Etikettarkiv: Richard Dreyfuss

Aug 31 2018

Book Club (2018)

Det är för jäkla gött ändå när det kommer filmer som får en att må sådär übergott i själen.
Du vet, den där känslan av upprymdhet och att du liksom älskar hela världen. Hur jävligt det än ser ut därute. Det här är en sån film. Tack vare (?) en ung man som uppenbarligen vet hur att framställa pantertanters kärleksliv på film! Låter det konstigt? Kanske, men skit i det. För det är precis vad som bjuds. I spetsen för dagens muntra historia hittar vi IKONISKA Jane Fonda, Diane Keaton (med basker), Mary Steenburgen och Candice Bergen. Alltså, smaka på namnen igen. Inga du skojar bort direkt.

Tillsammans har de gamla vännerna en liten bokklubb, en träff varje månad för att diskutera det de nyss läst. Eller är det kanske mest en ursäkt för att få sippa lite vin och skvallra om livet? En är änka, en är frånskild, en är envis singel och fokuserar på onenightstands (!) och en är stadigt gift i ett äktenskap som kanske saknar det där lilla…extra..på ålderns höst. Plötsligt ställs allt på ända när romanen 50 Shades of Grey kastas upp på bordet! Från förlägna fniss till ett alltmer stegrande intresse. Och banne mig, boken gör något med dagens hjältinnor. På olika sätt börjar de leva upp igen, göra saker som de kanske inte haft en tanke, eller mod till att göra förut. Men stopp nu, förvänta dig inte att Diane Keaton ska gå ut och handla piskor till sängkammaren. Nej, det här manuset är alltför smart för det. Istället blir E.L. James bok en sorts katalysator för våra brudar. De går ut och omfamnar livet…och kärleken på ålderns höst..skulle man kunna säga. Kanske. Jag gör det. Smart skrivet och regisserat av Bill Holderman som utnyttjar den kvinnliga kvartettens erfarenhet och samspel. Snärtiga och ROLIGA repliker haglar i parti och minut.  Vi får också en solid birollslista med lirare som Andy Garcia, Don Johnson, Craig T. Nelson och Richard Dreyfuss. Blytunga namn alla dar i veckan, men här får de spela andrafiolerna. Och gör det mysigt värre.

En smart, lite vemodig, kärleksfull, meningsfull och ROLIG dramakomedi som för en gångs skull fokuserar till hundra procent på fyra äldre kvinnors känslor och behov OCH deras kärleksliv. Det är inte HELT vanligt i Hollywood ändå nowadays.

Kanonstart på filmhösten detta!
”the next chapter is always the best!”

Jun 20 2016

Sommarklubben: What About Bob? (1991)

whataboutBobVi fortsätter sommarklubbandet med lite Richard Dreyfuss on fire.
Här är han den (minst sagt!) självgode psykoterapeuten Leo med fräsigt kontor i city, pengar på banken, en nyutkommen bok och framför allt…ett flådigt sommarhus.

Semestern står för dörren och Leos plan är att ta med hela familjen, två barn och fru, för lite R&R på landet. Först ska han ju bara ”klara av” några minuter med en ny patient som en kollega ”vidarebefordrat”. Vad kan gå fel? Hahaha. Det mesta!

Leo hade inte räknat med att patienten är den minst sagt labile Bob (Bill Murray) som lider av det mesta…tja..man kan lida av. Leo försöker SJÄLVKLART avpollettera Bob med lite lagom klyschiga floskler innan han snabbt som en vessla drar på ledighet, och ger order om att han absolut inte får störas i sin retreat. Men då hade han icke räknat med den galne Bob och dennes påhittighet…

Hjärtevarmt (trots allt) och sådär putslustigt roligt av regissören Frank Oz, med två ess i huvudrollerna. Samspelet mellan Dreyfuss och Murray sitter som en smäck. Murray kan ju spela sina tokdårar i sömnen typ, och här gör han ingen besviken. Att se den självupptagne Leo gå från ansträngt besvärad till att tappa det helt är en riktig fröjd. Dreyfuss hade onekligen ett bra track record i brytningen 80/90-talet.

