Etikettarkiv: James Marsden

Feb 26 2015

Grizzly (2014)

grizzly_postera.k.a. ”Red Machine”

Vildmarksaction av det mer banala slaget…MEN…håll i dig…satans UNDERHÅLLANDE! Trots sin något slitna populistiska ripoff-titel. Bear (hahaha!) with me now…det här är inget man kommer att djuploda i historieböckerna efter i framtiden. Det är standardprotocol 1A i Hollywoods manusfabrik. Inget nytt där under den gamla solen således. Absolut inte.

Det är istället i utförandet godsakerna tas hem. Vi får en blandning av..tja..ehh…Hajen och Skjut för att döda! Låter det helknäppt?
Skit i det. Låt istället storyn i all sin spånighet underhålla och förtjusa. Den för mig okände regissören David Hackl (som tydligen ansvarat för ett par Saw-rullar) har bra koll på skogen och personerna som kutar runt däri. Plus en skådespelande grizzlybjörn (eller är det en kodiakbjörn?), med meriter från både Into the Wild och GoT, som går under artistnamnet Bart the Bear. Bara en sån sak!

Okej, vi får svarta fåret Rowan (James Marsden) som återvänder till sin hembygd i Alaska. Han har ett mission, en mystisk tjänst han lovat att utföra. Givetvis finns brorsan Beckett (Thomas Jane) kvar i den lilla staden som polis, och den som alltid klandrat lillebror för sina val i livet. Samtidigt händer gruesome things ute i skogen. Såväl tjuvjägare som skogsavverkningsfolk åker på dyngspö av en jättelik grizzlynalle the nasty way. Blod, inälvor och kroppsdelar som flyger runt. Nallen gillar väl helt enkelt inte hur människan misshandlar den dyrbara naturen! Eller är han bara en skogstokig filmbest? Lägg till detta Beckett´s naturfotograferande fru (Piper Perabo) som dessutom är döv (oh yes..), och polischefen Sully (en sliten Scott Glenn) som mörkar ett och annat. Alla ska de mötas i den täta skogen, där familjerelationer och gamla synder SÅKLART ska gås igenom också! Rowan får till och med chansen till flirt med tjejpolisen Kaley (Michaela McManus) som också hängt på ut i spenaten.

grizzly_pic

en lirare som sannerligen inte sover!

Mitt i all denna klyschiga tillvaro döljer sig dock en fartig och mycket underhållande story! Det är badguys som ska kollas upp, folk som har försvunnit ska hämtas hem. Det är mycket smyg-smyg och det gäller att se upp för Bart the Bear som ljudlöst kan komma flygande som en oljad blixt genom skogen när man minst anar det! Trovärdigt? Äsch, skit i det. När det görs så pass underhållande kan jag lätt se genom fingrarna på alla slitna grepp som används. Filmen är egentligen en enda hopskarvad kopia av årtiondens djurskräck och lökiga substories. Men småspännande mest hela tiden!

Det bästa med filmen; Billy Bob Thornton dyker upp som jägare och superduperexpert på grizzlys-gone-rouge! The go-to-man när det kärvar. Givetvis är han illa omtyckt av de flesta och ses som en konstig kuf (”kapten Quint” någon….?). Billy Bob äger förstås varenda scen han är med i och så är det väl bra med det! Nä, tro inte att du ska få se nåt nytt i genren. Njut istället av hur fräsigt det är gjort. Och spännande! Ända in till slutet! Rullen lyckas med konststycket att hålla liv i hela den ostiga historien utan att skämmas för sig. Friskt agerat av alla inblandade, plus Bart! Det sparsamma användandet av CGI blir också ett plus i kanten då det blir en skön old school-känsla över actionbiten, som trots detta känns fräckt modern.

Perfekt helgunderhållning, själv satt jag nästan och hoppade av spänning, ja…HOPPADE gott folk!
Jag skäms inte för att erkänna det. Kanske var jag lite lagom påverkad efter ett gäng mycket goda lördagspilsner? Nä, det tror jag inte. Filmen har helt enkelt….”det”!
Och ibland räcker det långt. Oohh så långt.

