Etikettarkiv: Liv Tyler

Okt 30 2018

#rysligaoktober: The Strangers: Prey at Night (2018)

Kommer ni ihåg de där dårarna som terrade Liv Tyler i The Strangers 2008?? Såklart att DE är tillbaka nu under mörka, höstliga, oktober. Bara för att göra tillvaron rackig för några andra stackars satar. I det här fallet en familj på fyra. En resa ska företas. Till nån obskyr släkting som uppenbarligen bor i en sorts kombinerad trailerpark/camping. Det är förstås off-season och höst. Ödsligt område med lika ödsliga mobila hem. Och varför är det ingen släkting som tar emot mamma Cindy (Christina Hendricks) med familj…?

Strax är det full fart på slashet och otrevligheterna. Räkna inte med något nyskapande. Förstås. Men ändå så pass underhållande att det ofta blir lite småspännande. Sånt tycker jag är gött. Inte ofta man kan skriva det om traditionella slashers, stöpta i den beprövade formen. Knäppskallarna i sina masker gör ju sitt till också. Bakom dagens rulle, Johannes Roberts (47 meters down), medans manuset är hoptotat av regissören till förra Strangers, Bryan Bertino. Smyg och skrik och lite lagom mängder med falurött. Jamen det är väl vad man vill ha ändå kanske av rullar som den här. Ganska bra utnyttjande av den ödsliga trailerparkmiljön också. Plus i kanten också för dottern Kinsey (Bailee Madison) som visar upp alla färdigheter en final girl ska ha. Frågan är om det räcker i det här fallet…? Löst baserad på liknande händelser på 80-talet…men ta det med en jäkligt liten nypa salt. Alltså, obefintlig typ.
Bättre rulle än jag kunde tro.

 

Finns bla på Viaplay, SF Anytime och Itunes

Feb 23 2016

Super (2010)

super_posterHur är det nu?
Alla kan bli en superhjälte? Även utan superkrafter?

Dagens inlägg i debatten kommer från Frank Darbo (Rainn Wilson) en tystlåten, timid, figur vars liv just blivit än värre. Enligt honom själv alltså. Frun Sarah (Liv Tyler) har precis lämnat honom för den skumme Jaques (Kevin Bacon). Vad återstår i tillvaron? Jobbet på den sunkiga syltan där han flippar hamburgare..?

I ett något febrigt tillstånd av självömkan, och under aningens påverkan från den lokala kristna (!) tv-kanalen, beslutar sig Frank för att bli en nattlig hämnare. En kraft för alla utsatta som hamnat i klorna på sådana skummisar som…som..Jaques till exempel!
En taffligt sydd hemmadräkt senare är Frank redo för gatornas våld i form av den rödklädde ”The Crimson Bolt”! Ojoj.

Jaha, så vad är detta? En komedi? En svart skröna? Ett drama om en man så förlorad i sitt förstånd att verklighet flyter ihop med fantasi? Regissören James Gunn (Guardians of the Galaxy) slänger upp en story som i vissa fall starkt påminner om Kick Ass-rullarna. Här samsas ren komedi, ibland med slapstick-inslag, och ganska rått våld.
Att Frank inte direkt är en vig brottsbekämpare med elegant stil står snart klart, och när den unga Libby (Ellen Page) dyker upp i hans liv och vill bli maskerad sidekick…ja då vässas det hela till såklart. Och nånstans vill Frank bara rädda Sarah ur klorna på den iskalle Jaques som visar vara en knarkhandlare utan samvete.

Det är mörkt, det är avigt, skratt som ofta fastnar i halsen. Det är ett drama om en snubbe som uppenbarligen inte har koll på sitt själsliga liv…en sorts sarkasm över svennebanan-livet?
Eller bara en jävligt röjig och lite knäpp actionkomedi?

super_pic

hemmabyggesmällare…perfa!

Valet är kanske fritt för den som tittar. Hur som haver funkar Rainn Wilson perfekt i rollen som den dystre Frank. Imponerande rollista i övrigt i denna ganska lågbudgeterade rulle. Gott om våld och svart humor…och så den där lilla touchen av det skavande dramat..som gör att gränsen mellan medlidande för huvudpersonen och farhågan för att han har mental härdsmälta…suddas ut lite då och då.

