#sommarklubben: The Recruit (2003)

Stabil nonsensthriller från mannen som gav oss den svettiga Ingen Utväg och den mustiga 13 Dagar. Långt ifrån de rullarna här. Men likväl så där lagom stabilt underhållande.

En ung Colin Farrell är datasnillet/charmören/slackern James vilken värvas in i CIA av den sluge och slipade mentorn Walter (Al Pacino). Kanske är det locktonerna om att Walter har viss info om James farsa, vilken försvann mystiskt flera år tidigare, som hjälper till lite extra…?
Börjar som en ganska ordinär ”lära-upp-sig-från-grunden-med-en-massa-tester-rulle.

Farrell glider runt lite lagom kaxigt, och limmar bla på en annan rekryt; Layla (Bridget Moynahan), Pacino spelar över sådär som vi vant oss vid, en och annan liten twist finns också självklart inbakad i storyn. Speciellt när det visar sig att den gode Walter har vissa planer med James inom CIA. Mullvadar ska hittas, skumraskspel ska avslöjas, och som vanligt ska man inte veta riktigt vem som är vem eller går att lita på.

Regissören Roger Donaldson har ju viss rutin på  det här med fula fiska bakom kulisserna. Den här rullen kommer  dock troligen inte att sätta några större avtryck i filmhistorien, men som stabil underhållning funkar den gott. Komplett med lite smyg-smyg, biljakter, misstro, övervakning och vapen som avlossas. Börjar man fundera på manusets upplägg i detalj kommer viss förvirring att uppstå när man funderar på orsak och verkan…men det behöver man heller inte bry sig om.

Som nöjespiller funkar filmen för stunden. Farrell gör vad han ska, liksom Moynahan. Och det är väl bra så då.

Falsk info i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Annonser

#sommarklubben: Dog Day Afternoon (1975)

Ännu ett återbesök i det filmiska New York på 70-talet.
En tät och nervig historia detta. Numera försedd med ikonisk stämpel som en av Hollywoods bästa rullar från detta årtionde. Innehar också en hedervärd plats 243 på IMDb:s top 250.

Al Pacino, som här nyss avslutat inspelningen av Gudfadern II, tackade först nej till till rollen som bankrånaren Sonny. Men när han fick höra att unge Dustin Hoffman var tänkt som ersättare…ändrade han sig blixtsnabbt. Fåfängans fyrverkeri när det är som bäst!
Men visst gör han det bra, den gode Pacino. Tillsammans med kumpanen Sal (John Cazale) kliver han en het eftermiddag in på ett bankkontor i Brooklyn och tänker sig en liten stöt. Målet är att bekosta en könsoperation till älskaren Leon (en ung Chris Sarandon). Inget går dock som planerat och strax har en gisslansituation uppstått och banken omringas snabbt av polis, media och nyfikna. Ett drama tar sin början, som framför allt sätter skådisprestationerna  i främsta rummet.

Filmen, regisserad av Sidney Lumet, blir sådär nervig och osäker. Tidsandan är perfekt fångad. Ett New York i början av 70-talet. Ofta ingen vacker syn, med skitiga gator och sliten cityfeeling. Filmen blir verkligen en stilbärare från 70-talet. Bäst är förstås Pacino som tycks ge allt i rollen som Sonny. Notera speciellt scenen där han pratar i telefon med Leon (Sarandon). Enligt uppgift en helt igenom improviserad scen som blir lysande. Man riktigt känner Sonnys förtvivlade sinnesstämning.

Mer drama än thriller. I vissa lägen också märkligt nog udda inslag av humor. Lumet jobbade under större delen av rullen enligt principen att skådisarna fick improvisera fram replikerna efter att de olika scenernas ramar bestämts. Resultatet är mästerligt bra.

Filmen bygger dessutom på en sann händelse om utspelades i just Brooklyn i augusti 1972, och den verklige Sonny (som hette John) var överlag nöjd med filmen. Kuriosa i sammanhanget är ju också att innan bankrånet hade John förberett sig genom att titta på  Gudfadern med…Al Pacino och John Cazale! Häpp!

