Side Effects (2013)

Mer från Steven Soderbergh, som påstår att han ska sluta regissera film.
Nåja, det har vi ju inte sett än om man säger så.

Jag har förut kallat Soderbergh för en sorts kameleont. Uppenbarligen aldrig främmande för att byta genrer. Här förklär han något som ganska länge känns som rejäl kritik mot psyksjukvården i USA i kombination med amerikanarnas näst intill fanatiska böjelse att hitta på piller för varje sinnlig åkomma du kan lida av.

Rätt veka och olyckliga Rooney Mara tar emot sin make Channing Tatum som precis släppts ur finkan för insiderbrott. Nu ska han via sina kontakter fixa tillbaka paret in i den fria och lönsamma världen igen. Emily (Mara) tycks dock inte dela sin mans entusiasm och försöker istället en morgon begå självmord genom att krascha bilen rakt in i betong. Hon överlever och forslas till psykauten där rättrådige doktorn Banks (Jude Law) tar henne under sina vingars beskydd. Med påföljande terapisessioner som följd.

Rätt snart in med piller på burk i handlingen, och plötsligt tar storyn en ny riktning. Bara för att ändra rikting ytterligare lite längre fram. För att möjligen till slut visa sitt sanna ansikte som en hederlig gammal thriller. Och jag blir inte riktigt klok på vad jag ska tycka om det hela. Soderbergh har kalaskoll på dialogen och skådespelare, helt klart. Däremot känns det lite som att han inte riktigt vet vilken sorts film det här ska vara. Doktor Banks tycks bli indragen i lönsamheter runt pillerindstrin, Catherine Zeta-Jones är också en terapeut, som försöker kränga piller medelst marknadsföring från stort företag. Rooney Mara vandrar runt som en levande död och det känns bara som en tidsfråga innan något går galet där. Vilket det naturligtvis gör.

uk och wales snackar amerikanska piller

Det är som vanligt snygga miljöer och välspelat. Däremot känns det snårigt mest hela tiden, som om Soderbergh tar ifrån tårna för att verkligen få mig som tittar att känna mig lost. Law är möjligen den som har nyckeln till hela historien, och sakta glider också fokuset över på honom ju längre filmen går. Ibland kan man roa sig med att klassa olika roller efter speciella skådisar, och hade den här filmen gjorts typ 10 år tidigare är jag övertygad om att vi hade sett Michael Douglas här. Detta är en typisk Douglas-roll.

Side Effects består av välskriven och dramatisk dialog, stabila skådisinsatser och ett visst flow i det som sker. Däremot känns det aldrig sådär jätteengagerande som det kanske borde. En historia som tycks bestå av en herrans massa vinklingar och en del omständiga turer för att dölja att dölja vad det egentligen handlar om.
Ok för stunden, men inte glasklar underhållning säger jag.

The Good German (2006)

Steven Soderbergh känns allt lite som en kameleont i regissörsskrået.

Hoppar friskt mellan genrer och stilar som om det vore det mest naturliga i världen. Är det möjligen han och Ang Lee som lyckas mest med denna företeelse?

Här en sorts experimentfilm, en finurlig hyllning till de gamla 40-talsrullarna som vräktes ut av Hollywoodstudios i parti och minut. Som traditionen bjuder är allt här inspelat i svart-vitt, inomhus i studiokulisser och med t.ex. gamla hederliga ljudbommar hängandes över skådisarna (till och med synliga i vissa sekvenser). Även kameralinserna är av retrostil, allt för att ge filmen en gammal look. Och visst, det kunde mycket väl vara Bergman-land eller Bogart-gränder jag skådar.