Sevärd i all sin brokiga mix.

Okt 27 2014

The Strangers (2008)

the strangersParet James och Kristen (Scott Speedman och Liv Tyler) kommer sent en kväll till den avlägsna Stugan.
Helt klart besvärade av något som från början skulle vara desto mysigare och romantiskt än vad som nu verkar bli fallet. Filmens första klyscha rullar direkt igång när James en stund senare deklarerar att han ”behöver ut och köra en sväng för att rensa tankarna”.

Så, häpp, ni fattar ju redan att det rör sig om ännu en av alla dessa homeinvasionthrillers.
De som tycks poppa upp i parti och minut. Regissören och manusmannen Bryan Bertino ska dock ha cred för att han ganska snabbt lyckas skapa lite obehaglig stämning i stugan, utnyttjar dess vinklar och vrår och skuggor på ett bra sätt. Och även dess omgivningar. Liv Tyler är möjligen lite för övertydlig med sin stigande panik, men okej då, hanterar sin roll rätt trovärdigt i början i alla fall. Speedman går från ledsen snubbe till arg snubbe, och däremellan vet man inte riktigt vart man har honom. Vilket ju är ganska bra egentligen.

Bertinos manus blandar vilt med lågbudgetstilens alla ingredienser av ljud, skuggor och det som aldrig ses i bild. En och annan gorig effekt får också utrymme, men känns i sammanhanget rätt malplacerad då den övriga visuella stilen skulle räcka gott. När ”katten väl är ur lådan” blir det naturligtvis mer standard-smy-smyg-betonat och med ens lite tråkigare.

strangers_pic

”WTF!!? ”bara” en tvåa i betyg!?”

Och då tappar tyvärr rullen direkt. Som vanligt i filmer av den här sorten gör huvudpersonerna dessutom helt idiotiska OLOGISKA saker som en vanligt person, om än vettskrämd, aldrig skulle ha gjort. Och börjar filmkaraktärer pyssla med sådana ”stunts” i en rulle, speciellt i en miljö som den här, kan man inte riktigt släppa det (även om det är så det ”ska” vara i sådana här rullar) utan sitter mest och muttrar lite lagom grinigt i väntan på finalen.

Rullen sägs ”vara inspirerad” av verkliga händelser i norra Kalifornien 1981, och som vanligt låter det alltid lite fräsigare att skylta med sådant i förtexten (även om likheterna är pyttesmå).
En okej rulle som framkallar en del obehag men faller i den där jolmiga fällan med klyschor och irriterande ologik…och lyckas därmed inte skrämma upp mig nämnvärt.
För det var väl tanken?

Apr 25 2013

Robot & Frank (2012)

Frank (Frank Langella), en gammal juveltjuv, bor ensam i ett stort hus.
Barnen utflugna och skild från hustrun sedan 30 år. Huset är ostädat, Frank skiter i vilken mat han äter, men mest oroväckande är kanske att han uppvisar ständiga symptom på demens. Något han själv naturligtvis förnekar på sitt kärva och sura sätt.

Frank´s enda uppenbara glädje i livet verkar vara att hänga på det lokala, nedläggningshotade, biblioteket där han kan småflörta med bibliotekarien Jennifer (Susan Sarandon). Sonen Hunter (James Marsden) har dock fått nog av att en gång i veckan köra hem till sin far för att röja upp röran, så till den grad att han nu skaffat Frank en robot som ska bistå honom i vardagssysslorna och se till att Frank äter nyttigare samt aktiveras på rätt sätt.

Vad jag framför allt gillar med dagens lilla film är att den tidsmässigt placerar sig en nära framtid från nu. Med tekniska hjälpmedel och en vidareutveckling av elektroniken som inte alls känns otrolig. Tekniken tillåts dock aldrig ta överhanden i filmen, relationen och känslorna mellan Frank och hans nya robot är det viktigaste. Frank själv hatar naturligtvis den nya hjälpredan till en början, men när det visar sig att den lilla roboten har en fallenhet för att dyrka upp lås och blixtsnabbt lära sig elektroniska kombinationer börjar Frank plötsligt piggna till och rentav planera en litet stöt på ålderns höst..! Dessutom kan han inte låta bli att motvilligt fästa sig vid den påtvingade kamraten ju längre tiden går. En klassisk utveckling med andra ord.