Standoff i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Danny Collins (2015)

Collins_poster..och ibland dyker det ju upp sådana där filmer som man inte riktigt kan värja sig emot.
Trots att det går att hitta en och annan skavank på den.
När känslan av feelgood liksom tar över och manövrerar ut flawsen.

Här har vi Danny Collins (en Al Pacino on fire!), avdankad Tom Jones-typ till artist. Reser land och rike runt och sjunger sina gamla hits. Bedövar sig med sprit och kokain, håller en 20+-tjej som kuttersmycke, har en gammal manager (Christopher Plummer) som håller ordning på finanserna. En gång i tíden var Collins ett nytt hett namn på rocker/singer/songwriter-himlen. Men det var lääänge sen.

Ödet har dock nya upptåget i beredskap för vår man Collins. Ett brev skrivet till honom av självaste John Lennon, som dock aldrig nådde sin destination…förrän nu…får den gamle sångaren att bryta upp från allt vad den ”glammiga” vardagen har att erbjuda.

Vilket betyder relocation från soliga Kalifornien till inte så soliga New Jersey…här ska bondas med en son han aldrig haft kontakt med! Japp, typiskt creme de la creme i manussidorna! Collins ockuperar snabbt en svit på lokalt hotell och gör sitt bästa att flörta in sig hos hotellmanagern Mary (Annette Bening). Inte utan humor och värme. Ganska mycket av den varan faktiskt…så pass att man liksom bara sitter och myser.

Den stora nöten att knäcka är förstås den förlorade sonen Tom (Bobby Cannavale) som inte alls är beredd att bara sådär låta sin främling till pappa kliva in i hans och frun Samanthas (Jennifer Garner) liv. Att paret har en bedårande dotter som fullkomligt klickar på direkten med Collins och smälter hans hjärta spelar ingen roll, ärr sitter djupt.

collins_pic

Al flörtar in sig hos damerna

Som sagt, ös på med med krämiga checkpoints i manuset, stolparna som liksom bara MÅSTE finnas i rullarna av den här kalibern…så har du en ganska god uppfattning om stilen på dagens äventyr. Det ÄR cheese hela vägen, men det roliga i kråksvängen är att jag ändå sitter här med ett fånigt flin och en varm och go känsla i magen. Underligt. Men synnerligen trevligt! Dagens regissör och manusplitare Dan Fogelman sätter det som en smäck. Faktiskt.

Sirapen firar kladdig triumf i detta drama, minst sagt! Alla, och jag menar verkligen ALLA, sötsliskiga grejer du kan tänka dig i ett livsdrama-manus finns med…MEN…när det funkar tack vare att dagens huvudperson är så underhållande i frontlinjen….ja då är det liksom bara att svälja sockret och slicka sig om läpparna.

Feelgood! Trots sin förutsägbarhet.

#25_logoMera mumma om gamle Al och hans charmörstil bjuds i avsnitt 25 av SoF-podden…jag myser, och Fiffi går mest ned i brygga av den gamle rävens charm…!

Stand Up Guys (2012)

Val (Al Pacino) muckar efter 28 år bakom galler. Utanför väntar gamle vapendragaren Doc (Christopher Walken). Tiderna har dock förändrats och gangsterlirarna från förr är nu gamla stötar med kroppar som inte riktigt kan matcha deras fortfarande spänstiga sinnen.

Doc dras dessutom med en mörk väntande uppgift, inom ett dygn måste han på order av gangsterbossen Claphands ta livet av Val, som i bossens ögon var ansvarig för en sons död för länge sedan. Doc slits mellan sin väntande uppgift och glädjen över att återse sin åldrade kumpan. Val i sin tur vill ta igen allt han gått miste om under åren i fängelse, vilket bl.a. betyder god mat, drycker, dans och att besöka prostituerade. Rätt snart inser han att världen har blivit lite annorlunda, men med den tålmodige Docs hjälp påbörjar de båda en natt som kommer att innehålla både det ena och andra…innan Doc måste fullfölja sitt otrevliga uppdrag.