Istället är det George Clooney som knallar runt i ett sönderbombat Berlin efter andra världskrigets slut. Som reporter har han återvänt för att skriva om de förestående fredsförhandlingarna i Potsdam då Berlin och delar av Europa skulle diskuteras mellan ryssar, engelsmän och amerikanare. Staden bestod som bekant av olika zoner, kontrollerade av de segerrika allierade och ryssarna. Random (?) händelser gör att Jake Geismer (Clooney) plötsligt träffar på sin gamla älskarinna Lena (Cate Blanchett), numera prostituerad, som dessutom också verkar vara insyltad i något högst murrigt och oklart. Och vad spelar den forcerat irriterande soldaten Tully (Tobey Maguire), nuvarande älskare till Lena, svartabörshandlare samt utsedd chaufför till Jake, för roll i det hela? Jake låter sin murvelnäsa (i kombination med vissa känslor för Lena..?) läggas i blöt och får veta att vissa ljusskygga aktiviteter i Berlin gräver man inte i ostraffat.

Soderbergh har kalaskoll på både stämning, ljus, övertydliga dialoger, regntunga gator och avsked vid flygplatser. Som om han läst på sin filmhistoria. Det enda som saggar blir faktiskt manuset som känns lite omständigt och tar kanske onödigt lång tid på sig innan det kommer till skott. Clooney är såklart en rutinerad räv som vet hur man för sig i en svartvit bild med uniform på, även om känslan här är att han kör på rätt mycket på autopilot. Cate Blanchett kan som vanligt det här med att lysa upp en filmscen med sitt agerande, även i ett färglöst tillstånd. Här som om hon gått lös på allt Ingrid Bergman någonsin presterat inför sin insats. Naturligtvis kommer hon undan med allt i sitt agerande. Classy.

classy-cate håller clooney på halster

Det är mystiska män i hattar, lösa ledtrådar, skugglika gränder och mörka hemligheter. Och visst tror jag att jag kikar på en gammal nostalgisk rulle från förr. Det är egentligen bara nyanser och svordomar i språket samt lite lättklädda scener som avslöjar moderniteten rent filmiskt.

The Good German duger helt ok för stunden. Historien i sig är inget som får adrenalinet att flöda hos mig som tittare direkt. Det roliga ligger mer i att se på den som det filmiska experiment det är. Noirkänslan har uppenbarligen varit i fokus hos regissören, och det är något han lyckats riktigt smutt med.
Mer intressant upplevelse än bra.

Filmspanartema: Knark!

Det är sannerligen inget större fel på graderna av utmaning när Filmspanarna utser sina teman. Om man tyckte förra temat var snirkligt värre att närma sig…hur är då inte denna månads!?
Men, skam den som ger sig. Här kommer mitt bidrag till ämnet ifråga,och som vanligt är det en flummig (dock ej påverkad) betraktelse av dagens nyckelord, i filmsammanhang…

Knark på film – numera basvara?

Soderbergh visade på obehagliga sanningar

Jaha ja, månadens nya gemensamma bloggtema i Filmspanarkretsar.
En luring, något att bita i. Kanske inte helt lätt att göra en approach på.

Knark i filmsammanhang. Är det inte så att det nästan blivit en dussinvara med dessa substanser som ingrediens i storysar av allehanda slag? Ett ämne som oftast avhandlas lite lagom slappt sådär (om inte själva filmen utspelas just runt själva knarket förstås) och i allra högsta grad rent standardmässigt enligt gängse mallar? Jag menar, vem idag höjer på ögonbrynen…egentligen?

varje filmstorys guldläge: smuggling som går åt h-e..