Nu är detta absolut ingen kuppfilm på något sätt, även om den lilla njutbara ingrediensen vävs in på ett charmfullt sätt av debutregissören Jake Schreier. Istället känns det som en ganska sorgsen berättelse om minnen och förlusten av minnen, kryddad med lite humor på väl valda ställen. Frank lever upp med sin nyvunna vän, flirtar än mer med Jennifer, men på något sätt vet vi alla att Frank har en enkelbiljett till glömskans träsk på ålderns höst.

nya kompisar gör saker ihop

Esset Langella är förstås njutningen i historien och backas upp av Marsden, Sarandon och Liv Tyler i miniroll som dottern på hastigt besök. Trots att den lilla roboten ser ut som en förvuxen plastleksak får den faktiskt en personlighet, mest tack vare Peter Sarsgaard som tillhandahåller sin röst. Manuset trippar sådär lätt mellan bekymrat och dystert drama och lättsammare tongångar, vilket lurar upp mitt sinne en aning..när det egentligen handlar om något vi alla fasar för. Att tappa sina minnen i livet och kanske sin identitet. Att sedan en överraskande liten twist finns inskriven i slutet förstärker ju bara storyn och vad allt egentligen handlar om.

Robot & Frank är naturligtvis ingen superduperhistoria som slår på stora trumman. Ett litet vardagsdrama, förlagt i nära framtiden. Allvarligheter blandas med lite småkul incidenter och en Langella som äger varje filmruta han förekommer i. Trevligt, och lite sorgsamt.
Och bra, i det lilla formatet.

Jan 17 2013

Columbus Circle (2012)

En bra spänningsfilm ska väl hålla på sin tvistade intrig i det längsta. Eller?
Å andra sidan kan en bra spänningsfilm redan i början avslöja det mesta för mig som tittare och sedan ägna resten av speltiden åt att luras med hjälten/hjältinnan i filmen. Tänk Hitchcocks alla luriga manusvändor. Kan också funka helt okej, eller hur?

Här blir det en sorts lustig mischmasch av ovanstående. Kanske därför också lite väntat och mindre uppseendeväckande. (eller kan det möjligen vara för att jag inbillar mig att jag vill stämpla mig själv som en garvad filmgluttare och därför har aningens lättare att se vart en story tar vägen…? Tja..man vill ju gärna tro det…)

Den skygga och försiktiga Abigail (Selma Blair) lever eremitliv i fräsig våning i lyxigt hus vid just Columbus Circle i New York. Rykten säger att flickebarnet inte gått utanför dörren på nästan tjugo år! Lagom diffus bakgrund låter mig ana att hon varit med om hemskheter i barndomen, och kontakten med omvärlden sköts medelst dator, en hygglig portvakt och en gammal sliten faderlig doktorstyp i form av Beau Bridges.

När granntanten hastigt och olustigt uppenbarligen tas av daga medelst ojusta medel en natt och poliser börjar stryka runt på våningen skapar det extra oro i Abigail´s värld. Och inte blir det bättre av att våningen strax efter hyrs ut till ett ungt par i karriären. Och ÄN värre blir det faktiskt när vår huvudperson upptäcker att de otäcka ljuden från grannlägenheten tyder på att det handlar om hustrumisshandel in progress. Summa summarum störs hela Abigail´s snäva värld av allt som händer. Hur ska hon göra? Och vad gör hon den kvällen den misshandlade kvinnan desperat bankar på dörren…?

Selma är tveksam till det mesta

Här måste erkännas att upplägget i dagens thriller är rejält lovande, med utvecklingar som kastar ut lite trådar både hit och dit. Selma Blair (varför förväxlar jag hela tiden henne här med Liv Tyler !?) är lagom rådjursrädd och verkar i vissa lägen inte kapabel att klara av något själv. De nya grannarna i form av Amy Smart och Jason Lee (kul att se honom i något annat än komedifacket!) klyschar sig fram i berättelsen som det unga karriärparet. Giovanni Ribisi hoppar in i en biroll som polis, vilken kikar lite extra noga på det plötsliga och osunda dödsfallet med granntanten i början. Och så den jovialiske portvakten (Kevin Pollack). En diger samling individer alltså.