Apr 4 2014

Förtrollad (2007)

Vad är det som får oss att välja vilka filmer vi ska se?
Tja, oftast har man ju såklart en sorts färdig gameplan över vilka rullar man vill uppleva. Intresse, genrefavoriter, diverse hajper, snacket, trender, favvoskådisar, utmaningen att utsätta sig för nåt annorlunda…som ni hör, det finns MASSOR med anledningar. Inget konstigt med det.

Lite extra intressant då när ett tips bara kommer sådär i förbifarten, från en annan filmtok som också skriver om film. På en rulle man har vetat om ganska länge, men inte direkt tittat åt eftersom den på förhand inte liksom platsat in i MIN gameplan. Jag menar, Disneys snirkliga logga på omslaget, sirliga gullefärger och sedvanliga sötebrödstexter. Prinsessa, sagovärld, romantiska föreställningar som hämtat ur den värsta endimensionella klyschigt slitna sagobok…MEN…så var det en liten detalj som ändå fångade upp mig. När bloggkamraten Henke plötsligt skrev att han kände vibbar från Stardust, den lätt annorlunda sagorullen från 2007, hajade jag till en aning. Stardust var en film jag gillade otroligt mycket, kombon av ren sagokänsla, äventyr, och framför allt en sorts tounge-in-cheek-humor kändes kanoners i min bok där. Menade nu alltså den gode Henke att…dagens rulle skulle kunna röra sig i samma vatten? Trots sin präktiga Disney-stämpel? Trots att bolaget ALDRIG verkar tröttna på sina storys om väna prinsessor hit och snygga prinsar dit? Finns ju som bekant bara ett sätt att ta reda på alla frågor man har i filmsammanhang. In med rullen i spelaren och…VOILA!

I det tecknade sagolandet Andalasia är allt SÅKLART finemangs. Vackra landskap, böljande kullar, härliga vattenfall, en ensamboende snygg men fattig brutta som DESSUTOM kan både tala och sjunga MED alla djur (rimligt i Disneys värld remember..) Of course väntar hon på DEN RÄTTA, prinsen, snyggingen på häst som ska komma och svepa med henne i ett glitter av romantik och skimmer. Och såklart kommer prinsen, lagom för att rädda den väna Giselle, som vår hjältinna heter, undan en ovanligt glupsk jätte. I skuggorna lurar också såklart den elaka styvmodern till prinsen, drottningen som styr riket medelst mörka krafter och klantiga medhjälpare. Håhåjaja, hittills inget nytt under solen här alltså. Disney på sin egen bakgård, lugnt och tryggt.

Andra bullar från ugnen blir det dock när Giselle tokluras av den elaka drottningen och faller i ett sorts tidshål…och vips hamnar i dagens New York! Det OTECKNADE New York alltså. Inget mer gullegull, bara den skitiga, larmande och kaosartade staden vi lärt oss älska på film! Giselle har plötsligt lämnat ritbordet och tagit formen av den rödhåriga Amy Adams i vit otymplig sagoklänning. Dessutom med helt naiv föreställning om stället hon hamnat på. Strax enter från höger också Patrick Dempsey som ensamstående skilsmässoadvokat med dotter som ser på det här med kärleken på ett litet mer cyniskt sätt än vad Giselle gör. Snart korsas deras vägar och..tja ni fattar ju… Lägg därtill lite mer besök från sagolandet i form av prinsen, Edward (James Marsden), som minsann tänker hämta hem Giselle till lugnet igen. Synd bara att han är lite…soft i skallen..typ. Dessutom smyger drottningens klant till medhjälpare (Timothy Spall) med på resan med skum agenda.
Plus en talande ekorre som heter Pip!

