Okej. De här filmerna kommer alltid att dyka upp med jämna mellanrum.
Vi har sett dem förut. Grinig gubbe (eller kvinna) med skittråkig vardag lever upp (naturligtvis mot sin vilja i början) när en betydligt yngre version av en medmänska dyker upp i hens liv.

Å andra sidan…åt helvete med DET kliniska konstaterandet så länge det görs med hjärta och hjärta och återigen HJÄRTA!
Då får de gärna kasta på mig 73 alster till de kommande 5 åren typ…jag tänker ta emot dem och sitta där med ett dumflin och tycka att det är fasligt dammigt i rummet.

Vincent (Bill Murray), ständigt pank, skyldig pengar till lokala lånehajen och med ett sorts pensionärsliv som inte som framstår som direkt roligt. Vilken surgubbe han blivit. Dessutom tar han ingen skit, säger vad han vill och tycker. OCH, till råga på allt, plötsligt en ny granne i huset intill…en ensamstående mamma (Melissa McCarthy) och lillgammal son. Typiskt.

De som vill tar nu fram protokollet och bockar av. Gör det. Skiter väl jag i.
Jag vet också att rullen följer den patenterade mallen för hur sådana här draman ska tänjas ut och spela på rätt strängar. Men återigen, det ger jag fan i så länge det utförs så härligt och känsloframkallande som just här. Regissören Theodore Melfi kanske har lärt sig alla ”rätta” manusgrepp utantill, men finns absolut ingen anledning att haka upp sig på det. Tvärtom.

Murray har koll på arbetsfördelningen i kvarteret

Murray gör troligen sitt livs roll som den dystre Vincent. Att gubben bär på lite hemligheter och ett brokigt förflutet behöver man ju inte vara raketforskare för att fatta. Liksom att det krävs en liten parvel som den förtjusande grabben Oliver (Jaeden Lieberher….vilket fynd!) för att locka fram MÄNNISKAN VIncent igen. Se på fan, gubben hade dessutom ett och annat att lära den unge spolingen om livets ibland hårda skola. Och Melissa Mc då! Alltid förtjusande bra i vad hon än dyker upp i. Åh vad jag gillar henne! Till och med Naomi Watts med klyschig rysk dialekt (!) funkar. Jag köper det.

En liten film med STORT hjärta om att det uppenbarligen inte är helt kört i livet hur mörkt det än verkar, och att ljuset ibland kan komma från det mest oväntade håll. För alla.
Dessutom…störtskön mix av för jävla bra musik! Och…varför var inte Murray med i Oscarssnacket!? Va…va..VA?!?!?!?!

Feelgooden och effekten filmen har på mitt humör räcker långt i betygsskalan!
Så det så.