I slutänden handlar det förstås om att familjen är viktigare än karriären och att Leo lär sig uppskatta barnen och hustrun Fay (Julie Hagerty) på ett helt nytt sätt tack vare katalysatorn Bob. Som vanligt i komedier tappar storyn lite av farten mot slutet, det är ju sen gammalt.
Men resan dit, med Murrays galna infall som retar Dreyfuss till vansinnets brant är stabilt trevligt och underhållande. Sommarroligt helt enkelt.

Terapi i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jun 17 2016

Sommarklubben: Spanarna (1987)

stakeoutRejäl trivsam feelgood på den här ytliga och lättsmälta thrillern från  det glada 80-talet!

Richard Dreyfuss och Emilio Estevez är de två kriminalarna Chris och Bill i Seattle som får i uppdrag att hålla koll på ex-flickvännen till en förrymd mördare. Kanske, kanske inte, kommer den brutale (med 80-talsmått mätt) rymlingen ”Stick” (Aidan Quinn) att kontakta sin gamla flamma Maria (Madeleine Stowe), vilken givetvis är ursnygg och bor ensam i ett lagom charmigt litet radhus (?).
Perfekt för våra polispellar att sitta och glo på snygg-Maria från en lägenhet tvärs över gatan.

Finfin underhållning från förr detta. Och håller än. Faktiskt. Regisserad av John Badham, household name på 80 -talet. Han lyckas rätt perfekt i mixen med smart humor, knashumor och lite svängig action mot slutet. Dessutom vässar det till sig när Chris kärar ned sig i Maria..men ju inte kan avslöja att han är snut som ska övervaka henne. Hahaha…Dreyfuss vita lögner är härlig humor.

Lever högt på  det trivsamma samspelet mellan Estevez och en inspirerad Dreyfuss.
Bästa scenen i rullen KAN vara när de två snutarna kastar kända filmcitat mellan varandra och Dreyfuss INTE känner igen en ikonisk replik från Hajen! Underbart!

Bra exempel på actionthriller/komedi från förr som hade en liten touch av ”det”.

Spaning i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Mar 4 2015

Filmspanartema: Natten!

Det blir alltid värre framåt natten…eller hur var det nu? filmspanarna-bred

nattenPå natten händer mycket. Även i filmens värld. Det fanns till och med en tid i min egen verklighet (läs: 15-20 år sen) då man kunde utnyttja natten till att konsumera film i massor. Ni vet, bara ladda upp en hög filmer framför tv-burken och köra maraton hela natten lång. Många av de bästa filmupplevelserna har kommit under nattliga sessioner.
Håhåjaja, det var dock där och då. Numera får man vara glad om man orkar EN rulle efter kl 22 en lördagskväll… Illa! Tiden stannar som bekant inte för nån.

Nattläge i filmer har också varit tacksamma settings. Tänk alla rysare och skräckisar som genast blir just lite rysligare för att de utspelas om natten då mörkret verkligen inte är den räddhågsnes bäste vän. Många är de hjältar och huvudpersoner (eller skurkar för den delen!) som våndats i natten innan historierna fått ett bra slut eller i alla fall en upplösning.

Att Natten är med och sätter stämning i filmer bara genom att finnas och tillhandahålla de mörka timmarna på dygnet är ingen raketforskning. Snarare en naturlig ingrediens så viktig som någon. Natten kan också vara en tidsfaktor i en berättelse, ett riktmärke, en punkt att förhålla sig till. En deadline. En gräns. Ett slutmål. A point of no return. En belöning. Ett kvitto på att livet och vardagen går vidare.

Natten kan betyda så mycket för många. I vilken form den än kommer i. Och kan vara så mycket mer än att bara sova och vila kroppen.natten2
Men allt det där visste ni ju redan.