Låter det knäppt, idiotiskt, larvigt? Jag lovar, det är inte det!
Istället är det alldeles förtjusande charmigt och underhållande! Som att regissören, Kevin Lima, fattat hur man underhåller ALLA, yngre som äldre. Ta sagans alla jönsiga element och mixa dem med lite lagom skön nutidshumor, lite sprättig fysiskkomik, och ett manus som kostar på sig att driva med både sagoklyschor och romantiska föreställningar. Som här! Mest imponerande; att Disney vågar sätta lite löjets tecken på sig själva och häckla med sina egna sagovärldar! Man skulle också kunna säga att de här bakar in både Snövit, Askungen och Törnrosa på en och samma gång! Vill man hittar man också rullar som Pretty Woman…eller den gamla klassikern Roger Rabitt…häri. Amy Adams har på senare tid växt ut till en riktig toppenskådis och den här rullen gjordes ju redan 2007, men har en Adams i TOPPFORM med skön tajming på humorn! Här får hon dessutom chansen att både sjunga och dansa värsta musikalnumren, där speciellt en riktig mustig och färggrann scen från Central Park kan vara en av rullens höjdpunkter! Att sedan också en skönt elak och snapig Susan Sarandon dyker upp in the flesh som den elaka drottningen mot slutet, sätter vi på bonuskontot!

välkommen till Köpenha…flåt..Central Park

Så jag lyfter återigen på gubbkepsen, för friskheten i storyn, inte bara gullegull, tempot, humorn som ofta rör sig in det vuxna landskapet (även om det såklart i första hand är en familjerulle), det visuella som både skojar MED och flirtar ÅT gamla nostalgiska musikalnummer (tänk Mary Poppins!) Rent ekonomiskt också en av Disneys mer inkomstbringande rullar, drygt 340 miljoner dollars klirr worldwide på en budget på ca 85 mille. Bra återbäring på dollarn där! Nu är såklart inte siffror allt i filmens värld, men sambandet känns ändå naturligt med tanke på underhållningsfaktorn!

Förtrollad är en sån där film som omedelbart får dig på gott humör om rätt förutsättningar finns.
Lite larvig javisst, men med en äventyrlighet och tjosanhoppsan..och den där lilla kryddan av ganska knasig humor som mer än väl sätter den i samma liga som t.ex. just Stardust. Eller varför inte Bleka Dödens Minut! Disney kängar till sig själva en aning och av bara farten bjuds det på riktig finurlig och sprittande glada fånerier som inte bara barn torde tilltalas av.
Rekommenderas varmt! Tack Henke!

Feb 11 2014

2 Guns (2013)

Skulle nog lika gärna ha kunnat heta 2 Snubbar Löser ett Omständigt Mysterium. En typisk dimridåstory med klyschiga berättargrepp och våldsamma actioninslag.
No more, no less. Men å andra sidan, hade man väntat sig nåt annat?

Ibland tycks Marky Mark Wahlberg välja sina roller med omsorg. Ibland kanske för de lättförtjänta stålarna på lönechecken. Om Wahlberg är en kvalificerad skådis eller ej tvistas det ju om nästan jämt, och i de flesta läger. Hos Flmr står dock denne spjuver i ganska god gunst, och jag hävdar att Wahlis ändå har ett trivsamt sätt i sin stil. Inte så att han inte sportar den rätt uppsluppna looken även här, men dagens manus och flow tillhör kanske det lite svårare. Det onödigt svårare skulle man väl till och med kunna påstå .

In i detta stundtals krångligt författade stycke glider också Denzel Washington in på något sorts bananskal. Också han en tjomme jag verkligen gillar lite sådär bara. Han om någon kan ju också skryta med att ha figurerat i ett par rejäla tunga grejer under sin karriär. Så pass mycket att han borde kunna välja och vraka i anbuden hemma på köksbordet. Kanske lite märkligt då att han väljer denna film.
Eller tyckte han kanske att det var dags att skoja sig igenom en betald insats?
Eller bara träffa Wahlberg och ha lite kul? Hur dessa kamrater verkligen tänkte inför den här filmen lär vi ju aldrig få veta, däremot kan man som vanligt få kosta på sig att raljera lite över resultatet.

