Peter Rabbit (2018)

Hahaha, jäklars vad jag gillar den här typen av film. Men vänta nu. Är inte moi för gammal för den här sortens rullar?? Äh, släng alla ålderssynpunkter åt helskotta och kasta dig in i en stunds fräsande mysig underhållning! En blandning av cgi:ade kaniner och ”vanliga” skådisar. På engelska landsbygden. Bland böljande gröna kullar och genomtrevliga små hus. Med utsökt brittisk bitsk (och jäkligt ofta vuxen!) humor. Det är ju uppdukat till ett visuellt smörgåsbord banne mig!
Spjuverkaninen Peter lever götta livet på landet med sina systrar och sin kusin. Gänget bor under ett stort träd, och allt är sådär tipptopp. Bästaste stunderna är förstås när de smyger in i gamle vresige bonden McGregors (Sam Neill i pytteroll) trädgårdsland och pallar morötter. Det har blivit till en sport för vår driftige hjältekanin. Plötsligt avlider gammelgubben och huset går i arv till stroppige brorsonen (Domhnall Gleeson) från London. Som dyker upp och genast hamnar i handgemäng med kaningänget! Full fart! Dessutom finns ju såklart en genomgullig granne i söta Bea (Rose Byrne) som stiffe brorsonen genast blir betuttad i. Och hon är dessutom kaninernas skyddsling! Hoppsan, hur ska det här gå?!

Samma sköna myspys som i Paddington-rullarna. Kul slapstick för de yngre och smutt humor för oss äldre. Bland kaninrösterna hittas James Corden, Margot Robbie och Daisy Ridley. Tunga namn! Alla har roliga timmen mest hela tiden. Uppenbarligen också regissören Will Gluck, som blandar cgi och levande bilder på ett sjukt snyggt sätt.
Topptrevligt detta! En rulle som alla åldrar kan ta till sig!
Humörhöjare!

American Made (2017)

Spektakulära skrönor, färgrikt berättade. Gärna med utgångspunkt från det verkliga livet. Är det min cup of tea? Ja, kanske.

Som stort fan av framför allt den bedårande Wolf of Wall Street, är det svårt att inte sitta och dra på smilbanden även till den här rackarn. Samma utgångsläge; the rise and fall av en skojares, en fixares, förmåga att ”styra upp det för sig”. Klassas således som en BOATS, men det får man nog ta mellan tummen och pekfingret. Låt oss säga att kryddorna som slängs in…är ganska bra tilltagna.

Barry Seal (Tom Cruise) överger det tråkiga trafikpilotyrket nån gång runt 1978 och låter sig värvas in i CIA av den hale Monty (Domhnall Gleeson) för flyga secret missions över Centralamerika och fota hemliga baser. Det ena leder strax till det andra, och Barrys törst efter rikedom och äventyr leder honom snart också in i smuggelbranschen (vapen till Contras i Nicarauga och droger från Medellinkartellen).
Otrevliga grejer förstås. Men allt avhandlat med en glimt i ögat och en sorts tokrolig approach. Precis som känslan i WoWS. Lite som att ”hålla på den onda killen-syndromet” igen alltså.

Lättsamt regisserat av Doug Liman, som återigen teamar ihop sig med Cruise. Ett bra samarbete. Filmen kanske kan kallas rätt ytlig, går aldrig på djupet och kollar in mörkret bakom fasaden, men det behövs heller aldrig. Jag som tittar har bra mycket roligare och mer underhållande upplevelse med den här twistade skrönan. Som att man inte vill veta att säkert över hälften av det som händer Barry här…är fabricerat av manuset för att ge en mer underhållande film.

