War on Everyone (2016)

Egentligen är det så mycket galenskaper med den här rullen så det sannerligen borde gå käpprätt åt helvete. Vilket en del tycker att det gör. Andra, vars lag jag hör hemma i, sitter snarare och klipper lite förundrat med ögonen samtidigt som vi njuter en stund av dessa galenskaper.

Och visst….vi har sett det förut; två genomkorrumperade snutar i Albuquerque (hej Breaking Bad) lever rövare hej vilt. Terry (Alexander Skarsgård) och Bob (Michael Peña) i sina mörka kostymer (hej Reservoir Dogs) som tolkar lagen precis som de vill. Kör över skurkar de förföljer, klår upp misstänkta lite extra, tar emot mutor och delar gärna ut en och annan. Filmen är så galet klyschig så det borde verkligen inte funka. Ibland undrar jag om regissören/manusmannen John Michael McDonagh (Calvary, The Guard) helt enkelt skojar lite med oss. Storyn är nämligen så over the top att det inte finns något mellanläge. Antingen hatar man troligen rullen, eller finner den högst förnöjsam. Skarsgård kan göra sin BÄSTA roll här! Javisst, nu satte du nästan kaffe eller ölen i halsen va!? ”Är han inte klok!??!”, tänker vissa av er. Må så vara. Men Skarsgårspöjken tycks ha otroligt roligt här då han liksom får släppa alla hämningar. Varenda moralisk regel som kan brytas…bryts! Och Peña har jag alltid haft ett gott öga till. Han får också chansen att vrida till sin figur.

GIVETVIS är dessa bad boys ganska goda innerst inne, och när en ny badass i form av den dryge brittiske (of course) storskurken Lord James Mangan (Theo James) hotar balansen i staden…är det upp till the boys in black att stå upp och möta motståndet. Så pass långt in i handlingen givetvis redan bannlysta hos sin arbetsgivare. Som om det skulle stoppa dem! Hahaha.
Jaja, fullt med ös, lusig humor, svart humor, icke-PK-humor, kiss-humor. knark-humor, filmvåld och ösig mix av country-musik och mexikanska tunes!
What´s not to like!?? Kanske måste man vara medlem i ”bizzaro-klubben” för att gilla rullen?? Jag söker medlemskap direkt.

trust them!

Låt vara att engelsmannen McDonagh kanske tittat lite väl mycket på en viss herr Tarantinos tidiga stil…men what the heck…det kommer han undan med. Sen kan man ju också konstatera att detta är väääldigt långt från det som McDonagh visade upp i tex Calvary. Å andra sidan; visst är det lite kul ändå med kontraster??
Finns någon sens och moral här? Vetefan. Men skit i det. Dessutom; en rulle som sportar ”I fought the law” med The Clash…får givetvis pluspoäng!

Provocerande underhållande!

War Dogs (2016)

war_dogs_posterVarför tycker jag så illa om Jonah Hill??
Är det hans personlighet som stör? Kan vi skylla allt på hans rollval? Är han för mig vad Seth Rogen är för Fiffis Filmtjam?? Fan vet.

Klart är i alla fall att han dyker upp som en av två filurer i dagens synnerligen märkliga BOATS-rulle. För japp, detta är ännu en sån här tokig grej som faktiskt hänt i verkligheten. David (Miles Teller) och Efraim (Hill) är två lagom misslyckade snubbar i Miami som 2005 mer eller mindre snubblar in i den lagom omoraliska världen runt vapenförsäljning, främst åt det amerikanska försvaret.

Från ett kontor på fickan tar de plötsligt klivet in som storfräsare i vapenhandlarcirkusen och cashen börjar ramla in. Jag tänker direkt på filmen The Wolf of Wall Street, det här är som en liten kusin till den upplevelsen. Samma kaxighet. Samma uppror mot allt som är politiskt korrekt. Samma snabba vägar till rikedom. Och ständigt samma risker att allt ska gå åt skogen. Bara i lite mindre skala.

