The Edge of Seventeen (2016)

Kommer DU ihåg din vardag när du var 17?
Själv har jag bara fragmentariska minnen, om ens det, från en svunnen tid. Men kanske handlade det om osäkerhet, oklar framtid, kärleksfunderingar och vad ett vuxenliv skulle komma att innebära (oh boy om man hade vetat det här…). Anyhow, kanske min egen 17-årstid ändå inte var riktigt som i Nadines (Hailee Steinfeld) fall. Ojoj, vilket yrväder!

Nadine tillbringar den mesta av sin vakna tid åt att fundera, fundera, prata och prata och åter prata. Mest med sin kompis Krista (Haley Lu Richardson). Om allt och inget. Allra mest kanske hon ordterroriserar sin lärare Mr Bruner (Woody Harrelson) som tålmodigt lyssnar och kommer med ett och annat instick. Nadine verkar vara en ganska..eh…intensiv person. Hemmalivet är också mer eller mindre kaotiskt. En frånvarande mamma (Kyra Sedgewick), en storebror (Blake Jenner) som det gnabbas med mest hela tiden. Att familjen förlorade pappan i huset i förtid i hjärtattack för ett antal år sen har gjort hela huset instabilt och..edgy.

De vardagliga problemen hopar sig nu ännu mer när plötsligt Krista en dag blir tillsammans med Nadines storebror! Damn! Nadine blir tredje hjulet. Konflikten är total. Vänskapen knakar i fogarna. Vad händer i Nadines liv nu?

Bakom kameran idag Kelly Fremont Craig, som här regidebuterar, och plitat manus själv. Och som hon debuterar! En story som totalengagerar mig från första stund. Jag vill verkligen hänga med Nadine. Lära känna hennes intensiva personlighet. Steinfeld bär förstås hela filmen på sina axlar och har ett skådespel som verkligen når ut. Oavsett om det är hennes sympatiska eller den mindre åtråvärda sidan vi får se. Kontrasten mellan hennes 110 knyck och läraren Mr Bruners sävliga sätt att förhålla sig blir galet effektfullt och en av filmens stora höjdpunkter när de inträffar. Att kanske Nadine ser en sorts fadersfigur hos sin lärare, i avsaknaden av sin pappa, är förstås inte så svårt att räkna ut. Klyschigt? Nä, snarare varmhjärtat.

vänskap som snart sätts på prov

Det bästa med filmen är att vi får ta del av Nadines alla sidor. Även de mindre smickrande. Kanske det som gör filmen så pass engagerande också? Steinfeld lyckades ro hem en Golden Globe-nominering för rollen och skulle naturligtvis ha haft en Oscars-nominering också. Skandal för bövelen.

Vardag, vänskap, kärlek, framtidsfunderingar.
Tja, kanske de normala ingredienserna i en 17-årings medvetande och liv? Eller vaddå tonåring?? Tankarna funkar väl lika bra hos en medelålders snubbe!

Lätt en av 2016 års bästa rullar!
Vardagsdrama med feelgood!

Sing Street (2016)

För alla som varit unga och kära.
För alla som kommer ihåg 80-talet (och kanske lite mer specifikt för oss som hade vår tonårsperiod då).
För alla som minns vad musiken kunde (och kan!!) göra med oss och alla vardagens problem.
För alla oss som också kommer ihåg att den på ytan trivialaste smågrej kunde innebära liv eller död.

15-årige Conors (Ferdia Walsh-Peelo) öden i ett Dublin årgång -85 när han brottas med besvärliga hemförhållanden samt upptäckten att han kärat ned sig i den märkliga Raphina (Lucy Boynton), är en sällan skådad njutning. En feelgood upplevelse uppklädd i 80-talets bästa färger, rytmer och influenser. Här kryddat med ett mörker bakom fasaden…vilket kanske gör den till en sorts avig ”diskbänks-rulle”….? Regi- och manusmannen John Carney har full, FULL, koll på hur en sån här story ska berättas. Den som vill hittar förstås skavanker, loopholes och brister på något sätt.

Men, varför måste man alltid leta efter dom? Ibland är det bara liksom skönare för magen, sinnet, skattet och gråten…att bara följa med och strunta i detaljerna.  Låta sig förföras. Kanske du inte behöver veta så mycket mer om filmen. Bara att låta den ”drabba” dig?  Är detta en musikal? Nix, inte alls. Men ett vardagsdrama fyllt med drömmar, längtan, oro och en för jäkla massa bra musik!

kärlek och 80-tal. vilken combo!

