#sommarklubben: The Stepford Wives (2004)

Jaja, det fattar väl jag också. Att den här versionen inte kan mäta sig med originalet från -75. Eller Ira Levins bok. Däremot är det återigen en stunds rätt trevlig utflykt till det komiska träsket där den eviga kampen mellan könen och dess alla märkliga roller pågår.

Här är det Nicole Kidman, som den karriärhungriga tv-producenten Johanna, vilken tvingas till timeout. Maken Walter (Matthew Broderick) föreslår en flytt med barn och hela hushållet till den lilla pittoreska staden Stepford i Connecticut. Här tycks tillvaron vara ett enda mingel av avslappade män och kvinnor…där just kvinnorna tycks göra precis vad som förväntas av hemmafruar i ”pittoreska småstäder”.

Johanna tycker från början att det är något fishy i den lilla staden, och med alla kvinnor…som uppenbarligen bara lever för att behaga och lyda sina mäns minsta vink och sköta hushållssysslor som det vore rena 50-talet. Den enda andra person i grannskapet som verkar förstå Johannas tvivel är frispråkiga Bobbie (Bette Midler). På ”andra sidan” finns däremot hurtiga Claire (Glenn Close) som gör allt för att tvinga in Johanna i den nya livsstilen. Där männen har oroväckande mycket makt.

Där kanske originalfilmen kanske var mer av en svidande satir över 70-talets mansdominerande samhälle…är den här versionen lite mer åt det rakare komiska hållet. Men, utan att tappa den där kängan åt mans- och kvinnorollerna. Här, i regissören Frank Oz´s version blir det kanske ändå mer situationskomik och lite lagom lökiga effekter som får stå för underhållningen när Johanna i hemlighet börjar undersöka vad som egentligen pågår bakom kulisserna i det slumrande sköna grannskapet.

Filmen rullar på och bjuder upp till en stunds ganska smutt underhållning där du inte tjänar på att försöka läsa in något större allvar…eller hitta djupare mening i manuset….och där det också kan njutas av lagom skönt överspelande Christopher Walken. En ganska trevlig och sommarlätt bagatell med andra ord.

Skojfrisk könskamp i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: What About Bob? (1991)

whataboutBobVi fortsätter sommarklubbandet med lite Richard Dreyfuss on fire.
Här är han den (minst sagt!) självgode psykoterapeuten Leo med fräsigt kontor i city, pengar på banken, en nyutkommen bok och framför allt…ett flådigt sommarhus.

Semestern står för dörren och Leos plan är att ta med hela familjen, två barn och fru, för lite R&R på landet. Först ska han ju bara ”klara av” några minuter med en ny patient som en kollega ”vidarebefordrat”. Vad kan gå fel? Hahaha. Det mesta!

Leo hade inte räknat med att patienten är den minst sagt labile Bob (Bill Murray) som lider av det mesta…tja..man kan lida av. Leo försöker SJÄLVKLART avpollettera Bob med lite lagom klyschiga floskler innan han snabbt som en vessla drar på ledighet, och ger order om att han absolut inte får störas i sin retreat. Men då hade han icke räknat med den galne Bob och dennes påhittighet…

Hjärtevarmt (trots allt) och sådär putslustigt roligt av regissören Frank Oz, med två ess i huvudrollerna. Samspelet mellan Dreyfuss och Murray sitter som en smäck. Murray kan ju spela sina tokdårar i sömnen typ, och här gör han ingen besviken. Att se den självupptagne Leo gå från ansträngt besvärad till att tappa det helt är en riktig fröjd. Dreyfuss hade onekligen ett bra track record i brytningen 80/90-talet.

I slutänden handlar det förstås om att familjen är viktigare än karriären och att Leo lär sig uppskatta barnen och hustrun Fay (Julie Hagerty) på ett helt nytt sätt tack vare katalysatorn Bob. Som vanligt i komedier tappar storyn lite av farten mot slutet, det är ju sen gammalt.
Men resan dit, med Murrays galna infall som retar Dreyfuss till vansinnets brant är stabilt trevligt och underhållande. Sommarroligt helt enkelt.

Terapi i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Trångt i kistan (2007)

Ah dessa engelsmän. När det gäller kriminalhistorier och diskbänksrealism är de näst intill oöverträffade, och det är banne mig nästan samma läge när det gäller att tillverka galet bra komedier. Gärna med mörka undertoner.
Som i dagens betraktelse. Daniel (Matthew Macfadyen) har fullt upp med att planera och genomföra begravningen av sin far. Minnesgudstjänsten ska hållas hemma i familjehuset där släkt och vänner ska ta ett sista farväl. Under en och en halvtimme får nu Daniel rätt mycket från den berömda fläkten när den otrevliga skiten träffar i form av bla en hysterisk släkt, en pillerburk innehållandes olagliga substanser, en skum dvärg och en uppdagad hemlighet från oväntat håll. Lägg till detta störtskön engelsk under-bältet-humor, på gränsen till vågad, och ni kanske fattar att det var länge sedan jag skrattade så tårarna rann i vissa sekvenser.

Lika pryda och moraliska som den stela engelska befolkningen kan vara, lika skönt omoraliska och över gränsen kan det bli när rätt tillfälle och stund ges. Tycker man att Daniel känns igen så beror det på att han kunde skådas i finfina engelska thrillerserien Spooks från BBC för ett antal år sedan. Likaså han fru i filmen (och i verkligheten) Keeley Hawes. I övrigt lysande ledigt spelat på rollfronten, med extra skrattvarning på den sure gamle Uncle Alfie. Bakom kameran bestämmer Frank Oz, och tycker ni er också känna honom till namnet så beror det ju såklart på Miss Piggy från Mupparna och en viss Yoda…

Trångt i kistan är engelsk, fräck, humor av bästa märke. Så härligt befriande med högtravande ögonblick som förstörs så grundligt av en ett helt galen historia med vändningar som för tankarna till gamla hederliga spring-i-dörrar-farser. Och det trevliga är att historien håller hela vägen också. Rekommenderas för alla med kärlek till brittisk intensivhumor som vågar gå lite över gränsen.