Filmer om knark.
So what säger vi och rycker på axlarna. Det är väl inget. Idag har filmens värld redan för länge sedan kolliderat med verklighetens gränser och suddat ut vad som anses känsligt eller ej, ingångsvinklarna på knarkets ofta olyckliga historier har filat av sina skarpaste hörn och idag är det ju högst rumsrent att behandla denna källa till beroende, begär, olycka, svek och allmänt mankelimang nästan vardagsbetraktelser. Filmer som Soderberg´s Traffic har förvisso givit oss en högst realistisk skrämmande syn på den usla drogtrafiken som förekommer lite överallt i världen. På sin tid var Midnight Express chockerande naken i sin skildring av den dumme amerikanen som får stå sitt kast men som ändå blir en sorts hjälte och grabben vi ska hålla på. Under en period försökte sig Hollywood på att forma knarkhandlarna som hjältetyper i kostym som skulle lira för det onda laget. Gärna också som smugglare fast med gott hjärta, som Mel Gibson i den oerhört plastiga och kackiga Tequila Sunrise. Hur smart var det då? Inte alls om ni frågar mig. Och varför älskar man egentligen karaktärerna i den formidabla Sons of Anarchy i tv-rutan? De smugglar ju knark och annat pulver var och varannan dag, som jag köper mjölk ungefär. Hjältetyper som rör sig i drogkretsar. Avigt. Och vem höjer idag sitt ögonbryn när dåren Tony Montana begraver hela nyllet i ett berg av knark mot slutet av Scarface och vrålar om att han är på toppen..?!

borde vi inte förakta dem istället?

Nä, knark på film har blivit en dussinvara och knappast något vi filmnördar kanske ägnar så mycket tid åt att fundera på varför. Drogbegär och vägar till snabba cash förekom naturligtvis säkerligen i tex 50- och 60-talsrullar också, men ofta kanske bara genom att pratas om eller visa upp en tjomme som såg lite halvpackad ut när han skulle föreställa påverkad, att visa mer detaljerad beskrivning rent visuellt vad det handlade om var nog alltför känsligt i den tidsåldern. Slutet av 60- början av 70-talet däremot verkade tuffa till sig även på filmfronten. I takt med att hippievågen, oljekriser och andra dåliga tider florerade blev även filmklimatet i främst USA öppnare, skitigare, mer politiskt inkorrekt, ännu mer kritiskt och icke sällan gavs knarket och kokainet större och större plats i berättelserna (kanske en högst relevant spegling av det oroliga samhället). Liksom det visuella. Vem har inte växt upp med filmer och serier från 70-talet och tidiga 80-talet där det ska bytas knark mot pengar och alltid, ALLTID, ska det smakas lite på pulvret från någon påses hörn…som för att säkerställa alltings äkthet. Håll med om att ni kan se den scenen framför er?

Knark som substans har existerat länge, och kommer säkerligen alltid att finnas. Om än i olika former. Vårt filmtittande har också förändrats, liksom filmerna och deras utformning. Gränserna har hela tiden flyttats fram för vad vi anser är uppseendeväckande på film. På gott och ont. Knark och droger är ett sjujävla hemskt påhitt och det går liksom nästan inte i ord beskriva hur hemsk verkligheten är för alla som sitter fast i ett beroende av något slag. En filmstory som innehåller inslag med knark av någon form känns dessvärre dock knappast som något att skriva hem om i dessa tidevarv. Därför noterar vi kanske knappt när Uma Thurman drar i sig en överdos så  John Travolta tvingas  drämma adrenalinkanylen med full kraft i Uma Thurman´s hjärta i Pulp Fiction eller när Jack Bauer springer omkring och smygknarkar i en säsong av 24.

Tarantino tolkar droger

Det finns naturligtvis också en uppsjö av filmer som på både dramatiska och tragiska sätt behandlar knarket och dess verkningar som det gift det är.
Välgjorda, känslosamma och framför allt med en unken men ack så realistisk smak vilket gör att de kommer farligt nära (eller till och med i fas med) verkligheten.

Ändock vill jag påstå att dessa filmer inte sällan kommer i bakvattnet på alla övriga, från blockbusters till påkostade thrillers, där knarket får en ytlig stämpel som katalysator för filmens fortsatta driv. Vi jackar ned skiten till ytterligare en ingrediens i den stora mängden.

dåre och superknarkare

Knarket alltså.
Det finns alltid där, men knappast något vi längre chockas av på film. Och bisarrt nog behövs det också som bränsle i historierna för att ytterligare förstärka dem.
Avtrubbat kanske det kan kallas…?