Så pass att 2017 års andra toppbetyg delas ut! Med ett nostalgiskt skimmer som räcker ända in i framtiden.
Apsnyggt detta! Heja!!

 

 

 

SoF-podden kärleksbombar FÖRSTÅS skiten ur filmen i avsnitt 87! Lyssna bara!

The Intern (2015)

intern_posterHösten är inte bara rysligheter.
Det är också en årstid som gjord för en och annan murrig, mysig och varm-i-magen-komedi. En sån där som lägger sig som en varm liten filt över dig i höstrusket. Som genererar ett litet flin på läpparna.

Precis som dagens lilla film.
En rulle som bara är ute efter att skapa en varm och go känsla. Inga djupa grejer.
Änklingen Ben (Robert De Niro) känner sig uttråkad. Han är pensionär, men har inget att göra. Dessutom känner han sig icke klar med arbetslivet. En annons om möjligheten för senior citizens att komma in på praktikplats på ett företag kommer dock snart att förändra Bens tillvaro, och vips befinner han sig mitt i hetluften hos Anne Hathaways företag som säljer kläder på nätet! Ett riktigt trendigt modeföretag som växer så det knakar. Så pass att grundaren och skaparen Jules (Hathaway) får problem med att hinna med familj och privatliv. Tur då att gamle Ben kommer in i bilden. Naturligtvis får han snart lära både Jules och de andra ungtupparna på företaget lite om livets gåtor. Som att en man alltid bär kostym och har en näsduk redo i bröstfickan närhelst det finns en ledsen dam som behöver tröst.

the-intern_pic

Anne lär gubben teknikens under

Jamen detta trallar ju på. Trevligt, trivsamt. Mysigt. Mallad och klyschig såklart, men vad gör väl det när nästan varje scen får mig på gott humör! Bra kemi mellan Hathaway och De Niro, tusan gubben känns ju nästan lite inspirerad till och från!
Svala och rutinerade Rene Russo får också dyka upp som matchande romantiskt intresse för Ben. Fattas bara annat. Och Anne Hathaway har en sorts oförställd, lite naiv, charm som är svårt att värja sig mot. Rutinerade regissören Nancy Meyers håller det stabilt, säkert och enkelt.

En del har troligen problem med både trovärdighet och logik här, men det behöver man inte hänga upp sig på när feelgooden gör precis vad den ska.
Smutt. En bra bagatell helt enkelt.

Eddie the Eagle (2016)

Eddie_posterVärlden behöver mer feelgood-rullar!
Detta absolut i en tid när det inte hinner gå ens en timme mellan varven innan diverse olustiga nyhetshändelser runt jordbollen trycks ut i pushnotiser i våra telefoner.
Man kan bli deprimerad bara av tanken på hur ett dygn ser ut.

Låt oss göra som strutsen för en stund.
Vem kommer inte ihåg galenpannan Eddie Edwards i backhopparvärlden!? Well, kanske inte den generationen som föddes vid 90-talets början förstås. Så listigt då att en liten lagom (läs:ordentligt!) friserad filmversion av Eddies liv nu finns att njuta av!

Eddie vill bli olympier. Så är det bara. Oavsett om det är i grenen hålla-andan-under-vattnet eller nån sorts kombinerad stavhopp/längdhopps-hybrid till gren. Att påstå att Eddie har idrottstalang är ju att ljuga, minst sagt. Men vadå, det viktigaste är väl att kämpa väl…eller? Till slut faller ödets lott på att Eddie fastnar för..backhoppning! Denna dödssport! Nu ska steget till att bli Englands förste vinterolympier i denna gren sedan evighetens evighet förverkligas. Att Eddie själv fasar för varje hopp han ska göra..är liksom bara en sorts bieffekt som ska övervinnas.

