Sorcerer (1977)

SORCERER - American PosterA.k.a Fruktans Lön på svenska biograferna när det begav sig. För övrigt en nyinspelning från -53.

Fram till nu en vit fläck på min filmhimmel. Den här versionen är regisserad av William Friedkin, som tydligen påstått att det här är den filmen han är mest nöjd med i sin karriär. Hahaha, vilken skojare!

En hoper bistra män, som efter vad som kan vara en av de mer dravliga inledningarna jag skådat, ska till att köra skrotiga lastbilar från punkt A till B i en sydamerikansk djungel. Lasten; lite skönt opålitlig nitroglycerin. Köra med lätt fot på pedalen alltså.
Jaha ja, drygt två timmar i djungeln. Snubbar som svär åt varandra med lagom överspel. Mest svär kanske den senige Roy Scheider. Lera, regn. Man spränger ett träd. Kör över en Indiana Jones-bro med visst besvär. Tja, och sen händer det inte så mycket mer. Drama? Action? Fan vet. Rätt seg rulle detta. Sen får Friedkin säga vad han vill. Visst, välgjort och autentiskt är det ju. Men det räcker inte för att göra en hel rulle. Bäst är musiken av Tangerine Dream.

Nix, detta var inte speciellt  bra.

Maratonmannen (1976)

Var det enklare förr?
Var det lättare att berätta en historia när tex inte effekter eller budgetarna inom filmmediet var så utvecklade som de är nu? Finns det överhuvudtaget ett bäst-före-datum på vissa historier?

Se där ja, ett par frågor som säkerligen kan tänkas poppa upp lite både då och nu. Och speciellt lämpliga tycker jag att de är att applicera på denna dagens skådningsobjekt. Vi tar oss tillbaka ett antal år i filmtiden, landar i det murriga 70-talet en stund. Regissören John Schlesinger hade rönt rejäla framgångar med dramat Midnight Cowboy 1969. Nu ville han göra en 70-talsthriller. En tät story med New York som fond.

Valet föll på författaren William Goldman´s romanhistoria om diamantsmuggling, gamla krigssynder och det välkända fenomenet att placera en alldeles oskyldig individ i händelsernas centrum. Goldman tog självhand om manusplitandet, om än att han tvingades göra vissa förändringar i framför allt upplösningen.

Tom ”Babe” Levy (Dustin Hoffman) gillar att springa och att studera. Han lever möjligen singellivets ganska glada dagar i ett tidstypisk New York med sin mix av nostalgiskt glittrande och sjaskig nedgångenhet. När hans bror ”Doc” (Roy Scheider) dyker upp dras Tom in i skumraskheter som kastar sina långa skuggor tillbaka till andra världskrigets utrotningsfasor. Lika delar mysterium och våldsamma thrillerinslag fyller filmens mesta speltid. Utöver det hinner Tom lära känna en kvinna, Elsa (Marthe Keller), där viss romantik tycks uppstå.

Jag såg filmen första gången i yngre dar, upplevde den som både tät och dramatisk. Och framför allt välspelad av en ung, slimmad och hängiven Dustin Hoffman. Att han också sidekickades av esset Roy Scheider och legendaren Laurence Olivier var ju liksom bara mumma i sammanhanget. Jag kommer också ihåg tjutande bildäck, en skrikande Hoffman och mörka gator samt två otäcka goons i kostym som dök upp lite varstans och ställde till det.

En omtitt anno 2013 får mig dock att revidera känslan en aning. Kanske var det positivitetsminnet som spelade mig ett spratt ändå? Tempot känns plötsligt stabbigt och ojämnt, händelseförloppen lite konstruerade och historien som sådan ganska åldrad. Kanske till och med lite tunn? Kanske tidens tand ändå filat ordentligt här. Den synnerligen våldsamma utvecklingen i manuset känns ju länge historien rullar på rätt…långsökt.

Hoffman utövar löpning i pyjamasbraller!

På pluskontot fortsätter jag dock att skriva finfina insatser av Hoffman, Scheider och framför allt Olivier som den gamle nazisten Szell. Och har man bekänt sig någorlunda till sekten ”filmnörderi” kan man inte ducka för den klassiska repliken ”is it safe?” samt en viss tandläkarborr på väg mot den olycklige Hoffman´s mun…

Regissör Schlesinger förtjänar också en fortsatt eloge för att visa upp ett NY med tidstypiska drag, och att han använder staden som levande bakgrund i de flesta scener.

Maratonmannen är historia som kanske inte riktigt överlevt tidens nötande. Som nostalgiobjekt över hur filmiska hantverk kunde se ut i ett årtionde då mest krut satsades på dialoger, stötig action och ganska förutsägbara manusförlopp är den dock ett godkänt exemplar. Mer underhållande för sitt utseende än för sin handling.

Sommarklubben: Hajen (1975)

Och vad passar väl bättre än att avsluta Sommarklubben 2012 med en av kanske världens bästa filmer. Hollywoods första officiella sommarblockbuster i historien. Passande nog är ju också sommaren ett stående inslag i denna formidabla berättelse, en milstolpe i den moderna filmhistorien och sannerligen helt oslagbar när det gäller sin genre! Helt oslagbar.

Det här är ju egentligen alldeles för lite utrymme för att skriva om denna underbart spännande och välgjorda film. Jag vet att många av er också älskar den och har den liksom jag som en tidlös skatt att återvända till.

