Jason Bourne (2016)

bourne_posterMatt Damon ville inte från början.
Filmbolaget ville. Ville publiken? Oklart.
Klart är dock att det senaste försöket i Bourne-franchisen, eh…den utan Bourne alltså (Legacy)…gick ju sådär.

In med stora plånboken, och en fet lönecheck senare var Damon med i matchen igen. Med kravet att Paul Greengrass skulle återvända till registolen. Allt klappat och klart. Here goes nothing.

Så vad händer då? Jo, allas vår problemtyngde antihjälte lever ”off the grid” som det så snyggt heter. Håller sig undan allt vad myndigheter och framför allt CIA heter. Av nån anledning kör han en Rambo och pysslar med vadhållna gatuslagsmål i norra Grekland. När gamla bekantingen Nicky Parsons (Julia Stiles) plötsligt hackar sig in hos CIA igen, skits det återigen i det blå skåpet och snart ska buttre Bourne återigen dras in i superduperjakt. Nu hotas plötsligt hela CIA:s skumma verksamhet att dras fram i ljuset och nya badassbossen i kostym, Tommy Lee Jones, bestämmer att nu får det fan vara nog. Bourne måste tystas en gång för alla. Om det är en ansträngd story?? Jajamensan. Av guds nåde.

Tempot går i 110, MTV-klippningen är standard och den som väntar sig en lite mer kontemplerande Bourne, får vända andra kinden till. Via Parsons dras vår hårding in i ännu en lustiger dans som börjar i Grekland, hoppar via Europa och slutar i en big bang-final i Las Vegas. Vägen dit; spring, smyg, skottlossningar, biljakter, svordomar och allt det vanliga i detta synnerligen klyschiga fack.

Många var de röster och skribenter som toksågade rullen i somras då den valsade runt på biograferna. Lite oklart varför tänker jag. Man får ju exakt vad man betalar för. Kom igen, vem hade trott att filmserien skulle kunna bjuda på något nytt i manusväg?? Bourne ska ju vara jagad livet ur mest hela tiden. CIA ska vara badassen som ska sättas dit. Den här rullen är varken bättre eller sämre än vad som tidigare bjuckats på (okej, första rullen är ju lite i en egen klass förstås…som original ofta är). Klart som tusan att Damon idag dyker upp igen för att det ska finnas en ursäkt att komma på actionscener.
Jag har inga problem med ett haltande (eller oklart) manus så länge jag vet förutsättningarna.

Film Title: Jason Bourne

lite äldre, lika jagad

Ok, Greengrass regisserar möjligen lite med vänsterhanden här. Men å andra sidan tycks karln ha så pass stor rutin att även hans lägstanivå känns helt acceptabel. Damon är Damon och kan inte göra så mycket mer med sin roll. Det är som det är. TLJ kör en trött gubbe på jobbet. Urtypen för opålitlig tjänsteman i kostym. Men det visste man ju också. Lägg till Vincent Cassel som ruggig yrkesmördare med uppdrag att sätta en kula i Bourne. Cassel sköter sig, snackar inte i onödan och tar livet av folk som om de vore myggor en klibbig sommarkväll. Sämst i hela rullen? Alicia Vikander som CIA-ess på IT och datorer. Tjenare. Köper icke detta för en sekund. I shit you not. Hon ser ut som hon går andra ring på min gamla gymnasieskola (go Kungsgård!). Totalt felcastad. Bonkers.

Full fart med mer yta än innehåll. So what? Det funkar trots allt för stunden, och vi ska inte vara så knussliga med den här sortens filmer. Stöpta i en specifik form, där utseendet är nästan allt. Och är det något Greengrass kan så är det att tillverka snygg action.

Helt okej för den berömda stunden. Fyller sin plats i Bourne-boxen.
Men ok…det räcker kanske nu.

 

Ex Machina (2015)

0001_em_posterMin omedelbara tanke; den här storyn skulle göra sig förbannat bra på en teaterscen. Kanske är jag ensammast i hela filmbloggarvärlden om att tycka detta. Men ändå. För vad är väl detta om inte ett hederligt gammalt kammarspel!?