Jisses alltså vad både Walken och Pacino har åldrats.
Skådisar som hängt med länge och naturligtvis har sina största år bakom sig. Är detta deras svanesång, eller i alla fall början på den? Kanske de spelar sig själva lite? Filmvärlden förändras och gamla stötar (liksom slitna leading ladies för den delen) åker ut i takt med att de blir äldre, för att ersättas av dagens idoler eller coming stars…? Kanske är det så. De två pensionärerna konstaterar snabbt att inget är sig likt längre. Kroppen lyder inte riktigt som den borde, varför inbrott för att stjäla läkemedel står på programmet snarare än att tillskansa sig pengar. En underhållande sekvens i denna småputtrande story om vådan av att bli gammal i bransch där man inte riktigt hör hemma längre.

Som för att verkligen liva upp sin möjliga sista (?) natt tillsammans, bestämmer sig paret också för att ”frita” den tredje partnern i gänget från förr…Hirsch.
Hirsch (Alan Arkin) är sjuklig och bor på ålderdomshem men har inga större problem att hänga på Val och Doc som lockar det gamla bilköraresset med en stulen bil och en rejäl tur på stan, med tillhörande biljakt. Arkin är dock med på tok för lite här tycker jag.

Det blir möjligen lager på lager i händelserna som staplas upp i filmen, men det är också rätt trevligt för mig som har en sorts relation till de gamla filmstjärnorna. Kanske åskådare av yngre snitt inte på samma sätt kommer att relatera till Walkens speciella minspel…eller Pacinos, här ändå graciösa, överspel som alltid tycks hålla honom på rätt sida om skamstrecket och ofta gör att han ser ut som en busig tonåring…

Regissören Fisher Stevens tycks vilja behandla sina rollinnehavare med en sorts nostalgisk respekt och låter både Walken och Pacino göra sina dialoger stämningsfulla och levande. Tempot i rullen gasar inte på, ändå händer det små grejer nästan hela tiden. Ironisk komik blandas med lite gammeldags stå-upp-för-sin-heder. Speciellt underhållande blir också kontrasten mellan då och nu när Val på Docs inrådan tar viagra för att ”få igång systemet” men råkar ta för många och får uppleva en minst sagt obekväm sidoeffekt. Eller när han i brist på kokain krossar medicinpiller för grå starr och snortar upp (!) i hopp om en liknande effekt.

”pänchos!?! va f-n säger du..!!?”

De tre gamla gubbsen tycks trivas med manuset och den lågmälda historien. Liksom jag gör. Det är sannerligen ingen fartig thrillerdänga, mer ett sorts tragikomiskt avsked till en svunnen tid och karaktärer som inte direkt passar in längre. En sorts ”sista natten med gänget”. Och över allting ligger också det dystra faktum att Doc har ett sista uppdrag att utföra..

Stand Up Guys satsar på gnabbig dialog, lite kärleksfullt samspel mellan Walken och Pacino som uppenbarligen trivs ihop. Plus ett gäng trevliga biroller och ett manus som egentligen inte gör det så svårt för sig. Lite ovisst också hur det hela ska avslutas där finalen är riktigt snygg. Skulle gubbarna nu sluta göra film vore det här ett rejält smutt avsked. Här blir man inte besviken om man gillar the old school.
Och det gör ju jag.

full starfull starfull star

Sommarklubben: Donnie Brasco (1997)

Kanske största ögonbrynshöjaren här; att det är überbritten Mike Newell som står för regin…och får till en sådan satans lysande rulle från maffiaträsket i New York. Miljöerna, dialogen, flowet! Som om han vore infödd den rackarn!

Den alltså sanna (hrm) historien om hur FBI-agenten Joe Pistone under ett antal år mot slutet av 70-talet infiltrerade maffian i NY och lyckades ta sig ordentligt upp i hierarkin innan operationen blåstes av.