Och så någonstans mot mitten av filmen vänder liksom allt. Från att ha varit lite lagom kufisk börjar det rulla på enligt den gamla nötta mallen 1A. Inte dåligt, men inte heller speciellt nervkittlande. Sträckan in mot finalen blir just ett sorts race där historien ska hinna med att ta ett par tre (vid det här laget förväntade vändningar) till.

Columbus Circle har lagom stuk av tv-deckare över sig. 82 minuters speltid avslöjar möjligen att det har varit svårt att krama hur mycket som helst ur den här storyn. Inget bomskott till film dock. Men den engagerar inte så pass mycket att jag bryr mig speciellt mycket om karaktärernas utveckling. Och det hade onekligen varit kul att se vad Hitchcock hade gjort med storyn i en annan tidsålder…

Okt 24 2011

The Incredible Hulk (2008)

Ja egentligen är det ju nästan lite löjligt, men vi slänger in en Marvel-skapelse till under avsyning när chansen finns.

Återigen igen en återtitt, och nu är det Edward Norton som i Louis Leterrier´s regi ikläder sig rollen som den olycksalige Bruce Banner med humörproblem. Där Ang Lee´s version ett par år tidigare uppenbarligen ville vara en djupare, mer dramatisk, version med en diger bakgrundshistoria vad gäller karaktärerna, satsar Norton och co mer på raka och möjligtvis ytligare puckar.

Utan att för ett ögonblick låtsas om sin föregångare lyckas regissör Leterrier (på ett rätt smart sätt) använda förtexterna till att förklara läget, bakgrunden och det största skälet till att dagens film börjar med en Bruce på flykt i Brasilien där han gör allt för att ligga så lågt som möjligt under tiden han klurar på ett sätt att få bukt med sitt infekterade blod. Säg dock den frid som varar (och tur är väl det för oss som tittare…annars hade det ju blivit en vääldigt seg film) och bara vips sådär så är US of A`s militär honom på spåren och i spetsen hittar vi självaste general Ross (kanske lite otippat William Hurt) som leder sina specialstyrkor i jakten på Banner för att få tag på sitt hemliga vapen som är just Banner och hans blod. Dessutom har han flugit in brittiske stridisen Tim Roth att bistå på bästa och mest våldsamma sätt.

Som sagt, där Ang Lee verkade mer intresserad av det filosofiska och mentala i historien om Hulken, satsar Leterrier på mer hederlig action medelst felfria effekter. Intressant dock att superallvarlige Norton anammat rollen som Banner med humöret, man kan ju annars tycka att Norton möjligen skulle hålla sig för god för att ta en sådan serietidningsroll..men uppenbarligen tycks han ha sett något intressant även i detta. Kanske var det möjligheten att få hångla med Liv Tyler som gör hans kärleksintresse Betty aka generalens dotter?

läge för en liten stänkare?

Denna Hulk-version har egentligen inte ett skit att komma med vad gäller nya infallsvinklar eller annorlunda synsätt. Manuset består mest av tunna skivor; Banner kommer tillbaka till Staterna, klurar på ett botmedel, jagas av den enfaldige generalen som dessutom skapar en sorts monstermotståndare till Hulken med hjälp av skumma substanser och en ivrig Roth. Banner får lite kärlek av Betty, de flyr, generalen hittar dem och så när allt ser hopplöst ut fattar generalen att det är Hulken som kan rädda dem och ingen annan.

Vad filmen märkligt nog lyckas med är att ha en skapligt hög lägsta-nivå. Trots enkelspårigt manus utan överraskningar är det proffsigt hantverk och rätt snyggt dramaturgiskt. Det känns inte som en intressant film, men ändå blir den aldrig ointressant. Förklara det den som kan.

The Incredible Hulk rullar på och gör vad den förväntas. Underhåller utan att lämna någon speciell eftersmak. Norton gör ett helt ok jobb som Bruce B och när humöret rämnar lämnar han över till de omtalade effektnissarna som trycker in sina läckerbitar efter bästa förmåga. Mindre plats för filosofin och mer plats för förväntningar inför den kommande Avengers-filmen där vår gröne vän återigen dyker upp.
Som standalone-film ok, men inte direkt något att skriva hem om. Väl dock i en filmblogg.

“As far as I’m concerned, that man’s whole body is property of the U.S. army.”