Tompa C fortsätter att dominera, och är utan tvekan en av de bästa skådisarna som går att hyra för pengar just nu. Även om Cruises filmer inte alltid är top notch…är hans insatser alltid solida. Som Barry passar han dessutom särskilt bra, med sitt ständiga leende och den udda formen av entreprenörsanda vilken han får tillfälle att utnyttja. Och inte minst det påfrestande jobbet med att jonglera familjelivet (fru och två barn) med det mindre laglydiga arbetslivet. Som i alla selfmade-rullar om snubbar som agerar i utkanterna av lagen…finns det gränser och brytpunkter för allt. Barrys kommer naturligtvis också. Men resan dit är synnerligen underhållande. Ytterligare en sådan där fartig rulle där moralen är satt i andrahand…och man liksom köper det utan problem.

Mustigt trivsamt detta.

 

I SoF-poddens juliga #120 avhandlar jag och Fiffi än mer om den här tokroliga rullen. Lyssna gärna här!

Unbroken (2014)

unbroken-dvdWWII-drama som dessutom landar i BOATS-träsket.
Det måste väl ändå vara lite mumma va?

Tänk ändå att storys runt det andra världskriget fortfarande kan intressera så pass att det då och då plöjs ned miljoners med stålars i budgetar när ett drama ska iscensättas. Hittar man dessutom någon verklig förebild att porträttera, då kan fina recensioner vänta. Amrisarna är ju rätt bra på det där, att återberätta historier om män och kvinnor som vi i Svedala inte har haft en susning om. Men, sanden i timglaset börjar rinna ut även för dem. De flesta av de gamla hjältarna, de män och kvinnor som kanske var i sina 20 när de de skeppades ut till kriget 1942-45, börjar nu pusha 80-90-årsstrecket. Snart finns just bara minnen kvar. Att förvaltas av idoga manusförfattare.

Som i dagens skröna. Vilket ju inte är en skröna, utan en sann story. Well, för det mesta får vi anta. Viss Hollywood-dramaturgi är med största sannolikhet tillförd, men enligt vad som går att snoka upp på the internetz håller man sig här huvudsakligen till sanningen.
Louie Zamperini, strulputte som liten, upptäcker sin talang att kuta 5000 meter fortast i hela USA. Så pass att han får vara med Berlin-OS 1936 där han blir bäste amerikan och sätter nytt nationsrekord. Målet är att ta guldet i Tokyo i nästa OS. Som aldrig blir av då ett världskrig kommer och stör. Hipp happ så sitter istället Louie (Jack O´Connell) i ett bombplan över Stilla Havet och siktar in sig på japanska fabriker. Tills ödet slår till. Krasch på ödsligt hav och skeppsbrutna i en flotte i 47 dygn innan räddningen kommer. Eller inte. Det är inte den amerikanska flaggan som vajar på skeppet som hittar dem. Louie försvinner nu in i fångenskap i japanskt interneringsläger, får den stiffe och dryge snorungen Watanabe till lägerboss som tänker göra allt för att knäcka Louie.

Precis. Där har ni storyn. Zamperinis umbäranden som krigsfånge i hop med hundratals andra stackare. Det är skitigt, eländigt och en ständig oro för japanernas nyckfulla sätt att leda ett fångläger. Standardutförande 1A när det gäller krigsdrama med andra ord? Tja, kanske. Man vet ju liksom vad man får, sanning eller ej. Men det går dock inte att komma ifrån att Louies öde ändå fastnar lite och gör att jag sitter kvar med rätt stort intresse. Trots att man från början vet storyns slut.

Bakom kameran idag lite överraskande Angelina Jolie (!) som regissör.
Som kanske har sneglat på ess som tex Clint Eastwood när det ska berättas krigsdrama. Inte för att det behöver vara något fel. Jolie har dessutom bekvämt kompetenta manusmän bakom sig i form bla bröderna Coen. Själva storyn om Zamperini bygger annars på en biografi. Visst, vi får allt det obligatoriska som hör hemma i genren, men å andra sidan hade inte något annat väntats. Jack O´Connell funkar smutt i rollen som envise Louie. Hans plågoande i lägret spelas av den japanske rockstjärnan (!) Miyavi och även Domhnall Gleeson får några minuter extra bland birollerna.

unbroken-scene

hårda bud i fånglägret

Helhjärtat av Jolie som broderar ut en sevärd film. Dock hade maffiga 137 minuter lätt kunnat strippas ned med en halvtimme, men kanske Jolie brann så pass för sitt projekt att hon hade svårt att kapa sina darlingar? Otroligt snygga flygscener dock. Och skildringen av OS i Berlin 1936 är en fjäder i hatten för effektmakarna. Louies öde naglar kanske inte fast mig i soffan, men storyn är allt annat än ointressant.