Vid det här laget hade Pistone, eller Donnie Brasco som han hette under alias, hunnit med att samla på sig info om badassen så det räckte till sanslöst mycket fällande domar. En annan mörkare sida var dessvärre också att Pistone börjat glida över till mörkervärlden lite för mycket och det fanns uppenbara frågetecken med lojaliteten.

Johnny Depp är Pistone, Brasco, på ett mycket övertygande sätt.
Sportad i synnerligen trivsam musche bondar han snart med den ärrade wiseguyen Lefty Ruggerio (Al Pacino i kanonform!), Pistones ”entrypoint” in i skumraskvärlden. Lefty är den ständige losern, han som aldrig lyckades ta sig någonstans men som ändå hela tiden bär på drömmar om en bättre framtid. En märklig vänskap mellan Donnie och Lefty artar sig till ett sorts drama, en bromance med thrillerinslag. Att Michael Madsen dyker upp som den nye oberäknelige bossen Sonny Black kan man ju inte heller klaga på. Man ska heller inte glömma Anne Heche som Pistones hårt prövade hustru. En liten soloshow värd respekt bara det.

Den här rullen kan man bara inte tycka illa om. Maffiaväldet, lite sunkigt, i ett lika sunkigt New York brytningen 70/80-talet. Matcha med lite kontraster i form av Miami med sina grälla färger. Lägg slutligen till en galet vässad dialog som tar skådisarna till topphöjder.
Asbra säger jag.

Donnie Brasco är en lågmäld men fruktansvärt bra maffiarulle. Eller glöm det, kalla den istället ett drama om vänskap, dimridåer och lojaliteter. Liksom bristen på detta. Men Deppen borde behållit muschen hela rullen ut. Awesome.
Opålitligt i (sen)sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

 

 

Sommarklubben: Heat (1995)

De flesta i den här ”filmnörderibranschen” har nog ett sorts förhållande till den här rullen. Och det känns också som det är antingen eller.
Antingen upplever man den som pretto, överdådigt bombastisk och klädd i en sorts svid som möjligen motsvarar den glassiga ytan i just LA under slutet 80-talet, början 90.

Eller, kanske är det en smart, givet rätt enkel, historia med ett brokigt persongalleri som innehåller individer det är lätt att engagera sig i. Låt vara uppdressad i samma glassiga yta…men också försedd med ett par rejält tunga actionscener som regissören Michael Mann har full koll på.

Som ni förstår, eftersom filmen dyker upp i dagens Sommarklubb, är jag en anhängare av den senare falangen. Otaliga är de gånger då dagens knappa tretimmarsdrama/thriller har underhållit mig å det grövsta. Bortse från, den vid tiden hypade, hysterin om att Al Pacino och Robert DeNiro förekom i samma film och dessutom fick sina omtalade sju minuter tillsammans…och du får en tät och driven story som håller in i kaklet. Visst, Mann använder sig kanske av bästa tuggummieffekten för att stretcha sin story till nästan tre timmar. Men vad fan, så länge man sitter med fokad blick på det som sker och tar in de snyggt visualiserade intrycket Mann serverar köper jag det rakt av. Dessutom är filmens ljussättning rent maffig och innehåller då och då den där näst intill magiska tonen som jag gillar så mycket. En av det årtiondets tunga filmer vill jag hävda. Och riktigt finfina insatser av löst folk som Val Kilmer, Tom Sizemore (alltid!), Ashley Judd, Diane Venora, Jon Voight bara för att nämna några.
Rollistan! Får en extra stjärna bara den.

Heat är hos mig ett praktexempel på när både en snygg kostym och ett snyggt tekniskt hantverk kan göra under med en rätt ordinär story. Mustigt underhållande är det till och med. Även 18 år efter tillkomsten. Och visst är shootouten i downtown LA fortfarande grym!
Flyktplaner i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

x3: Danny Ocean!

Ocean´s Eleven (2001)

Steven Soderbergh har alltid varit en intressant regissör. Eller kanske cool är det rätta ordet, och frågan är om inte den ultimata coolheten fick utlopp i denna friska nya tolkning av det gamla 60-talsskojeriet Storslam i Las Vegas.

