Fyra par träffas över en middag nånstans i en av Los Angeles (?) förorter, samma kväll passerar en komet över himlen.
Och sen…ja sen blir inget sig likt.

Man måste ändå gilla de här ”udda” indierullarna som dyker med jämna mellanrum. Inte så att man hoppar jämfota av lycka..men inte så man suckar och vrider sig i spontan otålighet heller. Mer det ”moodet” att man sitter och glor och försöker få ihop tankarna på vad det egentligen ÄR man kollar på.
Precis en sån film är det här.

Tillverkad med mikrobudget, och där allt bygger på att de inblandade skådisarna klarar av uppgiften att stå i fokus och medelst dialog, känsloyttringar och minspel förmedla huvudparten av det som sker i storyn.
När filmen börjar är Em (Emily Baldoni) på väg till en liten middagsbjudning med vänner. Big news på radio och tv är den komet som är i färd att passera jorden. Kan den möjligen påverka tillvaron i vår hektiska vardag? Vid den muntra och gemytliga middagen vet man att berätta underhållande och makabra skrönor från förr när en annan komet passerade jorden. Så går plötsligt strömmen och mysmiddagen blir än mer mysig med levande ljus. Men vänta, på den nu becksvarta gatan lyser lamporna fortfarande i ett hus längre bort!
Hur kan det komma sig?

middag med vissa väntande komplikationer

Se där ja. Härifrån blir det märkligheter och en kväll att minnas för det dinerande sällskapet.
Mest hela tiden. Och själv sitter jag och kliar mig i skallen samtidigt som jag har fullt upp med att vara fokuserad.

Regissören och manusnissen James Ward Byrkit satsar på skådisarnas sätt att hantera storyn istället för att vräka på visuellt. Det passar sig riktigt smutt i min bok, och alla gör ett gott jobb i den mörklagda villan. Punchlinen kommer så sakteliga smygande, och den är både rätt charmig och lite fräck.
Och så slutet.

Vilket kanske inte är det svåra slutet. Men väl, det lite förbryllande.
Underhållande hela vägen dock.