Det bästa är dock extramaterialet på min blu ray där man får träffa den verklige Zamperini, som dessvärre gick bort strax före premiären, och som på 90-talet reste tillbaka till Japan och försonades med sina fångvaktare (vaddå, lägg av…det är ingen spoiler). Dock inte Watanabe som vägrade träffa sin ex-fånge. Till slut fick också Zamperini uppleva ett OS i Japan då han på ålderns höst fick springa med facklan vid vinterspelen i Nagano 1998.
Men se där, det var väl en story med trevlig knorr.

 

Brooklyn (2015)

brooklyn_posterSom sagt, resa-över-havet-historier.
Det är nåt visst med dem ändå. Jag är lite soft där. Speciellt om det görs i lagom fin kostym, och med en huvudkaraktär man fattar tycke för.

Precis som idag.
Jag tycker om Saoirse Ronan. Och hennes namn! Hon har en easyness över sig. Kanske skulle du kalla henne…tråkig…i vissa lägen. Men inte jag. Idag finns en person som jag gärna vill veta mer om, och som är lätt att känna med.
I en liten by i 50-talets Irland finns inte mycket till framtid. Tur då att Eilis´(Ronan) syster Rose kände en präst som kände en präst (dessa katolska präster!) och vips är en möjlig framtid och jobb säkrad i New York, eller i Brooklyn. Trots fasan för svår hemlängtan beger sig Eilis ut mot det stora okända och den nya världen.

Klassiskt upplägg, främmande miljö, hemlängtan och tvivlet över ifall man gjort rätt. Eilis står dock ut med de mörka stunderna, och vips börjar vardagen bli lite lättare, lite roligare. Månader och veckor knallar på. Breven från Irland kommer förstås och kontakten släpps aldrig. Men kanske det ändå känns lite lättare att ”prata” med systern därhemma…? Och vips så kommer kärleken in i Eilis´liv också. Perfekt!

Manus bygger på en bok, men de filmiska händelserna idag är förfinade av självaste Nick Hornby. Som håller det ganska enkelt..men trevligt. Det finns värme i rullen, som går igenom och in i mig som tittar. Även när det är som knivigast. Dessutom har dagens regissör, John Crowley, helt klart öga för snygga scener. Tidstypiska och detaljrika.
Självklart kommer punkten i manuset då allt murrar till sig. Eilis ställs inför ett händelseförlopp som kommer att innebära konflikt inom henne…och med det nya liv hon lever.

brooklyn-pic

skolboksexempel på 50-tal!

Visuellt är filmen som sagt…mysig. Grådaskigt och glåmigt på Irland. Färgglatt och pasteller i Brooklyn. Som för att symbolisera den nya tiden i USA? 50-talets möjligheter! The promised land? Men kan man skaka av sig sitt irländska hjärta och sinne så enkelt?

Ronan gör den här rollen genombra, belöningen blev en Oscarsnominering. Alla är bra. Till och med Domhnall Gleeson. Storyn är vare sig revolutionerande eller världsomvälvande. Men ibland kommer de där filmerna som liksom tar ett varmt kliv in i ens sinne. Och ger en nyfiken mersmak. Jag för min del skulle inte ha nåt emot att få veta mer om hur livet blev för Eilis….bakom eftertexterna.

En bra film i det lilla formatet.