I sann tematisk anda fokar nu Flmr lite mer på kombon Natt och Film, och som den blockbusterman jag nu är… vrider jag blickarna mot det gamla hatkärleksfyllda Hollywood och ger er ett par små exempel, kanske tips om ni inte sett dem ännu, på rullar där natten faktiskt är med som en viktig del i berättelsen och sätter moodet lite grand.
Missa inte, eller återupplev gärna, dessa sköna exempel på ämnet:

sista_natten

George Lucas´genombrottsfilm. Numera kultstatus. Musik, bilar och sköna vintagekläder från ett årtionde som försvunnit för länge sen. Filmen utspelas under just den sista natten innan skolkompisar från förr ska skiljas för att börja nya liv på college och universitet. Och vilka ska stanna kvar? Framtidsfunderingar och romantik, komedi och musik. Vi får en ung Richard Dreyfuss, en gänglig Ron Howard och framför allt en kaxigt divig ung Harrison Ford i cowboyhatt! Bara en sån sak! Mycket njutbar rulle.

  • Trassel i NATTEN (1985)

into-the-night

Grymt underskattad rulle från det fräsiga 80-talet! Jeff Goldblum har problem med att sova, en otrogen fru och en jobb som inte är jättekul. När han en natt av slump räddar en ung Michelle Pfeiffer ( med jävligt dingliga örhängen!) på flykt undan bad-ass-guys, händer det saker. Hela natten ett enda långt race mot upplösningen. Skruvad humor signerad John Landis (håll utkik efter regissören själv i en av skurkrollerna!) där också David Bowie och Dan Aykroyd dyker upp! Skojfrisk actionkomedi med Los Angeles-natten som lekplats! Plus BB-King-blues!

  • Bara en NATT (1995)

before-sunrise-2
Den första delen i en romantik/drama-trilogi av Richard Linklater. Ethan Hawke hookar upp med Julie Delpy i ett nattligt Wien och använder timmarna till att vandra omkring, diskutera livet, kärleken, världsåskådningen och tja…alltings varande. Bra stämning, bra miljöer och (möjligen) förväntad upplösning. Se gärna de tre delarna i ett sträck (en NATT kanske!?) Storyn förtjänar nästan det. Ja det gör den banne mig!

Warriors_1

Lagom när eftertexterna börjar rulla i slutet på filmen går solen upp över Coney Island i New York.
Innan dessa har gänget i The Warriors haft en förjävlig natt i staden som aldrig sover då de förtvivlat försökt ta sig ”hem” med hundratals andra dårar i olika gängkonstellationer i hasorna. Wanted för ett mord de inte begått är våra ”hjältar” hett villebråd på de skitiga gatorna i NY! Tuff action av Walter Hill från en svunnen tid i Hollywood med good-looking-snubben Michael Beck (vilken senare körde framtida karriären i graven med Xanadu) i fronten. Plus en ung kaxig James Remar! Kontroversiell på sin tid och den svenska filmcensuren fick såklart problem! Och Studio S-folket vred sina händer av förtvivlan. Idag känns rullen ganska sliten, men charmig!

  • SkräckNATTEN (1985)

frightnight

Originalet alltså.
Mer från det murriga 80-talet. Vampyr till granne är inga lätta grejer! Speciellt när ingen tror på dig! Bara för Charley Brewster (William Ragsdale) att ta saken i egna händer och möta den räliga granntypen Chris Sarandon i en holmgång under en minnesvärd natt. Med god hjälp av gamle Roddy McDowall. Tönthumor alt charmhumor. Välj själv. Lite nördig action och specialeffekter som man bara kunde göra dem under detta årtionde! Vinner dock generösa stilpoäng mot sin betydligt sämre nyinspelning från 2011.

Se där, 5 pärlor du inte skojar bort. Varken på dan eller NATTEN.

Kolla nu in vad de sedvanliga bloggkompisarna har för take på dagens ämne. Har de möjligen suttit uppe hela NATTEN och funderat…?
Svaret finns nedan:

 

 

 

filmspanarna

 

Jul 5 2013

Sommarklubben: Stand by Me (1986)

Det är något speciellt ändå med Stephen King och hans lite mer stillsammare berättelser, främst novellerna. Som att han lyckas fånga en sån där trivsam, varm och kännande känsla. Ska man sedan ge sig på att göra film av de här berättelserna krävs det ju nästan en regissör av samma stuk. Som vet hur att ta vara på det som berättelsen vill förmedla. Kanske som Rob Reiner.