Datanissen Caleb (Domhnall Gleeson) på Stora Teknikföretaget (tänk Google) vinner någon slags tävling. Förstapriset är att spendera en vecka hos företagets minst sagt excentriske grundare och ägare, Nathan, vilken bor i värsta isolerade fortifikationen rakt ut i den nordamerikanska vildmarken. Bara resvägen och miljön som väntar den storögde Caleb verkar vara värd vinstkänslan. Även om vår unge huvudperson inte är HELT klar över vad han gör där.

Något den ganska obehagligt karismatiske Nathan (Oscar Isaac) dock står i begrepp att avslöja. Nathan är ju nämligen ett sådant där geni, på gränsen till besatt, man inte gärna säger nej till. Speciellt inte när man befinner sig mitt ute i…eh…ingenstans.
Nathan ligger inte på latsidan här i sin retreat och har jobbat fram en robot som han försett med tidernas AI. I alla fall enligt honom själv. Och nu vill han ha Caleb´s hjälp att testa den avancerade konstgjorda livsformen Ava (Alicia Vikander).

Bakom dagens rulle står alltså manusnissen Alex Garland (28 dagar senare, Sunshine) som med detta begår regidebut. Och en riktigt bra sådan får jag säga. Garland gör ännu ett nedslag i den gamla beprövade frågeställningen om konstgjort liv vs människan. De gamla klassiska draporna om känslor, intryck, sinnen och vem som har rätt att leka Gud.
Javisst, ni känner ju igen det.

Det som ändå skiljer dagens story från andra, är främst den udda miljön. Garland fångar mycket bra känslan av utsatthet och isolering. Trots att de är omgivna av högteknologi, …en teknik som dock härskas av den ganska instabile Nathan och hans nycker. Vilket också ger ännu en ”edgy” ton till filmen. Lägg också till detta hela husets arkitektur och vildmarken runtomkring (där norska Valldal och det märkliga hotellet Juvnet fått fungera som inspelningsplats), och vi har oss ett sci-fi-drama av bra klass.

em1

”kolla polarn…tro mig…det hetaste på hyllorna i höst!”

Jag började med att hojta om teaterpjäsämne…och varför inte.
Filmen består egentligen av ett koppel sammansatta tunga dialogstycken och verbala dueller. Perfekt för ett drama på scen! Scenografin i filmen fungerar som en jäkligt snygg kuliss, men det är i skådisinsatserna man hittar de största förtjänsterna. När Vikander gör entré höjs nivån ett snäpp och hon funkar perfekt som den märkliga Ava. Hon besitter en förmåga att spela ut känslor med hela kroppen trots det ofta neutrala ansiktet som möter den aningens förvirrade Caleb.

Finns det då något som stör i filmen?
Tja, rullen har en tendens att bli lite långsam i mellanpartiet men det kan man å andra sidan leva med. Garland har såklart även plitat manuset, och han hinner precis styra in storyn på rätt spår igen innan jag börjar tappa mitt tittarfokus lite.
Sedan kan man väl alltid ha åsikter om att det ytterligare ska dryftas om det här med livet och känslor och längtan efter att vara som alla andra. Redan gamla klassiska Blade Runner var ju inne och stampade på de kärnfrågorna. Så, så speciellt nyskapande är ju sannerligen inte Garlands rulle. Däremot tar den poäng på det snygga utförandet och upplägget som gör att jag som tittar, likt den ibland förvirrade Caleb, inte riktigt vet var jag har nån av de individer som befolkar denna märkliga skådeplats.

En bra rulle helt enkelt.
Och jag hävdar….med framtida pjäspotential.

Idag tittar även bloggvännerna Henke och Jojje närmare på Calebs märkliga besök. Vad tycker de om upplägget?