En ovanligt svår film när det gäller att hålla ihop en röd tråd. Eller..lite rörigt…ointressant?
Annars börjar det lovande med de två tjommarna Bobby (Denzel) och Stig (Marky) käbblandes med varandra sådär lagom lojt att man tror att manusförfattaren maratontittat på Tarantinos alla caféscener. Man fattar direkt att de är på gång med nåt fuffens, men inte riktigt vad. Dialogen sitter rätt skönt i början, snärtigt och lite lagom självgoda skådisar med glimten i ögat. Och så brakar det igång. För att direkt hoppa tillbaka i tiden lite. Ok, inget fel med det. Det handlar givetvis om knarkskurkar och andra drogtyper på fel sida lagen. Denzel är såklart undercoversnubbe från den goda sidan. Nu är Marky det OCKSÅ, men inte från SAMMA  goda sida. Ok?
Och igen av dem vet om den andres hemliga agenda. Typ.
Ingen spoiler, står till och med på omslaget. Så det så.

Våra heroes går från undercover till efterlysta till wanted dead, ungefär.
Vad historien är rätt glassig på är att skapa en och annan underhållande scen, lite lagom trivsamma klyschiga miljöer och ett ganska ok birollsgalleri med lirare som Edward James Olmos, James Marsden, Bill Paxton och gamlingen Fred Ward. Och så in med Paula Patton för the looks.
Bakom kameran styr islänningen Baltasar Kormákur som lät Wahlberg leka smugglare i Contraband häromåret. Islänningen har såklart inga problem med att lyda producenterna med stålarna och gör som manus och deadlines bestämmer. Ett hantverk från A till C via B utan större gnissel. Och utan större själ.

Denz som vanligt i fräsig skjorta

Det smäller och brakar på rätt sätt och det är inget fel på det visuella. Både Denzel och Marky har en rätt skön stil och verkar trivas lite sådär smålagom med att jönsa runt i största allmänhet. Som helhet känns dock filmen lite onödigt svår i sitt berättande. Ingen rulle direkt där du sitter och undrar hur det ska sluta.
Kallas kanske också brist på engagemang.

2 Guns fyrar av en sorts buddyhistoria som verkligen vill vara snårig och lurig in i det sista. Den dynamiska duon Denzel och Marky kör en lagom ytlig allians, litar på sin rutin som skådisar och bär upp sina puffror enligt mallen…som tar en och annan senväg in till finalen.
Nonsensunderhållning för stunden.

Enhanced by Zemanta
Apr 25 2013

Robot & Frank (2012)

Frank (Frank Langella), en gammal juveltjuv, bor ensam i ett stort hus.
Barnen utflugna och skild från hustrun sedan 30 år. Huset är ostädat, Frank skiter i vilken mat han äter, men mest oroväckande är kanske att han uppvisar ständiga symptom på demens. Något han själv naturligtvis förnekar på sitt kärva och sura sätt.

Frank´s enda uppenbara glädje i livet verkar vara att hänga på det lokala, nedläggningshotade, biblioteket där han kan småflörta med bibliotekarien Jennifer (Susan Sarandon). Sonen Hunter (James Marsden) har dock fått nog av att en gång i veckan köra hem till sin far för att röja upp röran, så till den grad att han nu skaffat Frank en robot som ska bistå honom i vardagssysslorna och se till att Frank äter nyttigare samt aktiveras på rätt sätt.

Vad jag framför allt gillar med dagens lilla film är att den tidsmässigt placerar sig en nära framtid från nu. Med tekniska hjälpmedel och en vidareutveckling av elektroniken som inte alls känns otrolig. Tekniken tillåts dock aldrig ta överhanden i filmen, relationen och känslorna mellan Frank och hans nya robot är det viktigaste. Frank själv hatar naturligtvis den nya hjälpredan till en början, men när det visar sig att den lilla roboten har en fallenhet för att dyrka upp lås och blixtsnabbt lära sig elektroniska kombinationer börjar Frank plötsligt piggna till och rentav planera en litet stöt på ålderns höst..! Dessutom kan han inte låta bli att motvilligt fästa sig vid den påtvingade kamraten ju längre tiden går. En klassisk utveckling med andra ord.