I Soderberghs händer blir den nya versionen både mer lekfull och snyggare rent filmiskt. Den stora bedriften är naturligtvis att få med ett så starkt startfält i rollistan som det ändå är. George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Elliot Gould och Andy Garcia tar tätpinnen i den här stabilt underhållande heist-filmen om Danny Ocean (Clooney) som tillsammans med väl utvalda kumpaner tänker sig göra århundradets kupp mot inte mindre än tre kasinon på samma gång i denna syndens stad där Garcias kallhjärtade kasinoägare Terry Benedict basar.

Las Vegas har väl sällan sett så snyggt ut och manuset tillåter sina skådisar att leka med humorn och skojeriet samtidigt som scenografin och den stilsäkra musiken levererar snyggt i bakgrunden och är man förstagångstittare bjuds det också på en rejält fiffig och snyggt konstruerad twist.

Engagerat skådespeleri på alla fronter där möjligen Julia Roberts framstår som den minst intressanta i sällskapet, men så känns också hennes och Clooneys lovestory lite bryskt inkastad i manuset. Eleven är dock en film man kan se nästan hur många gånger som helst utan att tröttna på smartnessen, humorn, det goda humöret och det faktum att det alldeles för sällan tillverkas sådana här ensemblefilmer i det moderna Hollywood. Här fick Soderbergh till en verklig fullträff.

Ocean´s Twelve (2004)

Hela gänget tillbaka i den obligatoriska uppföljaren, som dock än en gång visar att storartade filmer inte alltid behöver just en uppföljare. Här sticker Danny och co. till Europa för att smida nya planer och stötar.

Allt för att betala tillbaka den långsinte Terry Benedict som lyckats med bedriften att snoka upp alla skojarna från första filmen och hota med illavarslande repressalier om inte varendra krona som Benedict förlorat återbetalas. Vårt skojargäng förstår snabbt att enda sättet att göra sig skuldfria är att erövra nya byten i den gamla världen, dvs Europa.

Den här gången slår dock Soderbergh knut på historien i sin iver att få till coolheten från första filmen, vilket dessvärre betyder ett stirrigt, svamligt och mindre engagerande manus. Historien tar ondödigt många och krokiga svängar, blandar in lite för mycket nya personer och sidostorys för att det ska bli lika bra som första gången.

I ärlighetens namn ligger den här filmen farligt nära underkänt om det inte vore för ett par rejält roliga minuter när Julia Roberts figur Tess får spela just dubbelgångare till Julia Roberts pga sin likhet med skådespelerskan! Ett av de få tillfällen i den här filmen när historien plötsligt får lite liv igen och humorn snärtar upp sig. När då också Bruce Willis gör en cameo och oannonserat dyker upp för att prata med Julia Roberts som alltså egentligen är karaktären Tess som spelar Julia Roberts…ja då blir det barnsligt underhållande en liten stund.

Som helhet dock rejält mycket svagare än sin föregångare och det hjälper inte ens att Catherine Zeta-Jones hyrts in för att vara leading lady och Brad Pitts kärleksintresse. Dessutom får de andra skojarna betydligt mindre speltid här. En besvikelse som  uppföljare.

Ocean´s Thirteen (2007)

När Danny Ocean samlar sitt gäng för en sista stöt handlar det om återupprättelse och hämnd.

Ånyo riktas uppmärksamheten mot Las Vegas där en ny kaxig och arrogant kasino/hotell boss styr i form av Willy Bank som planerar att öppna Vegas flottaste och mest exklusiva casino. För att göra det drar han sig inte för att lura kompanjoner och en av de som råkar illa ut är Reuben Tishkoff (Elliot Gould), varvid Danny återigen får kalla ihop det gamla gänget för att fundera på ett bra sätt att ge igen. Naturligtvis har gänget ett par ess backfickan för att sätta den dryge Bank (Al Pacino) på plats.