Ex Machina (2015)

0001_em_posterMin omedelbara tanke; den här storyn skulle göra sig förbannat bra på en teaterscen. Kanske är jag ensammast i hela filmbloggarvärlden om att tycka detta. Men ändå. För vad är väl detta om inte ett hederligt gammalt kammarspel!?

Datanissen Caleb (Domhnall Gleeson) på Stora Teknikföretaget (tänk Google) vinner någon slags tävling. Förstapriset är att spendera en vecka hos företagets minst sagt excentriske grundare och ägare, Nathan, vilken bor i värsta isolerade fortifikationen rakt ut i den nordamerikanska vildmarken. Bara resvägen och miljön som väntar den storögde Caleb verkar vara värd vinstkänslan. Även om vår unge huvudperson inte är HELT klar över vad han gör där.

Något den ganska obehagligt karismatiske Nathan (Oscar Isaac) dock står i begrepp att avslöja. Nathan är ju nämligen ett sådant där geni, på gränsen till besatt, man inte gärna säger nej till. Speciellt inte när man befinner sig mitt ute i…eh…ingenstans.
Nathan ligger inte på latsidan här i sin retreat och har jobbat fram en robot som han försett med tidernas AI. I alla fall enligt honom själv. Och nu vill han ha Caleb´s hjälp att testa den avancerade konstgjorda livsformen Ava (Alicia Vikander).

Bakom dagens rulle står alltså manusnissen Alex Garland (28 dagar senare, Sunshine) som med detta begår regidebut. Och en riktigt bra sådan får jag säga. Garland gör ännu ett nedslag i den gamla beprövade frågeställningen om konstgjort liv vs människan. De gamla klassiska draporna om känslor, intryck, sinnen och vem som har rätt att leka Gud.
Javisst, ni känner ju igen det.

Det som ändå skiljer dagens story från andra, är främst den udda miljön. Garland fångar mycket bra känslan av utsatthet och isolering. Trots att de är omgivna av högteknologi, …en teknik som dock härskas av den ganska instabile Nathan och hans nycker. Vilket också ger ännu en ”edgy” ton till filmen. Lägg också till detta hela husets arkitektur och vildmarken runtomkring (där norska Valldal och det märkliga hotellet Juvnet fått fungera som inspelningsplats), och vi har oss ett sci-fi-drama av bra klass.

em1

”kolla polarn…tro mig…det hetaste på hyllorna i höst!”

Jag började med att hojta om teaterpjäsämne…och varför inte.
Filmen består egentligen av ett koppel sammansatta tunga dialogstycken och verbala dueller. Perfekt för ett drama på scen! Scenografin i filmen fungerar som en jäkligt snygg kuliss, men det är i skådisinsatserna man hittar de största förtjänsterna. När Vikander gör entré höjs nivån ett snäpp och hon funkar perfekt som den märkliga Ava. Hon besitter en förmåga att spela ut känslor med hela kroppen trots det ofta neutrala ansiktet som möter den aningens förvirrade Caleb.

Finns det då något som stör i filmen?
Tja, rullen har en tendens att bli lite långsam i mellanpartiet men det kan man å andra sidan leva med. Garland har såklart även plitat manuset, och han hinner precis styra in storyn på rätt spår igen innan jag börjar tappa mitt tittarfokus lite.
Sedan kan man väl alltid ha åsikter om att det ytterligare ska dryftas om det här med livet och känslor och längtan efter att vara som alla andra. Redan gamla klassiska Blade Runner var ju inne och stampade på de kärnfrågorna. Så, så speciellt nyskapande är ju sannerligen inte Garlands rulle. Däremot tar den poäng på det snygga utförandet och upplägget som gör att jag som tittar, likt den ibland förvirrade Caleb, inte riktigt vet var jag har nån av de individer som befolkar denna märkliga skådeplats.

En bra rulle helt enkelt.
Och jag hävdar….med framtida pjäspotential.

Idag tittar även bloggvännerna Henke och Jojje närmare på Calebs märkliga besök. Vad tycker de om upplägget?