Hotell (2013)

Känns som att våren 2014 hamnat otroligt mycket om svensk film på bloggen. Har jag någonsin sett så mycket svensk film på så kort tid? Nu kanske det ändå är på sin plats att klargöra en sak: jag hatar INTE svensk film. Jag har bara väldigt svårt för svensk film. Som beror på många olika orsaker. Men jag är å andra sidan alltid beredd att ge vårt lands filmarv en chans. Såklart!

Här börjar det galet dramatiskt! Så pass att det faktiskt får mig att sitta stel som en pinne och hålla andan under några minuter! Kanske det beror på att man känner igen nervositeten, osäkerheten hos de inblandade? Inte så att något liknande hände mig, men miljön och den förestående händelsen.

Nåväl, här har vi alltså Erika (Alicia Vikander) som inte kan återhämta sig känslomässigt efter inledningens traumatiska händelser. Sliter på förhållandet med sambon Oskar (Simon J. Berger) förstås. Kanske lösningen kan vara att delta i en samtalsgrupp bestående av diverse olika kufar ur samhällets märkliga vrår och hörn? Fram till hit en ganska intressant öppning på rullen och här blir det plötsligt lite Gökboet-vibbar när sällskapet drar igång sina livsberättelser och hemfaller åt ofrivillig komik. Märk väl, detta inte sagt i nån negativ mening.

Snart inser Erika att det vore skönt att ta semester från sig själv och den grymma verkligheten, får med sig de andra kufarna med en synnerligen välspelande Daniel Dencik som torre Rikard i spetsen. Sällskapet checkar helt sonika in sig på diverse hotell och tycks ”leka” konferens där de möter sina problem och tillkortakommanden med gemensamma hejarop. Erika verkar dock inte riktigt vara med på tåget. Ännu. Jag har ingen som helst relation till dagens regissör och manusförfattare, Lisa Langseth. Rätt snart börjar jag också fundera på vad hon vill med sin berättelse? Egentligen? Alltså, jag fattar ju såklart att det handlar om att kanske förlåta sig själv, hitta sig själv under sitt skal. Våga återvända till en fungerande vardag, vara stark i att faca sina hinder. Allt det där känns ganska logisk och rätt självklart…men det blir också satans enformigt och rätt trist efter ett tag. Oväntade och märkliga scener tycks med ens staplas på varandra, bara för att de kan. Som att vindar från Danmark och en viss von Trier plötsligt blåser in med stormvarning. Ja, jag tycker det. Det blir som Idioterna-light nästan. Vissa scener känns nästan rippade från den danske demonregissörens värld, och jag känner…inget.

melankoli i sin svenskaste form

Dessvärre zonar jag ut ju längre filmen rullar på, och kan inte med den bästa vilja känna något för de stackars satarna som hänger runt Erika. De blir som karikatyrer och klyschor på valfria knäppskallar ur verkligheten. Den där rätt charmiga vibben från Gökboet i början…känns plötsligt avlägset långt borta. Nä, det här blev inte en matig upplevelse. Jag skiter i hur det ska gå för dem. När vissa scener går upp i klimax och jag antagligen förväntas känna något…blir det bara pajigt. Gör manuset för stor grej av gruppen? Blir det för mycket allvar och drama bakom allt? Nu låter ju iof Langseth sina figurer vara högst ovanliga i en omgivning där du förväntas hålla dig inom vissa ramar…men det räcker liksom inte. Det når inte fram till mig. Jag känner inget. Nada. Vilket jag gjorde i början. Stora plus MÅSTE dock delas ut till Alicia Vikander i huvudrollen som Erika. Bra skådespel och återhållsamheten blandad med ångesten känns stundtals äkta. Beröm-betyg också till Dencik som den udda Rikard. Dencik har ändå en sorts naturlighet mitt i denna konstlade story.

Hotell funkar inte alls hos mig. Slår inte an några strängar. Jag varken lider med (jo kanske Erika lite) eller föraktar de märkliga huvudfigurerna. Och det värsta är att jag vet inte heller riktigt hur jag skulle vilja ha haft storyn serverad. Överlag, trots sin allvarsamma ton och obehagliga inledning, en rätt seg och trist historia.
Precis. Så känns det.