Det här är en film jag inte såg igår precis, men alltid haft i bakhuvudet att återuppleva vid väl valt tillfälle. Som i en Sommarklubb!

In i arkivet bara och på med rullen. 10 minuter in i handlingen, ja kanske tidigare, vet jag varför jag gillade den så mycket från allra första början. Värmen, dramat och den underliggande sorgsenheten hos alla inblandade som ligger där under ytan och tillåts komma fram vid enstaka tillfällen. Visualiserat med säker hand av en filmgubbe som verkligen bryr sig om resultatet.

Sommaren 1959 bestämmer sig vännerna Gordie, Teddy, Chris och Vern att göra en walkabout för att skåda ett lik. En ung grabb sägs ligga döda ute i vildmarken ett antal kilometer från den lilla staden Castle Rock. De fyra kompisarna ser det som en spännande utflykt och hoppas på lite äventyr längs vägen. Världen är än så länge hemstaden, men vem vet vad som väntar runt hörnet?

Vad det också blir är en sorts liten själavandring för dem alla, då detta kommer att bli den sista gången de gör något större tillsammans innan skolan och framtiden kommer att skilja dem åt. De befinner sig mitt i brytningstiden mellan liten grabb och äldre pojke. När börjar allvaret och när tvingas man släppa det sorglösa? Reiner fångar den där känslan rätt så fint när han låter grabbarna liksom ta hand om varandra längs vägen.

Storartat charmigt skådespel av 80-talsnamn som River Phoenix, Wil Wheaton, Jerry O´Connell och Corey Feldman. Alla, utom bortgångne Phoenix, idag etablerade skådisar. Här fick de vara grabbar på gränsen till tonåringar i ett femtiotal som fångar stilen förträffligt. Att rullen sedan är försedd med ett attans fint soundtrack är ju bara bonus. Richard Dreyfuss hoppar in i en minroll som Gordie i vuxen ålder, den som står för berättandet i filmen och minns det här udda äventyret. En ung kaxig Kiefer Sutherland dyker också upp och gör livet surt för kompisarna. Och…en story som dessutom sportar en tanig John Cusack i en minroll kan väl inte vara fel?!

Stand by Me är finfin rulle om känslor, sorg och konsten att växa upp, att kanske inte känna stöd hemifrån…eller att uppleva känslan att sitta fast i förutfattade samhällsroller. Lägg till detta lite humor, lite äventyr och en myspyskänsla. Sedan kan man gå och lägga sig varm i kroppen och med ett leende.
Vänskap i sommarnatten.  

full starfull starfull star

Jun 17 2013

Sommarklubben: Närkontakt av tredje graden (1977)

Mer Spielberg. Kanske har den skäggige superregissören produkter som passar sig ovanligt bra i en Sommarklubb?

Som tidigare hävdats; Spielbergs äldre alster är i min bok vassare än hans modernare skapelser. Kanske 70- och början 80-talet är hans mest starka? Eller är det den Spielberg jag mest vill förlika mig med, rent berättarmässigt, som huserar då? Här återigen ett samlat bastant grepp på det här med att berätta om en familj i centrum där yttre påverkan kommer att spela en betydande roll för det som komma skall.

Mitten 70-talet tillhörde väl annars den nylanserade sci-fi-genren tack vare George Lucas galna framgång med en viss Luke Skywalker. Smarta filmmakare och manusnissar var naturligtvis inte sena att haka på trenden. Så även Steven Spielberg. Bara två år tidigare hade han ju lanserat Hajen och var nu i smöret. Lite egna funderingar runt det här med ufon och möten med märkliga farkoster mynnade så ut i manuset till dagens film. En snygg kombo rent berättarmässigt där han återigen presenterar kärnfamiljen, som varvas med de ibland lite kliniska (men inte oengagerande) forskarnas mystiska förehavanden. Allt leder i slutändan naturligtvis fram till samma ställe där den magnifika finalen utspelas. Spielbergs snygga grepp att låta filmens stjärna Richard Dreyfuss gå från en sorts sorglös familjefarsa till besatt konspirationskille, redo att offra nästan allt och alla i sin jakt för att stilla oron, känns både märkligt naturligt och lite skrämmande på samma gång.

