Världen behöver mer feelgood-rullar!
Detta absolut i en tid när det inte hinner gå ens en timme mellan varven innan diverse olustiga nyhetshändelser runt jordbollen trycks ut i pushnotiser i våra telefoner.
Man kan bli deprimerad bara av tanken på hur ett dygn ser ut.

Låt oss göra som strutsen för en stund.
Vem kommer inte ihåg galenpannan Eddie Edwards i backhopparvärlden!? Well, kanske inte den generationen som föddes vid 90-talets början förstås. Så listigt då att en liten lagom (läs:ordentligt!) friserad filmversion av Eddies liv nu finns att njuta av!

Eddie vill bli olympier. Så är det bara. Oavsett om det är i grenen hålla-andan-under-vattnet eller nån sorts kombinerad stavhopp/längdhopps-hybrid till gren. Att påstå att Eddie har idrottstalang är ju att ljuga, minst sagt. Men vadå, det viktigaste är väl att kämpa väl…eller? Till slut faller ödets lott på att Eddie fastnar för..backhoppning! Denna dödssport! Nu ska steget till att bli Englands förste vinterolympier i denna gren sedan evighetens evighet förverkligas. Att Eddie själv fasar för varje hopp han ska göra..är liksom bara en sorts bieffekt som ska övervinnas.

Jaha ja. Hahaha, detta var ju tusan så charmigt! En fin liten känsla som återigen får vältra sig i magen. Hur trogen är historien verkligheten här? Inte superdupermycket om man ska tro Edwards själv. Det skarvas och läggs till/dras bort rejält. Allt för underhållningsvärdet. Största pluset i den här rullen är skådisen Taron Egerton som är hur porträttlik som helst med sina 80-talsbrillor och halvsunkig porrmusche! Kul! Manusnissarna, och kanske dagens regiman Dexter Fletcher, väljer också att slänga en sidekick till filmens Eddie; gamle backhopparproffset Bronson Peary (Hugh Jackman) som får bli Eddies mentor. Peary är en helt påhittad figur och har aldrig funnits i verkligheten..men eftersom verkligheten förtäljer storyn som att Eddie ofta tränade och tävlade nästan helt ensam, typ lite utfrusen av övriga inblandade…vill filmen helt enkelt få till lite komisk och varmhjärtad dynamik. Vilken den lyckas med.

evig optimist med sitt nya kall

Den dynamiska duon fungerar, humorn fungerar, de tidstypiska detaljerna fungerar, backhopparsekvenserna är riktiga snygga. Och när Eddie till slut så kommer till Vinter-OS i Calgary 1988..så ser det faktiskt ut som vi befinner oss där på riktigt. Smutt filmarbete säger jag.

Eddie Edwards själv har gett sin välsignelse till filmen, även om han hävdar att mycket är hittepå för att höja dramaturgin. Och visst, det gäller att inte syna logiken och detaljerna i skeenden för mycket. Men så är det ju ofta med feelgood, det gäller att värna om känslan i stället. Och kom igen, en kufisk sportrulle där man liksom bara tar till sig huvudpersonen direkt…vad mer kan krävas?

Finfin britt-komedi detta!