About Time (2013)

Men satan i helgsoffan vilket mys det här var då!
Och! Det dröjde ända fram till nu innan jag såg rullen. Så kan det gå. På tiden att jag såg den då. Richard ”Love Actually” Curtis bakom både manus och regi. En ren (nästan) romantisk komedi som tar med magkänslan på en skön liten resa. Skriver nästan renodlad kärlekskomedi…för det finns ett litet mått av akward….tja vad ÄR det….twist? Lulligt kryddmått av sci-fi (!) kanske?? Unge Tim (en klockren Domhnall Gleeson) får veta av sin pappa (Bill Nighy på lekhumör) att männen i släkten har en märklig genetisk förmåga….de kan resa i tiden! Dock bara bakåt. WTF??! Jaja, även om DET låter bonkers så är det inte en jättebig deal i filmen. Okej, Tim använder såklart ”förmågan” då och då i kärlekens tecken (och ibland i andra rätt komiska sekvenser) men den udda touchen är aldrig det som sätts i superfokus. Istället är det mötet med Mary (Rachel McAdams…charmigt bedårande) det handlar om. Är Mary Tims stora kärlek? Med alla hinder och verkningar DET innebär. Kanske är det också en sällsam berättelse om att åldras.

Trots den lite märkliga approachen med tidsresandet har Curtis en härlig förmåga att spotta ur sig dialoger som man bara gillar rakt av. Ytliga, klyschiga kanske…men tusan vad trevligt det blir! Gleeson funkar perfa som filmens protagonist (dessutom skulle lika gärna Hugh Grant kunna ha haft rollen! Här finns repliker som är typiska Grant-iga) Örnögda får också se Margot Robbie i en liten roll.
En myspysig underhållande kärleksskröna, som trots sin övernaturliga touch…aldrig blir ”overklig. Brittisk romcom levererar. På sitt sätt.

The Greatest Showman (2017)

Mitt råd: tänk inte.
Fundera inte på eventuella riktigheter eller autentiska frågeställningar. Ägna dig istället åt att ta in filmen i dina sinnen. Färgerna, den visuellt murriga miljön, karaktärerna som hela tiden går lite utanför. och så musiken förstås! Musiken! Inga traditionstunga tunes av sin tid (1800-talet-ish), istället moderna toner invävda i fylligt sound. I like. Så är det också musikfolket bakom La La Land som ligger bakom.

Vi får den mustiga historien om P.T. Barnum (den moderna cirkusens grundare..?), här i eleganten Hugh Jackmans skepnad. Han när en dröm, en vision. Att underhålla massorna med udda inslag. Märkliga människor som uppträder, och som nu alla får sin lilla plats i tillvaron. En sorts burlesk varieté. Det ses förstås inte med blida ögon av den snobbiga eliten i New York i slutet på det förrförra århundradet, men vad vet väl dom?? Folk hånskrattar ju åt GeKås också. Smaken är som baken. Teatralisk dialog, apsnygga dansnummer och ett bländande foto. Förutom Wolverine-Jackis sköter sig Michelle Williams, prettyboy-Zac Efron och vår svenska Rebecca Ferguson…den sista som just svenska Jenny Lind (!) i filmen…exemplariskt.
Filmens svagaste kort är manuset, som vid ett tillfälle i filmen plötsligt låter Barnum överge allt han tror på och står för. Vilket inte heller passar ihop med den karaktärsvärme han förmedlar genom hela rullen. Men…det sätter vi på ovanstående ”inte-fundera-så-mycket-på”-kontot. Filmen känns hjärtlig, och det syns också att alstret är ett efterlängtat projekt hos Jackman och nära vännen Michael Gracey, vilken sköter regin.

Naturligtvis måste du gilla showtunes….och kanske musikaler i synnerhet..för att ta till dig det här. Letas mer traditionellt upplägg av filmisk underhållning kommer detta av bli en ansträngd bekantskap. Sa jag att den här rackarn gör sig kanoners på en musikalteaterscen…??

En av 2017´s allra bästa rullar. Lätt!

The Big Sick (2017)

En film om sjukdom och krånglig romantik?? Kan det kvala in som höstmys?? Really?

Jajamensan, yes sireee Bob! Dessutom en rejäl BOATS! Och det mest uppseendeväckande med det hele; den manliga karaktären Kumail..spelas av den verklige Kumail Nanjiani (från serien Silicon Valley)!! Hoppsan! Det här är alltså historien om hur ståupparen Kumail möter sin framtida fru Emily. Ett trevande möte som till slut mynnar ut i romans. Samtidigt måste Kumail hela tiden hantera att hans pakistanska familj försöker para ihop honom med ”rätt flicka”, dvs en flicka från Pakistan.