Effekterna blir underhållande, rätt vackra och…i början lite lagom olustiga. Precis som det ska vara innan man riktigt vet vad som väntar. Många biobesökare blev besvikna då de möjligen hade väntat sig…tja kanske mer action. Här ligger fokuset mer på drama och hur händelserna påverkar alla inblandade. Mystiken runt de olika händelser Spielberg lyfter fram längs filmen känns helt rätt insmuget i manuset. Under senare år har dock filmen fått sin rättmätiga cred, och kan väl idag sägas vara en riktig klassiker..?

Själv har jag alltid älskat den här filmen. Den tycks på ett märkligt sätt kunna blanda vetenskap med en sorts fruktan för vad som skulle kunna vänta därute i den stjärnklara sommarnatten. Plus att det slängs in en sorts Svensson-familj mitt i handlingen. I sann Hollywoodanda fläskas det naturligtvis på ordentligt mot finalen, och har man lite svårt för det där sliskiga blir det såklart besvärligt om man är på det humöret.

Jag ser en upphottad BR-jubileumsversion av filmen och här har den gode Spielberg varit vänlig nog att dels förfinat kvalitén, plus att han tagit bort de extralånga (helt onödiga) slutscenerna som filmbolaget tvingade honom att lägga in bara ett år efter premiären för att de skulle kunna marknadsföra filmen igen, nu som ”the extended version”. Dessutom har han lagt till extra scener mitt i filmen som mer beskriver den alltmer komplicerade familjesituationen. Samt en jäkligt snygg sekvens på ett ufo som rör sig genom den amerikanska mellanvästern-natten. Smutt säger jag.

Närkontakt av tredje graden är en strålande (sommarnatts)upplevelse som levererar från hela känsloregistret och till och med slänger in lite humor på väl valda ställen. Richard Dreyfuss tycks trivas oerhört bra hos Spielberg och får ur sig en gestaltning i klass med hans insats i Hajen. Mystik, filosofi, spänning och hittepå(?)-vetenskap mixat med lite coola 70-talseffekter. En perfekt, PERFEKT,  rulle i sommarnatten. Vintage Spielberg…the best.
Närkontakt i sommarnatten.

Aug 31 2012

Sommarklubben: Hajen (1975)

Och vad passar väl bättre än att avsluta Sommarklubben 2012 med en av kanske världens bästa filmer. Hollywoods första officiella sommarblockbuster i historien. Passande nog är ju också sommaren ett stående inslag i denna formidabla berättelse, en milstolpe i den moderna filmhistorien och sannerligen helt oslagbar när det gäller sin genre! Helt oslagbar.

Det här är ju egentligen alldeles för lite utrymme för att skriva om denna underbart spännande och välgjorda film. Jag vet att många av er också älskar den och har den liksom jag som en tidlös skatt att återvända till.

Kanske det egentligen räcker med att foka på ett par detaljer.
Som att det är genialiskt hur Steven Spielberg låter historien liksom smyga sig på sakta och obehagligt. Att inte visa upp själva hotet förrän framåt mitten av filmen förhöjer naturligtvis bara känslan av att det som hotar lilla ön Amity är konstigt, oväntat och helt utanför ramarna.
Notera också Spielbergs känsla för att skildra familjer på film, notera samspelet mellan Roy Scheider, hans fru och barnen. Som om de var en familj på riktigt banne mig. I mina ögon är också detta en av Spielbergs storheter, att han lägger vikt vid detaljerna, de små gesterna och naturligheten. Vilken annan filmgubbe kan egentligen kombinera detta ihop med lyxig storsvulstighet i sitt filmarbete?
Inte många.