…och klicka nu snabbt vidare för att se vad andra filmbloggare har skrivit i ämnet för dagen:

Except Fear

Fiffis Filmtajm

Filmitch

Filmparadiset

Flickorna

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Haywire (2011)

Man måste ändå ge en näve till regissören Steven Soderbergh för att han uppenbarligen gillar att testa olika genrer. Han tycks kunna hoppa mellan dystopier, skojarhistorier, rena dramer och till dagens beskådning med samma lätthet som jag hoppar mellan genrer i filmtittandet beroende på dagsform, humör och spontanitet.

Känslan här är att han den här gången vill släppa loss lite, testa runt och använda sig av lite hederligt gammalt filmvåld i kombo med lagom snygga miljöbyten rent scenografiskt. Dock givetvis inte utan den speciella touch som Soderbergh märkligt nog lyckas sätta på sina filmer. Om det sedan alltid är bra eller mindre bra är väl upp till varje betraktare att avgöra.

Dagens nöt att knäcka för superduperagenten Mallory Kane, vilken tycks jobba åt en obskyr frilansande halvblonderad  Ewan McGregor som i sin tur tycks hyra ut sina tjänster åt CIA, är varför hon blivit förråd och lämnad i sticket av sina arbetsgivare och vänner. Som vanligt i branschen går det inte att lita på någon och Mallory måste ta till alla sina talanger, som mestadels består av att se snygg ut och kicka röv å det grövsta, för att gå till botten med mysteriet varför ett på papperet enkelt jobb gick helt åt fanders och hon blev syndabock för det hele.

Vad jag gillar med Soderberghs filmer att han ofta lyckas ge dem ett drag av enkelhet med fräsig yta. Detta i kombo med ofta lyckat musikval som sätter stämning och ett likaväl grådaskigt som murrigt och färgrikt foto gör kanske inte filmerna till några pärlor, men likväl rätt njutbara som ögongodis.

Dagens historia är i ärlighetens namn lite krånglig och ansträngd. Återblickar varvas med dramatiska flyktscener när myndigheterna knappar in på Mallory. Det är inte helt lätt att hänga med i turerna och det känns ibland som om Soderbergh utövar en sorts torr smartness i sin berättande som går lite över huvudet på oss ”vanliga” betraktare.

reta aldrig upp en MMA-fighter

Nåväl, gott om tunga namn i rollistan är det dock, vissa i mindre scener än andra. Både Michael Douglas, Antonio Banderas, Channing Tatum, Bill Paxton och Michael Fassbender har fått varsin lönecheck för att synas. Kanske inte de heller sväljer manuset till hundra procent, men de gör i alla fall skäl för sina fickpengar.

Filmens huvudperson och nav är naturligtvis Mallory, där Soderbergh har valt att låta MMA-fightern Gina Carano ta plats, vilket hon gör med den ära tycker jag. Hon klarar agerandet på ett helt okej sätt, och briljerar naturligtvis i fightscenerna (vilket bla Fassbender får smaka på!). Överlag är just filmvåldet rätt snyggt utfört och känns mer realistiskt (om det nu någonsin kan göra det) än vad man ser i andra filmer.

Haywire känns mer än någonsin som ett lekprojekt och tidsfördriv för Soderbergh. Och om man bortser från det lite luddiga manuset går det också att underhållas rätt trivsamt av det visuella. En mellanfilm, visst, men med sina förtjänster och snygg stil.
Jag gillart trots allt.

Contagion (2011)

Är man lite lagd åt det nojiga hållet kan dagens alster vara rent förödande att beskåda.
Vet man med sig att det här med bakteriespridning och vad som egentligen händer i vardagen runt om en som person är en ganska äcklig vetskap så blir den här storyn kanhända rent plågsam att ta del av.

