I Don’t Feel at Home in This World Anymore (2017)

Ödesmättad titel detta. Och kanske är det lite av en glåmig och dyster stämning som ligger över hela rullen. Som en blöt filt, vilken vägrar släppa igenom det minsta av solljus. För Ruth (en UNDERBAR Melanie Lynskey) är det inga soldagar direkt. Jobba, äta, sova i en aldrig sinande ström. Each day alike. Man kan lugnt säga att Ruth lever det ospännande livet, på gränsen till depression. Med noll framtidsutsikter. Ända tills hon får ett inbrott i sitt lilla hus. Något knäpper till i Ruth (anar vi Michael Douglas-vibbar från Falling Down…?!). Hon ger sig fan på att hitta de skyldiga helt enkelt. Med på den resan kommer hennes granne, kufen Tony (Elijah Wood i värsta pilotbrillorna). Steget från mörkt vardagsdrama till mörk indie-thriller tas och leder in antihjälteduon på mörka stigar. Märkligt nog hela tiden med en sorts vriden humor som gör sig synnerligen bra här.

Debutregisserat av Macon Blair, skådis som bla synts i sevärda Blue Ruin. Melanie Lynskey är filmens motor och äger varenda scen hon är med i. Finns det någon som inte älskar henne?? Såklart att det gör, men de är nog i minoritet. Wood ska ha cred för att han ofta numera tar sig an mindre indie-roller av ofta märkliga karaktärer. Rullen här kommer preppad med en rejäl dos vardagsdysterhet, avig humor, mörka thrillerinslag med ond bråd död i släptåg. Precis som en rulle av den här typen ska vara. Tjo!
Sevärt värre! Finns på stabila Netflix. Fjärde stjärnan är Melanies!

Coherence (2013)

coherence_posterFyra par träffas över en middag nånstans i en av Los Angeles (?) förorter, samma kväll passerar en komet över himlen.
Och sen…ja sen blir inget sig likt.

Man måste ändå gilla de här ”udda” indierullarna som dyker med jämna mellanrum. Inte så att man hoppar jämfota av lycka..men inte så man suckar och vrider sig i spontan otålighet heller. Mer det ”moodet” att man sitter och glor och försöker få ihop tankarna på vad det egentligen ÄR man kollar på.
Precis en sån film är det här.

Tillverkad med mikrobudget, och där allt bygger på att de inblandade skådisarna klarar av uppgiften att stå i fokus och medelst dialog, känsloyttringar och minspel förmedla huvudparten av det som sker i storyn.
När filmen börjar är Em (Emily Baldoni) på väg till en liten middagsbjudning med vänner. Big news på radio och tv är den komet som är i färd att passera jorden. Kan den möjligen påverka tillvaron i vår hektiska vardag? Vid den muntra och gemytliga middagen vet man att berätta underhållande och makabra skrönor från förr när en annan komet passerade jorden. Så går plötsligt strömmen och mysmiddagen blir än mer mysig med levande ljus. Men vänta, på den nu becksvarta gatan lyser lamporna fortfarande i ett hus längre bort!
Hur kan det komma sig?

coherence_pic

middag med vissa väntande komplikationer

Se där ja. Härifrån blir det märkligheter och en kväll att minnas för det dinerande sällskapet.
Mest hela tiden. Och själv sitter jag och kliar mig i skallen samtidigt som jag har fullt upp med att vara fokuserad.

Regissören och manusnissen James Ward Byrkit satsar på skådisarnas sätt att hantera storyn istället för att vräka på visuellt. Det passar sig riktigt smutt i min bok, och alla gör ett gott jobb i den mörklagda villan. Punchlinen kommer så sakteliga smygande, och den är både rätt charmig och lite fräck.
Och så slutet.

Vilket kanske inte är det svåra slutet. Men väl, det lite förbryllande.
Underhållande hela vägen dock.

The One I Love (2014)

The_one_posterEthan och Sophie kämpar på med äktenskapet.
Men det är det klassiska; passionen är puts väck. Vardagen tycks inte lika festlig som den en gång var i förhållandet. Inte ens att återuppliva gamla tokiga påhitt hjälper.

Det blir en tur till terapeuten Ted Danson, varvid denne gråsprängde gamle räv ordinerar det prövade paret ett par dagars retreat på ett utvalt undanskymt ställe där de kommer att få gott om tid och möjligheter att hitta varandra igen.
Vad har de att förlora liksom? Klart de antar inbjudan.

Dagens indie-rulle klassas som någon sorts dramakomedi. Men med mycket udda inslag.
Att skriva något mer om handlingen är egentligen att förstöra hela upplevelsen som väntar Ethan och Sophie. Klart är dock att Mark Duplass och Elisabeth Moss som vårt strävsamma par gör sig mycket bra….och får gott om tillfällen att visa prov på fina skådiskvalitéer, inte minst vad gäller detaljerna i det som utspelas.

Det enda som står klart att det är just kärleken som står i fokus.
Och det var väl därför de kom, eller?

TheOneILove-720x340

”okeeeej…det där hade vi inte väntat oss….”

Debuterande regissören Charlie McDowell svänger minsann ihop en lustig liten historia som kryddas med både viss humor, eftertänksamhet och lite oro. Det brukar ju heta att det är i de små gesterna man hittar det lite större, och visst stämmer det här.

Märkligt underhållande liten rulle som verkligen fångar ditt intresse och fundersamhet…och dessutom låter den där lilla osäkerheten gnaga i dig ända in till slutet.
Om du är på det humöret!

Nördig bonusinfo: regissören är son till Mary Steenburgen och Malcolm McDowell, och således styvson till Ted Danson.
Hela filmen är dessutom inspelad i Dansons och Steenburgens hus! Tjipp!