Liksom många av er noterat är det egentligen två filmer i en, den första hälften skrämmande och dialogstinn av drama. Den andra delen ren äventyrsfilm och även om det bjuds på en rejäl dos vattenaction 70th-style med herrar Scheider, Richard Dreyfuss och Robert Shaw i hjältelaget så är naturligtvis filmen absolut bäst under sin inledningsfas när allt är oklart och förvirrande och politiska rävspel lägger sig i det hela. Vad gäller kampen mot den objudne gästen är det idag näst intill helt ofattbart att det faktiskt blev en film med tanke på de tekniska mankelimang som hela tiden inträffade med den konstgjorda hajen…och Spielberg som drog över inspelningsschemat. Kanske ska han tacka sina producenter som stod bakom sin dåvarande ganska okände adept till hundra procent och lät honom hållas med sin galna vision. Bara att komma på tanken att spela in huvuddelen av filmen i riktiga Atlanten måste ha varit rätt provocerande för kostymnissarna.

Hajen är oöverträffad som vattenskräckis och ni kommer aldrig att få höra mig säga något annat. Kopior och även uppföljare har vaskats fram men ingen, INGEN, kan mäta sig med detta original tillverkat av en man i lindan av sin karriär. Snacka om starta upp sin framgångsrika yrkesväg med en jävla smällkaramell!
Och eftersom sommaren nu är slut för den här gången är det väl bara att likt en panikslagen badgäst på Amity´s stränder kravla sig upp ur det en gång så förföriska havet…
Nakenbad i sensommarnatten….eller inte.

..och därmed gott folk…har Sommarklubben gjort sitt för i år! Tack och bock säger den lilla avdelningen. Men likt en James Bond will it return när kvicksilvret återigen stiger (förhoppningsvis!), solen hittar hit igen (förhoppningsvis!) och de sköna varma (förhoppningsvis!) sommarnätterna inbjuder till filmer the summerstyle (Och DET gör de ju alltid!)

Mar 9 2011

Festen är över (1979)

Nej men det här var väl för tråkigt. Uppföljare som irrar ned i diket tillhör ju inte direkt ovanligheterna i Hollywoods digra historia. Här dessvärre ytterligare ett exempel på detta.

Framgångarna med George Lucas´ Sista natten med gänget födde naturligtvis tankar på en fortsättning. Skulle det inte vara lite kul att veta hur det gick för våra vänner från första filmen? Borde man inte försöka sig på att beskriva hur de tacklade resten av det nu oroliga 60-talet?

Enligt uppgift tände inte Lucas omedelbart på idén, men lovade att vara med och producera om någon kunde få ihop ett vettigt manus. Denne någon blev en viss Bill L. Norton som dessutom också fick uppdraget att regissera filmen. I efterhand har Lucas ångrat att han sade ja till det här projektet, av många skäl. Ett var att Richard Dreyfuss tokvägrade att upprepa sin roll, vilket tvingade Lucas att uppfinna en ny figur med kort varsel (karaktären Curts yngre bror…hrm..), ett annat skäl var att Sista natten…hade träffat rätt på precis rätt känslosträngar i rätt tidpunkt och Lucas var ganska övertygad om att det nu var oerhört svårt att uppbringa samma sköna mix av musik, humor, en bra historia och färgstarka bilder. Den nye regissören ville visa upp ett hårdare 60-tal och vrida historien rätt mycket mörkare än vad originalet var. Lucas gav till sist med sig efter ett par kompromisser.

Och mörkare är precis vad det är i filmen. John lever fortfarande för bilar och fart, sliter på den lokala dragracingbanan som glad amatör i jakt på ett kontrakt med ett märkesstall. Steve och Laurie är gifta och lever förortslivet inte så glada dagar där han säljer försäkringar och hon vill börja jobba till Steves stora förtret. Terry har hamnat i Vietnamkriget som rasar för fullt, där han gör allt för att hitta på ett sätt att ta sig hem. Hans kärleksintresse Debbie har hamnat i San Fransisco där alla möjliga vindar blåser och hon har svårt att hitta rätt i tillvaron. Det är studentrevolter, droger, politik och en ny tidsera som bankar på dörren.