Vad verkets regissör Steven Soderbergh lyckas med på ett alldeles otäckt bra sätt är nämligen att visa hur lätt en smitta sprids. Hur otroligt smutt de oönskade partiklarna förökar sig och sprids med blixtens hastighet bara genom att någon tex tar i samma ledstång på precis samma ställe som en smittad nyss nuddat. Det är skrämmande och lite läbbigt när man inser att det också är ett fullt realistiskt scenario.

Filmen är också bäst under sin första timme när Soderbergh verkligen går in för att kallt och kliniskt visa hur en okänd och synnerligen okänd smitthärd börjar rulla runt jorden likt en osynlig väldig våg. En amerikansk kvinna (Gwyneth Paltrow) hemkommen från Hong Kong verkar vara utgångspersonen för hela karusellen, och Soderbergh låter kameran tyst och knivskarpt notera hur en katastrof med snabba turer håller på att skapas.

Tidigare har ju tex Outbreak tagit upp liknande innehåll, men med tonvikten på mer hederlig katastrofaction, här känns det mer nära och trovärdigt och som the threat next door. Något som skulle kunna hända i morgon i mitt kvarter. Eller på min arbetsplats. Ett hot så verkligt som något mitt i svennevardagen med andra ord. Jag kan inte alls bakgrunden här, men gissar att regissör och manusnissar och övriga läst på tillräckligt mycket för att det hela inte ska kännas som en omöjlighet.

läge att bli nervös när dessa dyker upp i kvarteret

Det är en ensemblefilm som låter mig följa flera skeenden på samma gång. Det är amerikanska smittskyddscentret, det är FN i form av WHO och det är alldeles vanliga privatpersoner i en salig röra. Till och med en misstänksam bloggare som är övertygad om att myndigheterna står i maskopi med läkemedelsföretagen när ett vaccin ska värkas fram. Det positiva är att trots just  en diger rollista stannar fokuset på handlingen och händelserna, skådisarna spelar andrafiolen och deras karaktärer blir små verktyg som driver handlingen framåt i jämn takt. På minussidan blir handlingen efter den första timmen dessvärre lite steril och ganska anonym. Många turer på olika håll skapar viss splittring, trots att det logisk sett är ett smart upplägg av manuset.

Idel goda insatser görs dock av Matt Damon som orolig pappa, Kate Winslet som forskare i frontlinjen och Laurence Fishburne som stoisk chef på Smittskyddscentret. Alla vill väl, men har olika agendor att ta sig dit, inte minst Jude Law som energisk och konspiratorisk bloggare med arg röst. Gwyneth Paltrows korta insats är den kanske mest avgörande, och hennes handlingar får ödesdigra konsekvenser. Skarpögda noterar också Elliot Gould och Marion Cotillard som snor åt sig några filmminuter.

Contagion känns spontant som en olustig film att se på, men när den värsta ångesten lagt sig övergår det hela till lite mer traditionell problemlösarspänning och moraliska frågeställningar runt vaccin och människovärden. Soderbergh levererar dock en stabil produkt, om än aningens opersonlig i sin upplösning.
Och nu när jag skrivit detta ska jag gå och sprita händerna sisådär fyra gånger.

The Informant! (2009)

Att Matt Damon är en rätt kul snubbe vet många säkert redan. Ni som ev inte har koll på detta kan annars konstatera fakta i de skojfriska Oceans 11, 12 och 13 där han har sin beskärda del av humorkakan och får visa sina färdigheter mer än väl.

Eller, kan ni också spana in den här lilla filmen, också den av underfundige Steven Soderbergh i registolen. Damon tar på värsta åttiotalsfrisyren och blir den högst verklige Mark Whitacre, som i egenskap av mellanchef på ett stort företag i jordbruksbranschen plötsligt börjar ägna sig åt ett högt spel när han för FBI avslöjar att det förekommer kartellbildning när det gäller prissättning i branschen. Nu låter ju självklart inte det här som världens mest spännande upplägg, men vet man också att huvudpersonen Whitacre dessutom hade en egen personlig agenda i den här karusellen, och vid ett par tillfällen dessutom verkade lura skjortan av självaste FBI, blir det genast lite mer intressant.