Ytterligare problem uppstår när filmens Emily (Zoe Kazan) plötsligt blir sjuk och hamnar i koma! Precis också när hon och Kumail grälat! Ojoj! Kumail bestämmer sig dock för att hänga vid sjukhuset och vaka, där han också konfronteras med Emilys föräldrar som flugit in för att vara vid hennes sida. Kumail har såklart skrivit manuset själv ihop med sin fru, den verkliga Emily. Några av detaljerna i storyn är enligt dom själva lite friserade för att passa komedifacket, men huvuddelen av det som sker….hände faktiskt i verkligheten. Emilys päron spelas med den äran av Holly Hunter (aldrig dålig i en roll!) och gamle tv-räven Ray Romano (Alla älskar Raymond).

Lite underfundig humor, drama, ovisshet (fast man egentligen vet hur allt slutade)…och romantik förstås! Förutom sjukhusscener får vi också lagom kaotiska och hysteriska moment hemma hos Kumails pakistanska familj när de envist försöker tussa ihop honom med andra kvinnor. Underhållande! Regisserat av Michael Showalter, som skrev den tokroliga Wet Hot American Summer.

En riktigt mysig liten pärla detta!

Danny Collins (2015)

Collins_poster..och ibland dyker det ju upp sådana där filmer som man inte riktigt kan värja sig emot.
Trots att det går att hitta en och annan skavank på den.
När känslan av feelgood liksom tar över och manövrerar ut flawsen.

Här har vi Danny Collins (en Al Pacino on fire!), avdankad Tom Jones-typ till artist. Reser land och rike runt och sjunger sina gamla hits. Bedövar sig med sprit och kokain, håller en 20+-tjej som kuttersmycke, har en gammal manager (Christopher Plummer) som håller ordning på finanserna. En gång i tíden var Collins ett nytt hett namn på rocker/singer/songwriter-himlen. Men det var lääänge sen.

Ödet har dock nya upptåget i beredskap för vår man Collins. Ett brev skrivet till honom av självaste John Lennon, som dock aldrig nådde sin destination…förrän nu…får den gamle sångaren att bryta upp från allt vad den ”glammiga” vardagen har att erbjuda.

Vilket betyder relocation från soliga Kalifornien till inte så soliga New Jersey…här ska bondas med en son han aldrig haft kontakt med! Japp, typiskt creme de la creme i manussidorna! Collins ockuperar snabbt en svit på lokalt hotell och gör sitt bästa att flörta in sig hos hotellmanagern Mary (Annette Bening). Inte utan humor och värme. Ganska mycket av den varan faktiskt…så pass att man liksom bara sitter och myser.

Den stora nöten att knäcka är förstås den förlorade sonen Tom (Bobby Cannavale) som inte alls är beredd att bara sådär låta sin främling till pappa kliva in i hans och frun Samanthas (Jennifer Garner) liv. Att paret har en bedårande dotter som fullkomligt klickar på direkten med Collins och smälter hans hjärta spelar ingen roll, ärr sitter djupt.

collins_pic

Al flörtar in sig hos damerna

Som sagt, ös på med med krämiga checkpoints i manuset, stolparna som liksom bara MÅSTE finnas i rullarna av den här kalibern…så har du en ganska god uppfattning om stilen på dagens äventyr. Det ÄR cheese hela vägen, men det roliga i kråksvängen är att jag ändå sitter här med ett fånigt flin och en varm och go känsla i magen. Underligt. Men synnerligen trevligt! Dagens regissör och manusplitare Dan Fogelman sätter det som en smäck. Faktiskt.

Sirapen firar kladdig triumf i detta drama, minst sagt! Alla, och jag menar verkligen ALLA, sötsliskiga grejer du kan tänka dig i ett livsdrama-manus finns med…MEN…när det funkar tack vare att dagens huvudperson är så underhållande i frontlinjen….ja då är det liksom bara att svälja sockret och slicka sig om läpparna.

Feelgood! Trots sin förutsägbarhet.

#25_logoMera mumma om gamle Al och hans charmörstil bjuds i avsnitt 25 av SoF-podden…jag myser, och Fiffi går mest ned i brygga av den gamle rävens charm…!