Straw Dogs (2011)

Men det var väl värst man tycks fastna i det här träsket med nyinspelningar och reboots då.
Vart är filmvärlden på väg? Här är det en gammal 70-talare från den ökände Sam Pekinpah, mest omtalad för sitt råa våld och en utdragen våldtäktsscen, som blivit föremål för moderna vindar och ny stil.

Det är regissören Rod Lurie, gammal filmkritiker-turned-director minsann (och som också gjorde den snygga The Contender), som har tagit på sig ansvaret att överföra dagens historia till en ny generation tittare. Och   naturligtvis kommer den gamla frågan; är det nödvändigt?

Här kanske speciellt angeläget att ställa spörsmålet då det visar sig att Lurie har valt att vara nästan löjligt trogen förlagan. Små ändringar har gjorts här och där, men på det hela taget är det verkligen samma film igen som spelas upp. James Marsden har tagit hand om Dustin Hoffman´s huvudroll som författaren David ( i originalet var Hoffman matematiker), vilken med fru Amy (Kate Bosworth) flyttar tillbaka till fruns barndomstrakter i södra Mississippi (..och i originalet var det Cornwall i England).

Frid och fröjd i början förstås, men sakta och ganska säkert kommer det att visa sig att vissa minnen kan man inte bara fly från, som uppenbarligen Amy gjort en gång i tiden. Och trots den på ytan jovialiska stämningen i den lilla staden finns det krafter som inte ser på utbölingen David med blida ögon. Speciellt inte Charlie (Alexander Skarsgård) som ”leder” sitt trashiga slackergäng med ett sorts lurande lugn på ytan.

Precis som i originalet låter Lurie filmen börja lite lagom lugnt, nödvändiga och artiga fraser utbyts mellan de nyinflyttade och lokalbefolkning. David och Amy som bosatt sig i hennes pappas gamla hus behöver ha hjälp med att lägga om taket på en lada och snart har Charlies gäng anlitats för den uppgiften, något David möjligen ganska snart kommer att ångra.

Om man nu ändå ska se på filmen som en egen enhet, ska jag lite förvånande erkänna att den funkar rätt bra. Historien galopperar inte igenom de obligatoriska stoppen, tar sig faktiskt tid att stanna upp och bygger på den obehagliga känsla som säkerligen Lurie varit ute efter. Där originalet möjligen var lite mer rakt på och fyrkantig i sin presentation, försöker den här versionen vara mer subtil och mer eller mindre smyga på oss olustigheterna.

antagonister och motpoler

Naturligtvis kan den i slutet dock inte hålla sig ifrån att trycka in den numera alltför standardiserade våldsamma Finalen, där man egentligen redan från början vet hur det kommer att gå. Oavsett om man har kikat på ett original eller inte. Det är trots allt en Hollywoodprodukt och då vet vi ju sedan gammalt att vissa ingredienser är standard i filmer av den här sorten där vi förväntas känna med huvudpersonerna och bygga upp en avsky mot de hotande krafterna.

På skådisfronten tycker nog jag också att man här hittat rätt med Marsden som David. Han utstrålar faktiskt samma tafatthet som Hoffman en gång gjorde, och lyckas också med den ganska smidiga övergången från just nördig till en desperat man som är villig att gå långt över sin gräns (hade nyinspelningen gjort i början på 90-talet hade Michael Douglas garanterat synts här..!). Kate Bosworth gör vad hon ska men märks annars inte särskilt mycket, förutom i den obehagliga våldtäktssekvensen . Skarsgård å sin sida gör egentligen bara en utdragen version av sin vampyrsnubbe från True Blood, men ok då…det funkar väl här också. Dock känns det lite synd om Skarsgård i framtiden ska behöva lira i samma castingfåra. Grabben har ju helt klart potential.

Straw Dogs fungerar i modern tappning också. Manuset gör inga anspråk på att ta originalhistorien i någon ny riktning, laddar upp lagom med stämning och adrenalin för att sedan exekvera en våldsam sista del. Ett filmiskt standardgrepp på scenariot ”när huvudpersonerna får nog”. I det här fallet ett  högst överraskande positivt sådant grepp.

Superman Returns (2006)

Efter ännu lite grävande i omtagssäcken trillade det plötsligt ur ett koppel superhjältealster som fått legat till sig lite sedan jag såg dem sist.

När äntligen Superman´s comeback aviserades var det säkerligen många som lite skeptiskt undrade hur det projektet skulle te sig, speciellt eftersom Superman-filmerna ju har sin beskärda del av filmhistorien, även om vi väl i ärlighetens namn vill glömma alla delar utom de två första. Nåväl, Bryan Singer hade ju visat med X-Men att han kunde hantera det här med superhjältar, och till och med ge dem lite mer än bara glammig och fräsig yta.

Vilket också märks här. Singer håller sig från de värsta MTV-klippningarna och duracell-tempon och låter historien ta sin lilla tid, vilket också medför att filmen känns betydligt mer genomarbetad och bättre upplagd dramaturgiskt. På minuskontot känns det dock som att den är aningen för lång och tenderar att svaja lite i det (flmr-)omtalade fokuset.

Efter fem år återvänder Superman till jorden efter att ha sökt efter sitt ursprung i en annan del av universum. Tiderna har förändrats och världen tycks ha lärt sig leva rätt bra utan stålis. Lois Lane har också gått vidare, förlovat sig och skaffat barn, vilket får vår hjälte lite ur gängorna trots allt. Intressant manusdetalj som kanske vill visa att även den rättrådige i blå långkalsonger kan vackla i sitt känsloliv och bete sig som en….människa?. En som också gått vidare med nya planer fast i gammal god stil är Lex Luthor, som givetvis har något nytt på gång, vilket även inbegriper att en gång för alla göra sig av med sin nemesis.

Det känns verkligen som Singer är den rätte mannen för detta projekt. Han strör respektfullt antydningar och nickningar till de första två filmerna från förr, och det känns faktiskt inte alls som tröttsamma kopieringar. Däremot går filmen ibland in i lite för gravallvarligt läge, och riskerar därmed att bli aningen för pretto.

Inget fel på effekter och ögongodis dock, och ett par av dessa karameller är riktigt läckra att skåda, som tex det störtande flyplanet som hotar att ödelägga en hel basebollarena. Den största tveksamheten som möjligen fanns inför premiären, huvudpersonen själv, rätas ut till ett stabilt utropstecken. Brandon Routh gör sig mer än väl i den röda slängkappan och ser banne mig ut som en slimmad Christopher Reeve och klarar dessutom av att spela den fumlige Clark Kent på sedvanligt manér. Som Superman lyckas han också få fram känslorna av ensamhet, saknad och till och med svartsjuka på ett trovärdigt sätt. Kevin Spacey har naturligtvis den mest tacksamma rollen som Luthor och kör hela sitt register så som det anstår en mästerbrottsling. Mycket roligt. Kate Bosworth som Lois är det svagaste kortet i samlingen, saknar utstrålning och inte alls i kemi med stålis. Men, man kan ju inte få allt.

Superman Returns är gedigen och har förstklassiga effekter. Känns dock aningen för lång och har en huvudstory som möjligen känns lite för tunn för att den ska engagera fullt ut. Bryan Singer har dock bemödat sig om att inte släppa ifrån sig ett hafsverk, vissa detaljer i berättelsen är strålande och filmen har sina förtjänster, vilket mer än väl motiverar betyget bra, med vissa reservationer.

”You know my um… Richard. He’s a pilot. He takes me up all the time.”
”Not like this.”