Jaha ja. Hahaha, detta var ju tusan så charmigt! En fin liten känsla som återigen får vältra sig i magen. Hur trogen är historien verkligheten här? Inte superdupermycket om man ska tro Edwards själv. Det skarvas och läggs till/dras bort rejält. Allt för underhållningsvärdet. Största pluset i den här rullen är skådisen Taron Egerton som är hur porträttlik som helst med sina 80-talsbrillor och halvsunkig porrmusche! Kul! Manusnissarna, och kanske dagens regiman Dexter Fletcher, väljer också att slänga en sidekick till filmens Eddie; gamle backhopparproffset Bronson Peary (Hugh Jackman) som får bli Eddies mentor. Peary är en helt påhittad figur och har aldrig funnits i verkligheten..men eftersom verkligheten förtäljer storyn som att Eddie ofta tränade och tävlade nästan helt ensam, typ lite utfrusen av övriga inblandade…vill filmen helt enkelt få till lite komisk och varmhjärtad dynamik. Vilken den lyckas med.

Ce1zVRoVAAAcsWP

evig optimist med sitt nya kall

Den dynamiska duon fungerar, humorn fungerar, de tidstypiska detaljerna fungerar, backhopparsekvenserna är riktiga snygga. Och när Eddie till slut så kommer till Vinter-OS i Calgary 1988..så ser det faktiskt ut som vi befinner oss där på riktigt. Smutt filmarbete säger jag.

Eddie Edwards själv har gett sin välsignelse till filmen, även om han hävdar att mycket är hittepå för att höja dramaturgin. Och visst, det gäller att inte syna logiken och detaljerna i skeenden för mycket. Men så är det ju ofta med feelgood, det gäller att värna om känslan i stället. Och kom igen, en kufisk sportrulle där man liksom bara tar till sig huvudpersonen direkt…vad mer kan krävas?

Finfin britt-komedi detta!

The Fundamentals of Caring (2016)

the_fundamentals_of_caring__movie_poster”Bli inte för fäst vid din patient. Förr eller senare kommer er relation att upphöra.”
Typ de orden är de första nybakade personlige assistenten Ben (Paul Rudd) får order om att lära sig. Ben är egentligen författare, men en tragisk händelse i livet (but of course) har kvaddat både hans skrivarambitioner och äktenskap.

Kan möjligheten att jobba som assistent åt rullstolsbundne med obotlig-sjukdom-jag-har-redan-glömt-vad-den-hette Trevor (Craig Roberts) vara vägen tillbaka till en meningsfull tillvaro? Till en början ser det tufft ut då Trevor har för vana att med rå humor och makabra upptåg försöka driva sina assistenter från jobbet fortare än kvickt. Men kanske Ben ändå har lite virke i sig då han inte ger sig i första taget. Kanske ser han lite bakom den där reserverade attityden som Trevor sätter upp?

Japp, här har vi återigen en sprillans nykokt feelgoodprodukt! Rätt ut från Netflixfabriken då det är ytterligare en i raden av Netflix Original-filmer. Snart kommer Ben på idén att paret ska ut på roadtrip genom ett par delstater i västra USA. Nu är det dags att Trevor får uppleva några av de landmärken i landet han ”samlar på” hemma i villan, där han tycks vara dömd att tillbringa resten av livet. Naturligtvis behövs ingen raketforskning för att fatta att resan är till lika mycket för den gode Ben, som ju har en och annan inre demon att tampas med.

Så, vi får lite svart humor, lite standardklyschiga livsfilosofiämnen, det buttra bemötandet mot varandra trots att man vet att snubbarna kommer att bli buddies inom typ 27 minuter. Å andra sidan gör inte det något när det blir så trevligt och varmt i magen som det faktiskt blir. En ung tjej på rymmen (Selena Gomez) plockas upp. Trevor blir småkär och får lära sig kyssas. Bara en sån sak. Ben får känna ansvar för en person på ett bra sätt, kanske tillräckligt för att rädda honom för framtiden.

THE FUNDAMENTALS OF CARING, from left: Paul Rudd, Craig Roberts, 2016. ph: Annette Brown / ©

lurige Trevor försöker bullshitta the ant man himself

Ja det hela puttrar på, och rullen lyckas faktiskt också luras lite med sitt enkla men ändå effektiva manus. Ibland behöver man inte så mycket mer. Paul Rudd är en favorit sen gammalt och visar stabilt att han kan hoppa från Marvel-världen via Judd Apatow-humor till den här lite stillsammare livsåskådningen. Craig Roberts är ett fynd som Trevor, och iaf jag har inte sett honom förut. De två sparrar varandra både naturligt och sådär skönt tjafsigt. Extra plus för ett par helsköna humorscener som lite tar udden av det svåra med att hantera ett obotligt handikapp. Snyggt hanterat av regissören Rob Burnett, som också plitat manus efter en roman.

