Vi fortsätter sommarklubbandet med lite Richard Dreyfuss on fire.
Här är han den (minst sagt!) självgode psykoterapeuten Leo med fräsigt kontor i city, pengar på banken, en nyutkommen bok och framför allt…ett flådigt sommarhus.

Semestern står för dörren och Leos plan är att ta med hela familjen, två barn och fru, för lite R&R på landet. Först ska han ju bara ”klara av” några minuter med en ny patient som en kollega ”vidarebefordrat”. Vad kan gå fel? Hahaha. Det mesta!

Leo hade inte räknat med att patienten är den minst sagt labile Bob (Bill Murray) som lider av det mesta…tja..man kan lida av. Leo försöker SJÄLVKLART avpollettera Bob med lite lagom klyschiga floskler innan han snabbt som en vessla drar på ledighet, och ger order om att han absolut inte får störas i sin retreat. Men då hade han icke räknat med den galne Bob och dennes påhittighet…

Hjärtevarmt (trots allt) och sådär putslustigt roligt av regissören Frank Oz, med två ess i huvudrollerna. Samspelet mellan Dreyfuss och Murray sitter som en smäck. Murray kan ju spela sina tokdårar i sömnen typ, och här gör han ingen besviken. Att se den självupptagne Leo gå från ansträngt besvärad till att tappa det helt är en riktig fröjd. Dreyfuss hade onekligen ett bra track record i brytningen 80/90-talet.

I slutänden handlar det förstås om att familjen är viktigare än karriären och att Leo lär sig uppskatta barnen och hustrun Fay (Julie Hagerty) på ett helt nytt sätt tack vare katalysatorn Bob. Som vanligt i komedier tappar storyn lite av farten mot slutet, det är ju sen gammalt.
Men resan dit, med Murrays galna infall som retar Dreyfuss till vansinnets brant är stabilt trevligt och underhållande. Sommarroligt helt enkelt.

Terapi i sommarnatten.