Ex Machina (2015)

0001_em_posterMin omedelbara tanke; den här storyn skulle göra sig förbannat bra på en teaterscen. Kanske är jag ensammast i hela filmbloggarvärlden om att tycka detta. Men ändå. För vad är väl detta om inte ett hederligt gammalt kammarspel!?

Datanissen Caleb (Domhnall Gleeson) på Stora Teknikföretaget (tänk Google) vinner någon slags tävling. Förstapriset är att spendera en vecka hos företagets minst sagt excentriske grundare och ägare, Nathan, vilken bor i värsta isolerade fortifikationen rakt ut i den nordamerikanska vildmarken. Bara resvägen och miljön som väntar den storögde Caleb verkar vara värd vinstkänslan. Även om vår unge huvudperson inte är HELT klar över vad han gör där.

Något den ganska obehagligt karismatiske Nathan (Oscar Isaac) dock står i begrepp att avslöja. Nathan är ju nämligen ett sådant där geni, på gränsen till besatt, man inte gärna säger nej till. Speciellt inte när man befinner sig mitt ute i…eh…ingenstans.
Nathan ligger inte på latsidan här i sin retreat och har jobbat fram en robot som han försett med tidernas AI. I alla fall enligt honom själv. Och nu vill han ha Caleb´s hjälp att testa den avancerade konstgjorda livsformen Ava (Alicia Vikander).

Bakom dagens rulle står alltså manusnissen Alex Garland (28 dagar senare, Sunshine) som med detta begår regidebut. Och en riktigt bra sådan får jag säga. Garland gör ännu ett nedslag i den gamla beprövade frågeställningen om konstgjort liv vs människan. De gamla klassiska draporna om känslor, intryck, sinnen och vem som har rätt att leka Gud.
Javisst, ni känner ju igen det.

Det som ändå skiljer dagens story från andra, är främst den udda miljön. Garland fångar mycket bra känslan av utsatthet och isolering. Trots att de är omgivna av högteknologi, …en teknik som dock härskas av den ganska instabile Nathan och hans nycker. Vilket också ger ännu en ”edgy” ton till filmen. Lägg också till detta hela husets arkitektur och vildmarken runtomkring (där norska Valldal och det märkliga hotellet Juvnet fått fungera som inspelningsplats), och vi har oss ett sci-fi-drama av bra klass.

em1

”kolla polarn…tro mig…det hetaste på hyllorna i höst!”

Jag började med att hojta om teaterpjäsämne…och varför inte.
Filmen består egentligen av ett koppel sammansatta tunga dialogstycken och verbala dueller. Perfekt för ett drama på scen! Scenografin i filmen fungerar som en jäkligt snygg kuliss, men det är i skådisinsatserna man hittar de största förtjänsterna. När Vikander gör entré höjs nivån ett snäpp och hon funkar perfekt som den märkliga Ava. Hon besitter en förmåga att spela ut känslor med hela kroppen trots det ofta neutrala ansiktet som möter den aningens förvirrade Caleb.

Finns det då något som stör i filmen?
Tja, rullen har en tendens att bli lite långsam i mellanpartiet men det kan man å andra sidan leva med. Garland har såklart även plitat manuset, och han hinner precis styra in storyn på rätt spår igen innan jag börjar tappa mitt tittarfokus lite.
Sedan kan man väl alltid ha åsikter om att det ytterligare ska dryftas om det här med livet och känslor och längtan efter att vara som alla andra. Redan gamla klassiska Blade Runner var ju inne och stampade på de kärnfrågorna. Så, så speciellt nyskapande är ju sannerligen inte Garlands rulle. Däremot tar den poäng på det snygga utförandet och upplägget som gör att jag som tittar, likt den ibland förvirrade Caleb, inte riktigt vet var jag har nån av de individer som befolkar denna märkliga skådeplats.

En bra rulle helt enkelt.
Och jag hävdar….med framtida pjäspotential.

Idag tittar även bloggvännerna Henke och Jojje närmare på Calebs märkliga besök. Vad tycker de om upplägget?

Annonser

12 comments on “Ex Machina (2015)

  1. Hehe, din rackare. Får man ha synpunkter på det du skriver? Såklart man får!

    Tycker du gör filmen en stor fet otjänst genom att köra kampanjen om att den skulle passa på teatern. Ger helt fel vibbar som inte alls är rättvisa för denna film. Och som alltid (Spanarna!) ska jag dra tre ”bevis”:

    A. Miljön filmen utspelas i är viktig för filmens känsla. Det mesta i filmen utspelas förvisso i och omkring ett hus, men det är bra mycket mer än en kuliss i mina ögon. Ok, det var den lilla invändningen.

    B. Den stora invändningen. Det är av central betydelse att man kan se att Ava är en robot. Nathan är till och med inne på det i filmen. Det handlar inte om att avgöra om hon är en robot eller ej, man har kommit förbi det stadiet. Det handlar om hon har ett medvetande eller ej. Att inte ha specialeffekterna som de har i filmen skulle vara mycket nedslående.