Mannen bakom dagens verk heter Todd Phillips (Baksmällan), så där vet ni direkt ungefär hur den svarta humorn ligger i filmen. Rätt bra med andra ord. Proppad med tunga musikaliska tunes, som för att riktigt framhäva boysens framfart i branschen. Rappt berättad dröjer inte storyn för länge på varje kapitel. Phillips jobbar helt klart enligt modellen rookie, rise och det oundvikliga slutet.

Som alltid när man sitter och glor på sådana här filmer slås man av hur jäkla knäppt det är att det som sker i filmen verkligen har hänt i verkligheten. Only in America, folks? Låt vara med en och annan sockring och justering i manuset förstås. Liksom wolfen på börsgatan andas den här rullen en uppkäftighet och företagsamhet som i vissa lägen blir riktigt njutbar att uppleva.

la-ca-mn-war-dogs-todd-phillips-20160424

shady business kräver snygga svidar

Teller är bra. Jonah Hill är väl också egentligen bra. Kanske har han tagit på sig alltför många osympatiska roller i karriären? Här är han dryg, burdus, irriterande och självgod. och nånstans har jag fått för mig att det ÄR Jonah Hill som person. Hoppas det visar sig i framtiden att jag har fel (även om jag faktiskt njöt av hans insats i just nämnda Wolf of…). Phillips polare Bradley Cooper gör ett inhopp som luguber vapenhandlare, annars är det firma Teller och Hill i fokus mest hela tiden.

En underhållande skröna. Scorsese var först på banan med uppkäftigheten i sin Wolf och kanske är det därför som den här känns lite upprepande i vissa lägen. Konceptet är inte lika flabbergasting den här gången, om än lika anmärkningsvärt ur verklighetsförankring.

Project X (2012)

project_x_posterOmtalad (?) rulle som jag icke hade sett.
Förrän nu. 10 spänn och obruten förpackning på helgens loppis var för lockande för att stå emot.

3 nördiga sistaårs-elever på high school tror att lyckan till bättre tider är att anordna episkt party. Vad är väl bättre då än att skaka loss på unge Thomas´ (Thomas Mann) födelsedag, när han kommer att få ha huset för sig själv?! Till föräldrarna är förstås budskapet att endast en liten fest för hans omedelbart nära nördpolare är vad som gäller…men tack vare motormunnen och den asjobbige kompisens Costas (Oliver Cooper) uppfinningsrikedom när det gäller att sprida det berömda ordet…är Thomas hus snart hela områdets centrum för festernas fest.

Att få gå på party som i film tycks vara varje skolunges (även i Sverige) dröm. Här ett smärtsamt bevis på att det kanske inte alltid är av godo. Överdriven förstås. Galna grejer händer mest hela tiden. Ibland riktigt roligt…ibland lite mer ett skratt som fastnar i halsen. Jag märker dock att ju längre jag tittar..desto mer övergår mitt flinande i en sorts vanmakt. Kanske i takt med att unge Thomas inser vart det hela är på väg.

Är det en komedi? Ett drama? Ett sorts mörkt budskap om att det som är så lockande i teorin egentligen är något som kan slå tillbaka på ett förödande sätt?
Smårolig början, kaosartad utveckling..och slutet känns…jobbigt. En film som hela tiden tycks pendla mellan nonsens och allvar. Plus lite mörker. En svag doft av Hangover-filmerna dröjer sig kvar…kanske beroende på att Todd Phillips hittas i producentleden?

Märklig film.
Inte speciellt bra, men inte dålig heller.

Super (2010)

super_posterHur är det nu?
Alla kan bli en superhjälte? Även utan superkrafter?