Oerhört mallad, men effektivt charmig, rulle om vänskap och hjälp till självhjälp. Inget för den som söker nya djup i en ganska uttjatad (?) genre. Däremot väldigt trevlig och ger en fin känsla i magen. Och ibland räcker det ju så himla bra med det.

 

avsnitt 49I SoF-poddens avsnitt 49 är den här rullen först ut i vår nya Filmklubb, och där tjusas både jag och Fiffi (plus ett par poodlyssnare!) av vad vi tittat på. Givetvis lägger vi ut texten lagom nördigt.

Danny Collins (2015)

Collins_poster..och ibland dyker det ju upp sådana där filmer som man inte riktigt kan värja sig emot.
Trots att det går att hitta en och annan skavank på den.
När känslan av feelgood liksom tar över och manövrerar ut flawsen.

Här har vi Danny Collins (en Al Pacino on fire!), avdankad Tom Jones-typ till artist. Reser land och rike runt och sjunger sina gamla hits. Bedövar sig med sprit och kokain, håller en 20+-tjej som kuttersmycke, har en gammal manager (Christopher Plummer) som håller ordning på finanserna. En gång i tíden var Collins ett nytt hett namn på rocker/singer/songwriter-himlen. Men det var lääänge sen.

Ödet har dock nya upptåget i beredskap för vår man Collins. Ett brev skrivet till honom av självaste John Lennon, som dock aldrig nådde sin destination…förrän nu…får den gamle sångaren att bryta upp från allt vad den ”glammiga” vardagen har att erbjuda.

Vilket betyder relocation från soliga Kalifornien till inte så soliga New Jersey…här ska bondas med en son han aldrig haft kontakt med! Japp, typiskt creme de la creme i manussidorna! Collins ockuperar snabbt en svit på lokalt hotell och gör sitt bästa att flörta in sig hos hotellmanagern Mary (Annette Bening). Inte utan humor och värme. Ganska mycket av den varan faktiskt…så pass att man liksom bara sitter och myser.

Den stora nöten att knäcka är förstås den förlorade sonen Tom (Bobby Cannavale) som inte alls är beredd att bara sådär låta sin främling till pappa kliva in i hans och frun Samanthas (Jennifer Garner) liv. Att paret har en bedårande dotter som fullkomligt klickar på direkten med Collins och smälter hans hjärta spelar ingen roll, ärr sitter djupt.

collins_pic

Al flörtar in sig hos damerna

Som sagt, ös på med med krämiga checkpoints i manuset, stolparna som liksom bara MÅSTE finnas i rullarna av den här kalibern…så har du en ganska god uppfattning om stilen på dagens äventyr. Det ÄR cheese hela vägen, men det roliga i kråksvängen är att jag ändå sitter här med ett fånigt flin och en varm och go känsla i magen. Underligt. Men synnerligen trevligt! Dagens regissör och manusplitare Dan Fogelman sätter det som en smäck. Faktiskt.

Sirapen firar kladdig triumf i detta drama, minst sagt! Alla, och jag menar verkligen ALLA, sötsliskiga grejer du kan tänka dig i ett livsdrama-manus finns med…MEN…när det funkar tack vare att dagens huvudperson är så underhållande i frontlinjen….ja då är det liksom bara att svälja sockret och slicka sig om läpparna.

Feelgood! Trots sin förutsägbarhet.

#25_logoMera mumma om gamle Al och hans charmörstil bjuds i avsnitt 25 av SoF-podden…jag myser, och Fiffi går mest ned i brygga av den gamle rävens charm…!

St. Vincent (2014)

Vincent_posterOkej. De här filmerna kommer alltid att dyka upp med jämna mellanrum.
Vi har sett dem förut. Grinig gubbe (eller kvinna) med skittråkig vardag lever upp (naturligtvis mot sin vilja i början) när en betydligt yngre version av en medmänska dyker upp i hens liv.

Å andra sidan…åt helvete med DET kliniska konstaterandet så länge det görs med hjärta och hjärta och återigen HJÄRTA!
Då får de gärna kasta på mig 73 alster till de kommande 5 åren typ…jag tänker ta emot dem och sitta där med ett dumflin och tycka att det är fasligt dammigt i rummet.