    C. Känslomässigt. Tror jag i hjärtat att denna historia skulle funka på scenen? Nej, inte i närheten lika bra som på film. Hellre då filmer som The man from Earth eller Closer som jag nyligen skrev om i Decennier.

    Så tycker jag. 🙂

    Gilla

    • Klart du få ha synpunkter! Det är ju det kommentering är till för! 🙂
      Go man!

      Först; en pjäs bygger ju huvudsakligen på aktörerna och deras dialoger och deras förmåga att få fram stämningen..

      A. Av naturliga skäl kan man ju inte visa den runtomliggande miljön. Vilket inte alls behöver vara avgörande för stämningen dock. Känslan av isolering (tror jag) går att få fram på annat sätt.

      B. Varför skulle man ta bort den delen från en pjäsversion? De effekter som hjälper till i storyn går hur lätt som helst att ”omvandla” till exempelvis dialog eller lättare form av teatereffekt.

      C. Känslor! Om det är något som funkar att spela ut på en scen så är det väl känslor…En pjäs (tror jag) skulle lyfta fram aktörerna än mer och deras sätt att uttrycka sig och spela med kroppsspråket.

      Jag tror man får hålla isär hur en pjäsvariant ser ut mot den här filmiska…

      Icke desto mindre intressant! 😉

      Tjipp!

      Gilla

  2. Jag skulle säga att du är spot on i din spaning om teaterpjäsen. Det borde funka hur bra som helst! Karga, betonggrå kulisser har väl gjorts tusen gång förut, det nya och spännande skulle ju vara Ava, att få ihop ny teknik och kostym så hon blir en trovärdig AI, vilket jag inte heller kan se som ett problem.

    Jag skulle GÄRNA se Ex Machina på en teaterscen! Tänk va coolt och vilket bra sätt att dra en ny typ av publik till teatern, såna som aldrig skulle betala för att se två Stora Skådespelare agera med endast en resväska som scenografiskt ögongodis och orera om långa dagars färd mot natt. Det här är Teater 2.0.

    Gilla

  3. Skriver själv om filmen idag och håller med i det mesta du skriver. Vi tycker båda att den har en svacka i mellanpartiet t.ex. Just avslutningen tycker jag höjer, men svackan gör att betyget inte riktigt vill komma upp en nivå. Dock intressant film som bör ses och där man får en del att diskutera.

    Gilla

    • @M-n och Steffo: intressant att ni tyckte att filmen hade en svacka under mitten. Under vilka förhållanden såg ni filmen? Full fokus verkligen? Personligen tyckte jag att filmen blev mer och mer spännande/creepy/skrämmande från och med mitten och framåt. Slutet blev ett magnifikt crescendo på den känslan. Jag satt på helspänn, kunde knappt sitta stilla. Jojje är vittne till det! 🙂

      Gilla

  4. @Fiffi: Men det var nåt som slog mig direkt, det här med en scenversion! Främst pga att nästan hela filmen bygger ju på dialog och känsloyttringar… 🙂

    @Movies: Vi kände båda uppenbarligen av den där lilla svackan där. 😉
    Men desto skönare att Garland styr upp mot finalen som är både finurlig och obehaglig.
    En BRA film är det ju hur som helst!

    @Henke: Hos mig var förhållandena och fokuset på tipptopp.
    Ytterligare ett exempel på att den enes sanning inte behöver vara den andres när det gäller HUR man upplever en film…. 😉
    OCH..det som gör mediet så fascinerande!
    Återigen: En BRA film är det ju hur som helst!

    Gilla

  5. Henke ville att jag skulle ge mig in i teaterdebatten för att ge honom lite stöd. 😉 Så här kommer mina två ören.

    Jag tror nog vi jämför äpplen och päron här. Att Steffo påstår att Ex Machina skulle funka på en teaterscenen betyder inte nödvändigtvis att filmen i sig känns som en pjäs. Jag tror inte riktigt det är det som Steffo menar, och jag själv fick åtminstone inte en känsla av teater (vilket jag t ex fick i nämnda The Man from Earth). Däremot så håller jag med Steffo om att Ex Machina faktiskt skulle kunna funka på en teaterscen. Det är ett bra betyg till filmens manus och dialog. Filmen är ett kammarspel, helt klart. Den största delen av filmen är människor som pratar med varandra. Sen är det kryddat med strålande foto och riktigt bra cgi vilket lyfter det filmiska i filmen och gör det till nåt annat än filmad teater, som ju The Man from Earth var (återigen).

    Kanske har Henke dock en poäng när det gäller Avas utseende. Hur får man fram det på en teaterscen på ett snyggt sätt utan att det blir fånigt. Men det får bli en utmaningen för nån duktig kostymör/effektmakare.

    Gilla

    • Så är det ju lite; jag tänkte inte på den som att det VAR en pjäs jag så…däremot skulle den lätt GÖRA sig som en intressant (omarbetad givetvis) version på scen!

      Varför inte på Dramatens scen med tillhörande webbutsändning…!? 😉

      Gilla

  6. Ping: Ex Machina (2015) | The Nerd Bird

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s