Britterna kan det här med tv-serier.
Vare sig det handlar om komedi,  dramer, eller täta kriminalare.
Men det visste ni ju redan.

Här då en rejält ruggig historia, som satsar sina bucks på det psykologiska planet.
I Belfast härjar nåt som ser ut som en seriemördare, en stalker.
En dåre som gillar att spana på sina offer, kartlägga dem, bryta sig in hos dem, plåga dem och (som vanligt) sno grejer, trofeér när hans vidriga deed is done.
Offren är kvinnor såklart och obehagligheten är stor även hos mig som tittar då brittfolket verkligen kan konsten att skapa murrigheter och otrevlig stämning.

Det udda med serien är att vi på förhand får bli ”tjenis” med dagens förövare, den till synes timide Paul (Jamie Dornan)…som dessutom har både fru och barn!
Och jobbar som relationshanterare. Jo man tackar!
Bisarrt galet och såklart ett perfekt upplägg! Den känslostörde Paul kan konsten att visa upp en fasad hemma, men bakom masken döljer sig ett monster som uppenbarligen behöver få utlopp för sina mörka tankar.
Polisen famlar i blindo och tar över rutinerade snuten Stella Gibson (Gillian Anderson ) från England. Stella har som alla specialpoliser på film ett annat sätt att se på fallen, och detta ska nu utnyttjas till max.
Att sedan Stella själv verkar bära på mörka demoner och en konstig form av känslokallhet får man liksom på köpet.
Och är naturligtvis något som dessutom förhöjer underhållningsvärdet på den här serien!

Stöpt i den nya (?) moderna formen om kortare säsonger, den här består av 5 avsnitt, hinner man mer än väl dras in i Belfasts ruffiga stadsvyer, den slitna polismiljön, Stellas märkliga personlighet….och naturligtvis Pauls förehavanden.
En gärningsman som inte kan hålla sina drifter borta, men märker att han får svårare och svårare att undgå att dra till sig uppmärksamhet.
Speciellt när esset Stella börjar lägga ihop de små smulor av mönster hon ändå tycker sig skönja.

Som vanligt i brittiska produktioner är stämningen, miljön och dialogen det vassaste och det viktigaste.
Här misslyckas man inte på någon punkt. De små avstickare från huvudstoryn som görs, med vissa subploter, funkar fint och stör inte handlingen alls. Tvärtom funderar man på om de möjligen kan ha direkt bäring på det som Stella är i stan för att göra. Det mest fascinerande med dagens serie är annars att lika stor vikt läggs vid Paul som vid Stella. Den ständigt-på-tå planerande gärningsmannen som i Dornans gestalt till och med växer fram till en levande karaktär vars känslor man vill förstå. Varför han gör det han gör? Och hur han tänker inför sin familj, sin fru? När ska bubblan spricka? Kommer den överhuvudtaget att göra det?

Gillian Anderson har jag alltid gillat rätt bra sedan hennes surmulna agent Scully i Arkiv X. En sorts trulig charm då, som här är förfinad till en sorts sval elegans. Dock inte mindre attraktiv. Anderson har en gåtfull distans, både till sin figur Stella, och till sina kollegor hos polisen i Belfast. Att hon dessutom har ett annorlunda sätt att jobba än kulturen i Nordirland bjuder, ställer förstås till det extra.

Seriens skapare Alan Cubitt träffar precis rätt med sin balanserade dos av drama, thriller och gammal hederlig brittisk polisjakt.
I vissa lägen känns inte ens själva polisjobbet och det faktiska arbetet som det viktiga, istället blir psykologin runt de båda huvudantagonisterna Stella och Paul det mest rafflande. Är de lika? Tänker de på samma sätt? Drivs de av samma drifter, men på olika spelplaner. Är de båda outsiders som har mer gemensamt än de tror?

Serien/säsongen är föredömligt uppdelad på ”bara” 5 avsnitt. Det tar ingen tid att komma in i stämningen. Känslan sätter sig direkt och manuset har en snyggförmåga att hoppa mellan de två karaktärerna på ett både oväntat och bisarrt underhållande sätt. Dornan spelar dåren Paul oerhört bra och lyckas till och med skapa viss medkänsla för sin plågade natur. (Jag vet, det låter ju helt galet!) Anderson fixar sin Stella som hand i handsken, och kanske tänker du nu att hur kan en USA-skådis som Anderson aka Agent Scully verkligen passa in i det brittiska mönstret vad gäller dramatik, dialoger och kriminalare…? Jo men det beror ju såklart på att Anderson växt upp i England från 2 års ålder till 11..och att hon sedan i vuxen ålder valt att flytta tillbaka till det gamla imperiet. Därav får man anta att hon är väl bevandrad i det brittiska lynnet och den klanderfria dialekten.
Överlag är kanske Anderson en lite underskattad skådis? Här är hon ganska långt från Scullys mer varma och godhjärtade sätt. Och hon fixar det mycket snyggt.

Bjuder The Fall på en totallösning upplevelsemässigt?
Tja, du sitter troligen inte i soffan och gör vågen av upphetsning när du kikar på det här. Mer kanske en sorts obehaglig nyfikenhet som infinner sig. Och en märklig fascination för människans mer mörka sidor….
Vare sig de är på rätt sida om lagen eller inte. Det är klart, visst känner du igen sättet att göra en seriös krimmare här. På så sätt slår den inte upp några nya dörrar. Men det blir också stabilt och tryggt.

Det pratas förstås om en säsong två, då vansinnet och det mörka psyket ska utforskas ännu mer.
Den här säsongen gör sitt bästa för att krama det mesta ur brittisk spänning, drama och lågmälda toner på den nyansrika gråskalan som alltid tycks finnas hos ö-folket.
Rekommenderas!