Dagens inlägg i debatten kommer från Frank Darbo (Rainn Wilson) en tystlåten, timid, figur vars liv just blivit än värre. Enligt honom själv alltså. Frun Sarah (Liv Tyler) har precis lämnat honom för den skumme Jaques (Kevin Bacon). Vad återstår i tillvaron? Jobbet på den sunkiga syltan där han flippar hamburgare..?

I ett något febrigt tillstånd av självömkan, och under aningens påverkan från den lokala kristna (!) tv-kanalen, beslutar sig Frank för att bli en nattlig hämnare. En kraft för alla utsatta som hamnat i klorna på sådana skummisar som…som..Jaques till exempel!
En taffligt sydd hemmadräkt senare är Frank redo för gatornas våld i form av den rödklädde ”The Crimson Bolt”! Ojoj.

Jaha, så vad är detta? En komedi? En svart skröna? Ett drama om en man så förlorad i sitt förstånd att verklighet flyter ihop med fantasi? Regissören James Gunn (Guardians of the Galaxy) slänger upp en story som i vissa fall starkt påminner om Kick Ass-rullarna. Här samsas ren komedi, ibland med slapstick-inslag, och ganska rått våld.
Att Frank inte direkt är en vig brottsbekämpare med elegant stil står snart klart, och när den unga Libby (Ellen Page) dyker upp i hans liv och vill bli maskerad sidekick…ja då vässas det hela till såklart. Och nånstans vill Frank bara rädda Sarah ur klorna på den iskalle Jaques som visar vara en knarkhandlare utan samvete.

Det är mörkt, det är avigt, skratt som ofta fastnar i halsen. Det är ett drama om en snubbe som uppenbarligen inte har koll på sitt själsliga liv…en sorts sarkasm över svennebanan-livet?
Eller bara en jävligt röjig och lite knäpp actionkomedi?

super_pic

hemmabyggesmällare…perfa!

Valet är kanske fritt för den som tittar. Hur som haver funkar Rainn Wilson perfekt i rollen som den dystre Frank. Imponerande rollista i övrigt i denna ganska lågbudgeterade rulle. Gott om våld och svart humor…och så den där lilla touchen av det skavande dramat..som gör att gränsen mellan medlidande för huvudpersonen och farhågan för att han har mental härdsmälta…suddas ut lite då och då.

Sevärd i all sin brokiga mix.

återtitten: Döden klär henne (1992)

Hahaha.
Meryl Streep borde FÖRSTÅS haft en Oscar för den här galna rollen som skönhetsbesatt toka.
Ett praktexempel på hennes komiska ådra! Bruce Willis som hysteriskt drinkande tönt går inte heller av för hackor. Släng slutligen in Goldie Hawn som vass och bitsk hämnerska så är farskarusellen komplett. Gjorde regissören Robert Zemeckis bättre filmer förr?! En del talar för det, här lät han trion ovan leka sig igenom ett ganska jönsigt men UNDERHÅLLANDE manus.
Teaterdivan Madeline (Streep) snor plastikkirurgen Ernest (Willis) från mesiga Helen (Hawn), åren går och tidens tand är inte snäll mot Madeline…tills hon upptäcker lite ockulta trix som kan bota hennes begär efter ungdom och skönhet. Som vanligt ska man dock aldrig ge i sig i kast med skumma krafter. Inte ens i en komedi. Skönt drag i överspelet från de inblandade OCH i specialeffekterna… som drog hem en gyllene gubbe detta år.

Inget du kanske räknar in som en klassiker i framtida filmböcker, svagare mot slutet, men överlag en rejält murrigt knasrolig svart skröna längs speltiden om skönhetsideal med BISARRA konsekvenser.
Fortfarande bra sting i humorn här.

American Hustle (2013)

En av de mer märkliga rullarna under årets (2014) första månader?
Inte så mycket för något konstigt innehåll av något slag, nej mer för att filmen lyckats med bedriften att inhösta icke mindre än 10 Oscarsnomineringar!
På att handla om egentligen…ingenting?

