dem är lätta att hantera. Och fortfarande kvarstår frågan; vem är Rachels hemliga källor som hon så envist fortsätter att skydda?

Bra spelat av alla inblandade, plus gamle räven Alan Alda som kommer in från vänster och gör en försvarsadvokat med uppdrag att rädda Rachel undan otrevliga konsekvenser. Jag erkänner; jag är lite svag för de här täta och dialogdrivna historierna, som inte sällan utspelas i kanterna av den amerikanska politiken. Här också med ett stänk av ljusskygga underrättelsetjänster inblandade. Lurie lyckas i mina ögon med konstycket att blanda både drama, politisk thriller och den ensamma mammans bryderier på ett bra och engagerande sätt.

Nothing But the Truth bjuder på både viss spänning och oväntade turer. Mitt i all diskussion om moral och förpliktelse mot sitt land och sina närmaste..döljer sig också fortfarande frågan VAR Rachel överhuvudtaget fick tillgång till den information som så drastiskt förändrat hennes tillvaro….?
Intressant hela vägen till eftertexterna.

 

Aug 1 2012

Straw Dogs (2011)

Men det var väl värst man tycks fastna i det här träsket med nyinspelningar och reboots då.
Vart är filmvärlden på väg? Här är det en gammal 70-talare från den ökände Sam Pekinpah, mest omtalad för sitt råa våld och en utdragen våldtäktsscen, som blivit föremål för moderna vindar och ny stil.

Det är regissören Rod Lurie, gammal filmkritiker-turned-director minsann (och som också gjorde den snygga The Contender), som har tagit på sig ansvaret att överföra dagens historia till en ny generation tittare. Och   naturligtvis kommer den gamla frågan; är det nödvändigt?

Här kanske speciellt angeläget att ställa spörsmålet då det visar sig att Lurie har valt att vara nästan löjligt trogen förlagan. Små ändringar har gjorts här och där, men på det hela taget är det verkligen samma film igen som spelas upp. James Marsden har tagit hand om Dustin Hoffman´s huvudroll som författaren David ( i originalet var Hoffman matematiker), vilken med fru Amy (Kate Bosworth) flyttar tillbaka till fruns barndomstrakter i södra Mississippi (..och i originalet var det Cornwall i England).

Frid och fröjd i början förstås, men sakta och ganska säkert kommer det att visa sig att vissa minnen kan man inte bara fly från, som uppenbarligen Amy gjort en gång i tiden. Och trots den på ytan jovialiska stämningen i den lilla staden finns det krafter som inte ser på utbölingen David med blida ögon. Speciellt inte Charlie (Alexander Skarsgård) som ”leder” sitt trashiga slackergäng med ett sorts lurande lugn på ytan.

Precis som i originalet låter Lurie filmen börja lite lagom lugnt, nödvändiga och artiga fraser utbyts mellan de nyinflyttade och lokalbefolkning. David och Amy som bosatt sig i hennes pappas gamla hus behöver ha hjälp med att lägga om taket på en lada och snart har Charlies gäng anlitats för den uppgiften, något David möjligen ganska snart kommer att ångra.

Om man nu ändå ska se på filmen som en egen enhet, ska jag lite förvånande erkänna att den funkar rätt bra. Historien galopperar inte igenom de obligatoriska stoppen, tar sig faktiskt tid att stanna upp och bygger på den obehagliga känsla som säkerligen Lurie varit ute efter. Där originalet möjligen var lite mer rakt på och fyrkantig i sin presentation, försöker den här versionen vara mer subtil och mer eller mindre smyga på oss olustigheterna.

antagonister och motpoler

Naturligtvis kan den i slutet dock inte hålla sig ifrån att trycka in den numera alltför standardiserade våldsamma Finalen, där man egentligen redan från början vet hur det kommer att gå. Oavsett om man har kikat på ett original eller inte. Det är trots allt en Hollywoodprodukt och då vet vi ju sedan gammalt att vissa ingredienser är standard i filmer av den här sorten där vi förväntas känna med huvudpersonerna och bygga upp en avsky mot de hotande krafterna.