Nu är detta absolut ingen kuppfilm på något sätt, även om den lilla njutbara ingrediensen vävs in på ett charmfullt sätt av debutregissören Jake Schreier. Istället känns det som en ganska sorgsen berättelse om minnen och förlusten av minnen, kryddad med lite humor på väl valda ställen. Frank lever upp med sin nyvunna vän, flirtar än mer med Jennifer, men på något sätt vet vi alla att Frank har en enkelbiljett till glömskans träsk på ålderns höst.

nya kompisar gör saker ihop

Esset Langella är förstås njutningen i historien och backas upp av Marsden, Sarandon och Liv Tyler i miniroll som dottern på hastigt besök. Trots att den lilla roboten ser ut som en förvuxen plastleksak får den faktiskt en personlighet, mest tack vare Peter Sarsgaard som tillhandahåller sin röst. Manuset trippar sådär lätt mellan bekymrat och dystert drama och lättsammare tongångar, vilket lurar upp mitt sinne en aning..när det egentligen handlar om något vi alla fasar för. Att tappa sina minnen i livet och kanske sin identitet. Att sedan en överraskande liten twist finns inskriven i slutet förstärker ju bara storyn och vad allt egentligen handlar om.

Robot & Frank är naturligtvis ingen superduperhistoria som slår på stora trumman. Ett litet vardagsdrama, förlagt i nära framtiden. Allvarligheter blandas med lite småkul incidenter och en Langella som äger varje filmruta han förekommer i. Trevligt, och lite sorgsamt.
Och bra, i det lilla formatet.

Aug 1 2012

Straw Dogs (2011)

Men det var väl värst man tycks fastna i det här träsket med nyinspelningar och reboots då.
Vart är filmvärlden på väg? Här är det en gammal 70-talare från den ökände Sam Pekinpah, mest omtalad för sitt råa våld och en utdragen våldtäktsscen, som blivit föremål för moderna vindar och ny stil.

Det är regissören Rod Lurie, gammal filmkritiker-turned-director minsann (och som också gjorde den snygga The Contender), som har tagit på sig ansvaret att överföra dagens historia till en ny generation tittare. Och   naturligtvis kommer den gamla frågan; är det nödvändigt?

Här kanske speciellt angeläget att ställa spörsmålet då det visar sig att Lurie har valt att vara nästan löjligt trogen förlagan. Små ändringar har gjorts här och där, men på det hela taget är det verkligen samma film igen som spelas upp. James Marsden har tagit hand om Dustin Hoffman´s huvudroll som författaren David ( i originalet var Hoffman matematiker), vilken med fru Amy (Kate Bosworth) flyttar tillbaka till fruns barndomstrakter i södra Mississippi (..och i originalet var det Cornwall i England).

Frid och fröjd i början förstås, men sakta och ganska säkert kommer det att visa sig att vissa minnen kan man inte bara fly från, som uppenbarligen Amy gjort en gång i tiden. Och trots den på ytan jovialiska stämningen i den lilla staden finns det krafter som inte ser på utbölingen David med blida ögon. Speciellt inte Charlie (Alexander Skarsgård) som ”leder” sitt trashiga slackergäng med ett sorts lurande lugn på ytan.

Precis som i originalet låter Lurie filmen börja lite lagom lugnt, nödvändiga och artiga fraser utbyts mellan de nyinflyttade och lokalbefolkning. David och Amy som bosatt sig i hennes pappas gamla hus behöver ha hjälp med att lägga om taket på en lada och snart har Charlies gäng anlitats för den uppgiften, något David möjligen ganska snart kommer att ångra.

Om man nu ändå ska se på filmen som en egen enhet, ska jag lite förvånande erkänna att den funkar rätt bra. Historien galopperar inte igenom de obligatoriska stoppen, tar sig faktiskt tid att stanna upp och bygger på den obehagliga känsla som säkerligen Lurie varit ute efter. Där originalet möjligen var lite mer rakt på och fyrkantig i sin presentation, försöker den här versionen vara mer subtil och mer eller mindre smyga på oss olustigheterna.

antagonister och motpoler

Naturligtvis kan den i slutet dock inte hålla sig ifrån att trycka in den numera alltför standardiserade våldsamma Finalen, där man egentligen redan från början vet hur det kommer att gå. Oavsett om man har kikat på ett original eller inte. Det är trots allt en Hollywoodprodukt och då vet vi ju sedan gammalt att vissa ingredienser är standard i filmer av den här sorten där vi förväntas känna med huvudpersonerna och bygga upp en avsky mot de hotande krafterna.

