Maratonmannen (1976)

Var det enklare förr?
Var det lättare att berätta en historia när tex inte effekter eller budgetarna inom filmmediet var så utvecklade som de är nu? Finns det överhuvudtaget ett bäst-före-datum på vissa historier?

Se där ja, ett par frågor som säkerligen kan tänkas poppa upp lite både då och nu. Och speciellt lämpliga tycker jag att de är att applicera på denna dagens skådningsobjekt. Vi tar oss tillbaka ett antal år i filmtiden, landar i det murriga 70-talet en stund. Regissören John Schlesinger hade rönt rejäla framgångar med dramat Midnight Cowboy 1969. Nu ville han göra en 70-talsthriller. En tät story med New York som fond.

Valet föll på författaren William Goldman´s romanhistoria om diamantsmuggling, gamla krigssynder och det välkända fenomenet att placera en alldeles oskyldig individ i händelsernas centrum. Goldman tog självhand om manusplitandet, om än att han tvingades göra vissa förändringar i framför allt upplösningen.

Tom ”Babe” Levy (Dustin Hoffman) gillar att springa och att studera. Han lever möjligen singellivets ganska glada dagar i ett tidstypisk New York med sin mix av nostalgiskt glittrande och sjaskig nedgångenhet. När hans bror ”Doc” (Roy Scheider) dyker upp dras Tom in i skumraskheter som kastar sina långa skuggor tillbaka till andra världskrigets utrotningsfasor. Lika delar mysterium och våldsamma thrillerinslag fyller filmens mesta speltid. Utöver det hinner Tom lära känna en kvinna, Elsa (Marthe Keller), där viss romantik tycks uppstå.

Jag såg filmen första gången i yngre dar, upplevde den som både tät och dramatisk. Och framför allt välspelad av en ung, slimmad och hängiven Dustin Hoffman. Att han också sidekickades av esset Roy Scheider och legendaren Laurence Olivier var ju liksom bara mumma i sammanhanget. Jag kommer också ihåg tjutande bildäck, en skrikande Hoffman och mörka gator samt två otäcka goons i kostym som dök upp lite varstans och ställde till det.

En omtitt anno 2013 får mig dock att revidera känslan en aning. Kanske var det positivitetsminnet som spelade mig ett spratt ändå? Tempot känns plötsligt stabbigt och ojämnt, händelseförloppen lite konstruerade och historien som sådan ganska åldrad. Kanske till och med lite tunn? Kanske tidens tand ändå filat ordentligt här. Den synnerligen våldsamma utvecklingen i manuset känns ju länge historien rullar på rätt…långsökt.

Hoffman utövar löpning i pyjamasbraller!

På pluskontot fortsätter jag dock att skriva finfina insatser av Hoffman, Scheider och framför allt Olivier som den gamle nazisten Szell. Och har man bekänt sig någorlunda till sekten ”filmnörderi” kan man inte ducka för den klassiska repliken ”is it safe?” samt en viss tandläkarborr på väg mot den olycklige Hoffman´s mun…

Regissör Schlesinger förtjänar också en fortsatt eloge för att visa upp ett NY med tidstypiska drag, och att han använder staden som levande bakgrund i de flesta scener.

Maratonmannen är historia som kanske inte riktigt överlevt tidens nötande. Som nostalgiobjekt över hur filmiska hantverk kunde se ut i ett årtionde då mest krut satsades på dialoger, stötig action och ganska förutsägbara manusförlopp är den dock ett godkänt exemplar. Mer underhållande för sitt utseende än för sin handling.

5 kommentarer på “Maratonmannen (1976)

  1. Jag har alltid varit förtjust i Maratonmannen och tycker det är 4/5 på den. Men så har jag en förkärlek till 70-tals film. Den må inte vara lika spännande som när man först såg den, men det lite långsammare tempot funkar eftersom filmen bygger upp en stämning och osäkerhet.

    Lite intressant är att allt inte är inspelat i New York (även om det utspelar sig där). Har läst att vissa scener, bl.a. den med den upplysta trappan i fontänen (eller vad det nu är) när Scheider träffar Olivier, är inspelad i Los Angeles. Men håller med om att man fångar New York fint och det är något man sällan ser i dagens filmer som utspelar sig i New York.

    Gilla

  2. Huh, borde kanske se om? Såg den för första gången för mindre än tio år sedan och minns en riktigt bra film men det skulle väl inte vara första gången minnet spelar en ett spratt.

    Gilla

  3. @Movies: Jepp, du har ju helt rätt angående inspelningen. Dessutom är tydligen biblioteksscenen filmad i LA oxå…! 🙂

    @Sofia: Minnet har en märklig förmåga att göra just det ibland… 😉

    Gilla

  4. Är verkligen svag för filmer på det här temat, dvs med fd nazister som intriger för nytt herravälde eller bara personlig makt. När det gäller Maratonmannen uppskattade jag den faktiskt mer när jag såg om den, vid första bekantskapen var jag inte så imponerad. Nu är det längesen den där omtitten också i och för sig, men det kanske helt enkelt är en film man bör vara på rätt humör för att se.

    Gilla

    • Ja det kanske du har rätt i. Jag funderade faktiskt på om jag varit orättvis mot filmen vid återtitten…men det var ändå så det kändes kom jag fram till. Ett hederligt 70-talsgodkänt.

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s