Att flytta tillbaka handlingen till Las Vegas är smart drag av Soderbergh, historien är om ännu mer trixigare än i den första filmen, men mer traditionell och rak än i del två. Återigen öser Soderbergh på med färgglada miljöer av Vegas på ett sätt som påminner om den moderna arktiketuren som möter 60-talets färger och flärd. Historien känns som vanligt mindre viktig, det roliga består i utförandet av de olika skådisarna där alla får sina beskärda delar av minutrar i rampljuset (utom Julia R och Catherine Z-J) som inte ställde upp i denna film.

Al Pacino och Ellen Barkin är nya i rollistan, och de två är helt perfekta som motparter till Danny och skojargänget. I övrigt en del roliga biroller av mer eller mindre kända namn, snygga (som vanligt) miljöer från Las Vegas, en story som är rejält långsökt och orealistisk men effekten av den hisnande planen är underhållande och riktigt rolig.

Betydligt bättre och piggare än del 2 i serien, och med en ganska mycket mer underhållande historia. Clooney, Brad Pitt och Matt Damon som vanligt stabila killar i frontlinjen, och i övrigt kul att se att Soderbergh lockat tillbaka även de andra skojarna i sina mindre men ack så viktiga roller. Hantverket återigen skönt avslappnat med färger, klippning och musik i en perfekt mix.

Righteous Kill (2008)

Det var ett jäkla hallå 1995 när legendarerna Robert DeNiro och Al Pacino äntligen (enligt många)  fick dela en liten scen ihop i den suveräna Heat. Här får de en hel film ihop, men tyvärr blir det också en påminnelse om att utan klass på innehållet kan inte ens de bästa i branschen förhöja stämningen.

Veteransnutarna Cowan och Fisk (DeNiro/Pacino) har jobbat ihop sedan stenåldern inom NYPD. De är tuffa, respekterade och rutinerade och tar sig an ett fall där en brottsling som lyckats undvika rättvisan påträffas synnerligen tagen av daga. Detta fall följs snart av fler rena avrättningar på mer eller mindre ljusskygga figurer och veteranpoliserna får fullt upp, samtidigt som de motvlligt tvingas samarbeta med yngre kollegor på väg upp i karriären.

Det som börjar lovande planar snart ut i ett långsamt tempo där det inte händer så värst mycket mer än att Pacino och DeNiro får gaffla med sina yngre kollegor och muttra lite med varandra att det minsann var bättre för. Regissören Jon Avnet (Stekta Gröna Tomater) vill uppenbarligen satsa på en dialogtät thriller med mörka undertoner där skådespelandet ska vara i centrum. Han  låter DeNiros figur blir synnerligen komplex och näst intill besatt och Pacino får den mer tillbakalutade stilen. Detta fungerar naturligtvis rätt ok med två så stora personligheter i huvudrollerna, men problemen smyger sig på när det sker på bekostnad av tempo och spänning. Det blir svårforcerat och en aning ansträngt trots att DeNiro och Pacino försöker höja intensiteten så gott de kan, samtidigt som Avnet vill att det ska vara gåtfullt och att jag som tittare ska engagera mig fullt ut.

Vilket jag alltså inte gör. Smartingar och vana filmgluttare får naturligtvis ganska snabbt koll på intrigen och dess följder, och därmed pyser luften ur ballongen rätt omgående. Det är mörka miljöer, skuggor och staden New York som kuliss och det finns inget att klaga på vad gäller fotot. Inte heller vad gäller birollslistan där man finner namn som Donnie Wahlberg, rapparen 50 Cent, John Leguizamo, gamle veteranen och pålitlige Brian Dennehy och sist men inte minst Carla Gugino. Den sistnämnda dock  i en icke trovärdig och intetsägande roll som brottsplatstekniker med mörka sexbegär.

Righteous Kill vill vara mörk, mystisk och dramatisk. Istället blir det mycket tomma tunnor som skramlar och jag känner mig som jag sett ett drygt avsnitt av någon dussindeckare på tv. Att skryta med skådisstorheterna hjälper således föga i denna sega historia, där dock just herrar DeNiro´s och Pacino´s rutin framför kameran är det som räddar filmen undan ett katastrofbetyg.