Mer från Steven Soderbergh, som påstår att han ska sluta regissera film.
Nåja, det har vi ju inte sett än om man säger så.
Jag har förut kallat Soderbergh för en sorts kameleont. Uppenbarligen aldrig främmande för att byta genrer. Här förklär han något som ganska länge känns som rejäl kritik mot psyksjukvården i USA i kombination med amerikanarnas näst intill fanatiska böjelse att hitta på piller för varje sinnlig åkomma du kan lida av.
Rätt veka och olyckliga Rooney Mara tar emot sin make Channing Tatum som precis släppts ur finkan för insiderbrott. Nu ska han via sina kontakter fixa tillbaka paret in i den fria och lönsamma världen igen. Emily (Mara) tycks dock inte dela sin mans entusiasm och försöker istället en morgon begå självmord genom att krascha bilen rakt in i betong. Hon överlever och forslas till psykauten där rättrådige doktorn Banks (Jude Law) tar henne under sina vingars beskydd. Med påföljande terapisessioner som följd.
Rätt snart in med piller på burk i handlingen, och plötsligt tar storyn en ny riktning. Bara för att ändra rikting ytterligare lite längre fram. För att möjligen till slut visa sitt sanna ansikte som en hederlig gammal thriller. Och jag blir inte riktigt klok på vad jag ska tycka om det hela. Soderbergh har kalaskoll på dialogen och skådespelare, helt klart. Däremot känns det lite som att han inte riktigt vet vilken sorts film det här ska vara. Doktor Banks tycks bli indragen i lönsamheter runt pillerindstrin, Catherine Zeta-Jones är också en terapeut, som försöker kränga piller medelst marknadsföring från stort företag. Rooney Mara vandrar runt som en levande död och det känns bara som en tidsfråga innan något går galet där. Vilket det naturligtvis gör.
Det är som vanligt snygga miljöer och välspelat. Däremot känns det snårigt mest hela tiden, som om Soderbergh tar ifrån tårna för att verkligen få mig som tittar att känna mig lost. Law är möjligen den som har nyckeln till hela historien, och sakta glider också fokuset över på honom ju längre filmen går. Ibland kan man roa sig med att klassa olika roller efter speciella skådisar, och hade den här filmen gjorts typ 10 år tidigare är jag övertygad om att vi hade sett Michael Douglas här. Detta är en typisk Douglas-roll.
Side Effects består av välskriven och dramatisk dialog, stabila skådisinsatser och ett visst flow i det som sker. Däremot känns det aldrig sådär jätteengagerande som det kanske borde. En historia som tycks bestå av en herrans massa vinklingar och en del omständiga turer för att dölja att dölja vad det egentligen handlar om.
Ok för stunden, men inte glasklar underhållning säger jag.