På skådisfronten tycker nog jag också att man här hittat rätt med Marsden som David. Han utstrålar faktiskt samma tafatthet som Hoffman en gång gjorde, och lyckas också med den ganska smidiga övergången från just nördig till en desperat man som är villig att gå långt över sin gräns (hade nyinspelningen gjort i början på 90-talet hade Michael Douglas garanterat synts här..!). Kate Bosworth gör vad hon ska men märks annars inte särskilt mycket, förutom i den obehagliga våldtäktssekvensen . Skarsgård å sin sida gör egentligen bara en utdragen version av sin vampyrsnubbe från True Blood, men ok då…det funkar väl här också. Dock känns det lite synd om Skarsgård i framtiden ska behöva lira i samma castingfåra. Grabben har ju helt klart potential.

Straw Dogs fungerar i modern tappning också. Manuset gör inga anspråk på att ta originalhistorien i någon ny riktning, laddar upp lagom med stämning och adrenalin för att sedan exekvera en våldsam sista del. Ett filmiskt standardgrepp på scenariot ”när huvudpersonerna får nog”. I det här fallet ett  högst överraskande positivt sådant grepp.

Apr 20 2010

The Contender (2000)

Som att befinna sig ett oerhört välskrivet avsnitt av gamla tv-succén Vita Huset.
Det är den omedelbara känslan jag har efter att ha sett detta politiska drama med tio år på nacken. Upplägget är att USA:s vicepresident har avlidit och president Evans (Jeff Bridges) behöver tillsätta en ny så snart han bara kan. Kandidater saknas inte, men omständigheter gör att förhandsfavoriten får se sig förbigången av den kvinnliga senatorn Laine Hanson (Joan Allen) som får full uppbackning av Vita Huset för att kunna bli den första kvinna att inneha ämbetet. Nu gäller det bara att få henne godkänd i det utskott som leds av presidentens rävige motståndare Shelly Runyon (Gary Oldman). Runyon har dock inga som helst planer på att låta Hanson få posten, och ser till att komprometterande material om Hansons vidlyftiga sexuella leverne under collegetiden dras fram i rampljuset inför det moraliskt känsliga USA. Hur ska nu Hanson, president Evans och Vita Huset bemöta denna skandal under uppsegling och ändå se till att vicepresidentposten tillsätts på bästa sätt?

Själv är jag en riktig sucker på amerikanska politiska dramer med rapp dialog och intensiva konflikter vid förhandlingsborden, och här får man verkligen sitt lystmäte om man är lagd åt denna böjelse. Filmen har fått etiketten ”politisk thriller”, men ”drama” är mer rättvisande tycker jag. Spelplatsen är uteslutande maktens olika korridorer i Washington, där båda sidors spelare i den här luriga politiska kampen får spela ut sina register. Regissören Rod Lurie (The Last Castle) vet uppenbarligen hur man hanterar en sådan här story, och det egenskrivna manuset bär alla spår av att ha avhandlats ihop med tex Aaron Sorkin, tv-Vita Husets skapare och hyllad för sina rappa och händelserika manus. Tempot är på god fart igenom hela filmen med bra vinklingar i historien som dessutom också faktiskt lyckas  bjuda på en och annan twist när man minst anar det.

Runt denna historia har Lurie lyckats samla en diger samling tunga skådisar med Jeff Bridges i spetsen som synnerligen karismatisk president med förkärlek för njutbara snabbmåltider i tid och otid (!) Gamle räven Sam Elliott gör en stenhård rådgivare med sedvanlig pondus och machostil, Joan Allen som den kandiderande Lanie Evans intar kanske filmens coolaste attityd när så mycket verka stå på spel. Christian Slater i en mindre, men ack så viktig roll gör vad han ska. Frågan är dock om inte filmens största insats görs av Gary Oldman som på sedvanligt manér går totalt upp i sin roll och hans tolkning av den fanatiske och synnerligen hale Shelly Runyon dröjer kvar på näthinnan. Oldman är som vanligt en lysande skådis i alla de sammanhang han dyker upp i.

The Contender må utspelas i kontorsrum och myndighetskorridorer men är en tempofylld uppvisning i rappa dialoger, tvära kast och proffsiga skådespelarinsatser värdigt en snillrik historia som denna. Och som sagt, ögongodis för alla som gillade Vita Huset när det begav sig.

Betyget: 4/5