Historien är verklig även om händelserna justerats något och framför allt, gissar jag , vässats till ordentligt från den humoristiska synvinkeln för att passa ett åskådarperspektiv. Damon jönsar ogenerat på, tar sin roll som informatör lite för seriöst och hittar på den ena galenskapen efter den andra. Framför allt märks ett visst påfrestande tålamod hos den hårt prövade FBI-agenten Shepard (Scott Bakula) som fått i uppdrag att hålla reda på Whitacre och hans nycker.

Personligen gillar jag det mesta som Soderbergh åstadkommit på film, fast jag vet också att många anser honom vara överskattad. Hans filmer känns ofta lite otvungna och friska i sina historier. Det märks även här att både Damon och Soderbergh tycker om att vistas i samma humorfack och lättare form av drama som tex George Clooney är en mästare på. Faktum är att Clooney lika gärna skulle kunna ha haft huvudrollen här och filmens ton skulle ändå ha varit densamma. Damon bjuder på sig själv här och visar att han kan spela både hårdnackade agenter, skojare och labila mytomaner med samma pondus och vigör oavsett film eller historia.

Som komedi betraktat mest underhållande i början (som vanligt), någonstans i mitten växlar sedan historien över lite till mörkare tongångar när man som tittare börjar inse att Whitacre kanske inte bara är en udda kuf utan har en betydligt mörkare sida än vad som synts från början. Just vetskapen om att man aldrig riktigt som tittare kan vara säker på var man har denne huvudperson skapar också en sorts obehaglig osäkerhet mitt i det underhållande.

The Informant är en rätt enkel men underhållande film från Soderbergh, som inte lägger alltför stor vikt vid att förklara syftet bakom huvudpersonens agerande utan mer visar på de olika turerna i den osannolika men verklighetsförankrade historien. Starkt dialogdriven film och kanske inget alster att gapskratta åt, men Damons alla infall är tillräckligt galna för att man ska sitta och dra på smilbanden nästan hela tiden. Alternativt känna en sorts tragikomik.

”Mark Whitacre, secret agent 0014.”
”Why 0014?”
”Cause I’m twice as smart as 007.”

x3: Danny Ocean!

Ocean´s Eleven (2001)

Steven Soderbergh har alltid varit en intressant regissör. Eller kanske cool är det rätta ordet, och frågan är om inte den ultimata coolheten fick utlopp i denna friska nya tolkning av det gamla 60-talsskojeriet Storslam i Las Vegas.

I Soderberghs händer blir den nya versionen både mer lekfull och snyggare rent filmiskt. Den stora bedriften är naturligtvis att få med ett så starkt startfält i rollistan som det ändå är. George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Elliot Gould och Andy Garcia tar tätpinnen i den här stabilt underhållande heist-filmen om Danny Ocean (Clooney) som tillsammans med väl utvalda kumpaner tänker sig göra århundradets kupp mot inte mindre än tre kasinon på samma gång i denna syndens stad där Garcias kallhjärtade kasinoägare Terry Benedict basar.

Las Vegas har väl sällan sett så snyggt ut och manuset tillåter sina skådisar att leka med humorn och skojeriet samtidigt som scenografin och den stilsäkra musiken levererar snyggt i bakgrunden och är man förstagångstittare bjuds det också på en rejält fiffig och snyggt konstruerad twist.

Engagerat skådespeleri på alla fronter där möjligen Julia Roberts framstår som den minst intressanta i sällskapet, men så känns också hennes och Clooneys lovestory lite bryskt inkastad i manuset. Eleven är dock en film man kan se nästan hur många gånger som helst utan att tröttna på smartnessen, humorn, det goda humöret och det faktum att det alldeles för sällan tillverkas sådana här ensemblefilmer i det moderna Hollywood. Här fick Soderbergh till en verklig fullträff.