Kanske man får se det som skådisarnas show om inte annat? Här kastar regissören David O. Russell (Silver Linings Playbook) in pålitliga ess som Christian Bale (vilken naturligtvis gör en kameleontförvandling), Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence. Tung rollista det där. Betyder det automatiskt att historien blir bra då? Of course not!
Åsikterna och meningar har gått isär, därav kanske den rätt stora uppmärksamheten på en rulle som istället är en ganska lättknaprad skröna. Mer eller mindre. Som om Maffiabröder hade gått på dejt med gamla goa Blåsningen. Ungefär.
Svårt att ta historien på allvar, även om viss verklighetsbakgrund finns (”some of this actually happened”). Vad det istället blir är en stunds smackebonk i sällskap med otvivelaktigt begåvade skådisar.

Skojaren Irving Rosenfeld (Bale) står inför ett ganska lätt val. Att tillsammans med sin con-partner Sydney Prosser (Adams) samarbeta med FBI. Alternativet är att skaka galler för de brott i skojarbranschen paret begått. Det är 70-tal och det är hiskeliga kläder, muliga Jersey-miljöer, swagig musik såklart och ett par sällsamt roliga timmar om man gillar den där murriga och galna scenografin som hör till detta svunna årtionde. Här ska sättas fast fula fiskar, och FBI-vildhjärnan Richie DiMaso (Cooper) har så mycket galna idéer att man nästa storknar som tittare. Tålmodiga chefer (med vissa invändningar) låter honom dock hållas, och tillsammans med skojarparet Rosenfeld/Prosser blir det en lustig cirkus.
Så pass knasig att man liksom inte tar den på allvar.
Vilket inte gör nåt.

O. Russell låter sina adepter köra hela registret fullt ut, och vräka på med någon sorts svart humor i kombo med lite vagt drama i ena hörnet. Ganska snabbt slås jag av känslan att storyn inte spelar så stor roll här. Ber du mig förklara handlingen mer i detalj såhär i efterhand blir det lite svårt. Maktens korrupta män ska snärjas, man hoppas på lite maffiagubbs också i fångsten. Ett setup ska göras. Den populäre och genomtrevlige, men möjligen ”smutsige”, politikern Carmine Polito (Jeremy Renner) är vägen in i fiskdammen. FBI tillhandahåller fiskespöna och Rosenfeld och Prosser är beten. Plus en massa oberäkneliga bifigurer och händelser förstås. Som t.ex. Jennifer Lawrence! Som utflippad och starkt karikatyrsdriven förortsfru blir hon en vandrande säkerhetsrisk. Överspel och hysteri. Men samtidigt på något galet sätt passande i den här SKRÖNAN till story. Överlag gillar jag dagens skådisar. Att Bale kunde göra en…Bale…visste man ju redan. Kanske han kör lite på rutin..? Utan att vara dålig ska dock sägas. Om nu Bales figur Rosenfeld är den egentliga huvudpersonen försvinner han stundtals, i skuggan av den mycket sevärda Amy Adams. Kanske den enda av alla som lyckas förmedla ett sorts inre mörker? Som de alla verkar lida av. Bradley Cooper kan man inte tycka illa om. Fast man kan undra om en tokstolle som hans Richie verkligen skulle kunna få ansvar för en operation som den här? Äsch skit samma då!
Det är ju underhållningen som räknas! Falkögda kan också notera Robban De Niro och härligt buttre Louis C.K. i miniroller.
Sorteras in som Crime/Drama…men de glömde banne mig Comedy också!

det mest chockerande kan vara Coopers krull!

Kanske hade O. Russell bjudit in alla skådiskompisar från sina tidigare filmer till lite grillmys en sommarkväll, satt där och halsade en kall öl och fnissade fram: ”hörni..jag har en idé om en rulle där ni kan få spela lite knasiga allihopa. Och ha lite sköna sjuttiskläder på er! How about it!?” Alla sa JA och således serveras här ett stycke tvättäkta hustler-historia.
Rakt upp och ned bara sådär. Skjut-från-höften-stil.