Vincent (Bill Murray), ständigt pank, skyldig pengar till lokala lånehajen och med ett sorts pensionärsliv som inte som framstår som direkt roligt. Vilken surgubbe han blivit. Dessutom tar han ingen skit, säger vad han vill och tycker. OCH, till råga på allt, plötsligt en ny granne i huset intill…en ensamstående mamma (Melissa McCarthy) och lillgammal son. Typiskt.

De som vill tar nu fram protokollet och bockar av. Gör det. Skiter väl jag i.
Jag vet också att rullen följer den patenterade mallen för hur sådana här draman ska tänjas ut och spela på rätt strängar. Men återigen, det ger jag fan i så länge det utförs så härligt och känsloframkallande som just här. Regissören Theodore Melfi kanske har lärt sig alla ”rätta” manusgrepp utantill, men finns absolut ingen anledning att haka upp sig på det. Tvärtom.

ST. VINCENT

Murray har koll på arbetsfördelningen i kvarteret

Murray gör troligen sitt livs roll som den dystre Vincent. Att gubben bär på lite hemligheter och ett brokigt förflutet behöver man ju inte vara raketforskare för att fatta. Liksom att det krävs en liten parvel som den förtjusande grabben Oliver (Jaeden Lieberher….vilket fynd!) för att locka fram MÄNNISKAN VIncent igen. Se på fan, gubben hade dessutom ett och annat att lära den unge spolingen om livets ibland hårda skola. Och Melissa Mc då! Alltid förtjusande bra i vad hon än dyker upp i. Åh vad jag gillar henne! Till och med Naomi Watts med klyschig rysk dialekt (!) funkar. Jag köper det.

En liten film med STORT hjärta om att det uppenbarligen inte är helt kört i livet hur mörkt det än verkar, och att ljuset ibland kan komma från det mest oväntade håll. För alla.
Dessutom…störtskön mix av för jävla bra musik! Och…varför var inte Murray med i Oscarssnacket!? Va…va..VA?!?!?!?!

Feelgooden och effekten filmen har på mitt humör räcker långt i betygsskalan!
Så det så.

Chef (2014)

chef_posterIbland ramlar de på en.
De där filmerna som genast försätter dig på det goaste humör du kan tänka dig. Som liksom bara vill finnas där som en god liten vän för stunden.
Precis som här. Damn vad jag gillar den här rullen!

Den JOVIALISKE Jon Favreau, mannen bakom Iron Man-rullarna och Cowboys and Aliens, bestämde sig kanske för att nu fick det vara nog med pang-explosions-filmer för en stund.
Istället satte han sig ned och knåpade ihop dagens SIMPLA men ack så UNDERHÅLLANDE historia om kocken Carl (Favreau själv) som harvar runt på en restaurang där han aldrig får visa vad han går för när det gäller kreativitet och fantasi. Ställets ägare (Dustin Hoffman) sejfar hellre och kör på beprövad (men TRÅKIG) meny. En dag tappar Carl det helt, kommer ihop sig med bossen och bara drar från stället. Skild, med en son som han borde umgås mer med, gäller det nu att hitta en lösning på livspusslet. Kanske han ändå skulle ta en närmare titt på den där idén om att äga en foodtruck som hans ex-fru tjatat på honom om? Att komponera ihop lite kulinariska mackor att kränga…? Under en roadtrip från Florida till Kalifornien.

supermacka komponeras

Rent manusmässigt måste det här vara en av de mest fantasilösa storys som fått grönt ljus i drömfabriken.
Vi får inga dramatiska världsomvälvande händelser, ingen dör, alla mår bara så bra som de framställs i filmen och alla, i stort sett alla, har bara goda saker att säga. Nästan så man sitter och väntar på att nu kommer nog nåt jävligt att hända ändå…men nej! Och kanske är det helt enkelt så att det är just det som filmen bygger på. Att det ska vara en stunds feelgood rakt av! Att Favreau gillar mat råder ingen som helst tvekan om! Dessutom har han fått med sig ett gäng kompisar på resan i småroller; Scarlett Johansson, John Leguizamo, Oliver Platt, Robert Downey Jr. och Bobby Cannavale. Plus en jädra massa go musik!