Ocean´s Twelve (2004)

Hela gänget tillbaka i den obligatoriska uppföljaren, som dock än en gång visar att storartade filmer inte alltid behöver just en uppföljare. Här sticker Danny och co. till Europa för att smida nya planer och stötar.

Allt för att betala tillbaka den långsinte Terry Benedict som lyckats med bedriften att snoka upp alla skojarna från första filmen och hota med illavarslande repressalier om inte varendra krona som Benedict förlorat återbetalas. Vårt skojargäng förstår snabbt att enda sättet att göra sig skuldfria är att erövra nya byten i den gamla världen, dvs Europa.

Den här gången slår dock Soderbergh knut på historien i sin iver att få till coolheten från första filmen, vilket dessvärre betyder ett stirrigt, svamligt och mindre engagerande manus. Historien tar ondödigt många och krokiga svängar, blandar in lite för mycket nya personer och sidostorys för att det ska bli lika bra som första gången.

I ärlighetens namn ligger den här filmen farligt nära underkänt om det inte vore för ett par rejält roliga minuter när Julia Roberts figur Tess får spela just dubbelgångare till Julia Roberts pga sin likhet med skådespelerskan! Ett av de få tillfällen i den här filmen när historien plötsligt får lite liv igen och humorn snärtar upp sig. När då också Bruce Willis gör en cameo och oannonserat dyker upp för att prata med Julia Roberts som alltså egentligen är karaktären Tess som spelar Julia Roberts…ja då blir det barnsligt underhållande en liten stund.

Som helhet dock rejält mycket svagare än sin föregångare och det hjälper inte ens att Catherine Zeta-Jones hyrts in för att vara leading lady och Brad Pitts kärleksintresse. Dessutom får de andra skojarna betydligt mindre speltid här. En besvikelse som  uppföljare.

Ocean´s Thirteen (2007)

När Danny Ocean samlar sitt gäng för en sista stöt handlar det om återupprättelse och hämnd.

Ånyo riktas uppmärksamheten mot Las Vegas där en ny kaxig och arrogant kasino/hotell boss styr i form av Willy Bank som planerar att öppna Vegas flottaste och mest exklusiva casino. För att göra det drar han sig inte för att lura kompanjoner och en av de som råkar illa ut är Reuben Tishkoff (Elliot Gould), varvid Danny återigen får kalla ihop det gamla gänget för att fundera på ett bra sätt att ge igen. Naturligtvis har gänget ett par ess backfickan för att sätta den dryge Bank (Al Pacino) på plats.

Att flytta tillbaka handlingen till Las Vegas är smart drag av Soderbergh, historien är om ännu mer trixigare än i den första filmen, men mer traditionell och rak än i del två. Återigen öser Soderbergh på med färgglada miljöer av Vegas på ett sätt som påminner om den moderna arktiketuren som möter 60-talets färger och flärd. Historien känns som vanligt mindre viktig, det roliga består i utförandet av de olika skådisarna där alla får sina beskärda delar av minutrar i rampljuset (utom Julia R och Catherine Z-J) som inte ställde upp i denna film.

Al Pacino och Ellen Barkin är nya i rollistan, och de två är helt perfekta som motparter till Danny och skojargänget. I övrigt en del roliga biroller av mer eller mindre kända namn, snygga (som vanligt) miljöer från Las Vegas, en story som är rejält långsökt och orealistisk men effekten av den hisnande planen är underhållande och riktigt rolig.

Betydligt bättre och piggare än del 2 i serien, och med en ganska mycket mer underhållande historia. Clooney, Brad Pitt och Matt Damon som vanligt stabila killar i frontlinjen, och i övrigt kul att se att Soderbergh lockat tillbaka även de andra skojarna i sina mindre men ack så viktiga roller. Hantverket återigen skönt avslappnat med färger, klippning och musik i en perfekt mix.