På skådisfronten tycker nog jag också att man här hittat rätt med Marsden som David. Han utstrålar faktiskt samma tafatthet som Hoffman en gång gjorde, och lyckas också med den ganska smidiga övergången från just nördig till en desperat man som är villig att gå långt över sin gräns (hade nyinspelningen gjort i början på 90-talet hade Michael Douglas garanterat synts här..!). Kate Bosworth gör vad hon ska men märks annars inte särskilt mycket, förutom i den obehagliga våldtäktssekvensen . Skarsgård å sin sida gör egentligen bara en utdragen version av sin vampyrsnubbe från True Blood, men ok då…det funkar väl här också. Dock känns det lite synd om Skarsgård i framtiden ska behöva lira i samma castingfåra. Grabben har ju helt klart potential.

Straw Dogs fungerar i modern tappning också. Manuset gör inga anspråk på att ta originalhistorien i någon ny riktning, laddar upp lagom med stämning och adrenalin för att sedan exekvera en våldsam sista del. Ett filmiskt standardgrepp på scenariot ”när huvudpersonerna får nog”. I det här fallet ett  högst överraskande positivt sådant grepp.

Apr 13 2010

The Box (2009)

Norma och Arthur Lewis (James Marsden/Cameron Diaz) lever ett alldagligt förortsliv i 70-talets USA. Han jobbar åt NASA och hon är lärare. Plötsligt en dag levereras ett mystiskt paket till familjens hus innehållandes en låda med en knapp i. I brevet som följer med är instruktionerna lika tydliga som enkla: välj att trycka på knappen och få 1 miljon dollar! Nackdelen är att någon, för dem okänd människa, dör någonstans i världen. Avstå och erbjudandet går vidare till någon annan.  Är inte det ett makabert moraliskt problem som heter duga så säg…? Norma och Arthur får 24 timmar på sig att bestämma sig för ett val.

Här någonstans i filmen börjar konsekvenserna av deras val (ärligt…trodde du att de skulle avstå från att trycka…?!) och via en mystisk främling (Frank Langella) utvecklas det hela till en mindre mardröm som ställer det mesta på sin spets. Dessvärre önskar jag att paret inte tryckt på knappen, och därmed besparat oss denna totalt utflippade story som faktiskt inte leder någonstans och framför allt lämnar mig som tittare otroligt frusterad.
Filmens regissör, Richard Kelly, en gång i tiden ansvarig för den uppmärksammade Donnie Darko (2001) har totat ihop en historia baserad på en novell som är så såsig så man riktigt pustar i tv-soffan. Inledningen är lovande dock, med sakta stigande spänning om vad som komma KAN, men det som följer blir riktig pannkaka! Synd eftersom upplägget är riktigt lovande och faktiskt får Cameron Diaz visa att hon kan spela något annat än flamsiga blondiner med irriterande skratt. Filmen vill uppenbarligen leva i någons slags thriller/övernaturlig-kantad värld men lyckas banne mig bara vara irriterande. Det är snarare ett drama som går helt överstyr med ett alldeles för jobbigt och högtravande manus.

Vad filmens budskap går ut på frontas så diffust under filmens sista minutrar så man blir riktigt irriterad över att ha behövt genomlida nästan två timmar av….ingenting för att få ännu en moralkaka uppkörd i ansiktet.
The Box börjar bra, blir raskt sämre och förlorar sig i en massa onödiga, intetsägande scener som plötsligt påminner om ännu ett segt avsnitt av gamla Arkiv X från 90-talet.

De enda som kommer undan med godkänt är skådisarna, James Marsden, Frank Langella och så då fröken Diaz. Måtte vi glömma resten av denna historia så fort det bara går.

Betyget: 1/5