American Hustle är lite hejsanhoppsan. Lätt kanske den ytligaste rullen O. Russell bjussat på. Och, jag kan inte på nåt sätt säga att jag har tråkigt en enda sekund av de här 137 minuterna. Det är lite trams. Lite humor. Lite (liite) spänning. Underbart fula kläder Två asbra kvinnliga skådisar som överglänser de manliga. Som i sin tur absolut inte är ett dugg dåliga! Det är också ett obligatoriskt njutbart soundtrack när det är 70-talet som ska avhandlas. Inget nytt under solen alltså. Ahh, jag gillar anrättningen. Den tar inga svåra vägar. Underhållande bra för stunden.


Filmitch, Movies-Noir och Fiffi har också sett skojeriet. Är de lika hustlade och förtjusta som jag?

Enhanced by Zemanta

Four Lions (2010)

Kan man skämta om terrorism? Kan ett sådant ganska brännbart och känsligt ämne rentav erbjuda skratt och allmän munterhet hos oss som åskådare?

 Den här synnerligen udda historien från England anser detta och bjuder på fyra unga män som har Övertygelsen. Som känner att det är dags att förändra sin omedelbara vardag med en terrorhandling för att göra en markering till övriga samhället för dess sätt att behandla muslimerna i världen.

Egentligen är det nog mest Omar, den vettigaste av dem, som kan förklara varför. De andra verkar mest hänga med av bara farten. Eller för att de helt enkelt är lite softa i skallen. Troligen det senare om man ska vara ärlig. Undantaget ska väl vara den till Islam konverterade engelsmannen Barry, som uppenbarligen kan tänka sig göra vad som helst, bara något sprängs i luften. Varför inte en moské är hans lysande idé, på så sätt ”blir ju alla muslimer i världen ännu argare och vill slåss för sin sak…

Engelsk humor är som vanligt en otroligt snygg balansgång mellan rena dråpligheter och tänkvärd svart ironi som är till för att få oss att fundera på vad det egentligen är vi tittar på. Manuset glider effektivt runt olika frågeställningar om hur vi förhåller oss till trender, livsstil, filosofi och vem som egentligen har bestämt att olika läror inte kan samsas sida vid sida.

Våra fyra vänner råkar ut för helt otroligt korkade saker, vissa bara händer och vissa är de själva orsak till. Här får man till exempel lära sig hur man äter  upp sitt sim-kort för att effektivt hindra att myndigheterna kan spåra mobiltelefonerna. Bara en sådan sak. I övrigt är det misslyckade träningsläger i Pakistan, dumfula gångstilar för att inte utlösa sprängämnen, hiskeliga förklädnader, konsten att dressera kråkor (!) till att bära sprängämnen (en inte helt idiotsäker plan), en studie i hur man inte bör spela in videosnuttar om förestående terroraktiviteter, speciellt inte med plastvapen i händerna. De är helt enkelt för jäkla misslyckade som framtida martyrer.

Regissören Christopher Morris låter dock aldrig sina huvudfigurer tappa modet. De drivs av sin övertygelse och den oövervinnerliga tanken på att paradiset väntar på den som offrar sig. Samtidigt är det också detta som sakta får filmen att övergå i ett sorts tragiskt klimax, trots humorn, där skrattet och den värsta dumhumorn liksom fastnar i halsen.

Four Lions är underhållande och i slutänden också lite tänkvärd och mörkare, om man ser till hur filmen börjar rent känslomässigt. Vägen dit är dock en snygg palett av engelsk dumhumor och tillika kitschiga överdrifter. Det är sarkasmer, tokerier och vardagshumor av bästa engelska märke. Sevärt med lite tragikomisk beska.

“We’ll blow something up.”
“What we gonna blow up Waj?”
“Internet.”