Kanske det egentligen räcker med att foka på ett par detaljer.
Som att det är genialiskt hur Steven Spielberg låter historien liksom smyga sig på sakta och obehagligt. Att inte visa upp själva hotet förrän framåt mitten av filmen förhöjer naturligtvis bara känslan av att det som hotar lilla ön Amity är konstigt, oväntat och helt utanför ramarna.
Notera också Spielbergs känsla för att skildra familjer på film, notera samspelet mellan Roy Scheider, hans fru och barnen. Som om de var en familj på riktigt banne mig. I mina ögon är också detta en av Spielbergs storheter, att han lägger vikt vid detaljerna, de små gesterna och naturligheten. Vilken annan filmgubbe kan egentligen kombinera detta ihop med lyxig storsvulstighet i sitt filmarbete?
Inte många.

Liksom många av er noterat är det egentligen två filmer i en, den första hälften skrämmande och dialogstinn av drama. Den andra delen ren äventyrsfilm och även om det bjuds på en rejäl dos vattenaction 70th-style med herrar Scheider, Richard Dreyfuss och Robert Shaw i hjältelaget så är naturligtvis filmen absolut bäst under sin inledningsfas när allt är oklart och förvirrande och politiska rävspel lägger sig i det hela. Vad gäller kampen mot den objudne gästen är det idag näst intill helt ofattbart att det faktiskt blev en film med tanke på de tekniska mankelimang som hela tiden inträffade med den konstgjorda hajen…och Spielberg som drog över inspelningsschemat. Kanske ska han tacka sina producenter som stod bakom sin dåvarande ganska okände adept till hundra procent och lät honom hållas med sin galna vision. Bara att komma på tanken att spela in huvuddelen av filmen i riktiga Atlanten måste ha varit rätt provocerande för kostymnissarna.

Hajen är oöverträffad som vattenskräckis och ni kommer aldrig att få höra mig säga något annat. Kopior och även uppföljare har vaskats fram men ingen, INGEN, kan mäta sig med detta original tillverkat av en man i lindan av sin karriär. Snacka om starta upp sin framgångsrika yrkesväg med en jävla smällkaramell!
Och eftersom sommaren nu är slut för den här gången är det väl bara att likt en panikslagen badgäst på Amity´s stränder kravla sig upp ur det en gång så förföriska havet…
Nakenbad i sensommarnatten….eller inte.

..och därmed gott folk…har Sommarklubben gjort sitt för i år! Tack och bock säger den lilla avdelningen. Men likt en James Bond will it return när kvicksilvret återigen stiger (förhoppningsvis!), solen hittar hit igen (förhoppningsvis!) och de sköna varma (förhoppningsvis!) sommarnätterna inbjuder till filmer the summerstyle (Och DET gör de ju alltid!)

Blue Thunder (1983)

Från avdelningen nostalgi landade denna gamla goding i min spelare under sommaren. En film jag vill minnas att jag såg två gånger på bio! Det här är alltså historien om Frank Murphy, veteran hos helikopterpolisen i Los Angeles. Det är i början på det glada 80-talet och sommar-OS i Los Angeles närmar sig med stormsteg. I sin strävan efter total säkerhet runt detta arrangemang har myndigheterna tagit fram en ny sorts helikopter, Blue Thunder, som ska vaka över säkerheten från luften. Helikoptern behöver först testas över stadens luftrum och det faller på just Murphy och hans färske co-pilot Lymangood att testköra farkosten som har en rad finesser inklusive stealthmode, ett imponerande elektroniskt datasystem som kan hacka sig in i vilken dator som helst, målsökande robotar och en rejäl kulspruta med drag i.
Till en början barnslig förtjusning hos testpiloterna, men när de plötsligt snubblar rakt in i en komplott som har till syfte att använda helikoptern till helt andra ändamål än de angivna blir det hett om öronen. Inte blir det bättre av att det är stadens myndigheter och militären själva som ligger bakom ränksmidandet. Nu gäller det för Murphy att överlämna bevisen innan fulingarnas hejdukar får tag i både Murphy och den makalösa helikoptern. Murphy ser ingen annan utväg än att stjäla helikoptern, bevisen och försöka ta sig till massmedia för att avslöja allt.

Snitsig 80-talsaction signerad John Badham, som väl bäst kan beskrivas som just det årtiondets Tony Scott möjligen. Badham gjorde sig ju ett namn med Wargames, och ligger också bakom den underhållande Stakeout från -87.
I rollen som Murphy agerar en mina favorithårdingar Roy Scheider. Scheider fortfarande fräsch och slimmad sedan Hajen-tiden är perfekt i rollen som den labile men rättrådige Murphy som tänker göra allt för att avslöja mörkläggningen kring helikopterns egentliga syfte. Stilmässigt lider filmen naturligtvis av tidens tand, men visst är det direkt roande att kolla in 80-talsstämningen i interiörer, kläder och möjligen den stundtals styltade dialogen. Inget fel på helikopteractionet dock när Murphy får tillfälle att visa upp stridskunskaperna både mot andra helikoptrar och annalkande stridsflyg. Rappt filmad och effektiva klipp ger ett förnöjsamt driv i den här täta thrillern.

Blue Thunder bjuder på finfin action från 80-talet som håller än idag, med lite överseende. Förutom Roy Scheider en diger rollista av namn som dominerade detta årtionde, Malcolm McDowell, Warren Oates (i sin sista roll), Candy Clark och en ung Daniel Stern (Ensam Hemma-filmerna) som den unge Lymangood.
Badham visste hur man kombinerade thriller med snygg action och upphottad elektronik á la 1983. Spännande och underhållande.

Betyget: 3