Att man sen också blir ashungrig när man sett filmen är ju bara lite skön bonus!

The Blind Side (2009)

Inget slår i Hollywood som en riktigt grann sannsaga. Helst med bra slut och känsla i storyn. Man ska liksom känna sig MYSIGT underhållen, även genom de svåra partierna. Lyckas man som producent och filmskapare med detta, ja då har man verkligen fått till det.

Men det gäller också att passa sig. Gränsen när det blir jolmigt och larvigt är hårfin. För mycket av det goda kan ge överslag. Ni vet, som att äta för mycket pepparkakor….ett par stycken för att bli snäll, för många och man blir larvig.

Dagens manus bygger på alltså verkliga märkliga händelser. En BOATS, jo jag tackar. I Memphis i den stolta staten Texas bor hurtiga och drivna Leigh Anne Tuohy, gift med snabbmatskungen Sean och tillsammans har de två barn, vräkvilla, larvigt mycket pengar och ett socialt liv som gör att Leigh Anne aldrig behöver vistas på skuggsidan i samhället. Av en händelse kommer hon i kontakt med den hemlöse och inåtvände Michael, en färgad kille som vid första anblicken inte alls tycks passa in på barnens skola i den välbärgade stadsdelen. Michael har dock storleken för sig när det gäller sport och amerikansk fotboll, och kan han bara få igång skolgången ordentligt så väntar möjligheter och öppna dörrar på den fronten.

Michael (återhållsamme men mycket bra Quinton Aaron) har dock svårt med tillit och att få ut all den kunskap han faktiskt besitter. Det ska till en person som den driftiga Leigh Anne för att plötsligt upptäcka detta, och framför allt tar hon sig an Michael utan att tveka, bjuder in honom till sitt hem och gemenskap. Inom kort har hon också börjat få över skolans lärare på sin sida. Vad är detta nu då? En hallelujah-historia utan like? Inte alls! En högst förtjusande berättelse om att godhet och tillit kan spira på de mest oväntade platser. Leigh Anne och hennes familj ger Michael chansen till ett godare liv än han någonsin haft förut. Feelgooden är med andra ord i högsätet här. Vad kan komma ut av detta? När kommer backlashen? Problemen?

Jag kommer på mig själv med att sitta och vänta på just detta nästan hela tiden, och blir därmed glatt förvånad när jag inser att regissören John Lee Hancock uppenbarligen istället är ute efter att skapa en sorts oförställd glädje och tro på människans bästa sidor. Visst, besök i slummen och dess halvtragiska verklighet görs vid ett par tillfällen men jag tror inte filmmakarna är ute efter att göra det hela till en sorts politisk korrekthet per automatik. Storyn fokar mer på att visa humanismens bästa sida. Storjobbet i dagens rulle står Sandra Bullock för. Som den envisa och skönt coola morsan vilken skiter i vad både snapiga och snobbiga lunchande väninnor och krånglande lärarfakulteter tycker om situationen. Leigh Anne ser en sorts potential och kör stenhårt på den. Bullock fångar detta lysande med blonderat hår och släpig dialekt. En av hennes bästa roller någonsin, och som också visar att hon med lätthet kan steget från de lättviktiga romcom-rollerna till andra grejer.

Naturligtvis bygger halva filmen på Sandras charm och den allestädes närvarande feelgooden som tycks bo i varje filmruta. Det märkliga inträffar dock att det liksom håller hela tiden. Bullock levererar, Hancock överdriver inte manuset, medskådisar som countrystjärnan Tim McGraw som maken Sean, fyndet Jae Head som unge sonen S.J. och Kathy Bates som den lite kärva men godhjärtade privatlärarinnan Miss Sue, förhöjer upplevelsen.

Sandra kör stenhårt med peppen!

Förutom drama blir det också fotboll med sedvanligt snyggt koreograferade scener. Stämningshöjare och engagerande sekvenser, där man får gott om tillfälle att förundras över hur intensiv och spännande denna sport kan vara.

The Blind Side kommer just från sidan och blir en kanonupplevelse. Lite putsad a la Hollywood såklart, men andemeningen är godhjärtad och svår att värja sig emot. Sandra äger alla scener hon är med i och finpriset i Hollywood blev också belöningen för detta. Jag njuter av en synnerligen trevlig filmstund.
Sevärt!

Enhanced by Zemanta