Ett antal sidohistorier med andra ord, där det hela försvåras väsentligt av att regissör Norton envisas med att berätta historierna ur olika tidsperspektiv, år mellan varje segment faktiskt…det börjar 1964 och slutar på nyårsafton 1967. Eftersom eftertexterna i förra filmen redan avslöjade vad som hände med karaktärerna blir de här historierna dock föga överraskande eller nydanande.

Att dessutom Norton envisas med att hoppa mellan bildformaten, allt för att symbolisera de olika åren, stilen och tidsaspekterna, krånglar till det onödigt mycket. Till slut sitter jag mest och irriterar mig på de tekniska hittepå-lösningarna och kommer längre från fokuset på historierna.

Ron H med stilren porr-musche!

Ron Howard, Paul LeMat, Cindy Williams, Candy Clark och Charles-Martin Smith ställer troget upp för Lucas och laget, men jag tycker det märks på dem att det handlar om ett rent beställningsjobb och en historia som känns svår att ta till sig. Det man möjligen kan le lite åt är John´s lilla kärleksflirt vid racerbanan med den isländska (!) utbytesstudenten Eva, en historia som för ett par ögonblick lyckas fånga lite av den frejdiga känsla som fanns i originalet.

Gott om musik dock, naturligtvis, och nu märks även inslag av 60-talets mer tyngre rock och provocerande toner…även om Wolfman Jacks röst får vara med även här på ett hörn! Den observante lägger också märke till en ung Scott Glenn som hårfager musikant med rätta looken. Håll också utkik efter Harrison Ford i en uncredited cameo som ”officer Falfa”…just samme Falfa från första filmen…

Festen är över är verkligen en talande titel och när eftertexterna börjar rulla känns det som en nödtorftig och illa behandlad film äntligen har fått gå i mål. Saknad av inte alltför många med ett svagt och föga engagerande manus. Tomgång är väl möjligen rätta ordet här.

Mar 8 2011

Sista natten med gänget (1973)

George Lucas genombrottsfilm som regissör (inte den första för det var ju den udda THX 1138) och samtidigt en skön blinkning åt en svunnen tid.

Det här var en av de första filmer jag såg på bio när det begav sig. Kommer ihåg att jag blev vansinnigt förtjust i bilarna, i stilen, ja till och med i musiken trots att den kanske mer hör till generationen före mig. Lucas berättar så där lagom trivsamt och enkelt historien om vännerna Curt och Steve som enligt planerna nu ska fortsätta sina studier efter examen från high school.

Det är sommaren 1962 och det är sista natten med polarna i den lilla staden. Där finns också John, den tuffe men godhjärtade cruisern som gillar sin hotrod-bil mest av allt, Terry den nördige som varken har bil eller tjej, Laurie som är tillsammans med Steve och har ångest för dennes avfärd till universitet. Innan natten är över kommer var och en av de olika karaktärerna råka ut för olika händelser som kommer att påverka deras fortsatta liv.

Lucas målar på med en otroligt färgrik pensel för att hylla den tidsålder han själv varit ung i. Musiken är hela tiden ett centralt inslag i historien, och i stort sett varenda bildruta ackompanjeras av någon av de stora hitsen som gällde för just den epoken. Den legendariske Wolfman Jack finns också med i ljudspåret (och i en mindre roll) med sin karaktäristiska röst och personlighet. Dramaturgin är enkel och scenografin av bästa märke vad gäller detaljerna, bilarna, företeelserna.

Rent skådespelarmässigt är filmen en guldgruva i och med att flera stora skådisnamn här fick sina genombrott. Richard Dreyfuss gör den funderande Curt som inte kan bestämma sig för om det är en bra idé att lämna staden för vidare studier. En viss Ron Howard är Steve som har samma problem, men från början är fast besluten att resa trots attdet innebär att han måste lämna sin Laurie. Charles Martin Smith gör en oförglömlig roll som den nördige Terry, losern i gänget som inte ens lyckas köpa ut sprit från den lokala spritbutiken. Paul LeMat är tuffe John som lever för sin bil och att cruisa längs the strip när mökret faller. Och så sist men inte minst Harrison Ford i sin första större roll, det här skulle ju visa sig vara början på ett ytterst fruktsamt arbete mellan Lucas och Ford. Övriga som flimrar förbi är bla Candy Clark, Bo Hopkins, Cindy Williams och Joe Spano (som senare skulle bli stor stjärna i Hill Street Blues).

Sista natten med gänget är en skön mix av musik, bilar och en sorts oskyldighet som verkade genomsyra brytningen mellan 50- och 60-talet i USA. De stora oroligheterna var ännu så länge ganska långt borta och det enda man behövde bry sig om var hur nattens äventyr vid det lokala hamburgerhaket skulle avlöpa. Allt detta i harmoni med lättare humor och de sedvanliga momenten i film där tid för eftertanke får sitt utrymme gör detta till en rätt behaglig filmstund som utan problem slinker ned en kväll.

Nov 8 2010

Piraya (2010)

Ok. Ibland behöver man liksom bara stänga av omdömet och förnuftet och låta fantasin få löpa amok sida vid sida ihop med ologiken och det helt galna. Precis som i det här fallet. Redan innan första loggan på produktionsbolaget har snurrat färdigt fattar man ju vad det är som väntar runt hörnet. Man går liksom in i det här med öppna ögon. Det är fånigt, löjligt, tramsigt, hur idiotiskt och ologiskt som helst. Men banne mig om det verkligen gör något, för under den här löjligt korta speltiden hinner jag både skratta hånfullt roat och känna en antydan till spänning.

Den hejdlöst tunna ramstoryn är att ett jordskalv skapar en spricka till en underjordisk sjö där ett gäng blodtörstiga pirayor, och då menar jag verkligen galet blodsuktande vettvillingar, nu får fri passage upp till en vanlig sjö som av en händelse just denna dag befolkas i hundratal av amerikanska party-teens. Rena smörgåsbordet såklart, och ett par minuter in i filmen kan middagen börja intas. Den lilla sidostory som också finns följer den kvinnliga sheriffen, hennes barn och ett gäng geologer som får lite mer än de bett om vad upptäckeriet.

Det är egentligen skämmigt dåligt, men jag finner otroligt roligt nöje i att se dessa irriterande, mtv-dansande, ungjävlar falla offer för de galna fiskarna från djupet. Regissören Alexandre Aja (Mirrors) verkar veta hur man handskas med ytliga berättelser som den här och spiller ingen tid på någon större kvalité vad gäller skådespeleri och drama. Förvånande nog hittar man Elisabeth Shue i huvudrollen, precis när man trodde att hon försvunnit från filmscenen (om man nu anser nu spela huvudrollen i en effektfull b-action är att fortfarande vara i farten…). Den underhållande tonen i filmen gör också att man förlåter den rena rip-offen på Hajen 2; att sheriffen har barn, där storebror ska vara barnvakt men hellre vill vara med snygg tjej och sticker varvid syskonen genast hamnar i trångmål. Eloge dock till att Richard Dreyfuss dyker upp som visslande gubbe i båt (gissa vilken stycke han visslar på…) och dessutom heter Matt (!) i förnamn…Eller Christopher Lloyd som gör en sorts travesti på sin egen ”Doc” Brown!

Piraya är i första hand gjord för 3D-visning men duger gott som skamlös underhållning i vanligt format också. Strunta i logiken, strunta i manuset, strunta i att det är en skräpfilm. Njut istället av de ilskna fiskarnas fest på de hormonstinna partyidioterna, och att det hela illustreras av rätt snygga effekter. På pluskontot också att det faktiskt finns en liten antydan till spänning när det drar ihop sig till slutet. Vilket det gör ganska snabbt, i det här fallet en ren fördel…